Livet ur D:s synvinkel

Alla inlägg under oktober 2014

Av D - 17 oktober 2014 15:15

 

... Blir jag noggrannare på att äta åtminstone DE tre målen, hamnar jag nog på rätt vikt ändå tillslut ;)

Av D - 16 oktober 2014 22:17

Jag tar en liten sammanfattning om vad min dag har innehållit. Orkar nog inte ta det i ordning, som jag brukar göra..

 

... Eller jo. Det måste jag nog göra. Annars blir det svårt att minnas. Få med allt.

 

Inatt sov jag bra. När jag väl somnade. Lite funderingar, med ännu en beslutsångestattack angående bloggkategori. Lite stress angående ätandet...

Hmm. Vi hoppar. Jag minns inte riktigt. Så det är bättre jag går vidare..

 

Jag sov iallafall bra. Och vaknade sedan av klockan vid kvart i åtta. Då jag ska börja äta frukost klockan åtta varje dag.

Klev upp och började koka gryngröt i micron. En halv portion. Vilken flera gånger, höll på att koka över... Kändes det som! Men var ju tvungen att ta en liten skål. Då våra djupa tallrikar är SUPERSTORA! Och vi inte har något mellanting..

 

Men det gick bra. 

Däremot blev den rätt så smaklös. Och att ta kanel till, var inte heller någon jättesucce. Då jag knappt kände av att den var där. Men den gick helt klart att äta. Och det var gott att jag "hittade tillbaka till" havregrynsgröten tillslut ;P

 

Lite mjölk till det. Och sedan upp och lägga sig igen. Men funderingarna gick. Och det kändes återigen som en lite smått dålig idé att bli såhär allvarlig vad gäller maten och min egen hälsa. Då hjärnan burrar upp. Och det blir helt omöjligt att sluta tänka. Pilla på såren. Stressa. Och oroa mig. Undra. Älta.

 

Den här gången(just då) var det inte det ätbara som gjorde mig kluven och osäker. Orolig. Utan det drickbara. Mjölk och juice. Då jag vill ha ALLT i en balans. Varken mer eller mindre av någotdera. Och "är det ens möjligt?". "Hur hanterar jag den, den eller den situationen?"... "Men tänk om jag vill ha det, det eller det, till det, det eller det..." ... Jag kunde inte få ihop det... Och tankarna for. Ville ju bara kunna äta kravlöst... Men då får jag ingen struktur. Äter för lite. För att sedan äta för mycket. Och efter det, sluta(eller vilja sluta) äta helt.

 

Funderingar. Funderingar. Ältande. Försök att lösa problem. Komma fram till ett godtagligt(för mig) svar...

Bestämde mig sedan för att jag måste slappna av. Kanske inte sluta upp helt med strukturen. Men släppa oron för vad jag stoppar i mig och när. För vad som hör hit eller dit.. Är bra eller dåligt. För vad som gör det, det eller det, med min kropp och själ... Vad som innehåller det, det eller det... Och vad som kan vara "farligt"...

 

Ja. Just det. Igår natt. Ont i hela högra armen. Värkte som f*n(!)... Och att ligga sömnlös då, var inte det gottaste precis.

 

... Ville bara säga det. Nu vidare.. Det berodde på blodprovet, förresten.

Kliva upp ur sängen. På med morgonrocken. För att gå ner och hämta en frukt. Dags för mellanmål nummer ett. Klockan var tio.

Valde att ta ett äpple. Då det var ont om små och lätta frukter. Och jag inte var hungrig. Men äpplet var smaklöst och tråkigt. Vilket iockförsig inte stoppade mig. Jag ska allt vänja in mellanmål ;D

 

Hade bäddat ner mig igen... Och mitti äpplet, kom jag på juicen. Jag skulle ju dricka apelsinjuice till mellanmålen!

... Ner på nedervåningen. Fylla ett LITET glas med juice. Då jag var "rädd" för de stora. "Två glas juice om dagen... Var det bra?" ... Tankarna gick igång... Och jag var fast.

 

Tog iallafall min B-vitamintablett och drack min juice. Och låg sedan kvar i sängen och drog mig..

Mamma ropar upp vid tjugo över tio-tiden.. De hade blivit erbjudna att äta lunch på stan, med 23åringen, och titta på hennes nya lägenhet som hon hyr av en kille i stan.

Undrade om jag ville följa med...

 

Klart jag ville! Behöver ju komma ut ur huset. Och att äta lunh själv härhemma... Vad var DET för kul?! ... Och så blev det ju en liten uppmaning och utmaning för mig, att klara av att frångå mitt matschema. Och att må BRA i det! Acceptera.

 

Klä på sig kläderna. Och packa sin lilla bruna ryggsäck. Och såå iväg vi for. Mot stan, fiket och 23åringen!

... Vi mötte upp 23åringen vi stationen. Där hon har sin lägenhet. Gick in och kollade.

Jag kände mig till en böjan, lite lätt betydelselös och osynlig. Jag hördes inte när jag pratade. Och jag bestämde mig för att vara tyst tills vidare.

Men jag var på bra humör. Och skrattade när de andra gjorde det. Höll med om deras olika påståenden angående lägenheten..

 

Sedan åkte vi tillsammans, vidare till fiket. Valde en varsin lunch. Eller, ja. 23åringen valde åt mig. Då det var såå mycket text. Rörigt. Och jag kunde inte riktigt förstå vad som där fanns. Och så stressen som blir när man ska stå där och välja!

.. Det blev iallafall en Pasta Carbonara.. Eller hur det nu stavas. God som f*n, och SJUKT mycket mat! Men jag åt upp. Inte F*N skulle jag slänga någon SÅ god mat... Och ALLRA helst inte när syrran min bjuder!

 

Men jag blev inte så farligt mätt. Det som hände, var ju som bra var, att aptiten försvann efter det. Vilket är meningen ;D

... Nu hade jag kommit in lite grann i gänget. Men ÄNNU bättre blev det, när mamma och pappa lämnade oss för att gå och skriva kontrakt på husköp! Japp. Nu har de hittat sitt drömhus och även vunnit budgivningen ;) Där ser man. Trodde aldrig att de skulle få något innan de hade gett upp. Då det verkade gå åt fanders för dem hela tiden. Men men. Great =)

 

23åringen och jag satt iallafall kvar därinne på fiket. Pratade. Pratade. Pratade. Skrattade och diskuterade. Skvallrade lite grann.. Visst kände jag av det där med att längta tills man kan dra sig undan igen. Och man tänkte tanken "hoppas att de snart är tillbaka. Så att vi kan åka hem", ibland. Men det va såå trevligt. Och att få prata en stund med någon som man inte har riktigt tagit sig tillfällen att prata med på länge, var ändå tillredställande. Jag var glad. Mådde bra. Och njöt av att orka vara social för en stund =)

 

De tog tid på sig, föräldrarna våra.. Men när de väl kom, hade vi precis avslutat våran kopp med kaffe(för min del) och te(för 23åringens del). Som även detta, hon bjöd på.

23åringen följde med oss hem. Hon skulle nämligen åka med pappa en bit, hem till sig, när pappa passerade på sin väg till jobbet.

Ner i källaren för att hon skulle hämta några småsaker. Och sedan vinka av pappa. Önska honom lycka till på jobbet. Och säga hejdå för denna gången, till 23åringen.

 

Sedan blev det upp till datorn en stund, för min del. Sätta mig och ta det lite lugnt. Och börja bocka av lite saker på WhiteBoardTavlan. Nu när jag ändå mådde såpass bra som jag gjorde..

Jag bestämde mig för att börja med att städa badrummet. Då jag samtidigt kunde fundera ut en sådandära "hälsingsfras" till Verified by Mastercard(bluttibluu... Vad det nu kallades)...

 

Sagt och gjort. Badrummet städat. Kortet aktiverat. Och... ÄNTLIGEN.. Schampo och balsam(vid hårbottensproblem) hemköpt! DET var på tiden!

... Sedan minns jag inte om jag uträttade något mer. För att jag har ju suddat ut dagens punkter från tavlan..

 

Men det spelar ingen roll.

Lite bloggläsning. Bloggande. Kolla in på blocket djurannonser... LÄNGE sedan sist. Och så ColourChain.

... Lite mer grubbel och oro, såklart. Men ändå inte i NÄRHETEN av lika intensivt och tungt som igår! Lite tvivel ifall jag ens borde hålla på... Ifall det påverkar min PSYKISKA hälsa så negativt(!)... Men ändå varit fast besluten att klara mig igenom denna, vad jag tror är "första jobbiga biten" innan allt lägger sig tillrätta i min skalle ;)

 

Satte mig på sängen en stund. Hade tråkigt. Och rev upp lite sår i ansiktet. Lite smått stressad och ångesttyngd...

Så kom 17åringen in på mitt rum. Nyss hemkommen från skolan. Lämnade in ett brev från landstinget. Det var en ny tid till läkaren. Han hade skrivit brevet samma dag som jag var där sist. Om tre veckor har jag tid bokat där. För uppföljning efter i tisdags. Vet dock inte om jag känner att det är nödvändigt att gå dit. Men visar provsvaren illa, så är det klart att jag går... Annars så avbokar jag nog.

 

Middag.

Lite mer dator.

Men ganska snabbt igen, ner mot soffan. För att sätta mig DÄR istället, och må lite halvdant. Trött efter den intensiva dagen. Och lite skrumpen och orolig inombords, av alla ständigt snurrande tankar i rädsla.

Mamma joinade. Men sov mestadels, efter en hel natt och halv dag, vaken.

Sedan kom 14åringen hem. Och satte sig även han, med oss.

 

Tankarna snurrade fortfarande. Osäkerhet och orosmoment dök upp, ett efter ett... Och det sista var "grädde". Onyttigt, nyttigt? Äta lite varje dag? Bara äta på helgerna? Nödvändigt att äta alls? Och så skillnaden på fett och socker. Socker är inte bra. Jag vet. Men fett i förhållande till socker(?).. Och att äta lite av allt. Även det onyttiga.. Borde man göra SÅ? ...

 

Ja, onödiga och besatta tankar... Men det jobbigaste är att det inte är VIKTEN som spelar in(!)... För att upp VILL jag! Utan det är ALLTID, vad som är bäst för mig. Mest hälsosamt... Och det jag inte förstår, har kunskap om... Det blir omöjlgt att hantera i vardagen... Just under sådana här kriser.

 

Jag åt mitt kvällsmål. Och drack en kopp kaffe gjord på mjölk, till.

... Mamma åkte till jobbet. Och jag och 14åringen blev kvar, sittandes vid tv:n i ytterligare en och en halv timme.

 

Mosade banan och blandade i lite kakao(älskar kakao) i, till gröten imorgon. Kakao i gröt... Ja, man kan ju alltid testa. Orkade inte mixa äpple eller liknande idag nämligen.

 

Och nu blir det sängen. God natt med er <3

 

 

Av D - 16 oktober 2014 14:49

.. Hmm.. Så sitter jag här och ska skriva ny aktuell vikt på en viktbild.. Och så märker jag att jag inte alls behöver ändra. Bara att lägga in samma bild igen.

Jag vet jag har vägt 50.någonting, också, sedan dess. Men nu har jag åter hamnat på PRECIS samma vikt igen. Lite coolt. Men dock åt fel håll..

 

.. Jo. Visst tvivlar jag. Visst känns allt väldigt rörigt och pressat. Jag känner mig spänd och orolig. Osäker. Och min hjärna har bestämt sig för att köra i 180 och haka upp sig på precis ALLT. Perfektionist..

... Men jag tror att jag bara måste ta mig igenom den första tiden. Komma underfund med att jorden inte går under om jag avviker från schemat. Om jag äter någonting som jag inte förstår eller har kunskap om. Som inte är bäst för mig. Fel sak vid fel tid... Och med variation eller utan... Inse att det är okej att ibland bryta sin rutin...

 

... Det är en utmaning och rädslan/oron är nästan omöjlig att undvika. Men jag VET ju att det bara är min hjärna som bråkar med mig! Lurar mig att saker är mer livsviktigt än vad det är..

 

Annars. Jag har positiva saker att berätta ikväll ;)

Av D - 15 oktober 2014 21:47

Det känns lägligt.. Behövligt, att blogga just nu..

 

Jag mår så dåligt. Jag känner mig spänd. Stressad. Hjärnan rullar i 180. Och jag driver mig själv till VANSINNE, här jag sitter och ältar.. Oroar mig för vad jag bör äta när. Och inte kan få ihop ifall jag "tillåts" äta ett visst livsmedel eller inte. Då det kanske inte passar in i någon av måltiderna! Då jag inte heller kan komma fram till om det är nyttigt eller onyttigt... "Vart passar det in, EGENTLIGEN?!" ..

 

Det hela började ju med att jag ville veta hur ett bra mellanmål kunde se ut. Men jag kunde inte komma fram till vad jag skulle äta, när. Så jag kollade upp olika mellanmål, och skrev ner dem tillsammans med andra saker som jag skulle vilja äta under dagen.. Ja, ungefär. Inte livsmedel efter livsmedel in i minsta delalj, såklart.. Men det som finns i schemat nedan. Måltids"områdena" helt enkelt.

.. Och. Så började jag dela upp dem i måltider. Skrev vilken måltid som skulle passa till vilken tid. "Frukost, lunch och middag, och så vidare" ...

Och efter det, blev allt på allvar. Och jag fick svårt att slappna av... Att äta, som trots allt inte varit något jätteproblem tidigare, kändes nu "dödligt"... Och jag började fundera på att bara gå tillbaka till att slarva mig igenom ätandet...

 

Men. Till dagen.

Jag vaknade imorse klockan halv nio. Efter en natt av beslutsångest och osäkerhet, återigen angånde en rätt-eller felkategorisering på bloggen. Grubblande. Ältande. Riva upp såren i ansiktet...

Headsetet i öronen... Serien redo att tryckas på play.. Men där låg jag och kunde inte slappna av. Kunde inte sluta älta...

Så. Ur med hörlurarna. Bort med mobilen. Och den vakna tiden spenderades istället med att försöka lugna sig själv.. Övertyga och argumentera för och emot att det blev rätt och fel. Diskussioner i massor...

 

Klev iallafall upp. Och åt frukost.

Och sedan gick jag som vanligt och la mig igen...

Och låg tills klockan halv tolv.

 

Upp till datorn...

Dagen är nästan borta(ur mitt minne)... Men jag försöker.

Jag har gjort det vanliga på datorn. Läst bloggar. Kollat mailen.. Spelat lite ColourChain...

 

... Och så lunch på det. Pappa, mamma och jag.

Upp till datorn igen. Jag skulle försöka städa badrummet. Plocka lite i kartonger. Sortera... Och så skulle jag ta en promenad. Ja, och vattna mina växter...

Det första mellanmålet vid tiotiden, lyckades jag bra med. Jag var ju inte hungrig. Men ville ändå låta magen veta att det kommer energi vid den tiden också från och med nu.. Så jag tog en mandarin.

Men så kom mellanmål nummer två...

 

... Och DET gick ju inte så bra. Jag mådde redan lit halvdant. Men såg ändå fram emot att börja leva hälsosammare på alla dessa vis.. Men när jag kom ner på nedervåningen och jag inte kunde finna ett mellanmål som passade, sprack ju hela skiten..

Inget mellanmål. Ingen promenad som snor extra energi. SKA jag börja sköta mig, så ska jag göra det på båda håll.

 

Jag flyttade punkter på WhiteBoardTavlan från dag till dag. En efter en, flyttade de från denna dagen till en senare... Och orken att göra någonting alls, försvann.

Jag kände mig maktlös och svag. Tung över bröstet. Tjock i huvudet.. Helt instängd.

 

Till slut behövde jag ändå ut. Jag visste inte hur länge. Men jag behövde röra på mig. Xsambon svarade inte på mitt mess, ifall jag kunde ringa. Men musiken i öronen. Och fleecejackan på. Och ut jag for.

Det var kallt om huvudet. Och jag frös lite lätt. Men det var inte så farligt. Jag kände mig en GNUTTA lättare. Men måendet var allt utom bra.

Jag "såg inte" några människor. Tittade bara ner i marken och jäktade förbi dem. Ville inte se eller höra. Inte riskera att någon säger hej.

 

Promenaden tog väl en timme. Sedan hemma igen.

Mer dator. Minns inte vad jag gjorde. Kanske spelade jag ColourChain. Kanske bloggade jag(?)... Eller kanske skrev jag dagbok... Satt på sängen och bara stirrade(?) ...

 

Höll på att glömma. Jag har även fått ett möte på omsorgsenheten(eller vad det nu heter) om en månad. Vet inte varför de inte har tid förräns dess. Men det är inte heller någonting som jag bryr mig om. Det enda som kan hända, är väl att jag inte längre är redo för en kontaktperson när jag väl får ansöka om det.. Men då avbokar jag ju bara ;)

 

Middag.

Och sedan, en MASSA planering fram och tillbaka! Scheman hit och dit. Försöka få det att gå ihop.. Och så ner till soffan, för att plåga mig själv lite till. Då jag fortsatte planera fram och tillbaka. Undra. Ändra. Och grubbla. Ändra tillbaka. Och nästintill stressa ihjäl mig, när det kom nya livsmedel i mitt huvud, med frågetecken om sig själva.

 

Satt iallafall tillsammans med 14åringen, 17åringen och mamma. Under en av de korta stunder mellan varven, då jag trodde att jag hade löst det hela, gjorde jag iordning mig mitt första riktiga kvällsmål..

 

Ja. Det var nog allt. Nu blir det sängen. Kanske känns allt bättre imorgon.. Annars slutar jag helt enkelt. Och börjar äta utan krav igen. Kanske går jag inte upp i vikt då. Men jag orkar inte må såhär. Det är det inte värt.

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 15 oktober 2014 21:39

.. Överspänd. Orolig. Osäker. Kluven...

 

Ja. Sådan här blir jag när jag ska göra en förändring för min hälsa. När jag börjar bry mig på riktigt..

... Det blir nästan så att jag inte vågar äta NÅGONTING, då det inte står på schemat. När jag inte är säker på vilken måltid den hör till. Eller om det är onyttigt eller nyttigt..

 

Grubbel. Grubbel. Grubbel. Ältande under oro. Funderar. Funderar. För att finna svar... Men att äta blir med ens ett stort lidande och en kraftig utmaning...

... Och att äta regelbundet under struktur, känns helt plötsligt som ett HELT fel val för mig!

 

Av D - 15 oktober 2014 14:14

 

Jag vill äta bra. Få rutiner på det hela. Gå upp i vikt. Sluta stress-och ångestäta. Och bli mer hälsosam i det stora hela. Komma ut ur huset varje dag. Bli fysiskt aktiv. Och träffa lite folk varje vecka..

.. Men allt spricker. Då jag idag hade tänkt ta det lilla steget att åtminstone äta bra och ta en lång promenad. Då jag inte skulle hinna städa innan syskonen kom hem, och inte orkade röja i kartonger...

Men mellanmålet uteblev för att jag inte såg några bra alternativ... Och utan lite ny energi.. Ingen lång promenad...

 

Suck och stön. Det går inte som jag vill. Nu vill jag bara lägga mig på sängen och se på Wonder... Hmm. Minns inte ens vad den hette.

Av D - 14 oktober 2014 22:37

Okej. En sammanfattning om dagen idag.

 

Gör ett försök =)

... Igår natt var nog som vanligt en rätt så jobbig natt. Minns inte så mycket. Men minns att jag skrev av mig några gånger i min dagbok. Lite sådär... Kanske mycket frustrerat..

Men som sagt. Jag minns inte riktigt...

 

... Ja, ingen dagbok, tydligen... Hmm. Då var det väl något annat då :P

Men jag vaknade iallafall imorse klockan halv sex. Klev inte upp. Utan låg kvar till klockan kvart i nio istället. Då jag inte "vågade" äta frukost eller ta min vitamintablett. Ifall det skulle visa fel på blodproverna då.. Lika bra att vara säker liksom. Även om det antagligen varken gör till eller från!

.. ANNARS var jag beredd att påbörja min nya matrutin idag ;D

 

Iväg jag går, till bussen.

Känner mig osäker. Och orolig. Nervös. Då jag inte visste riktigt vad jag var påväg till. Hur mycket jag skulle behöva prata.. VAD det skulle pratas om! Eller med VEM jag skulle prata!

Men jag gick dit. Ändå vid rätt så gott mod. Anmälde mig i receptionen. Och "letade" mig sedan fram till rätt "väntrum"..

 

Satt och väntade med blicken ner mot golvet. Obehag. Obehag. Obehag. Ville inte titta upp. Riskera att möta någons blick. Ville inte röra en fena. Riskera att dra till mig blickar... Ja, jag satt där och önskade att han inte skulle komma. Att han, som många andra, får förhinder utan att meddela..

... "Ähh. Det där blodprovet är nog inte så viktigt ändå"...

 

Väntan. Väntan. Lång väntan. 

Och så kom han. En trevlig, rätt så ung St-läkare. Han pratade lugnt och sansat. Vänligt och inte alls överkörande... som vissa andra läkare kan verka. Och han hade en HIMLA respekt för mina egna val och känslor! GULD VÄRD!

 

Däremot så frågade han mycket frågor om sådant som jag hade hoppats slippa. Det som Personligt ombud sa att "Nej det kan jag inte TÄNKA mig att han kommer att ta upp"(något liknande)... Ja, det togs upp.

... Han frågade om det förflutna. Pressade lite försiktigt efter vad som tidigare hänt. Diagnoser. Ja, och vad som händer i mitt liv just nu. Hur jag mår. Och vilka problem och bekymmer som kvarstår..

Och så undrade han lite och erbjöd olika stödformer. Terapeut, kurator, mediciner m.m Men han sa även att han behövde prata lite med sin handledare. Och att han gärna träffar mig om en månad igen. För uppföljning..

 

Innan vi avslutade, räknade han upp en VÄRLDANS massa olika undersökningar och prover som han ville göra! Typ EKG. Lyssna på hjärtat. Ta blodtryck och puls. Vikt och längd... Urinprov... Ja. En MASSA! Jag hann inte riktigt med... Och det slutade med att det enda som kändes okej, var just det jag kom för. Blodprov.

 

Så. Så blev det. Jag gick vidare till provtagningen. Väntade med en nummerlapp i handen. Blicken ner i knät. Tills jag hörde en röst. Och det var min tur.

Med denna kvinnan. Denna lite smått obehagliga och rättframma medelålders kvinnan, kände jag mig tryggare. Kunde titta henne i ögonen någorlunda. Kände mig inte särskilt spänd. Och jag kunde prata lite mer fritt. Trots att just DET, var rätt så spänt. Men inte i jämförelse till ANDRA gånger! Inte alls. Frihet =)

 

Efter mötet, mådde jag ändå rätt så bra. Men kriget inom mig, bubblade upp ordentligt. Jag grubblade och funderade. Ältade och försökte leta lösningar. Kände mig missnöjd och orolig. .. Och jag kunde inte komma fram till NÅGONTING. Vilket håll jag än lutade mig, kändes fel...

 

Ja.

Men in på affären för att köpa en MASSA ätbart och drickbart! Både onyttigt, som nyttigt. Matigt, som "snacksigt"... "Det blir ju ändå ingen rutin på någonting idag. Imorgon börjar jag" ...

.. Och. Så blev det till att leta plats att sätta sig och äta. Efter ett möte, hade jag ingen som HELST lust till att sätta mig där det gick omkring folk. Inte där det SATT folk. Eller någon kunde se eller höra mig. Ville helst inte höra eller se någon, själv heller..

 

Det tog sin lilla tid. Men jag hittade till slut en plats, på ett "öde" fiskeställe.

Åt och proppade. Fort och utan kontroll. Och sedan gick jag till bussen, under småångest.

 

Väl hemma, blev det dator en stund. Minns inte vad jag gjorde. Men ytterligare lite grubblande. Och så ColourChain på det. Läste säkert bloggar och kollade mailen. Kikade in på lägenheten för att se vart jag står... Och sedan, när mamma  åkte efter pappa till jobbet, för att se om hon kunde komma ikapp med hans mobil som han glömde, passade jag på att hoppa in i duschen.

 

Sedan, mer dator. Och efter en stunds grubblande, ett par sms till Xsambon. Bestämde mig för att ringa honom efter middagen. Då jag behövde prata av mig med någon..

Sagt och gjort. Vi pratade i ca en timma och femtio minuter. Tjat, tjat, tjat från min sida. Vilket fick mig att till slut inte orka prata mer. Då ältandet gjorde mig både frustrerad och förvirrad. Uppgiven och "maktlös"... Vägarna suddades ut, och jag försökte förgäves måla tillbaka dem. Hitta en lösning på detta "olevnadsbara" livet..

 

Så. Vi la på. Och jag gick ner och satte mig vid tv:n tillsammans med mamma. Och efter en stund, kom även 14åringen och 17åringen hem och joinade.

.. Vi kollade lite kläder på internet. Mätte 17åringens byxstorlek... Pratade, och smågluttade på tv:n..

Jag kände mig framåt och glad, trots tvivlet och uppgivenheten i bakhuvudet. Och jag var aktiv i att hjälpa både 17åringen och 14åringen i vad de ville ha hjälp med. En lätt och framåt känsla ;)

 

Annars. Jag har skrivit några nya scheman. Så att allt ska kännas klart i huvudet, i min färd mot ett bättre liv... Och nu på kvällen, skickade jag iväg ett mail till min kontakt på kommunen för att fråga om vad som krävs för att ha rätt till kontaktperson eller liknande. Kanske är DET det enda som behövs för att ge mig en kick till att ta tag i livet och att orka/våga(?).. Vet inte riktigt hur det funkar. Men klart värt att kolla upp iallafall.

 

Så. Matrutiner. Och att ta sig ut ur huset varje dag, står först på min... Ja, lista ;D Sedan blir det "fysisk aktivitet" och att vara social ;) Praktikplats och flytt till eget.

 

God natt med er<3

 

 

Av D - 14 oktober 2014 15:24

 

.. Att försöka, är mitt enda alternativ. Orkar inte med desperation och uppgivenhet. Att nästan slita håret av mig, för att det inte finns några möjligheter... Det är den enda framtid jag kan se. Men jag gör vad jag kan, så länge som jag kan ;) ... Kanske får jag ordning på allt innan ja flyttar och "blir vuxen". Så att jag slipper hamna under vårdens kontroll igen..

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31
<<< Oktober 2014 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards