Livet ur D:s synvinkel

Alla inlägg under oktober 2016

Av D - 26 oktober 2016 01:10

... Jag har två flaskor likör i sovrumsfönstret. I litet glas vid sidan om... Och så, en påse mörk mjölkchoklad.. "Bara i fall att"...


Jag har bunkrat upp...


...


Det känns som om  varje dag är en kamp för överlevnad...

Det känns som om varje dag är en flykt från rädslor och faghågor...

Och ingen dag... Inte någon av dem.. -Tillhör vad som ska vara "mitt liv"...


... Varje dag, äter jag för mycket. "Äter jag för lite?"...

Varje dag är ett frågetecken. Ett krig mot mig själv, vad gäller "borde, måste, behöver. Eller, eller inte?"...

Och jag blir så förvirrad. Ju mer jag försöker och vill... Desto mindre kan jag höra min kropps signaler... Förstå vad den säger, ber om... Behöver...


Jag har förstört för mig själv, genom svält...

Och ända sedan min ätstörning, för första gången gick över från svält till hetsätande.. -Har jag haft svårt att avgöra hunger och mättnad... "Säkert har min mgsäck blivit för stor"...


...


Hade det inte varit för mitt stora kontrollbehov. För min rädsla för att kräkas...

-Ja, då hade jag börjat döva min smärta, med tabletter eller alkohol...

Men jag kan inte utsätta mig själv för att tappa mer kontroll. För att bli av med den sista kraft och möjlighet jag har till att styra min egen hjärna...

Och jag kan verkligen inte utsätta mig själv för det absolut obehagligaste som finns..! Att kräkas!!


... Men visst har jag lust...

Jag har aldrig varit full. Aldrig tagit mediciner frivilligt, som kan äventyra min självkontroll och påverka mina tankar... Det enda som jag har utsatt mig själv för, som påverkar hjärnan, har varit långvarig svält...


... Och även om det här är jobbigt, och jag ofta önskar att jag kunde återgå till svälten igen. Att jag hade den styrkan...

-Hur mycket jag än önskar att jag inte hade blivit så bortskämd med allt proppande de senaste veckorna.. -Känns det inte okej att gå in i svälten igen...


Eller ja. Det är väl egentligen vad jag vill.

Men samtidigt vet jag att jag inte kommer att kunna acceptera det.

Jag kommer aldrig igen, att kunna övertala mig själv till att lämna någonting så tillfredställande, bakom mig. Inte nu när jag har vant in hetsätarbeteendet...


... Men...


Ja-a...

Planen är väl att jag ska tvinga mig själv utanför lägenheten, mellan varje måltid. Så att jag inte bara sitter inne och stirrar in i en skärm, och väntar otåligt på att det ska bli dags att äta...


För att jag menar. Ju sämre jag mår...

Ju mer ångest jag har...

Ju mer rastlös eller irriterad jag är...

Ju större frustration jag har inombords...

... Ju tyngre energi jag absorberar från omgivningen...

-Desto större blir begäret av att äta. Att proppa... Att bara slänga i sig allt jag kan hitta, för kung och fosterland!


Och även det, ger ångest.

Jag menar. Att även om jag inte vet hur mycket jag äter, respektive gör av med.. -Är det smärtsamt att hela tiden vilja äta. För att det ger mig med ens känslan av att jag har gått upp "flera, flera kilo!"


... Men nu ska jag ta mig ut.

Minst tre timmar om dagen, ska jag ta mig ut. Göra vad jag vill. Bara jag går ut..!

Och det ska ske uppdelat mellan måltiderna. Så att tiden emellan, inte blir så lång!


... Jag hoppas att det funkar!


...


Idag blev jag sårad...

Det skar i hjärtat.. Och tårarna pressade på...

Jag försökte verkligen hålla det tillbaka. Men jag kände mig så sviken. Oviktig... Värdelös...


Jag har ju alltid trott att Xsambon har varit överdrivet trött.. Och att han därför inte orkar göra någonting annat än att jobba och sitta vid datorn... Och de dagar han har ledigt, bara sova och sitta vid datorn...

Jag har ju alltid trott att han har väldigt lite energi... och på något sätt förbukar så mycket mer än vad han egentligen har...


... Men faktum är att han bara inte har lust.

Han har inte lusten att lägga energi på mig. Tycker antagligen inte att det är kul att hitta på saker tillsammans med mig.. Eller att ens ställa upp på att gå utanför dörren med mig!


För att jag har, iallafall tidigare.. -Tjatat på honom och föreslagit att vi kan göra någonting tillsammans.. "Om så än något litet"...

Men han har bara suckat och stönat... Och blivit sådär obehagligt tyst.. -Tills jag har dragit tillbaka förslaget...

Men så, så fort som hans kompis vill umgås... Eller så fort som hans systers gubbe vill umgås... -Ja, då orkar han..! Och då måste han till och med resa ett par timmar.. och stanna över helgen!


... Jaja... Det gjorde mig ledsen...

Men det ör ju som sagt, bara några veckor kvar nu. Sedan är jag nu mer övertygad än någonsin, att detta måste bli den sista gången jag ser det här stället(!), den där killen... och det här livet!

Det förflutna måste få vara "det förflutna".. Och jag måste gå vidare...


...


... Jag oroar mig fortfarande för hur jag ska klara mig när jag kommer hem...

Men efter den här dagen, längtar jag trots det, mer än någonsin!


... Men. Planen, iallafall... "Ut, ut, ut!"... Mellan alla måltider...

Förutom det, så är det bara att stå ut. Vänta ut tiden tills mina föräldrar kommer...

Jag överlever nog... Men det känns, varje dag.. -Som om jag undviker med nöd och näppe, jordens undergång..!


... Hoppas bara att jag tar mig ut på praktik sedan, när jag kommer hem...

Men även om jag skulle göra det.. "Hur klarar jag tiden på hemmaplan?"...


...


Ibland föreställer jag mig att jag skulle dö. Att jag var döende...

Men det är ju nästan omöjligt nu, att veta vad man skulle känna om det verkligen händer...

Det enda jag vet, är att döden har stor potential(stavning) att vara bättre. Och att det som jag just nu kallar liv... -Det är jag färdig med för länge sedan..!

Av D - 23 oktober 2016 21:41

... Jag kommer att sakna att träna. Jag kommer att sakna att äta...

Kommer att sakna energin... Promenaderna... Att känna att jag kanske är påväg någonstans... Att det kanske ändå kan vara möjligt...


... Men nu har jag bara fått nog.

Jag har fått nog av att hela tiden tappa kontrollen. Att känna att jag gång på gång.. Med jämna mellanrum, får mina farhågor bekräftade...

Att hela tiden känna att jag medvetet och frivilligt, går på en väg som leder mig till en mörk och kvav plats. En smärtsam plats...


... Och idag...

Mitt upprepade svek emot mig själv... Min envishet till att disrepektera mina egna känslor.. och min välhälsa, hela tiden.. -Har gjort att jag nu, med ont i huvudet, tyngden i själen... och den meningslösa atmosfären.. -Känner att jag nu inte längre vill fortsätta...


Jag kan inte fortsätta att skada mig själv genom hetsätandet. Jag kan inte fortsätta utsätta mig själv för fysisk, psykisk och emotionellt lidande...

Utan, nu vill jag vända om. Känner mig tvungen att göra det... För att den vägen som jag nu går på... Den vägen som leder mig in i ett svart hål av smärta och mörker... Den vill jag inte längre vandra på...

Även om motsatsen betyder ännu mer smärta..!


... Hellre svälter jag, än hetsäter...

Lyckas jag inte hålla mig på en trygg, stabil och balanserad nivå...

Lyckas jag inte känna att det jag gör, är självklart bra...

Om jag hela tiden ska undra.. Och med jämna mellanrum, sviker mig själv och tillför lite mer smärta i tre rum...

... Ja, då väljer jag hellre att försöka hitta tillbaka till tryggheten igen. Den smärtsamma, utmattade... och dumma.. Men ändå trygga.. -Svälten...


... Men jag kommer att sakna det..

-Träningen. Hoppet om att bygga lite uskler. Beviset på att jag kan. Att det går framåt... Att jag uppnår någonting.

Promenaderna.

Att få äta...

... Och allt annat som gav en känsla av att "jag kan"...


... Jag såg så fram emot att få känna mig stark och stolt. Istället för besviken och ångerfull...

Även fast jag inte litade på att jag skulle klara det på hemmaplan. Och även om jag levde, även här, med en del bekymmer och tunga känslor...


... Men nu har det blivit så tungt. Såpass tungt och inrotat.. -Att jag inte längre tror att jag kan känna trygghet, utan att helt gripa tag om all kontroll jag kan finna.. Och med säkerhet, gå åt motsatt håll från den ständigt lurande övervikten... Den övervikt som är garanterad ".. när jag tappar kontrollen. När jag sviker mig själv"...


...


Jag vill inte svälta.

Jag vill träna. Jag vill motionera. Äta.

Jag vill få ett liv. Ett lyckligt liv. Med kärlek och uppfriskande aktivitet...


Men just nu, känns det som om jag måste lämna...

Jag mår för dåligt i kropp och själ. I sinnet.. -Efter allt hetsätande.. -För att orka riskera detta mående, gång på gång på gång...

Det är bara så.. Det här vill jag inte uppleva. Inte igen...

Och då detta beror på hetsätande... Och då hetsätandet dessutom leder till övervikt till slut... -Och det går såå fort(!).. -Så...


... Ja, jag orkar inte mer...

Det känns skit... Men jag orkar inte mer...

Jag sviker mig själv... Men det är så det är... Jag orkar inte mer...


Mitt liv ställs fortsatt på vänt. Men det har så varit, i flera år...

Så att skillnaden blir inte så stor... Blir ingen alls...

Trodde bara att.. det fanns en liten chans... Någonstans trodde jag det. Även om jag aldrig kom så långt som till en lösning.. eller en egentlig tillit till det hela...


... Men det fanns någon slags glimt...

"Det funkade ju iallafall här. Någotlunda.. -I H*vetets Stad"...

Av D - 22 oktober 2016 16:58

... Egentligen är det ju så enkelt som rastlöshet...


Ja, jag kan ju inte säga att hela problemet grundar sig i rastlöshet. Men just nu, i denna perioden av mitt liv...

Just nu, handlar det om rastlöshet. Om ensamhet... Och om brist på annat...


Jag vill inte längre svälta. Har inga tankar om att jag behöver skada mig själv...

Utan endast en känsla av att jag måste ha kontroll...

En rädsla över vad som händer.. -Det som händer när jag tappar kontrollen...


Jag har inte längre något begär inombords, som gnager mig i själen.. -Om att jag inte vill gå upp i vikt. Vara normalviktig...

Utan just nu är jag helt inställd på. Sådär automatiskt, utan att själv ha vänt håll.. -Att jag vill motionera. Styrketräna. Bara några enkla övningar, några dagar i veckan... -Och att jag vill vara normalviktig...


Jag är rädd för att bli överviktig. Fastän det är många kilon kvar till dess...

Men det beror ju på att jag hetsäter. Att jag tappar kontrollen och hetsäter...

Varje gång som jag blir ensam.. Ska vara ensam i mer än en dag... -Hetsäter jag...

Direkt jag vet att jag ska vara ensam över en natt, går hetsätartänket igång...


Och även om det började bra igår, gick det med timmarna, igång ordentligt! Och även så, idag..!

Men det beror på ensamhet. Det beror på rastlöshet och brist på andra intressen...


... Så... "Hur ska jag kunna klara mig hemma igen?"...


...


Egentligen ville jag inte gå hem(till Xsambons lägenhet) igen efter min promenad...

För att, då blir det hem till ensamheten. Hem till rastlösheten och meningslösheten... Och hem till den sura möjligheten att proppa... Proppa i allt vad jag hittar!

Proppa till spänd mage och illamående... Proppa till dålig självkänsla och självsvek...

Ja-a... Proppa till ånger och misslyckande...


... Jag funderade på att gå hem till Brorsan istället. Sätta mig där...

För att. Även om jag där, likt som här.. -Blir rätt så ensam ändå. Eftersom att han, likt som Xsambon, gärna sitter fastklistrad framför datorn.. -Så är jag inte ensam. Inte på riktigt. Det finns liksom en mänsklig närvaro där... Någon som man kan slänga en blick eller några ord på.. om man vill... Istället för att fokusera på mat och ätande...


... Det är liksom som att jag bara vill byta ut detta beroendet. Detta matmissbruk.. -Mot något annat missbruk. Bara för att det börjar bli så tradigt att sitta som fånge i sin egen ätstörning nu...

Jag har, de senaste dagarna, känt för att bli datorspelsberoende.. Eller tablett-/alkoholmissbrukare... Bara för att jag inte orkar längre. Och bara vill bli distanserad från verkligheten. Från en tillvaro som inte går framåt. Från mig själv som inte ser till att ta mig någonstans...

... Och från livet det självt, som lockar men inte bjuder in..!


...


... Jag vet inte hur jag ska klara det när jag kommer hem. Hur jag ska klara mig som singelboende. Eftersom att en dag utan Xsambons närvaro, resulterade i hetsätande..!


Jag menar. Det går bra när han åker till jobbet under dagarna. För att då vet jag att han kommer hem snart. Tiden går fort. Och jag kan sysselsätta mig med disk och plock. Med promenad och träning, sålänge...

Och sedan, när han kommer hem. Fastän han sätter sig vid datorn på en gång.. -Kan jag titta på honom, då och då. Peta på honom. Kittla honom... Och bara sno hans uppmärksamhet för några sekunder...

Det räcker liksom! Och att han sedan gör på samma sätt mot mig, med jämna mellanrum... -Det blir liksom inte lika ensamt! Och jag fokuserar inte mina tankar, alls lika mycket till maten!


... Men hemma...

Så fort som jag kommer hem, kommer jag att vara "on my own"... Och jag vet inte hur jag ska klara det!

Inte utan att proppa och må dåligt...


Det är väl i så fall, om jag får något annat att fokusera på hela dagarna...

Men då vet jag fortfarande inte hur jag ska klara det på kvällen..!

Jag menar. Någon gång måste jag ju äta. Men att äta utan att börja hetsäta... Det vet jag inte om jag klarar, om jag inte känner mig stabil!


...


Jag gick iallafall inte hem till Brorsan...

Det kändes inte okej... Och jag hade ingen större lust med sällskap... Eller att befinna mig i det stökiga huset...


... Men jag har skrivit mycket. Både idag och igår...

Så att jag tror att jag är redo nu. Att jag inte kommer att proppa något mer nu...

Och att döma av mina framgångar i matrutiner sedan jag kom hit. Och min tidigare brist på sötsug.. -Tror jag inte att jag kommer att utsätta mig själv för någon mer incindent förrän jag kommer hem!


...


Nu kör jag diskmaskinen. Och ska väl sätta på tv:n för resten av kvällen...

Så får jag hoppas på det bästa!


//D.

Av D - 17 oktober 2016 23:35

Jag är orolig. Det är klart jag är...

Jag känner ingen kontroll. Ingen kontroll alls...


Jag menar.

Rent praktisk känner jag en viss kontroll. Jag känner en viss inre styrka, nu när jag är här...

Jag känner inte samma behov... Eller faktiskt inget behov alls, av att svälta...

Känner inte heller samma gnagande begär till att hetsäta...


... Men det jag inte känner kontroll över, och som väcker ångesten inom mig.. -Är att jag inte kan väga maten. Jag har inte samma möjligheter att räkna kalorier... Och jag har ingen direkt koll på vare sig hur mycket energi jag gör av med under en dag.. Eller hur stor min matkonsumtion är..!


... Jag har inte heller någon personvåg. Så att jag har ingen aning om hur mycket jag väger!

Och nu när jag vet att jag inte planerar att åka hem igen förrän om fem veckor(!).. -Känner jag mig lite lätt orolig...


...


Jag är dock orolig för att åka hem. Jag litar inte till en procent, på att jag kommer att kunna hantera mig själv på hemmaplan!


Jag menar.

Här fungerar det. Här hetsäter jag inte. Frånsett två incidenter, sedan jag kom hit för snart tre veckor sedan!

Hemma hetsåt jag varje dag, de senaste veckorna!

... Här har jag inga svälttankar. Inga alls..

Hemma kände jag mig så misslyckad och maktlös, att jag kände ett stort begär att vända mig dit, ständigt..!


... Så jag vet inte hur jag ska våga åka hem...

Jag ska ju åka hem! För att här mår jag inte bra av andra anledningar, istället...

Men jag vet bara inte hur jag ska orka hantera det som komma skall. Med hetsätandet. Begäret av att äta hela tiden... Alla känslor som kommer med det... Rädslan i faktumet, för övervikt...


... Nej, jag måste välja på helvete och helvete...

Och det känns ju dumt att välja ett helvete, 35 mil ifrån alla man älskar.. -På grund av en ätstörning!


...


Jag tar illafall en promenad om dagen, medans Xsambon är på jobbet...

Jag tar några svep med hans hantlar...

Och jag äter måltider, så att jag ser till att inte småäta... Försöker att äta mig lagom mätt... Och håller alla måltider, med mellan tre och fyra timmars mellanrum... Ungefär...

Allt för att trygga och hålla lite ordning...


I övrigt så sitter Xsambon vid datorn, större delen av sin lediga tid... Då det är det enda han orkar...

Jobba, spela datorspel. Äta...

Men till skillnad från när vi bodde tillsammans, bryr jag mig inte längre om att föreslå något annat. Bryr mig inte om att önska att han skulle umgås lite med mig...

För att just nu, ser inte jag mig själv som hans vän eller flickvän. Jag är inte hans sambo... Jag är hans rumskompis för några veckor framåt. Och vad han vill göra med sin tid, är helt upp till honom... Vill han umgås med mig för ett par minuter eller så, är ju det bara positivt!


... Jag har också gett upp om att på något sätt njuta av min vistelse här. Av naturen...

Eller om att få komma iväg någonstans alls tillsammans med Xsambon...

Just nu, vill jag bara stå ut härborta i fem veckor till. Tills mamma och pappa tar bilen och kör 35mil hit för att hämta hem mina saker... för tredje gången sedan jag flyttade hit 09!

... Ja. Guldföräldrar...

-Och sedan åker jag med dem hem...


... Efter det, vill jag aldrig åka tillbaka hit igen...

Efter det, vill jag bara lämna det här livet bakom mig. Försöka glömma bort Xsambon. Glömma bort vår relation och det förflutna...

Jag vill lämna smärtan bakom mig och gå vidare...


... Det är inte värt att fortsätta hålla fast vid någon som man får kämpa så mycket för att nå, men som man ändå mår så dåligt av att vistas tillsammans med...

... Inte för att säga att Xsambon och jag inte kan ha kul tillsammans! Men inte ens den där nära känslan av att han är min tryggaste person i världen, finns längre kvar...


...


Nästa helg(nu till helgen) är jag ensam här... Det gör mig orolig. Jag vet inte hur jag ska klara den helgen...

Det är liksom en sak att bo ensam i sin egen lägenhet. Och en helt annan att vara ensam en hel helg i en "tom" stad och någon annans lägenhet. Även om det är samma lägenhet som jag själv bodde i, i över tre år!


... Och nu...

Nu känns fem veckor, väldigt långt!

Men jag orkar inte ta kollektivtrafiken hem. Resa i en hel dag, med flera byten... och flera risker för komplikationer. Förseningar och inställningar...

För att sedan åka hela vägen tillbaka igen! Hämta grejer... Och sedan åka hem... igen!


... Nej, jag måste stå ut.

Några veckor till, måste jag stå ut. Och sedan behöver jag aldrig mer sätta min fot i detta H*vetets Stad... Sedan kan jag ta mitt sista steg ut ur detta helvete... Och fokusera till hundra, på att även ta mig ur nästa..!


...


God natt med er <3

Av D - 12 oktober 2016 23:37

... Jag försöker verkligen. Det känns som om jag försöker...

Och det är nog det som är problemet. Jag försöker för mycket. Känner mig kontrollös(om man nu kan säga så)... Misslyckad... Och så försöker jag ännu hårdare...

Och när jag inte längre orkar hålla fast, vill jag ge upp helt. Hatsäta. Släppa allt... Ja, halvhjärtat. För att i sinnet, känner jag fortfarande att jag vill kämpa vidare.

.. Envis.


...


För några dagar sedan. Ett par, eller så.. -Bestämde jag mig för att börja äta fem måltider om dagen. Och då lika mycket till varje måltid. Ungefär... Tills jag känner mig lagom mätt, helt enkelt...

Men problemet har varit att jag aldrig kände mig helt mätt. Knappt mätt alls, faktiskt... Men grejen att jag skulle äta såpass många mål om dagen, gjorde att jag inte heller vågade äta en större mängd än vad jag gjorde...


.. Och jag vet inte vad det är med mig...

Jag blir hungrig jättefort. Nästan konstant... Och även de gånger som jag äter mer än vad min kropp(innan hetsätandets tider) skulle klara av, blir jag hungrig igen, väldigt, väldigt fort...


... Jag vet inte om det beror på att min magsäck har förstorats så mycket utav mitt hetsätande... Mitt ständiga hetsätande... Eller om min kropp faktiskt gör av med såpass mycket energi, att näringen inte riktigt räcker till...

"Eller beror det på "vad" jag äter?"..


...


Så...

Jag känner mig uppgiven...

Det känns liksom inte som om jag någonsin ska få släppa taget om kontrollen. Bli av med känslan av osäkerhet och oro... Rädsla...

Det känns som om, åt vilket håll jag än vänder mig. Vart jag än går.. -Kommer jag att behöva hålla stenhårt och krampaktigt om mitt ätande. Om vad jag gör med min kropp... Kontrollera och styra det, in i minsta detalj. Så att jag inte blir överviktig. Tjock... Så att jag inte tillåter hetsätande... "Iallafall inte i för många dagar i streck"...


... Jag känner ingen kontroll. Det gör jag inte...

Och även om jag vet att det går att leva och klara sig bra, utan att ha stenkontroll över vad, när och hur mycket man äter.. -Litar jag inte på att jag någonsin kommer att klara av det. Inte igen...

Jag klarade det som liten. Tänkte inte alls på det. Åt så mycket jag var hungrig på. Hade inga hetsätartendenser...


Så att det gick ju. Det går ju...

Men jag litar inte på att jag kan finna den stabiliteten igen...

Jag har inte mina syskon. Inte mina föräldrar. Ingen och inget som tar mitt fokus ifrån alla bekymmer och problem...

... Och ja. Inget liv som betyder tillräckligt mycket för mig, för att jag ska sluta bry mig så mycket...


...


Idag har jag ätit en mål extra, nu på kvällen... Och det känns inte bra...

Jag menar...


Igår gick jag och la mig hungrig... För att jag redan hade ätit alla mina måltider...

Men idag orkade jag inte det. Så jag vek för hungern. Åt mer än vad jag hade tänkt. Och mer därtill...

... Men jag känner mig ändå inte mätt..!


... Är det fru Propp?

Min hetsätarmage..? Är det den som gör att jag inte kan känna mättnad. Att den, om den ens kommer, försvinner på bara ett par minuter..?


...


... Jag har fått en mage. På grund av mitt stora näringsintag. Och jag kan inte låta bli att oroa mig för att jag, trots nästan konstant hunger, ska bli överviktig till slut...

Att oroa mig för att jag, trots en powerwalk på en timme nästan varje dag, ska gå upp i vikt för att jag äter mer än vad jag borde. Mer än vad jag gör av med...

Och jag kan inte sluta gräva ner mig i det faktum som jag ser framför mig, om att när jag kommer hem igen, kommer jag garanterat att ramla ner i en hektisk hetsätarreva igen..(!).


... Och jag orkar inte mer!

Jag orkar egentligen inte promenera. Orkar inte röra på mig...

Jag orkar inte tänka på ätandet. Orkar inte vara hungrig. Orkar inte äta för mycket. Tappa kontrollen...

Orkar inte heller undra ifall jag äter för lite...


Jag vill bara att allt flyter på...

Men att släppa på kontrollen och låta allting ta sin egen väg. Rinna fritt...

Det vågar jag inte. För att det kommer att sluta någonstans där jag inte vill vara...


... Jag vill jobba med något fysiskt tungt...

Men inte heller det, skulle stilla min oro. Ge mig trygghet i ätandet och svar på alla frågetecken...

Det skulle inte ge mig en pil att följa. Eller fotsteg att gå i...

Jag skulle nog bara känna mig ännu hungrigare och få ännu större problem att hålla mig mätt..!


...


Jag planerar iallafall att försöka få Xsambon att hjälpa mig samla ihop alla mina saker, i helgen. Så att jag sedan kan åka härifrån.

Jag menar. Nu när ätandet börjar bli jobbigt och otryggt på ett djupare plan, även här... Och när det ända som skiljer mig från hemma, är att jag inte hetsäter.. -Så spelar det egentligen inte så stor roll om jag åker hem och möter ätstörningens mörkare sidor igen...


Hur mycket jag än trivs med att vara sambo, mår jag inte bra i relationen med Xsambon. Vi fungerar helt enkelt inte längre. Fastän jag älskar hur vi kan larva oss tillsammans!


Och jag behöver hem och ge mig själv en chans till att skapa mig någonting. Uppnå någonting...

Jag behöver ta tag i min egen vardag igen...


... Jag vet inte hur jag ska klara det hemma...

Hur jag ska orka på något sätt, hålla igång fysiskt... Och hur jag samtidigt ska orka strukturera upp ätandet. Komma fram till en mängd och antal måltider... Och hur jag ska, om jag bestämmer mig för det, klara av att köpa hem och äta "riktigt mat"... och få reda i kaoset...


... Vet inte hur jag ska, samtidigt som det, orka sköta alla hushållssysslor... och på sidan om, försöka upprätthålla umgänget med min närmaste familj..!

... Men "äta kontra fysisk aktivitet"... Det är nog trots allt min största utmaning.


... Men jag är ju 26... Livet är väl snart över...

You Wish!


... Jag hoppas på att mamma och pappa kan komma med släpet och hämta mina grejer. För att då slipper jag ångesten, oron och stressen med att åka så långt kommunalt...

Jag menar. Sj. Jag litar inte på dem.

Och alla dessa byten... Faller en, faller alla..! Det vill säga. En försening eller inställd resa... Och jag kan få problem med nästa tåg!


...


God natt med er <3

Av D - 10 oktober 2016 23:13

... Ja-a, du.. Jag hör inte hemma.

Det känns inte som om jag hör hemma. Inte här. Inte där. Inte hos någon. Inte för mig själv...


...


Just nu, känner jag mig stabil. Mer stabil än vad jag gör hemma. Jag känner mig trygg i mig själv. På ett sätt som jag inte kan göra hemma...

Jag har sällskap, och fokuserar mindre på fel saker...


Jag har dock en ännu lägre aktivitetsnivå. Jag dras ner under jorden, med ett dånande hjärta... och ett frustrerat sinne.. -Av den enda person som jag har i min närvaro...

Inte ännu, har jag träffat eller umgåtts med någon annan ur hans släkt. Xsambons...

Han vill eller orkar ingenting. Och själv har jag tröttnat på att bli bemött med suckar och tysta protester så fort som jag nämner minsta lilla rörelse i någon riktning...


... Men under vardagarna, när han jobbar.. Då går jag ut. Men bara för en rask promenad.

Jag vågar inte gå och handla själv. Känner mig fortfarande väldigt otrygg och osäker vid möten med andra människor. Deras blickar... Om dessa kunde döda...


Nej, men. Egentligen tror jag inte att någon här har någonting emot mig. Tror inte att de tänker något speciellt om mig, eller ens känner igen mig..!

Men staden är förgiftad. Och otryggheten, ångesten och hela det paketet ifrån det förgångna, ligger kvar inom mig. I själen. Och där tycks den trivas och frodas...


... Däremot så är ätstörningen nästan som bortblåst medans jag är här...

Jag tänker inte så mycket på att jag borde äta mindre. Tänker inte särskilt på hur mycket jag äter eller vad...

Den lever kvar. Det gör den ju. Jag stäcker mig fortfarande efter en viss kontroll... Funderar en del...


... Men jag mår inte dåligt av det. Inte på samma sätt.

Och sålänge som jag har sällskapet och tryggheten från Xsambon, känner jag inte alls av kravet att jag vill svälta, svälta, svälta. Utan jag äter. Äter vad jag är hungrig på. Trots en del funderingar över hur mycket det faktiskt är..!


... Däremot har jag gått upp i vikt. Fått en mage...

Ja, vad blir det inte av veckor av ständigt hetsätande!?!


... Det är det jag känner.. När jag ska åka hem...

Jag vågar inte. Jag vågar inte ta steget in i min lägenhet igen. Vågar inte tappa kontrollen igen. Orkar inte sträva efter det omöjliga. Försöka undvika vad som inte kan förhindras...


Jag vet redan att jag kommer att hetsäta. Att allt jag kommer att kunna tänka på, är ätandet. Att inte äta... Om tillåtelser och förbud. Om svek och bakgånger...

Ja-a... Om en omöjlig kamp...


...


Xsambon och jag, tjafsar dagligen...

Eller, "tjafsar" och "tjafsar"... Jag har bara väldigt svårt att hålla ångesten borta, energin framme och humöret uppe.. -När han utstrålar så mycket trötthet och aggressiv jargong(stavning) hela tiden...

Han är så anti. Och vad jag än säger, måste han argumentera tvärt emot. Vilket bara får mig att känna att jag snart inte bryr mig om att säga någonting alls...


Grejen är den att han bara hade den aggressiva jargonen jämtemot sin bror, tidigare...

Men även om han inte är aggressiv direkt emot mig, pratar han ständigt om hur han snäser åt andra hela tiden... Och tonläget i dessa berättelser..

... Om ord kunde gnaga hål...


... Nej, jag borde inte gnälla på Xsambon. Jag kan ju åka och aldrig komma tillbaka, precis när jag vill!

Men jag känner ändå att jag behöver stanna. Åtminstone ett tag till. Eftersom att jag inte kan acceptera att åka härifrån än en gång, utan att ha packat ihop alla mina saker så att mina föräldrar kan hämta dem..! Sedan ska jag aldrig sätta min fot här igen! ... Jag tror att jag måste släppa taget kring detta, nu...


...


Ja. Jag vet inte vad jag mer har lust att dela med mig av idag. Så att, om jag nu bestämmer mig för att börja blogga varje kväll, skriver jag väl mer imorgon.


... God natt <3

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards