Låååångsamt... Lååångsamt... Smäääärtsamt... och frustreeerande...

Det är vad jag tycker om den här skiten, just nu...

Det känns bara så segt. Trögt... Och jag vill vara vart som. Utom här, just nu...

Jag har inte varit utanför Ytterdörren sedan jag kom hit... onsdagen för två veckor sedan..

Jag längtar ut... Tittar på fönstret, och önskar att det ploppade ut... Lyssnar till ljuden ute pp avdelningen... och önskar att alla försvann. Bara jag kvar...

Vistelsen här, tycks bli lång. Tre till fyra veckor, vill de observera att ätandet fungerar, innan de släpper på LPT:t...

Och jag som fortfarande känner att utmaningen här, är större... Mycket större än vad den hade varit hemma. Chansen att svälten vänder... Försvinner. Vilar...

Inte har jag ännu bett om tandborste och tandkräm, så att jag kan borsta mina tänder... Inte ännu har jag duschat eller bytt kläder...

Mina växter står därhemma och dör...

Jag har inte utan att fråga(vilket jag inte gör), tillgång till att betala mina räkningar...

Och både tvångsmedicinering och sondsättning, är dagliga hot...

... Nu känns allt hopplöst..!

Jag blir så less på det här. På riktigt, tårar i ögonen. Nedför min kind. Ångest och ängslan...

Känner mig svag. Denna gång, på grund av annan. Istället för mig själv...

Liten och svag...

Jag har absolut ingen kontroll över mitt eget liv, just nu... Och jag är trött på att äta på kommando.. på grund av "hot"... Trött på att tvinga i mig själv en tablett som både är onödig och ger mig obehagliga krypningar i bröstet mitti natten...

Jag är trött på att ingen kan göra det jag mår bra av, när de påstår mig vara här för att "jag behöver deras hjälp.. "annars dör du"...

Åter ikväll, efter ett löfte igår, om att jag bara behövde ta medicinen igår och sedan prata med läkare idag, var jag nu tvungen att svälja ångesten och ta den igen... "annars blir det tvångsinjektion"...

Jag orkar inte mer nu!!

Ätandet. Motstridiga tankar och känslor. Medicinen som känns onödig och smärtsam att ta...

Att inte kunna göra sig hörd i tal...

… Och att inte kunna öppna dörren och gå när man känner för det...

Snälla, låt mig somna. Somna in...

Eller vakna upp på gatan utanför. Med nycklar och kort I min ficka...

Inte en dag till! SNÄLLA!!!

Jag fick en chans att gå ut. Komma ut på promenad...

Men jag klarade det inte...

Anledningen..

Eller rättare sagt "anledningarna"..

Ett. Jag skulle sitta i rullstol. En premiss, tror jag att hon kallade det, för att jag skulle få gå ut...

Och nej. Det känns inte helt okej. Då jag "kan" gå på egna ben..

... Och. Två...

Jag vill inte in igen, om jag väl kommer ut..! STOR ångest i det!

Och jag ser ju alltid ett alternativ i att sticka. Dra härifrån... Och bara fortsätta promenera i frihet... Trots att jag blir "anmäld". Efterlyst...

Men nu går inte det, ändå. Då de har beslagtagit mina nycklar, och kort...

Så.. Ja. Ångesten och omöjligheterna jag ser, tog promenaden och den härliga naturatmosfären ifrån mig...

Depp på det...

Hade verkligen behövt denna utevistelse... Om så bara för en stund...

Ska nog glutta mig framför tv:n nu... Försöka fokusera på något annat än mina egna misslyckanden och misstag... Den situation som jag försatt mig i...

Jag är 100% säker på att läkaren inte alls nämnde läkemedel som ett krav för hemgång. "Antingen det eller injektion".. Nej, det gjorde hon inte.

Hon nämnde ätandet. Att det skulle fungera... Och att jag måste samarbeta till blodtryck, puls och vikt...

Men nu fick jag lov att "lägga mig". Ta denna tablett fastän jag mår bra... MYCKET ångest i det!

Jag mår ju bra som det är. Är ju här för att jag inte äter... Varför räcker det då inte med att jag kämpar för att börja äta?

Inte har jag varken duschat eller borstat tänderna, sedan jag kom i onsdags förra veckan...

Har iallafall sluppit... Undvikit tvångsåtgärder idag... Men hur länge ska jag orka ge vika för mina egna egentliga känslor?

Längtar ut.

Frisk luft. Promenad i frihet...

Men OM jag nu mot förmodan skulle kunna få tillåtelse till utevistelse...

Skulle jag ha styrkan att ta mig in igen?

Lider verkligen av det här..!

Igår eftermiddag drack jag min första näringsdryck. Ytterligare en halv, på kvällen.. Eftersom att det tycks vara det enda sättet för mig att komma härifrån på. Och då stötarna i magen, hade börjat...

Under natten hade jag sedan magvärk och kände mig illamående. Ont kring bröstet och bubblor i magen...

Dålig smak i munnen, till råga på allt...

Jag ville spy...

Men då det är det värsta jag vet, undvek jag det...

Doch så visste jag inte om jag skulle våga äta igen...

Idag. Dagen efter den första näringen på en och en halv vecka, kommer läkarna in på rummet och hotar med sond och tvångsmedicinering..!

Är det verkligen rätt läge för det?

Och att ge mig ångest, och sedan, tio minuter senare, komma in med En stor tallrik med lunch och en salladsskål!?

Är det särskilt smart?

… Nu vet jag inte vad som händer. Men jag har inte ätit nåhonting ännu...

Oroar mig för mina växter... Och allt jag vill, är att ta mig hem till dem!

Julen närmar sig. Snart är det bråttom... Och jag sitter fast här!

Jag vill dö för att svälten gör så ont. Dö för den torra smaken i min mun..

Jag vill dö för att jag sitter fast härinne och inte kommer ut. För att den enda platsen där jag kan förändra. Där allt kan vända, är en plats som jag inte kan nå...

Jag skulle kunna dö för lite frisk luft. För en lugn och härlig promenad...

Dö för att återfå den lilla kontroll jag en gång hade...

Jag sitter fast. Och jag vill bara ut...

Jag hade krossat en ruta, om jag hade vågat...

Hoppat ut på gott eller ont, för att få känna mig fri...

Jag är trött på det här nu! Och svälten smärtar såå.

Jag vill äta... Jag önskar jag kunde äta...

Vill hem. Ut... Nu.

Jag känner mig ensam.

Kroppen känns svag. Bröstkorgen öm och ansträngd...

Jag har en ständig smak av svält, i munnen...

Och personalen och jag kunde inte tänka mer olika. Se saken till ett mer motstridigt sätt...

För mig, är en hemgång, det enda sättet till en avslutad svält. Det enda sättet att ta tag i de problem som där finns...

För dem, en omöjlighet. Då de inte kan släppa någon som ännu inte äter...

Jag är desperat. Att börja äta här, känns som en omöjlighet...

Och jag önskar bara att jag fick komma hem... Så att jag kan kämpa för att få till rutinerna... Börja äta.

Flera fysiska kamper. Lyft och släp hit och dit. Skrik och panik...

En känsla av att inte bli förstådd...

Två tvångsmedicineringar och en bältesläggning...

Jag är färdig här nu...

Jag är trött...

"Varför kan ingen förstå? Varför kan de inte bara ge mig en chans? … Det dör jag inte av"...

Man har ju ingen privat plats någonstans. Sitter man på toan ett par sekunder för länge, låser de upp och kommer in.

Inte förstår de vad man säger heller "klart att deras sätt är det enda rätta. Det är ju inte jag som lever med skiten eller så".

Jag får inte frisk luft om jag vill. De vill prata med nästan stumma och helt ointresserade mig, hela tiden.

Och de har redan ryckt och slitit i mig tillräckligt...

Varför kan de inte godta att jag nu vill ha hjälp på hemmaplan istället, då det är där problemen finns?