Jag har blivit bortglömd igen...

Jag har inte ätit något på ett och ett halvt dygn.. Och de glömmer bort mig...

Trots att jag på sätt och vis, tycker att det är bättre. Då jag slipper kriget inombords om äta eller ej. Så får det mig att känna mig otrygg... och ensam...

… Just nu undrar jag bara hur jag ska orka stanna. Eftersom att jag inte vill någonting. Inte gör någonting... Kriget jag ständigt för mot mig själv, gör tiden här, väldigt lång och ohanterbar... Och jag undrar bara om jag ska våga be om en permission fram till på söndag. Dagen innan vårdplanering...

Jag menar. Antingrn släpper hon hem mig. Eller så "Nej, du går på dietistschema"...

Men jag menar väl mest... "Skulle det vara ett förödande misstag att åka hem?"...

Jag vet bara inte hur jag ska orka...

Önskar att vårdplaneringen kunde vara såå mycket tidigare!

… Känner mig ensam. Dum. Onödig.. Svag...

Och smärtan gör bara att jag längtar efter att flyga. Bli fri... Aldrig behöva uppleva skiten till vardag igen... Inte i denna person iallafall...

Vissa delar med livet, kommer man ju att sakna... Men detta är såå smärtsamt och utröttande!

… Och att varken kunna känna hopp eller tro... Eller vara mottaglig för hjälp "då jag ju mår bra"... Jag börjar tröttna på hjälplösheten, dumheten och frustrationen... Och det faktum att jag inte tycks orka, kunna eller vilja vända på det hela...

… Vore det inte för er, kära familj..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...