Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin livet som inlåst

Av D - 6 januari 2016 20:06

Ja, samarbetet går ju sådär...

Jag vill helt enkelt inte ha i mig den där näringsdrycken. Det är ett stort steg för mig att lyckas säga ja och inte nej... Att lyckas övertala mig själv om att det är värt att samarbeta mot någonting som jag egentligen inte ens litar på eller kan se...


Jag lyckades lägga in mig själv frivillugt, för första gången i mitt liv.

Men att nu lyckas ta ens en klunk av någonting som jag vill spotta ut innan jag ens har fått det i munnen... Någonting som ger mig känslan av att vilja växa i magen...


… Nej, det tar tid till 100% samarbete. Och jag är inte redo.

ANNONS
Av D - 6 januari 2016 16:36

Vad glad man blir när man ligger nerbäddad i sängen och bara ältar och ältar och ältar... Känner sig desperat till att komma ifrån "för att man inte orkar vara kvar".. Men samtidigt tvivlar för starkt på livet, för att tro sig klara det...


… När man bara ligger och skriker inombords. Tjatar på situationen, att jag behöver komma till den andra avdelningen...


… Och så kommer de in. Jag ska flytta klockan fem :D Äntligen!

Vet inte om det gör saken bättre. Eller enklare.

Men lyckas jag samarbeta, så gör det med största sannolikhet det. Och jag har kommit långt på den fronten. Nu när rädslan för att behöva dö, skjuter på.

ANNONS
Av D - 6 januari 2016 14:06

Jag funderar hela tiden på att skriva ut mig själv. Försöker i mitt eget huvud, föreställa mig ifall jag skulle klara det bättre hemma den här gången... Avgöra ifall jag om jag åker hem nu, skulle vilja klara det.. Eller fortsätta skada mig själv...


… Men just nu, passar varken här eller hemma...

Åker jag hem nu, utan en plan.. Så måste jag dö om det inte fungerar... Och jag är inte redo att dö... Jag orkar inte leva.. Tror inte på framtiden. På livet... Men jag vill inte dö...


Livet på avdelningen, är tungt..

Jag känner mig obekväm och ensam... Avdelningen är för stor... Och än sålänge har jag inte ätit något... Doch inte heller börjat "neja" samarbetet till vården ännu.


Ytterkläderna har jag fortfarande på mig. Sov med dessa inatt...



Jag är på fel avdelnibg. Den jag ska vara på, är full...

Ligger på psykosenheten nu...

… Det är det som förstör lite... Känner ett motstånd till att ta tag i saker.. innan jag har flyttat rätt...

Av D - 30 december 2015 12:38

... Jag är hemma! Hemma och utskriven. Det var på tiden!


Eller ja.

Egentligen har jag väl blandade känslor om det här. Även om det var jag som såg till att driva allt till utskrivning...

Jag menar...


... Nu attackerar ju livet mig med en ilfart!

För att. Faktum är att jag har levt i en annan värld i fyra veckor nu. En annan verklighet. Bortom livet i sig.

Jag har levt på sidan om... Upplöst från livet...

Har faktiskt inte ens tänkt på att jag har ett liv utanför den situation som jag befann mig i... Jag har velat "hem, hem, hem", sedan jag kom dit, för på dagen 4 veckor sedan... Men jag har nog inte insett vad "hem" är...


...


Mina sista dagar på sjukhuset då. På avdelningen.


... Igår åkte jag som sagt tillbaka till sjukhuset.

Var hemma hela dagen. Och blev sedan hämtad av mina föräldrar, för "en ny bedömning"...


Men...

Den nya bedömningen blev aldrig av. När vi kom dit, mamma och jag..

Ja, hon följde med upp. För att...

Ja, jag tror att avdelningen ville det... Men för min del, var det mest för att jag inte skulle ha hittat upp själv.


.. Men när vi kom upp, nämde de iallafall inte ens den där "bedömningen" som vi hade fått sagt till oss att skulle göras...

Utan istället gör sköterskan som öppnade dörren, någonting som gav mig både ångest och gjorde mig frustrerad och irriterad... Nästan lite arg, bakom den änslan och oro jag kände...


... Han, trots att jag har sagt nej varenda gång som de har frågat... Och det har varit en del!.. Frågade, när  mamma var närvarande... Till mamma(!), ifall vi kunde ha ett möte tillsammans, jag, mamma, pappa och läkaren "imorgon"...

... Och när jag sa att jag inte ville blanda in mina föräldrar mer i det här... Utan bara själv kunna prata med dem och berätta när jag känner för det...

Ja, då gav han inte upp, heller!


Han fortsatte prata om min "behandling" med mamma... Började diskutera mediciner. Diskuterade hur de hade tänkt sig... Försökte pressa min mamma till att övertala mig..! Att bestämma över mitt huvud... Fastän hon fortsatte säga att hon inte kunde bestämma över mig och inte ville svika mitt förtroende "nu när hon äntligen har börjat prata med oss"...


...


Jag kände mig så dum när mamma satt och inte visste vad hon skulle göra.

Kände mig dum för att mamma nu var indragen i hur jag "hanterar hela vårdsituationen"...

Och jag kände att den där sköterskan, nu hade förstört relationen mellan mig och min mamma och pappa...

"Och de har inte ens rätt att diskutera mig med någon.. ifall jag inte ger mitt medgivande!"..


...


Jag satt ute på avdelningen i ungefär en timme. Stirrade ut genom fönstret. Stilla, stilla. Eller ja. Jag skakade ju på benet fram och tillbaka hela tiden. Som jag alltid gör när jag känner mig obekväm...


.. Men grejen var att jag hade fått nytt rum. Och det kändes inte tryggt... Ville helst bara hem igen...

Besviken för att jag inte fick någon bedömning om permission över nyår...

Frustrerad och tyngd av hur dumma personalen kan vara... "Nej, har jag sagt varje gång som de har frågat om mina föräldrar"...

Jag har liksom bara accepterat att de har behövt hämta och lämna mig varje gång. Accepterat att jag har behövt bo hos dem... Men inget mer!


...


Efter en timme, tar jag ändå mina grejer och går in på rummet. Det nya rummet...

Klär av mig ytterkläderna.. Och bäddar ner mig med kläderna på, i sängen...


Jag hade ju bara sovit i tre timmar, natten före. Så strax därefter, klär jag av mig kläderna...

Ligger och drar in doften av... pepparkaka.. Hmm.

Ja, det var något bröd med ost på, som jag hade fått in på rummet...


Men faktum är, att hela dagen igår... Dumt, jag vet.. Hade jag hållit mig till svälten... Så jag var inte hungrig på denna smörgås... Utan doften var gott nog att somna till...


Jag sov dock inget bra.

Vaknade vid tolv på natten, första gången...

Och sedan, varje gång som de öppnade dörren. Vilket är varannan timme, hela natten...

.. Vilket jag inte heller förstår. Jag ligger inne för ätstörning... och de väcker mig hela natten.

På andra sjukhus,  har de justerat det där efter patient. Efter tillsynsbehov. Om man kan kalla det så...


...


Vaknade iallafall för sista gången, vi sex på morgonen...

Och vid åtta någon gång, kommer en otrevlig tant.. Sköterska, tror jag.. in på mitt rum. Vill ta vikt, och att jag äter frukost. Inga konstigheter. Men det var något med hennes tonfall... Och kanske även rösten...

Men det som gjorde mig irriterad, var hur fort hon gick från relativt trevlig och glad, till nästan.. skrikande...


... Som om jag skulle bli lättare att få att vilja någonting alls, genom att bli rent utav otrevlig...


Hon sa någonting som fick mig att börja fundera, dock... "Du ligger inne på LPT, och läkaren har fått tingsrättens medgivande till det"...

Jag började rabbla samma mening i mitt huvud, gång på gång på gång. I väntan på att någon skulle åter komma in på mitt rum... Och jag bara hoppades på att det skulle vara någon annan än hon! "Någon som det gick att prata med!"...


"Borde inte mitt LPT gå ut idag?"... "Mitt LPT skulle väl gå ut idag?"... Det var meningarna jag rabblade. Ingen annan tanke fanns i mitt huvud. Mer än osäkerheten på ifall de nu hade haft dessa förhandlingar med tingsrätten(då det är idag, efter fyra veckor, som LPT ska löpa ut) utan mig... Och tanken gjorde mig frustrerad.. "Jag måste ju få en chans"...


...


Hon kommer in på mitt rum ett par gånger till. Fortfarande glad och försök till trevlig när hon kommer in. För att sedan slå om i högljudd enmannadiskussion... Ja, jag fick ingen chans att sticka in med något ord. Hon bara malde på...


... När jag frågar om LPT:t, säger hon bara att sålänge som jag inte samarbetar till mediciner.. och ja, allt annat, så kommer inte LPT:t att försvinna...

Och jag visste inte vad jag skulle tro. "Fyra veckor. Sedan ska det löpa ut, om inte läkaren ansöker på nytt... Och då ska jag få ett offentligt biträde.."...

Jag har varit med förr... En dröse gånger, har jag suttit i dessa förhandlingar och lidit. Blivit dömd hit och dit... "Men ärligt talat. Hellre det, än att bli dömd utan en chans till försvar!"...


...


Sköterskan rusar ut ur rummet för tredje eller fjärde gången. Med orden "Ja, då går det inte att övertala dig. Får se hur länge det blir den här gången då"... Efter att jag har svarat på tidigare mening ".. Eller är det bara du som har rätt?", "Ja, jag har rätt"...


... När hon kommer tillbaka in i rummet igen, har hon två läkare med sig...

De säger att eftersom att jag inte vill göra någonting på avdelningen..

.. Att de kan få i mig mediciner där, men att jag ändå kommer att sluta med dem hemma...

.. Och då jag inte är farligt underviktig...

.. Ja, så kan de lika gärna skriva ut mig. Ta bort LPT:t...


...


Och tjugo minuter senare, har jag samlat ihop alla mina saker. Blivit utsläppt av den där "otrevliga sköterskan som det inte går att prata med" som nu var trevlig och glad igen(???)... Hur svänger man på det sättet?!.. Och ringt min mamma för att berätta nyheten...


Jag gick och handlade något frukost/lunchaktigt att äta. Och så tog jag första bästa buss hem...


...


Jag är inte säker på hur dessa dagar nu ska gå. Då jag har insett livet igen. Att jag bara har befunnit mig på andra sidan av det. I en parralell(stavning) verklighet i fyra veckor nu. Pendlat mellan tryggheten hos min föräldrar och frustrationen som inlåst...


.. Jag har ingen plan för hur jag ska våga börja äta igen. Ta fram vad jag har i frysen. Börja laga mat... Hur jag ska orka handla.. Städa...

Och nu, ifall jag ska orka fira nyår hos mina föräldrar eller svika... Hur jag ska orka börja träffa 27åringen igen...


... Därför känns det ändå som om jag helt klart ska ge stöd i hemmet... och kanske till och med vården på hemmaplan, en chans... (Vårdplanering väntas, tror jag. Om jag inte missuppfattat).

.. Gör jag inte det, så vet jag inte hur jag ska klara det. Behöver iallafall en start. En knuff... För att inlagd vill jag inte bli igen. Nu får det räcka.


...


Jag ska äta upp min adventskalender som jag fick av 27åringen, och se på tv en stund nu...

Sedan behöver lägenheten städas, om jag ska orka trivas. Så får jag ta det därifrån...

Av D - 29 december 2015 11:37

... Nu är jag hemma. Sitter äntligen vi min stationära dator, istället  för mobilen...

Så nu kan jag blogga ett lite längre inlägg om tiden som varit. Eller allra helst de senaste dagarna sedan min julpermission.


...


... Egentligen hade jag tänkt gå och handla grädde. Så att jag kan få mig en kopp kaffe idag. Med grädde i. Men faktum är, att jag har varken lust eller ro till det. Att lämna lägenheten nu...

Så jag ska snart sätta mig framför tv:n. Kanske ta en chokladbit ur min adventskalender.. Eller vad dessa nu kallas...

För att. Klockan halv sex idag, kommer mamma och pappa och hämtar mig igen. Då jag ska vara tillbaka på sjukhuset klockan sex, för ny bedömning. Antagligen om permis över nyår. Men jag vet inte...

Kan även vara för att LPT:n löper ut imorgon. Då det har gått fyra veckor sedan jag blev inlagd.


...


Tiden på sjukhuset, har varit både långdragen. Tråkig... Ensam... Mörk, dyster.. och väldigt frustrerande och dramatisk stundvis...


Det har dragits och slitits. Tjafsats och skrikits...

Det har bältats(endast en gång).. Tvångsmedicinerats. Det har hotats och hänt...

Jag har svälts och jag har ätit...

Blivit bortglömd... För att sedan förväntats läsa tankar...


...


Ja men jag ska inte berätta så mycket mer om tiden som var...

Utan nu hoppar jag till dagarna efter min julpermission...


... Jag fick som sagt komma hem över jul, om jag lät mina föräldrar skjutsa mig både dit och hem. Och om jag stannade hos dem hela tiden. Och så skulle jag vara tillbaka vid sju på kvällen, den 26:e. Alltså tre dagar senare...


När jag kom tillbaka, gick jag i princip direkt och la mig på sängen. Kände mig dyster och ensam.  Osäker på den miljö som jag nu hade åter hamnat i.. efter en julhelg av ångest för tillbakagången, i förväg...


...


Efter ett tag, kommer de in med min medicin. Den medicin som jag inte längre skulle ta. Då den skulle bytas ut. Zyprexan skulle bytas mot antideppressiva. Vilka jag i och för sig inte heller kände att jag var redo att ta...


Jag sa nej. Nej, nej och nej...

De ringde då jourläkaren som den här gången bara tillät mig att inte ta den. ".. Då den ändå skulle bytas ut"...

Skönt tyckte jag, och gick strax därefter tillbaka in på rummeet, efter att ha "gömt mig" vid tv:n...


Men vi behövde kolla vikten...

Jag hade bestämt mig för att inte göra det något mer. Då jag visste hur jag skulle reagera på det. Efter julhelgens ständigt hektiska ätande...


Men jag ställde mig på vågen. Kunde "såklart" inte låta bli att titta på siffrorna. Då jag har ett stort kontrollbehov. Och "vet de, så måste jag veta"...

Och.. tankarna började snurra. Jag fick störtångest och kände att jag hade svikit mig själv. Började räkna och räkna...


Jag var ju inte överviktig. Inte ens normalviktig ännu...

Men ätstörningshjärnan var där. Närvarande och igång...

Så att. Nu kunde jag inte längta mer efter att få komma hem. "Så att jag slipper det här"...


...


... Somnade till slut. Och vaknade sedan vid frukosttid...

Men "idag"(i förrigår) blev  jag bortglömd.

Ingen som väckte mig till frukosten. Ingen som kom in med någon bricka...


.. Jag låg kvar i sängen... Ingen som sa till när det var lunch. Ingen som kom in med någon bricka...


... Vid strax efter lunchtid, går jag ut på avdelningen...

Ingen som säger hej. Ingen som kommer fram och presenterar sig som min kontaktperson...


...


Jag går in på rummet igen. Eftersom att tv:n var urdragen i kontakterna... Och då vågar jag inte röra någonting...

.. Mår skitdåligt för att jag verkar osynlig. Och personalen inte beter sig som de brukar göra...

Jag grubblar ner mig i att..

Inte att jag inte fick någon mat. För att, äta ville jag ju ändå inte göra. Utan det faktum att jag själv kan skada mig själv genom att inte äta, på hemmaplan. "Det behöver jag ju inte deras hjälp med"...


...


... Frusterad till den grad att jag efter timmar i sängen, messar mamma... Skriver ut min frustration. Vilket gjorde att hon ringde avdelningen och undrade vad som hände...

... Och gissa vad..!

... De skyllde på mig!


... Tydligen hade de varit inne och erbjudit mig mat, men jag tackade nej!

... Gud vad irriterad jag blev! Jag hade inte sett skymten av personalen på hela dagen! Inte ens fått ett hej..!

Och så säger de så!


...


Några minuter senare, kommer personalen in på mitt rum. Den personal som inte ens hade märkt att jag inte hade ätit, om inte min mamma hade ringt... Och så säger hon "Du har inte ätit någonting idag. Varför inte"... Lät väldigt otrevlig och irriterad.

..."Skylla på mig.?!"..


Jag var irriterad. Om något!

Och inte hade jag lust att prata med henne. Försvara mig. Utan jag vänder mig bara i sängen. Och svarar på det mess som mamma hade skickat tillbaka...


...


Några minuter senare, kommer sköterskan tillbaka. Hon hade pratat med en läkare, som hade sagt att det blir injektion om jag inte äter nästa mål...


... Ja, för det var ju det, också.

När sköterskan var inne första gången. Efter att mamma hade ringt, så fick jag höra att jag ju hade eget ansvar att gå ut på avdelningen vid rätt tider, och äta min mat...


... Men att man inte längre, helt plötsligt, blir väckt till frukosten. Att de helt plötsligt, efter närmare fyra veckor, inte kommer in med brickan på rummet...

Ja, det bara skrek ju falskhet om det!


Antingen så förväntar de sig att jag ska kunna läsa tankar... Eller så vågar de bara inte erkänna sin miss... Och skyller på mig istället...

... Och hade jag skullat ha eget ansvar i ätandet... Ja, varför ligger jag då inne för ätstörning? ... Då kan jag lika gärna ta det ansvaret hemma...


...


Hon kom iallafall tillbaka in på rummet. Och hotade med tvångsmedicinering, om jag inte gick ut på avdelningen vid halv fem, och åt min mat...


... Klockan strax innan halv fem, kommer hon in igen(med en bricka). Fjäskar och försöker få mig att prata med henne. Skojar lite lätt...

Blev helt plötsligt jättetrevlig... och förväntade sig att jag skulle godta det, utan ett erkännande om sin faktiska miss...


.. Vilket slutade i att jag lämnade sängen och gick in på toaletten, för att slippa hennes långvariga försök...

Jag var frustrerad. Kände mig sårad... Och ja. Jag var helt enkelt stött... Tilliten till dem, nu än mindre än tidigare...


...


Dagen var förstörd. Kvällen blev värre...

Jag kunde inte äta. Ville inte äta...

Och dagen slutade i storbråk.


... Fick inte sitta vart jag ville. Tjatande personal. Personal som försökte prata med mig. Som stundvis slet i mig... Men som, genom att försöka fjäska för länge, bara gjorde mig mer och mer hjälplös... Fick mig  att må bara sämre och sämre...


Det blev tvångsmedicinering, och en jag som inte fick lämna rummet "fastän det var det enda ställe som jag inte klarade av att vara på längre... "Efter att de hade förstört allt. Gjort allt mycket värre"...


Det blev skrik och tjafs. Och ett jag som bankade och slog i rumsdörren. Då de bokstavligt talat hade låst in mig på rummet. De låste utifrån. Och själv satt jag där på golvet, och ropade. Skrek och bankade. Helt förjäves...

Jag var fast. Inlåst ensam på det stället som fick mig att känna mig upplösande frustrerad, hjälplös och uppgiven...

Frustrerad för att personalen stod utanför dörren och pratade, medans jag löstes upp till en frätande, bubblande syra på golvet...


...


... Till slut, slutade dramat... Jag hade fått komma ut ur rummet. Men knuffades. Blev dragen till ett visst ställe på avdelningen.

Där satte jag mig uppgivet på golvet. Och blev bara tröttare och tröttare av medicinen...


...


Jourläkaren kom och pratade med mig. Då det skulle bestämmas om jag skulle flytta till "högriskavdelningen" igen. Den avdelning som jag bara hade varit på första natten som inlagd...


Men jag fick stanna kvar.

Skönt. För att ständig tillsyn är ingen hit..


...


Dagen idag, var långtråkig. Jag kände mig ensam...

Men spenderade hela dagen i  sängen. Förutom fem tråkiga minuterar på avdelningen. Där tv:n fortfarande var urdragen...


...


Eftersom att jag tjatade hela dagen igår, om att jag behövde hem. Att jag mådde dålig där och hade stort behov av att komma hem, såg jag såklart ingen mening i att åter idag, prata för döva, oförstående öron.. ".. som bara svarar samma sak, hela, hela tiden"...


... Men efter middagen, som jag åt "alldeles för mycket av", fick jag ångest. Stark ångest. Sådär så att jag låg och gungade fram och tillbaka i sängen, och rabblade samma menig, om och om igen... "Jag behöver prata med en läkare som skriver ut mig.. Jag behöver prata med någon som skriver ut mig... Jag behöver verkligen bli utskriven nu"...


... Väntade spänt och oroligt, på att min kontaktperson skulle komma in igen "och hämta min bricka"... Så att jag kunde säga det till henne... För att nu var jag desperat!


...


Hon kommer in... Och jag säger min mening. Vilket hon snappar upp direkt. Och säger att hon ska prata med sköterskan och sedan ringa jourläkaren "För att jag kanske kan få åka hem på permission"...


Vi pratar lite. Och jag säger att jag inte vill tynga mina föräldrar igen. Att jag vill hem, och känner mig ivägen hos dem. Som en inkräktare på mammas och pappas privatliv... "Jag hade ju redan varit där i flera dagar"...


... Men min kontaktperson vågade inte lova att jag skulle få tillåtelse att åka hem till mig. Utan då måste jag acceptera att vara hos mina föräldrar...

Och när jag frågar om hon inte bara kan fråga om jag får bli utskriven istället, så säger hon bara att "Jo, det kan jag. Men jag vet redan svaret"...

... Ingen mening, alltså...


...


Jag fick ett ja. Jag skulle sova hos mina föräldrar, men kunde sedan åka hem till mig under dagen...

Vilket i och för sig låter konstigt i mina öron. Då ätstörningen inte påverkar natten, utan bara hela dagarna... Vilken jag fick vara hemma på!


...


Jag var ju inte helt nöjd. Då jag kände mig skyldig mina föräldrar, som hela tiden måste hämta mig på sjukhuset. Ha mig hemma hos sig, och sedan lämna mig tillbaka på avdelningen igen...

.. För personalen tycks det vara en självklarhet... Men för mig, en stor skuldbelagd börda att bära...


... "Hade du sagt till tidigare, så hade det nog varit enklare", säger hon då?!

... "Men ni vet ju att allt jag önskar hela tiden, är att åka hem. Hur mycket tankeläsare måste jag vara?!... Jag menar. Hur skulle jag veta att idag var en dag då jag skulle kunna få permission?


...


Jag skulle iallafall komma tillbaka idag kväll, för en ny bedömning... Antar att det gäller permission över nyår... Men det vet jag inte. Märks väl...


...


Nu får det nog räcka för idag...


Ska sätta in lite pengar på mammas konto.. Som tack, tänkte jag...

Och sedan ska jag försöka koppla av framför tv:n en stund...

Av D - 28 december 2015 23:12

Tillbaka hos mina föräldrar igen, efter ett dygn utan mat på sjukhuset. En tvångmedicinering, och en massa tjafs och bråk.


Och nu. Efter en hel dag i sängen, har jag fått permission fram tills imorgon kväll. Då jag ska in för en vidare bedömning hos läkare.


Var tvungen att sova hos mina föräldrar. Men får åka hem till mig över dagen, imorgon.

Så då ska jag skriva ett längre inlägg om dagarna efter min julpermission, bland annat...

Av D - 25 december 2015 22:10

… Imorgon klockan 19, är jag tillbaka på avdelningen. Åter bakom lås och bom... Och jag vet inte hur jag ska hantera det...


Egentligen vill jag ju bara hem. Slippa hantera det alls...

Jag vill inte väga mig för dem någon mer gång. Inte behöva höra någonting om det. Inte sjölv behöva känna och tänka om det...

Jag vill inte ta den nya medicinen. Då jag inte på något sätt, kan godta att läkaren ser det såå fel. Någon depression lider jag inte av..

... Inte heller är jag längre särskilt säker på att jag vill ha någon vårdplanering. Då hjälp.för någonting som jag inte själv upplever eller kan se... Kanske inte ens vill.. ofta.. Alltid gör alla de symtom som ändå finns stundvis, mycket värre. Jobbigare att hantera...


Jag tänker fel. Vet inte vad jag vill. Vad som tar mig dit jag kanske ändå önskar...

Och det gör att jag inte heller vill försöka prata med dem... De som ändå tror att de vet. Att de har erfarenhet... Dessa envisa...


Kanske är ändå vögen hem direkt, det enda rätta...

Att åka hem. Strunta i vårdplaneringen. Ansöka om boendestöd, och ta nya tag...

Men jag vet inte... Och nu har jag ångest. Vill inte dit alls igen. Då läkaren knappast kommer att tänka som jag... Förstå, eller godta min önskan... Och jag vet inte hur jag ska hantera det... Inte heller det sätt jag tänker och känner på...


… Men att åter bli inlåst.. Om än så för en stund.. är oundvikligt...


Jag vill bara blunda hårt... Önska mig bort...


… Rädda mig... Låt mig slippa...

Av D - 25 december 2015 00:33

… Om det bara inte vore för att pappa ska skjutsa mig tillbaka dit på lördag...

Jag vill bara slippa. Slippa se dem igen. Slippa möta det oundvikliga. Det jobbiga... Det som jag inte vet hur jag ska hantera... Det som jag inte vill hantera...


Jag vill inte gå bakom låsta dörrar igen. Inte prata med ett offentligt biträde, med ytterst liten chans att vinna i tibgsrätten. Vinna förhandlingarna... Och därmed istället behöva hantera situationen. De känslor och tankar jag får...


Jag vill bara hem till mig. Slippa rätta mug efter andra... Slippa bry mig om vad andra tycker och tänker... Tänka fel. Vridet... Tvingas leva med det...


Ätstörningshjärnan är framme...

… Jag vill bara sköta mitt...


Har proppat... Och jag vill bara hem...

… Vill inte in dit igen... Tvingas hantera... Tvingas leva med...


… Men där hamnar jag...

På lördag kväll är jag åter inlåst...

Fast med dem... De som bestämmer...

De med kontroll...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se