... Idag, orkade jag inte kliva upp vid sju på morgonen.. för att åka iväg och promenera i skog och berg... Det kändes helt enkelt, för meningslöst och jobbigt. Hela dagen, igår(ja, -eller halva, iallafall), grät jag i omgångar, -och allt kändes och känns fortfarande, väldigt meningslöst och hopplöst. Jag känner mig överkörd, -och jag vet inte riktigt vad jag håller på med, längre... "Vart är jag påväg?"... -Jag kan inte riktigt se...

... Så att, jag låg kvar... Låg kvar tills klockan nio, ungefär...

Sedan, gjorde jag mig iordning, tvättade och smörjde ansiktet... Och så satte jag mig vid tv:n.

... Jag funderade länge, på, när och om jag skulle orka mig iväg till stan idag... Jag kände av pms:en, -och kände mig off, i huvudet... Och jag hade inte längre, någon lust, -till att fortsätta åka in till stan varje(varje) dag, för att "bara promenera"... Jag behöver känna att jag har en plats med mening för mig. Där jag ska vara, borde vara och vill vara... Där jag har ett syfte... -Att göra det för motionens och rutinens skull, -räcker inte, längre...

...

När klockan blir fem över halv elva, får jag för mig att jag inte orkar sitta hemma längre... Så att, -jag går, så fort jag bara kan, till trafikplatsen... En av de jobbigaste, tyngsta och mest stressiga, promenader, jag någonsin tagit... Och så hinner jag med, och behöver vänta på(!), den försenade bussen...

... Jag börjar, bestämt och halvt motvilligt, gå till arbetsförmedlingen.. för att skriva in mig...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...