Just nu känner jag ett stort behov av att komma härifrån. Större nu än tidigare idag...

Det känns bara så långt alltihop. Jag känner mig ensam. Förstår inte riktigt vad jag har gett mig in på eller vart jag är påväg. Och hur personalen tänker och tycker, känns som ett mysterium. Jag kan inte figurera ut det...

Men huvudorsaken är först och främst att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv härinne. Hur jag ska hantera mina tankar och känslor...

Och att jag fortfarande hellre vill svälta än att besegra svältgärnan. Sålänge som jag inte kan ta tag i livet...

Det värsta är nog ändå att jag inte litar på att någonsin få ett liv som jag trivs med. Och ett sinne som jag klarar av...

Ska livet vara en ständig kamp mot mig själv under frustration, så orkar jag inte ens försöka leva... Då vågar jag inte ge mig på det en gång till...

Och faktum är. Det är det enda jag kan se.

…

Men jag får ju åka hem om jag vill... Kanske kan jag bara ta en permission. Så att jag kan fly ifrån allt det här, fram tills vårdplaneringen är... Om man nu får det när man går på dietistschema... Men jag följer ju ändå inte det där schemat...

Så ska man ju vara säker på att styrkan till att klara det här, som jag ändå har byggt upp, inte går upp i rök när jag väl kommer hem...

… Men det känns bara så ohanterbart och hårt på någpt vis, att vara här och vänta... Alla tankar och känslor går emot just nu. Och jag förstår inte vad jag gör. Vad som händer... Och allt känns som en enda röra i huvudet...

…

Skulle dö. Gå upp i rök... så att jag slipper det här. Mig själv. Livet... Så att jag fick vila... Om det inte vore för er, min familj... Er och mina texter...

Hade livet varit kul. Hade det varit möjligt... Hade jag sluppit allt elakt inom mig... Ja. Då...

…

Jag är desperat. Jag är trött... Jag är vilsen... Och väldigt frustrerad på mig själv...

Släpp mig fri. Annars orkar jag inte mer!

Vill bara låsa in mig. Blunda hårt... Och hoppas att hjärnan lägger av. Eller att jag får drömma fridfulla drömmar i all oändlighet...

Vill inte se någon igen... Inte förrän allt är över...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...