Det känns inte som jag hoppades, efter läkarmötet... Gick inte som jag önskade...

Jag är liksom inte klokare eller mer hoppfull och lugn nu, än vad jag var innan... Snarare tyngre och mer uppgiven...

Jag vet fortfarande inte hur det kan komma att se ut när jag kommer hem... Och jag kände mig för tung och otrygg för att bry mig om att fråga...

Det känns bara så hopplöst alltihop. Och att de lägger så mycket tyngd vid ätstörningen, som egentligen är det minst jobbiga i min livssituation just nu... Det gör mig bara så låg... "Jag vill svälta. Men jag vill känna mig tillräckligt trygg och rutinerad hemma, att jag slipper desperat sukta efter döden"...

Men det är ju klart. Ätstörningen är ju det farligaste, och hos mig, mest långvariga problemet, som är lösbart, just nu... Och det är ju svårt att förstå en människa som inte berättar och förklarar...

… Det känns dock långt nu... Och tills vårdplaneringen blir av, ska jag äta efter matschema...

En halv portion på mitt bord... Och jag har bara inte lust för en enda tugga... Så tung, deppig och ängslig...

… Men äter jag inte, riskerar jag att behöva lämna den relativa tryggheten, för den totala otryggheten hemma...

ORKAR inte!

… Önskar att svaren på min situations lösning, kunde komma idag... Och att all smärta var över...

Orkar inte vara här längre. Vågar inte vara hemma... Och ett liv, helt utan ansvar, är omöjligt vid den här åldern...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...