Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin livet som inlåst

Av D - 14 januari 2016 23:59

Okej, vad jag har längtat efter att skriva det här inlägget nu.

Jag menar. Jag har ju kunnat skriva egentligen hur mycket jag vill idag. Men jag har inte känt att jag orkar pressa fram tankarna. Så att jag tror att det blir enklare med ett kvällsinlägg. Då beskriver jag ju dagen nerifrån och upp... Eller heter det "nedifrån"? .. Brukar flyta på bättre på det viset.

 

...

 

Natten var rätt så hård. Då jag inte hade ätit på över ett dygn. Jag hade ont i bröstkorgen. Smärtsamma bubblor i magen... Och spänningshuvudvärk...

 

... Vaknade imorse väldigt tidigt, som jag brukar göra. Vaknade även till nästan varje gång som personalen öppnade dörren under natten...

 

Jag var inte säker på ifall jag skulle äta någon frukost idag eller inte. Och såg då inte fram emot kriget som skulle bli inuti mitt huvud. Eller känslorna av hjälplöshet och frustration som detta innebär...

 

...

 

Det kommer in någon på mitt rum, vid 07.50 Talar om vem som är min kontaktperson, och att denne snart kommer in med frukost till mig...

Jag var inte särskilt intresserad, och hoppades nästan lite grann på att bli bortglömd. Som jag har gjort de flesta dagar den senaste tiden...

Men trots det, känner man sig väldigt ensam och nästan lite sårad när de väl glömmer... Inte för matens skull... Inte när man lever med den här ätstörningen. Utan som person. För att "man inte är viktigare än så"...

Jag menar. Det har ju hänt flera gånger... Och på många avdelningar... Och de är bara så slarviga...

 

Antagligen trodde min kontaktperson idag, att någon annan tog in frukosten. Utan att se till att denna "någon annan" visste om att det förväntades...

 

...

 

Jag låg kvar i sängen. Skrev några inlägg på mobilen... Och diskuterade sedan fram och tillbaka med mig själv... Innan jag vågade trycka på signalknappen... Japp. Jag skulle hem på permission.

Fömedlade min önskan till min kp som nu frågade om jag hade ätit frukost... Mitt svar blir ju såklart nej...

Men denna gången struntade jag helt i att säga att de hade glömt bort mig. Då de ändå alltid tycks tvivla på mitt ord när det gäller den saken. "Såklart de inte kan ha glömt"...

 

...

 

Jag blev tillsagd att äta åtminstone en del av lunchen "för att du tror väl inte att läkaren släpper hem dig annars?"... "Jo, det tror jag", blev mitt svar...

För att det trodde jag faktiskt.

En läkare som är beredd att släppa hem någon.. Skriva ut någon som vill svälta. Och ofta svälter utan stopp... Någon som är helt inställd på det... Ja, hon släpper hem mig i några dagar på permission.

 

... Men trots det, tvingade jag i mig hälften av lunchen. För att slippa råka på en mindre nöjsam överraskning... Det var väldigt viktigt för mig att komma hem ett tag. Helst fram tills vårdplaneringen. Så att jag kunde ha den... och samtidigt slippa vara på avdelningen något mer... För att på måndag efter vårdplaneringen, skriver jag ut mig...

 

...

 

Klockan tolv, kommer läkaren in på mitt rum. Säger "självklart" till permission. Och gör mig påmind om att stället finns kvar. Platsen finns kvar(ifall jag vill tillbaka innan permissionens slut, antagligen). Och eftersom att jag inte kommer att träffa henne mer, att ifall jag börjar må illa eller känner mig svimfärdig, ska jag åka in akut igen...

 

Och en, kanske tjugo minuter senare var jag påväg till busstation.

Eller ja. Det skulle ha varit busstation. Men bussen skulle inte gå på ett tag. Så mina kalla händer sa åt mig att gå och köpa ett par vantar av tunnare sort. Då jag har ett par tjocka redan.. Fast hemma.

 

...

 

Jag fick med mig, efter lite letande, två par vantar... I mocka... Ett par fingervantar. Och ett par tumvantar...

Sedan rusade jag halvt som halvt till bussen...

Men då jag kollade fel rutt. In till stan istället för hem, så var jag en halvtmme tidig. Så jag köpte mig en wrap och en kaffe på Pressbyrån.

Och så satte jag mig och väntade...

 

...

 

Väl hemma...

Känslan som jag fick, var inte som jag trodde, tung och negativ. Den var inte överväldigande på något sätt... Det var snarare en lättnad att komma hem. Och jag kände mig munter för första gången på länge..

 

.. Jag minns dock inte riktigt vad jag gjorde...

Jo, jag kollade lite post som hade kommit. Satte igång datorn. Skickade iväg mail... Och läste ikapp lite bloggar...

 

Jag bloggade. Och sedan blev det tv... Och alldeles för mycket choklad... Alldeles för mycket choklad!

 

... Jag tände lite värmeljus också...

Proppade i mig de sista bitarna choklad. Borstade mina tänder och munsköljde. Och såg nu fram emot svälten, med en gnutta vemod...

 

...

 

Ja, det ska bli skönt att inte äta. Men samtidigt känns allt väldigt rörigt just nu... Jag känner av min elaka hjärna... Och bredvid den, min svaga och röriga hjärna... Som sällskapar med min lite lugnare och mer... Jag vet inte om jag vågar säga "levnadsglada" hjärna...

 

... Det är bara så mycket. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera allt. Orkar liksom inte hålla allt kvar i huvudet... Orkar inte prioritera rätt tankar... Och just nu känns det som om det enda jag orkar göra, är att inte tänka alls...

 

Jag har skrivit på den vita tavlan, vad jag har för planer för dessa dagar. Inte när jag vill göra det. Utan bara att...

... Det står "åka till stan", "diska", "bada"...

 

... Det är inte mycket..

Men det som gör mig stressad, är väl resten av alla tankar som sitter och borrar sig fast i mitt huvud just nu... Jag ser mina föräldrar... Jag ser livet och vardagen. Framtiden...

Jag ser vårdplaneringen. Sjukhuset... Jag ser boendestöd...

... Och jag ser hur omöjligt allt kan(fortsätta) komma att bli...

 

... Jag ser min syster som jag inte orkar höra av mig till. Då hon är rätt så krävande...

... Och jag ser smärtan som svälten kommer att ge... Kriget som åter kommer att väckas till liv när jag kommer tillbaka till avdelningen... Svårigheterna med att hantera mig själv och min stretiga hjärna...

 

... Jag ser en vovve... Kärlek...

... Och jag vill inte se något mer. Det är för mycket...

 

...

 

Samtidigt som allt detta, känns det som om jag lever på sidan av livet... Det känns som om jag lever i en mardröm. En tjock och immig mardröm. Och jag hittar inte ut. Luften är tät och kvav. Jag är vilse...

 

... Jag har bara levt i det här så länge nu, att jag har glömt att det faktiskt går att leva ett liv. Att det finns ett liv, bortom denna dimman... Men jag bara dansar en smärtsam dans med döden... Dag efter dag. År efter år... Och de gånger som jag faktiskt skrattar och ler... Ja, det känns bara som ytterligare en dimenssion bredvid livet...

 

... När ska jag vakna upp till verkligheten?

När ska mitt liv bli ett liv?

När ska tilliten.. Tron och hoppet..? När ska glädjen, värmen och lyckan väckas till liv?

... När... ska jag få känna att jag lever? Få uppleva klarhet..?

 

... Och kommer det att ske i detta livet? ... Eller hinner jag ge upp?.. Fara vidare?

 

...

 

Det är klart att jag är glad över att ändå ha det som jag har. Men jag kräver mer av mitt liv. Av mig själv. Någonting som jag ännu inte vågar titta åt...

Och det känns verkligen som en annan värld. Någonting för stort och ljust för att en enkel person som jag, att kunna uppnå...

 

... Kanske får jag nöja mig med det jag redan har...

Det är bra och kan ge mycket glädje... om jag bara accpterar det och tar tillvara på det...

 

...

 

God natt med er<3

Jag ska väl försöka koppla av nu. Men jag känner mig egentligen för ängslig och tom, för att se någon sömn eller morgondag...

Av D - 14 januari 2016 19:07

 

... Japp, vardagen är tillbaka...

Och jag tycker inte alls om att äta utan stopp. Att känna mig tvungen att äta upp allt vad där är... Och att hela tiden sitta och längta efter att det tar slut. Det jag äter på... Istället för att bara kunna lägga undan det och låta det vara...


... Men jag försöker ju inte längre. Har inte gjort på länge. Och för att vara ärlig, känns detta som några mellandagar, nu under permissionen. Så att jag har inte ens något önskemål om att det ska ordna sig nu på en dag. Ingen eftersträvan på att få ett liv som jag trivs med. Utan nu bara är jag... Och kanske märker jag att det till och med är så jag behöver leva..?


...


Busskortet är omladdat med en månad, för första gången på länge. Så jag ska försöka åka in en vända till stan för en promenad, varje dag, om det är möjligt... Och med "möjligt", menar jag "om jag orkar"...


...


Jag har ångest. Det har jag... Den liksom dånar i bröstet på mig... Tankar som jag inte riktigt orkar bry mig om att läsa, i mitt huvud...

Men det är nog mycket att jag nu går på en väg som jag aldrig tidigare gått på. På okänd mark. Och jag har ju egentligen ingen aning om vart jag är påväg eller när mitt liv kommer att drastisk avslutas. Självvalt... eller valt av livet det självt...


...


Jag ska fortsätta proppa tills allt är slut. Värma mitt kaffe på nytt, när illamåendet går över.. och det blir lite plats över i magen...

Och sedan ska jag njuta och pinas av svälten i några dagar...

.. Njuta av, förhoppningsvis lugnet i huvudet... Tills det är dags för ytterligare en natt på avdelningen igen...


... Och så får vi se vad som händer efter vårdplaneringen och hur jag reagerar på det...

Känns väldigt ovisst... Och känner jag mig själv rätt, leder det ingenstans...

Jag hade ju en plan denna gången jag var(är) inlagd. Att träna på att samarbeta. Att tänka och säga "ja" istället för "nej"... För att sedan lyckas ta emot stödet även på hemmaplan...

Men nej. Jag lyckades inte alls. Trodde någon gång där i mitten av vistelsen, att jag gjorde framsteg. Men sedan gick det bara utförs...


Så. Det känns inte särskilt hoppfullt.

Men trots det, är fortfarande humöret och modet härhemma, bra.

Så jag tar allt som det kommer.

Av D - 14 januari 2016 15:02

... Jag är hemma!

... Och till motsatsen mot vad jag befarade, känns det än sålänge väldigt bra och befriande.


Grejen var ju att min hjärna ständigt löpte amok därborta. Den jobbade i 180, större delen av dygnet. Och jag var ständigt stillaliggande i sängen. Blundandes. Och åt i princip ingenting...

Jag ville inte ha deras hjälp. Och jag försökte all vaken tid, komma fram till ett beslut som jag kanske egentligen inte behövde tänka på just då... Hade svårt att bara vara. Och att acceptera...

... Under min tid på avdelningen, gick jag ner ett kilo. Och hamnade på 47.5, mot mina minst 53 som jag egentligen ska väga...


...


... Nej. Funkar det inte, kändes det inte kriget värt.

Så jag bad om en permission. Efter att ha vägt fram och tillbaka. Diskuterat med mig själv... och tagit ställning till vilket av de två "livsfarliga" alternativen som skulle gynna mig mest...


... Och jag kom fram till att...

Jag kan ändå inte svälta mer än vad jag redan gör, när jag kommer hem. Och åker jag hem, blir dagarna trots allt lite enklare att hantera. Då jag känner mig tryggare till den del att jag kan förflytta mig hur jag vill där jag befinner mig "utan att någon iakktar mig"... Ja, jag tyckte inte om att bli sedd.


... Och den här gången, kommer jag ju hem i vetskapen om en bestämd tid att komma tillbaka igen. En tid som jag valde själv...

Och eftersom att jag vet med mig att hemma är ännu en plats att må dåligt på, såg jag till att få komma tillbaka dit på dagen på söndag. Istället för på kvällen. Så blir inte söndagen så lång... och inte heller tiden på avdelningen så ohanterbar. Då jag har vårdplanering på måndag morgon...


...


... Läkaren var noga med att säga det några gånger också, att platsen och stället finns kvar. Antagligen så att jag skulle veta att jag inte behövde stanna hemma under hela permissionen om det skulle bli för jobbigt. Och att jag såklart skulle komma tillbaka om jag fick några symtom på svälten...


... Men idag har jag ätit. Tog mig en wrap på Pressbyrån, och en kaffe. Innan jag tog bussen hem.

Och så har jag en del choklad som jag fick av mamma för någon dag sedan, också.


...


Det känns inte så jobbigt än sålänge. Vilket är skönt. Det gjorde mitt beslut rätt.

Tror att det har mycket att göra med, för det första att hjärnans helvetiska spel, nu har tagit en paus för en stund. Förhoppningsvis lång stund.

Och för att jag inte har någon anledning att ge upp hoppet ännu. Förrän jag har haft vårdplaneringen. Först då, vet jag ju ifall jag kommer att lyckas ta emot någon hjälp. Ifall jag orkar med någon vardag, liv och framtid, eller inte...


Men det känns ändå för tidigt att ropa hej, än sålänge. Då jag inte vet hur de närmaste dagarna kommer att se ut när det gäller ätandet vs svälten, ännu.

Jag har ju chokladbitarna. Mat i frysen. Men jag har också osäkerheten, svält- och ätstörningshjärnan... Hand i hand med min elaka hjärna...


Så vi får se. Men jag känner mig fri och munter för tillfället. Lite ängslan i bröstet, bara. Men det är lugnt.

Nöjd med mitt beslut. Och snart blir det nog lite tv.

Av D - 14 januari 2016 11:00

Jag har bestämt mig för att åka hem på permission om nu läkaren vill släppa mig. Tänkte vara hemma fram till på söndag, i så fall. För att det här orkar jag inte längre. Jag tar inte emot hjälpen. Jag vill inte äta. Har ont i kroppen... Det är ensamt. Jag blir sårad då och då... Och min hjärna gör livet såå svårt härinne!


… Visst är livet tufft hemma. Och jag känner mig att dö av desperation, efter bara ett par timmar i min egen vardag. Jag äter heller inte där. Likt som inte här... Och jag oroar mig en del för utgången...


Men jag måste ju välja. Och nu har jag ju ändå en vårdplanering inplanerad. Så att allt kanske inte behöver se kolsvart ut. En vårdplanering på avdelningen... Efter en permission som jag ska tillbaka ifrån...


Synd bara att läkaren bara kunde träffa mig "innan 15.30" Det är ju jättesent! Och hon träffar alltid mig sist! Det sista hon gör innan hon går hem, i princip...


Nu blir det snart ett krig med lunchen, också... Eller rättare sagt, ett krig med mig själv OM lunchen...


Jaja, jag får väl stå ut. Kommer jag härifrån idag, är ju iallafall det en liten tröst.

Oroar mig dock lite över att kanske behöva dela rum med någon när jag kommer tillbaka på söndag. Det är ju bara över en natt, i så fall. Men jag klarar inte det. Och en natt ute på avdelningen och sedan vårdplanering... Hur ska jag orka?

Av D - 14 januari 2016 09:14

Jag har blivit bortglömd igen...

Jag har inte ätit något på ett och ett halvt dygn.. Och de glömmer bort mig...


Trots att jag på sätt och vis, tycker att det är bättre. Då jag slipper kriget inombords om äta eller ej. Så får det mig att känna mig otrygg... och ensam...


… Just nu undrar jag bara hur jag ska orka stanna. Eftersom att jag inte vill någonting. Inte gör någonting... Kriget jag ständigt för mot mig själv, gör tiden här, väldigt lång och ohanterbar... Och jag undrar bara om jag ska våga be om en permission fram till på söndag. Dagen innan vårdplanering...


Jag menar. Antingrn släpper hon hem mig. Eller så "Nej, du går på dietistschema"...

Men jag menar väl mest... "Skulle det vara ett förödande misstag att åka hem?"...


Jag vet bara inte hur jag ska orka...

Önskar att vårdplaneringen kunde vara såå mycket tidigare!


… Känner mig ensam. Dum. Onödig.. Svag...

Och smärtan gör bara att jag längtar efter att flyga. Bli fri... Aldrig behöva uppleva skiten till vardag igen... Inte i denna person iallafall...


Vissa delar med livet, kommer man ju att sakna... Men detta är såå smärtsamt och utröttande!

… Och att varken kunna känna hopp eller tro... Eller vara mottaglig för hjälp "då jag ju mår bra"... Jag börjar tröttna på hjälplösheten, dumheten och frustrationen... Och det faktum att jag inte tycks orka, kunna eller vilja vända på det hela...


… Vore det inte för er, kära familj..

Av D - 13 januari 2016 15:27

Jag vet inte hur jag ska hantera det hör.

Jag orkar inte vara här. Jag orkar inte vara hemma. Och allt känns bara så omöjligt. Alla vägar, så desperat stängda...


Och jag klarar inte det här längre!

Jag svälter. Men här får jag inte svälta länge nog. Inte fram tills vårdplaneringen kan bli av... Och den kan bli av tidigast nästa vecka! Jag orkar inte så länge till!


Och alternativet är att skriva ut sig. Åka hem... Men kan inte se någon vinst i det heller. Då sviker jag både mig själv och mina föräldrar... Om jag inte mirakulöst skulle klara det denna gången..


… Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte...

Jag är fången i mitt eget sinne... och jag vill bara fly...

Jag vill bara lösas upp med vinden, och färdas i naturen, utan stopp... Nu vill jag inte detta livet längre... Inte denna person som jag befinner mig i... Jag varken orkar, vill eller vågar leva längre... Inte om det ska vara såhär...


Känner mig så ensam, omgiven av så mycket kärlek...

Och jag är dum som inte tar tillvara på det... På att jag kan må bra. Skratta och vara glad...

Jag hatar att jag inte kan samarbeta med mig själv!!

Av D - 12 januari 2016 20:43

Just nu känner jag ett stort behov av att komma härifrån. Större nu än tidigare idag...


Det känns bara så långt alltihop. Jag känner mig ensam. Förstår inte riktigt vad jag har gett mig in på eller vart jag är påväg. Och hur personalen tänker och tycker, känns som ett mysterium. Jag kan inte figurera ut det...


Men huvudorsaken är först och främst att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv härinne. Hur jag ska hantera mina tankar och känslor...

Och att jag fortfarande hellre vill svälta än att besegra svältgärnan. Sålänge som jag inte kan ta tag i livet...


Det värsta är nog ändå att jag inte litar på att någonsin få ett liv som jag trivs med. Och ett sinne som jag klarar av...

Ska livet vara en ständig kamp mot mig själv under frustration, så orkar jag inte ens försöka leva... Då vågar jag inte ge mig på det en gång till...

Och faktum är. Det är det enda jag kan se.



Men jag får ju åka hem om jag vill... Kanske kan jag bara ta en permission. Så att jag kan fly ifrån allt det här, fram tills vårdplaneringen är... Om man nu får det när man går på dietistschema... Men jag följer ju ändå inte det där schemat...


Så ska man ju vara säker på att styrkan till att klara det här, som jag ändå har byggt upp, inte går upp i rök när jag väl kommer hem...


… Men det känns bara så ohanterbart och hårt på någpt vis, att vara här och vänta... Alla tankar och känslor går emot just nu. Och jag förstår inte vad jag gör. Vad som händer... Och allt känns som en enda röra i huvudet...



Skulle dö. Gå upp i rök... så att jag slipper det här. Mig själv. Livet... Så att jag fick vila... Om det inte vore för er, min familj... Er och mina texter...

Hade livet varit kul. Hade det varit möjligt... Hade jag sluppit allt elakt inom mig... Ja. Då...



Jag är desperat. Jag är trött... Jag är vilsen... Och väldigt frustrerad på mig själv...

Släpp mig fri. Annars orkar jag inte mer!


Vill bara låsa in mig. Blunda hårt... Och hoppas att hjärnan lägger av. Eller att jag får drömma fridfulla drömmar i all oändlighet...


Vill inte se någon igen... Inte förrän allt är över...

Av D - 12 januari 2016 17:44

Efter en gårdag med inombordsligt kaos och tårar i massor, känns allt lite lugnare idag.


Jag kämpar på med att mota bort de dåliga sidorna av hjärnan och fortsätter försöka övertala mig själv om rätt och fel.

Jag är fortfarande lika förvirrad. Känner mig lika kluven, och att jag nu går mot en oviss framtid.


Jag trivs inte med den jag är. Och blir förvirrad och vilsen av mitt egna sätt att tänka och känna...

Blir frustrerad på mig själv. Uppgiven om vartannat...

Och jag litar inte på hemgången. Livet.


Jag tvivlar ständigt på att äta. Och ältar olika orsaker, gång på gång...

Och allt som blir sagt till mig, utvärderas och funderas kring, under krig och lätt ångest, gång på gång. I hopp om att kunna acceptera det med hela hjärnan...



Men efter MinKontaktPåKommunens mail imorse, om stt de skulle försöka få till en vårdplanering nu i veckan, och en del inombordsligt krigande ifall jag ens behövde en, lyckades jag ändå äta min frukost...

Ångest efter det. Ingen lunch... Men nu, trots motstridiga känslor och tankar, är det ändå hanterbart... för stunden.


Mamma var här och pratade. Och trots att det.. och mötet med läkaren, har fått mig att känna mig tung och förvirrad, känner jag mig nu rätt så lätt i sinnet än tidigare dagar...

Men vågar knappt slappna av. Vila, i rädslan för att börja tänka för mycket... Känner mig så ängslig..

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards