Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin livet som inlåst

Av D - 9 januari 2016 20:10

En vändning eller?


Jag ska börja äta!

Efter dagar av nästan full svält, har jag nu äntligen lyckats styra mina tankar och skjuta dem ifrån mig... om inte snnat, för ett tag.

Klart de finns kvar. Och klart de kommer att påverka lite i beteende och känslor. Men då läser jag bara mina två meningar "Jag ska bli frisk nu! Klarar jag det inte här, så klarar jag det inte hemma!" och "Antingen blir mitt liv en evig kamp... Eller så förhindrar jag att det sker!"...


Japp, nu ska tankarna bort. Och jag ska låta rätt sida av mig själv, styra mig och mitt liv!

Det blir såklart kämpigt. Och vissa småsaker får jag nog låta fel hjärna styra. Då vissa saker inte går att avgöra om de är jobbiga, tokiga av fel eller "rätt" anledning.


… Så. Nu efter hot av personalen. Oro och en massa tjat från deras sida... Och tankar som vägrar släppa taget och gör mig orolig och ångesttynd.. Frustrerad, från min sida... Kanske jag äntligen kan få börja samarbeta och jobba mig framåt!

Ska nog dock inte tänka på hemgången... För att då mår jag bara dåligt...


Ska nog passa på att duscha idag, också. Om jag vågar säga till. Behöver låna schampo och lite kläder.


… Mina föräldrar var och hälsade på idag. Var skönt att prata lite.

Av D - 8 januari 2016 21:56

Jag vet inte vem jag är i livet. Och det är väl det som är det värsta.

Det känns som om jag alltid känner fel. Vill fel. När det för en gångs skull blir en paus i misären inombords... Ja, då blir jag ängslig...


Jag har tusen sidor av min hjärna... Ja, överdrivet såklart.

Och jag blir så förvirrad. Osäker... Jag vill bara att allt försvinner, så att jag kan få sträva åt enbart ett håll. Rätt håll. Så att jag kan känna mig trygg och säker i mig själv. I livet... Så att jag slipper fundera och frustrera... Slipper kriget inombords, och hjälplösheten... Uppgivenheten...


...


Jag kan inte samarbeta här. Vill inte äta. Inte må bra.

Rädd för att må bra nu, för att sedan komma hem och åter tvingas inse att vardagen inte orkas leva. Livet, meningslöst...

Rädd för att må bra i ett meningslöst liv... Och därför aldrig uppnå någonting. Aldrig förändra...


Och att äta...

Nej, jag vill bara inte. Har ingen lust. På grund av oron för att komma hem. Ingen vilja. Då svälten väntar därhemma...


Jag vill bara vänta på den där vårdplaneringen och åka hem... Och där måste det funka... Annars vet jag inte vad jag gör...

Av D - 8 januari 2016 16:56

Det känns inte som jag hoppades, efter läkarmötet... Gick inte som jag önskade...


Jag är liksom inte klokare eller mer hoppfull och lugn nu, än vad jag var innan... Snarare tyngre och mer uppgiven...


Jag vet fortfarande inte hur det kan komma att se ut när jag kommer hem... Och jag kände mig för tung och otrygg för att bry mig om att fråga...


Det känns bara så hopplöst alltihop. Och att de lägger så mycket tyngd vid ätstörningen, som egentligen är det minst jobbiga i min livssituation just nu... Det gör mig bara så låg... "Jag vill svälta. Men jag vill känna mig tillräckligt trygg och rutinerad hemma, att jag slipper desperat sukta efter döden"...

Men det är ju klart. Ätstörningen är ju det farligaste, och hos mig, mest långvariga problemet, som är lösbart, just nu... Och det är ju svårt att förstå en människa som inte berättar och förklarar...


… Det känns dock långt nu... Och tills vårdplaneringen blir av, ska jag äta efter matschema...

En halv portion på mitt bord... Och jag har bara inte lust för en enda tugga... Så tung, deppig och ängslig...

… Men äter jag inte, riskerar jag att behöva lämna den relativa tryggheten, för den totala otryggheten hemma...


ORKAR inte!

… Önskar att svaren på min situations lösning, kunde komma idag... Och att all smärta var över...

Orkar inte vara här längre. Vågar inte vara hemma... Och ett liv, helt utan ansvar, är omöjligt vid den här åldern...

Av D - 8 januari 2016 15:44

Jag har blivit sviken...

Jag tror att jag har blivit sviken iallafall.. Om hon inte kommer väldigt sent...

Och nu vet jag inte hur jag ska orka med...


… Hela kvällen igår, under vårat möte, sa hon att hon skulle komma in till mig igen idag... Precis som om jag inte skulle förstå det, första och andra gången. Eller som om jag kanske var väldigt glömsk...


… Men idag kom hon inte. Har hon inte kommit...

Och jag behövde verkligen få ta upp med henne, min längtan efter vårdplanering. Då jag har väldigt svårt för att orka med det här, när livet hemma är mer nära döden än någonsin. Vill ju bara veta om den kommer att förbli oundviklig... Inte för att jag vet hur jag ska hantera det, om det visar sig att så vara fallet...


Men jag orkar inte sitta fast här och inte veta om det finns något hopp. Inte veta hur eller om det ska lösa sig...

Sitta fast hör utan att egentligen behöva det. Bara rädd för att åka hem och möta samma verklighet igen...


Orkar inte sitta fast här i ensamheten, när jag vet att jag kan må bättre, om bara situationen var annorlunda. Om jag bara fullt ut, hade kunnat tillåta...

Av D - 8 januari 2016 12:36

Personalen knackar på dörren och kommer in vid 07.50 Säger god morgon, och presenterar mina kontaktpersoner... Frågar sedan om jag vill ha något speciellt till frukosten "sedan". "Te eller något?"...

Varpå jag säger nej. Och hon lämnar rummet...


… Och vad händer sedan?

… Ingenting.


Jag ligger kvar i sängen...

Lunchen går förbi. Men ingen personal som kommer ihåg mig. Att jag inte tar initiativet till att gå och äta. Utan behöver ha in maten... Att jag inte vågar säga till om de glömmer...


Vid sådär 11.40, kommer sköterskan in och frågar om någon redan har hämtat brickan... "Det är ingen som lämnat den",svarar jag då. Och så får jag min lunch.

… Blir sedan berömd både för att ha satt mig upp. Och för att ha ätit "en hel potatis".



Men min djupaste känsla just nu, är ensamhet. Ensamhet och en fråga om mening... "Har jag någon anledning att vara här?".

Så jag hoppas inte läkaren sviker Idag. Att hon faktiskt kommer och pratar med Mig. Vill ta upp vårdplanering och huruvida det finns möjlighet till ett bra stöd som passar mig, på hemmaplan...


… Om inte... så vet jag inte vad jag gör. Kan ju inte bo helt utan ansvar i sjuttio år. Och inte heller vågar jag mig hem till min vardag...

Av D - 7 januari 2016 21:47

Jag känner mig så ensam. Jag behöver någon att prata med. Någon menad att prata med mig...

För att det spelar ingen roll att stället är fullt med personal. Och att någon kanske gör ett nätt försök till konversation... Jag känner mig inte trygg. Jag behöver mer tid med en och samma person...


Jag längtar mig bara bort...

För att... Trots att jag kanske kan börja äta ordentligt här, så är det inte mer än så... Och jag behöver mer...

Jag längtar hem. Men inte till den otrygghet som där är...

Jag vill hem till någonting tryggt. Till någon att prata med och leva mitt liv tillsammans med...

Jag behöver veta om det går... att må bra... Eller ifall svälten är ett faktum... Det inombordsliga kriget. Frustrationen och hjälplösheten... Att inte kunna hitta rätt... Orka leva... Eller se någon mening...


… Jag behöver stöd. Men att sitta fast här och ännu inte få veta om det är möjligt... Att känna minuterarna gå som timmar... Och ensamheten dåna i kroppen...

… Nej, jag vill åka hem... Jag är inte redo... Och det känns inte möjligt... Men egentligen... önskar jag bara att jag vågade åka hem nu...


… Behöver prata med någon... Någon som jag ge mig hopp och trygghet...

Av D - 7 januari 2016 19:19

Det känns tungt...


Det är väl mest det att jag känner mig ensam.. På en helt annan nivå, nu när det finns folk tillgängliga men jag inte lyckas utnyttja det...


… Och så känner jag mig vilsen i situationen. Då jag nu testar någonting nytt. Någonting som jag inte tror på.

Jag känner mig så förvirrad. Vill ju dö... Fastän ändå inte... Mår ju både bra och dåligt på samma gång... Och vet inte riktigt vilket av det jag vill...


Och så känns det som om, vad som än händer nu, kommer känslan av att behöva dö när jag kommer hem, bli alldeles för intensiv för att orka hanteras...


... Jag vet inte hur jag ska hantera mig själv...

Kommer jag någonsin klara mig själv..? … Kommer jag någonsin lyckas ta emot hjälp? … Kommer livet alltid att vara såhär?


Jag vet att jag har gjort framsteg... Men kommer det att gå hela vägen?

… Just nu, vågar jag ju inte ens vara hemma. Då det tycks vara det egna livet som inte går att hantera...


… Nu vill jag bara ha en vårdplanering och åka hem... Men kan man få såpass ständig hjälp på hemmaplan, att man vågar anamma vardagen igen? … Och kommer båda mina hjärnor att kunna tillåta det?

Av D - 7 januari 2016 17:08

Idag fick jag valet, efter att ha pratat med läkaren, att antingen skriva ut mig eller ta emot hjälpen.

Och jag förstår dem. Vill jag inte ha drras hjälp, så kan de inte hjälpa. Och jag ligger ju inne frivilligt nu.


Igår var ju min envisa plan, att övertala mig själv att samarbeta. Det gick ju sådär.

Och imorse vaknade jag med en känsla av att det skulle bli helt omöjligt. Då jag ju mår bra(eller bättre iallafall) överallt där jag inte behöver ta ansvar för mitt liv.. Om jag inte är inne i rn shity period, det vill säga.


… Och det kändes bara som att jag inte visste hur jag skulle ta emot hjälp, när jag går omkring med två hjärnor. En som säger att jag mår bra och inte behöver hjälp. Och en som bara vill att jag dör. Försvinner. För att saker aldrig kan bli bättre...


… Men trots att jag inte ser npgon väg till hjälp, bestämde jag mig för att stanna här och samarbeta. Det vill säga, äta. Det borde jag väl iallafall klara. Även om det så skulle innebära att svälten startar om när jag väl skrivs ut...

… Det, för att jag inte är redo att komma hem och vilja dö... Eller känna att jag behöver dö, igen. För att jag inte vet hur jag ska hantera mig själv eller livet... Det kommer jag ju aldrig att bli. Så jag fruktar för framtida utskrivning. För att den är ju oundviklig. Jag kan ju inte leva utan ansvar i resten av mitt liv...


Önskar bara att jag kunde berätta allt för någon. Lätta mitt hjärta... Men det krävs rätt person. Annars knyter det sig i munnen...


… Har ätit lite grann nu iallafall.

Jag känner att det är mitt strå till stacken. Nu när jag ligger inne frivilligt. Åtminstone äta.

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards