Direktlänk till inlägg 27 augusti 2018
Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunna slappna av. Aldrig våga berätta nyheten för familjen.
Vi bokade in en akuttid för ultraljud, i vecka 11. Då orkade vi inte leva i ovisshet i ifall barnet levde eller inte, längre. -Allt såg bra ut.
Någon vecka senare, hade vi ett rutinultraljud inbokat, för fosterdiagnostik... -Vår värld rasade samman. Bebisen hade en allvarlig avvikelse som inte var förenligt med liv -Akrani... Det innebär att fostret inte har något skallben, -och är, vad jag förstår, en form av ryggmärgsbrock(eller vad nu läkaren sa).
Vi valde att abortera, då barnet ändå inte skulle kunna leva många timmar utanför magen, och det kändes enklare att föda ett foster nu än en liten bebis om sex månader... -Ett dygn på sjukhus, med medicinsk abort. Fick se bebisen och ta kort på den. Såg ut som att det hade blivit en liten pojke. Han var perfekt, med ben, armar, fötter och händer som redan såg ut som de skulle - i miniformat. Det enda som såg lite konstigt ut, var huvudet - som saknade bakre delen och pannan.
Nu är vi hemma. Men då jag valde att åka hem trots att det fanns ungefär 2.5cm moderkaka kvar som inte ville komma ut, är jag nu lite orolig för infektion. Har det inte kommit ut vid ultraljudet på fredag, blir det nog dock ett kirurgiskt ingrepp för att plocka ut det sista. Hade skullat göra det i fredags innan jag åkte hem, men jag var trött och det låste sig när jag skulle lägga mig i den där gynstolen -och jag valde att avbryta.
Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...
Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...
Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera... ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...
... Det känns som om jag drunknar. Som en tjock, tät och kvav tyngd inombords, som bara växer och fyller min själ... ... Jag är trött. Utmattad... och mer lättfrustrerad än på länge... Jag är nästan aldrig ensam, längre. Och jag börjar,...
Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
|||||
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
|||
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
|||
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
|||
27 | 28 |
29 |
30 |
31 |
|||||
|