… Mobilen samarbetar aldrig vid bloggandet...

… Vart var jag..?

Jag tror att jag skulle skriva att, ska jag vara kvar här, måste jag kämpa. Men det är jag ju inte intresserad av. Jag har för elaka krafter i min hjärna för det...

Men åker jag hem så tappar jag modet. Jag fortsätter svälta... Ger upp om stöd i hemmet. Då jag inte vet om jag behöver det eller inte. Och vill försvinna. Gå upp i rök för att jag inte kommer någonstans. Allt känns hopplöst, och jag blir frustrerad på mig själv...

…

Så jag vet inte.

Är desperat till att orka stanna fram till vårdplanering. Men har egentligen ingen tro på att stöd i Hemmet, kommer att bli av denna gången heller...

…

Fick en ensam promenad igår... Men den hjälpte inte ett skit... Blev bara väldigt blöt. Och fick med låst hjärna, svårt att ta mig in igen. "Behöver tänka först. Behöver komma fram till ett beslut."... "Nej, jag kan inte tänka därinne...".

Ja. Trots frivilligt inlagd, är inte allt så frivilligt. Jag fick inte tänka klart innan jag gick in... Då jag inte hade kommit tillbaka i avtalad tid...

När tankarna i mitt huvud, jobbar som mest emot mig. När känslorna bestämmer sig för att hänga på.. Känns allt bara så hopplöst. Så tungt att bära...

Och jag är inne i en otrolig period. Jag kan vissa gånger, riktigt känna vilka delar av hjärnan som tänker fel. Vilka delar som domnar bort av det ständiga kriget... Vilka delar som utav min egen frustration och hjälplöshet, skulle behöva skäras bort... Så att jag blir fri!

Vid dessa stunder, vilka är fler än utan, vill jag bara explodera. Eller släppa lös på en ventil så att allt sipprar ut. Tankarna. Och trycket släpper...

…

Jag mår sämre nu än sist jag var inlagd. För att här handlar det om ständiga beslut. Beslut som min elaka och frustrerade hjärna inte lyckas ta... Inte kan sluta tänka på...

Anledningarna till varför jag gör hur. Reagerar på vilket sätt...

Jag kan aldrig bli klar i huvudet om det. "Är det här den elaka hjärnan? Eller är det bara hur jag mår och känner?"...

Och det gör mig frustrerad...

Jag orkar inte med det längre... Vill bli fri...

…

Här ska jag inte svälta. För att det är inget tryggt boende istället för hemma...

Men det finns hela tiden många anledningar till att inte äta.. Inom mig... Elak eller svag hjärna... Det är olika varje gång...

Men ska jag vara kvar, måste jag kämpa. Vilket jag inte vill...

Jag hade verkligen behövt gå ut på en lång promenad. Kanske lyckas samla mina tankar eller slås av en självklarhet. Fly undan verkligheten för en stund... Och bara besluta mig för, under härlig och lugn frihet, ifall jag skulle stanna eller åka hem. Och vilket som, hur jag skulle lösa matfrågan... "Jag vill inte äta"...

Och så fick jag inte gå ut själv.

Jag trodde att frivilligt inlagd, också innebar fri utgång. Men inte i detta fallet...

Och jag bara gråter och gråter. Äter inte. Gråter bara mer när de säger något till mig, personalen.

Klockan fem tidigast, kunde kp gå med mig ut på promenad. Men det kändes inte bra. Varken tidsmässigt, längdmässigt eller sällskapsmässigt. Vill vara för mig själv. Fri.

… Bad om att "bli utskriven i så fall". Men trots att hon skulle framföra det, har jag inte hört något...

Jag orkar inte detta. Och hade det inte varit för mina föräldrar. Att jag tänker på dem, hade jag skrivit ut mig, ögona böj.

Vad har jag att göra här, när jag ändå inte är intresserad av att äta? … När väntan på vårdplanering är outhärdig? … Och när jag mår bra förövrigt?

Jag vill ju bara hem och se vaf som händer...

Eller så är det åter flyktkänslan som ropar...

Jag är inte intresserad av att äta. Inte alls. Och nu ska de öka portionerna till hela istället för halva! Har ju svårt som det redan är!

Åt ju inte ens lunchen idag. Inte kvällsmålet igår... Och de tror att jag vill öka!

… Jag hoppades på att jag skulle orka. Vara kvar tills vårdplanering kunde bli av...

Men en till två veckor... Jag orkar inte! Vill inte! … Och nu gråter jag...

Det känns som om jag stannar kvar mest i Rädslan för att svika mina föräldrar och oroa. Istället för, för rädslan att komma hem till att inte orka leva... Hantera mig själv och vardagen...

…

Jag är helt slut i huvudet. Efter alla inombordsliga krig. Och att försöka med någonting som jag egentligen inte vill eller litar på...

Och jag vågar inte ens åka hem... För att jag vet det är ett misstag...

… Men vad gör man när man varken vill eller orkar?

… Får ju inte ens svälta här...

Men gör jag det, så kanske de kastar ut mig "för att jag inte håller min del av avtalet"... Så att, då är ju det löst.

…

Orkar inte mer...

Jag vill inte äta något mer... Jag skiter i ätstörningen just nu...

… Jag vet att man dör om man inte äter. Svälthjärnan verkar tro att jag är odödlig, dock...

… För att allt som betyder något för mig just nu, är att uppnå ett liv som är värt någonting. Och jag orkar inte ta tag i någonting som jag ändå kämpar för att ha kvar, när det finns något så mycket viktigare att ta tag i. Jag behöver svälten som trygghet under kampen...

Och faktun är. Blir livet bra, har jag inte längre någon anledning att svälta. Under mina kortkorta perioder av lyckade rutiner, är ju svälthjärnan helt vilande. Och ätstörningshjärnan mycket tröttare...

…

Jag hade åkt hem nu, om det inte vore för att mamma ska komma imorgon. Vill inte oroa dem genom att göra dem medvetna om att jag gör samma sak en gång till. Åker hem innan vårdplanering...

Vet bara inte hur jag ska orka. Och här får jag inte svälta.

Kravet för att stanna.. "ta emot hjälpen".. Vilket innebär. "Följ matschemat"...

Idag smärtar frukosten såpass att jag bara vill få den ogjord. Oäten igen.

Jag var inte hungrig. Men jag åt ändå. Tittandes på min lapp. Lappen som ska övertyga. Hålla mig kvar på rätt sida...

Igår var inte någon bra ätardag... Och känslorna och tankarna gjorde mig bara förvirrad. Trött...

…

Nu vill jag bara åka hem. Ta mitt pick och pack, skriva ut mig och ta bussen hem...

På något vis, verkar min desperation alltid tro att det blir bättre där. Men nu vågar jag inte ens åka hem utan en vårdplanering först. Vilket stör mig. Då det lär ta minst en vecka, enligt gårdagens kp...

Vet inte hur jag ska orka. Får ångest av allt det här. Av att vara ständigt frustrerad på mig själv... Av att försöka kriga mig framåt, fastän jag inte kan lita på mig själv eller livet, och tror att jag riskerar dö om jag åker hem... Och av att äta fastän jag inte kan se ett liv utan svält på hemmaplan...

…

Men jag måste vänta... Det skulle vara ett misstag att åka hem nu. Då jag stenhårt vill leva på kaffe med grädde i... Sålänge som jag inte får kontroll... Sålänge som jag inte tror...

Och jag orkar inte känna den hjälplösa känslan mot ett avslut igen...

… Men hur ska jag orka? Jag trivs inte...

Vill bara börja svälta i ren desperation igen... Känns så hopplöst...

Idag har det iallafall handlat om mängden mat de har lagt upp. Jag har känt mig otrygg, då jag inte litar på att de gör rätt och följer mitt schema. Vilket har gjort att jag knappt vågar äta.

Och det handlar inte om kalorier. Utan om trygghet. Jag vill äta precis det dietisten har sagt. Då det känns stabilt. Tryggt. Och jag behöver inte fundera.

…

Nu ska jag och köpa schampo med kp.

Det handlar om trygghet.

Allt handlar om trygghet...

Min persfektionism.

Att jag vill äta mig endast mätt och inte mer, handlar om trygghet. Då jag slipper oroa mig över att falla över åt något håll.

När jag är hos mina föräldrar och slipper ansvar, är jag trygg. Då jag inte behöver misslyckas med något som jag strävar efter att uppnå. Och jag slipper äta perfekt... Tänka på vad jag äter. Att äta regelbundet och varierat... Som också handlar om trygghet. "Det ska vara perfekt. För att perfekt kan aldrig bli fel"...

Så, hos mina föräldrar mår jag bra. Ja oftast, såklart.

När jag är på sjukhuset, är jag helt utan ansvar och jag kan överleva utan att tänka. Trygghet.

… Däremot känner jag mig inte helt trygg med prrsonalen. Då de slarvar och glömmer. De tycks inte prata med varandra. Och de alla jobbar på olika sätt och med vad det verkar som, olika information...

När det gäller praktik. Otrygghet.Livet blir för stort. Vardagen för stressig. Hjärnsn för överaktiv... Och jag för osäker på mig själv... och folket runtomkring mig...

… Livet.

Jag vågar inte tro, för att det inte känns tryggt.

Jag har drömmar. Hade mål. Men jag är rädd för hur stort livet ska bli. Och för att inte kunna hantera det. Jag är rädd för självständigheten... Och för att inte lyckas uppnå någonting. Och som perfektionist drssutom, är det otryggt även det.

Trygghet och tillit.

Det är mitt problem.