Idag fick jag valet, efter att ha pratat med läkaren, att antingen skriva ut mig eller ta emot hjälpen.

Och jag förstår dem. Vill jag inte ha drras hjälp, så kan de inte hjälpa. Och jag ligger ju inne frivilligt nu.

Igår var ju min envisa plan, att övertala mig själv att samarbeta. Det gick ju sådär.

Och imorse vaknade jag med en känsla av att det skulle bli helt omöjligt. Då jag ju mår bra(eller bättre iallafall) överallt där jag inte behöver ta ansvar för mitt liv.. Om jag inte är inne i rn shity period, det vill säga.

… Och det kändes bara som att jag inte visste hur jag skulle ta emot hjälp, när jag går omkring med två hjärnor. En som säger att jag mår bra och inte behöver hjälp. Och en som bara vill att jag dör. Försvinner. För att saker aldrig kan bli bättre...

… Men trots att jag inte ser npgon väg till hjälp, bestämde jag mig för att stanna här och samarbeta. Det vill säga, äta. Det borde jag väl iallafall klara. Även om det så skulle innebära att svälten startar om när jag väl skrivs ut...

… Det, för att jag inte är redo att komma hem och vilja dö... Eller känna att jag behöver dö, igen. För att jag inte vet hur jag ska hantera mig själv eller livet... Det kommer jag ju aldrig att bli. Så jag fruktar för framtida utskrivning. För att den är ju oundviklig. Jag kan ju inte leva utan ansvar i resten av mitt liv...

Önskar bara att jag kunde berätta allt för någon. Lätta mitt hjärta... Men det krävs rätt person. Annars knyter det sig i munnen...

… Har ätit lite grann nu iallafall.

Jag känner att det är mitt strå till stacken. Nu när jag ligger inne frivilligt. Åtminstone äta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...