Dagen idag.

Igår såg jag, för första gången på några dagar, Small Wonder, innan jag somnade... Men annars vet jag inte om jag har så mycket mer att berätta om gårnatten...

Vaknade imorse när klockan ringde. Klev upp för att äta frukost, medans jag satt där vid matbordet och funderade över ifall jag skulle ta bussen vid niotiden eller halvtolvtiden, till stan. Jag skulle ju nämligen åka in för att hämta ut järntabletter på apoteket, och även eventuellt köpa kvällsmål, och ta nya blodprov på vårdcentralen...

Men efter frukosten, gick jag som vanligt och la mig igen. Var beredd på att KANSKE kliva upp vid kvart i nio, för att gå till bussen...

Låg och funderade. Och funderade... Kom mer och mer fram till att jag inte alls orkade åka in till stan. Eller riskera att behöva åka hem tillsammans med någon av syskonen. Jag hade ingen som HELST lust...

Och listan över vad jag hade funderingar på att uträtta i stan, blev bara kortare och kortare. "Det där behöver jag inte göra" och "Det där vet jag ju inte ens om jag kommer att ha användning för..."

... Och så var det till sist bara dessa järntabletter kvar... Vilka jag istället skulle ta vid senare tillfälle...

Och jag låg kvar i sängen. Somnade om. Drömde jättekonstigt, och sov väldigt oroligt. Antagligen med tanke på att jag kände att jag tog beslutet att hoppa något som jag egentligen borde göra...

Minns jag drömde sjukhus... Psykiatrin.. Ett helt nytt ställe denna gången. Kände varken igen människorna eller själva omgivningen... Minns när jag rymde. Upp på ett berg, klättrade jag. Och höll sedan på att gå rakt ner för ett stup och ramla i vattnet...
Varpå jag försökte, under dålig balans, hitta en bra väg ner för berget igen.

... Jag låg kvar i sängen fram till klockan tolv. Med lite misslyckandekänslor... Att jag hade svikit mig själv... och faktiskt struntat i att göra de saker som jag egentligen bara skulle göra för min egen skull... Men jag ORKADE verkligen inte! Och listan på WhiteBoardTavlan var sädär jobbigt, störande lång...

Ner för att äta lunch. En Rågkuse med smör och ost...

Diska och prata med mamma... 

Och efter morgonens tvivel på att alls fortsätta äta bra... Eller BÖRJA med det(!), kände jag mig nu säker igen... Framåt och självsäker. Det var ju klart att jag skulle göra det!

Diskuterade det en stund, med mamma, och allt kändes återigen bra. Ja. Jag tog nya tag. Såg fram emot det.

Upp till datorn...

Minns inte om jag har gjort något speciellt här idag. Jag har bloggat någon gång, läst andras bloggar. Jag har kollat blocket. Och fått svar från "Schampo-nissarna". Så nu förstår jag mer, vad gäller DET ;) Kändes väl lite sådär, till en början. Men pratade med mamma... och vande mig vid tanken.

Jag har suttit och tråkat. Bara stirrat på dataskärmen... Funderat på vad jag kunde hitta på... Men inte kunnat komma på NÅGONTING som jag hade lust med..

... Ner för att sitta en stund vid tv:n tillsammans med mamma. För att sedan, när klockan blev tre, åtminstone utföra NÅGON av alla dagens sysslor! Det var jag bara TVUNGEN att göra, för att känna mig värd någonting alls.

Så. Upp hit för att städa badrummet. Vilket tog ungefär en halvtimme. Och efter det, satte jag mig i skräddarställning på sängen, och lyssnade på radion en stund...

När pappa kom hem från jobbet. Ner för middag...

Och sedan upp till datorn igen... Inte heller nu, minns jag vad jag gjorde... Säkert samma sak en gång till... Eller något.

Ner för lite tv tillsammans med mamma. Och sedan, film och fika, tillsammans med pappa, mamma och 14åringen.

... Jag åt lite yoghurt med nötter och frön. Russin. Precis som jag nu ska försöka göra VARJE kväll. Men sparade samtidigt magen för åtminstone EN kaka =)

... Marabou(stavning)hjärtana låg på bordet. Och efter filmen och fikat. När jag höll på att duka av... Var jag ju ändå bara TVUNGEN att SMAKA ett av de där hjärtana. Min mun bad så snällt om det :P

Så. Det gjorde jag. Men bara ett. Sedan var munnen nöjd. Och sinnet tog inte ALLTFÖR illa upp. Lite smått sådär. Men den lilla extra godbiten som hamnade där vid fel tillfälle, accepterades ändå.

... "Det var ju bara en... Och den lilla chokladbiten gör ju varken till eller från, i längden :)"

Men jag ska försöka låta bli... Under måltider får jag äta... Men tror det blir enklare också, när magen har vant sig vid den nya rutinen sedan ;)

Efter lite tv tillsammans med mamma, har jag nu bestämt mig för att inta sängen. För lite Small Wonder, innan jag somnar. Upp tidigt imorgon, för gröt på spisen.. Och sedan lunch vid halvtolvtiden... Och iväg mot visning tillsammans med mamma ;D

God natt med er <3

Jag struntade i dagens upplägg.. Orkade helt enkelt inte...

... Men mer om det, ikväll =)

..Tvivlade på att börja/fortsätta äta bra, också...

Men kör på en sådan här. Hoppar mellanmålen helt :)

Det känns än sålänge, helt okej.

... Jag ska ändå ta och skriva lite om dagen, nu...

Jag sov så konstigt inatt.. Jag vet inte om jag riktigt sov djupt, på hela natten. Eller så sov jag djupt men drömde konstigt...

Jaja. Spela roll.

Imorse hade jag iallafall ingen som helst lust att kliva upp. När jag väl vaknade till ordentligt, började jag istället fundera.. Det kändes bara så tungt, det här med att behöva åka in till stan. Fixa med saker som måste göras, men som jag egentligen inte har någon större lust med. Inte orkar med. Behöva besluta mig för ifall jag ska, vill, borde göra de saker som jag än sålänge är osäker på...

... Och att orka sig ut(!)... Ta bussen till stan. Och sedan behöva riskera att ta samma buss som någon av syskonen, hem sedan. För att. Att vara social utan att välja det själv... eller räkna med det... Ja, det kändes inte okej.

Jag låg iallafall kvar i sängen fram till klockan tolv. Då gick jag ner på nedervåningen. Åt min lunch. Plockade(halvt ovilligt, för min mammas skull) ur diskmaskinen på ren disk. Och la i den smutsiga som stod uppradad på diskbänken..

Sedan. Upp och bädda ner mig igen. Låg och halvsov. Blundade. Stirrade. Och funderade...

.. Fram tills jag bestämde mig för att jag nog var tvungen att duscha idag ändå.. Pappa SKULLE ju ändå ha sin kompis över ikväll... Det får man ju ta hänsyn till... Och så blir ju morgondagen för stressad för att orka med att duscha.

Så. Vi halv tre på eftermiddagen. Upp ur sängen och på med kläderna... Välja rena kläder från hyllan... Och sedan ner i källaren, för att komplettera. Då jag saknade kläder. Vilka låg i källaren, efter tvätt.

Efter duschen, satte jag mig på sängen, i skräddarställning. Satte musiken i öronen. Radion. Och bara stirrade ut genom fönstret.

... Satt där i kanske en halvtimme-femtio minuter. Och bara gungade fram och tillbaka. Gungade åt sidan... Och ja. Tråkade.

Jag hade bestämt mig för att jag INTE hade någon större lust med att sätta igång datorn idag... Nej. "Varför då...?", liksom...

... Ner för middag, tillsammans med 17åringen, mamma och pappa... Och efter en utdragen stund vid bordet, efter maten, börja plocka av och diska...

Sedan kom 17åringen in med posten. Mitt schampo och balsam hade kommit. Upp for jag, på övervåningen, och öppnar förpackningen... Allt verkade bra, när jag läste på kartongen. Men det fanns en instruktions"bok" i kartongerna... Och för mig, gör dessa alltid mer onytta än nytta. De stjälper(stavning) mer än de hjälper..(samma sak med bipacksedlar)...

Jag börjar läsa denna lilla "bok". Rad för rad. Schampo efter schampo. Ja, hela deras serie med schampon och balsam, fanns ju med i denna katalog... Och så ser jag någonting som fick det att för en stund, knyta sig lite lätt i magen... KANSKE fanns det ett schampo som var even better för mitt hår(!)..

... Jag hade ju köpt ett schampo för torrt och behandlat hår och hårbotten... Ett schampo som man bara bör använda varannan till var tredje dag... Och så fanns det ett mildare schampo, som även DET, är mot hårbottensproblem... som man kan använda VARJE dag(!)...

Och funderingarna började gå... "Vad var det som gjorde att man bara skulle använda detta var tredje dag?"... "Innehåller det "dåliga" ämnen?" ... "Starka ämnen?" ... "Är det här ett sådant schampo som innehåller ämnen som gör att man ser skitig ut i håret nästan på en gång?"... "Innehåller det silikoner och parabener?" ... Ja, till exempel.

Och... Min oroliga, osäkra perfektionisthjärna satte igång igen. Likaså rädslan för att faktiskt bara "fortsätta göra vad jag har gjort i hela mitt liv" ... Det vill säga.. Använda vanligt schampo i mitt hår..

... Japp, det ÄR ju faktiskt så.. Varför har det blivit såpass viktigt alla dessa saker som att äta så rätt det bara GÅR att äta... Använda så BRA och hälsosamma produkter som det bara går... Undvika tillsatt socker... Ja, allt till den grad att jag mår SUPERDÅLIGT av att inte veta hur jag uppnår det(!) ...

Alla funderingar. Sökningar efter info och kunskap. Förståelse... Att känna att jorden går under... JAG kommer att dö... om jag inte hela tiden finner det ALLRA bästa och mest hälsosamma för mig själv... Ja, det blir ett hinder... Jag får svårt att orka hantera det..

Så. Jag slog iallafall igång datorn. Var ju bara TVUNGEN att kolla upp ifall det andra shampot kanske var mer rätt för mitt hår... För att ISÅFALL vågade jag ju inte använda det jag fick hem IDAG!

... Kollade lite. Men skickade sedan iväg ett mail till dem istället. Ja, till butiken som sålde schampot. Frågade lite om schampot. Om varför det ena rekommenderades att användas dagligen, och det andra bara vart tredje dag, tillexempel...

Sedan satte jag direkt datorn i strömsparläge, och trappade ner till tv:soffan och satte mig och tittade på lite tv.

Kände mig fortfarande lite stressad över alla punkter på min WhiteBoardTavla. Och det faktum att alla utom en av morgondagens punkter KRÄVER att jag åker in till stan och uträttar dem(!)...

... Och även funderingarna kring schampot, och osäkerheten i och med DET, spökade fortfarande inom mig.

Jag funderade även lite över maten, när jag satt där och fikade tillsammans med pappa och hans kompis, och mamma... Jag menar. Jag bobbade i mig en MASSA fikabröd idag! En efter en kaka. Det fanns liksom inget stopp! Antagligen var jag helt enkelt mer hungrig idag än annars... Och min regel ÄR ju "Ät ALLTID tills du blir mätt. Det är ALDRIG för mycket, sålänge som man är hungrig" ... Varpå tanken slog mig. "Här sitter jag och bobbar i mig sötsak efter sötsak. Fett och socker i MASSOR. Utan att lägga en TANKE åt rädslan eller oron. Ingen ångest för vad jag äter. Vad jag gör mot min kropp... Ja, ingenting". För att fikan är rutin. Trygghet... Antagligen.

Och klarar jag DET. Ja, då borde jag ju klara av att äta frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, kvällsmål... också. DET kan ju knappast vara mer farligt för mig, än allt skräp som jag rätt som det är, proppar i mig!

Kruxet är väl att allt bli mer viktigt, dödligt allvar och "livsfarligt", när jag börjar lägga manken till...

Men jag ska försöka igen. Och försöka slappna av denna gång!

Imorgon köper jag kvällsmål! ... Hoppas jag. OM jag orkar försöka...

Okej. Lite osäkert. Men vi får se.. God natt iallafall <3

... Ja. Nu får det nog vara bra..

Jag blir så beroende. Vill veta mer, mer, mer. Suga åt mig kunskap. Och anteckna idéer. Skissa. Och bara komma fram till någonting bra. Det BÄSTA!

... Men NÅGON gång måste man ju ta en paus. Släppa det hela, för en stund. Och bara vila. Tänka på annat... Och i det här fallet... SOVA!

Jo, jag sitter här, och har efter att ha börjat längta EXTRA mycket efter en hund.. Att få börja träna och socialisera med hundar igen... Ramlat in på att sy eget hundsele. Ett ergonomiskt och skönt sele för hunden att bära. Även när den drar i kopplet. Gärna ett sele(eller säger man "en"?) där man har kombinerat drag-och promenadsele.

Jag slipar på olika idéer. Men jag kan ju aldrig veta vad som fungerar och inte. Eller hur den ska sitta på hunden, förrän jag HAR en hund och lägga tyget mot! Ja, och TYG, såklart :P

Paintbilden som jag målade, blev ju bara jätterörig, med en massa olika ideér hit och dit. Frågetecken, och små funderingstexter. Anteckningar med hur jag tänker... Ja, och en massa prickar, streck och ringar, här och där...

Jag vill att den ska vara RÄTT, RÄTT, RÄTT! Min perfektionisthjärna har åter talat :P Och än en gång... Jobbigt att inte kunna testa.

Men men. Till dagen.

Ja. Imorse vaknade jag på ett ytterst konstigt sätt.. Mobilen började larma högt som självaste F*N. Ja, TRODDE jag iallafall!

Så det första jag fick i tanken, var att stänga av larmet. Vilket jag direkt gjorde. Även här... "TRODDE jag!" ... Jag kunde inte förstå vad som hände på mobilen. Nyvaken som jag var. Låg bara och stirrade på den, tills jag upptäckte att det tickade tid på skärmen. Och den röda telefonluren! .. 0.11, 0.12 ..

"Ahaaa".

*Lur*, och så telenfonen till örat.

Min läkare från vårdcentralen, svarade på andra sidan.

Provsvaren hade nu kommit. Han pratade på, enligt mig, lääänge. Lugnt och sansat. Och talade om för mig, hur allt låg till. Och vad han ville att jag nu gjorde...

Värdena såg bra ut. Lite för små vita blodkroppar. Vilket kunde bero på att de tog så mycket blod på en gång, vid förra blodprovet. Och sedan, lite väl lite järn.

... Så. Han skrev ut Duroferon, som jag ska ta en tablett dagligen, i sex veckor. Då jag ska ta ett nytt blodprov.

Och så ville han även att jag tog ett blodprov nu i veckan. För att kontrollera de för små vita blodkropparna...

Ja. Och så ses vi även den 7:e... Om jag nu bestämmer mig för att gå dit. Nu såg ju allt rätt så bra ut. Och något annat har jag ju inte att ta upp med honom =)

Klev upp ur sängen vid tolvtiden. Kanske.

Åt lunch. Och satte mig sedan vid datorn.

Kollade det vanliga. Blocket hundar. Lägenheten. Läste bloggarna som jag alltid läser... Och funderade sedan, i princip resten av dagen. En MASSA framtidsdrömmar. Visioner. Planer. Och föreställningar.

En del funderingar om hur jag borde göra. NÄR jag ska åka till stan... Och VAD jag borde göra och INTE göra, av alla de saker som nu har blivit eller MÖJLIGTVIS ska bli aktuellt!

Skulle jag börja äta mellanmål... Ja, då blir det ju en vända till affären, för att handla keso, kvarg, frysta bär, och så vidare... Skulle jag än en gång åka och ta ett blodprov, bara ifall ATT det faktiskt är någonting med de där blodkropparna(?) ...

Och så var det ju Duroferon. Apoteket. Ja, det SKA jag ju fixa! För att det var ju DÄRFÖR som jag TOG blodprovet till att BÖRJA med!

... Och sedan så var det. Aktivitet. Gym... Skulle jag passa på att ta DET på en gång?

.. Och NÄR skulle allt detta ske?! ...

"Den här veckan", sa läkaren..

Ältande, ältande. Ältande. Frustration åt att inte kunna sätta just det som jag ser fram emot mest, i verket, just nu..

... Men trots alla dessa funderingar, gick jag ut och klippte lite skott, vid halv två.

Även denna gång, en timme.

ÄNNU blötare ute! Regn och rusk. ÄNNU mer småkryp! Och DUBBELT så j*vligt att försöka sprätta bort alla löv som låg i vägen för grenarnas nedre ände!

Men det var skönt. Trots att jag var lite mer stressad idag.

Det är ändå en stund att få koncentrera sig på annat. Få fundera utan att riktigt ha någonting att fundera PÅ. Ett tillfälle att få känna att man inte har NÅGRA som helst tankar i huvudet(!), och att det är okej.

In igen, för lite dator. Efter ETT färdigt träd.

... Samma funderande. Samma funderingar, igen.

... Något annat minns jag inte om jag gjorde vid datorn.

Gick och la mig på sängen, efter en stund. Jag frös och kände mig lite skrumpen... Antagligen av alla funderingarna.

Ner för middag.

Och sedan upp hit...

Det var NU som jag kom in på selar igen! Och SOM jag tänker. Söker info. Funderar. Planerar. Målar och skriver. vårt att slappna av. Och man vill bara, återigen glömma... Släcka intresset och glöden, igen.. Det är lugnare så... Nu när jag ändå inte kan testa. Få utlopp. Mer än inuti mitt huvud...

Ner för film tillsammans med mamma och pappa... När jag ÄNTLIGEN lyckades slita mig loss för en stund!

14åringen var med också. Ett till avsnitt av Rapport till himmelen.

... Lite tv tillsammans med mamma. Och sedan ta hand om disken efter fikat, när mamma åkte till jobbet..

Upp hit för att fortsätta försöka komma fram till ett mönster på min sele...

Och nu när jag ÄNTLIGEN, än en gång, lyckades slita mig...(och hoppas ta minst ett års paus) ska jag bädda ner mig och se om jag kan slappna av...

God natt med er <3

Jag KAN ta mig framåt och må bra. Det VET jag! Men det gäller bara att släppa det trygga gallret och tillåta mig själv att FÖRSÖKA. Att VÅGA.

För att:

Matschemat kommer dock inte att en FÖRSÖKA sättas i bruket förräns jag åtminstone flyttas hemifrån. Jag måste även veta att jag klarar av att äta "efter egna känslor" ibland =)

Ja, det är med lite tvivel, men ändå styrka. Som jag kliver i säng idag..

Men vi börjar med en sammanfattning ifrån dagens början.

Gårnatten minns jag inte mycket av. Mer än att jag låg och lyssnade på musik innan jag somnade...

Så jag går vidare till morgonen.

Jag vet inte riktigt när jag vaknade. Men jag klev iallafall inte upp ur sängen förrän vid halv tolv. Då 17åringen knackade på och öppnade min sovrumsdörr. Det var dags för lunch..

Jag ville nämligen inte kliva upp tidigare, idag. Då jag visste att 17åringen skulle komma hem runt halv elva. Och jag ville helst inte höra hennes långa berättelser om alla jobbigheter hon har upplevt både här och där.. Ja. Hon kan gnälla en del. Och det är sådant prat, i hennes höga volym, som lätt ger mig ångest. Och gör mig orolig och missnöjd...

Men här uppifrån sängen, hörde jag inte vad de sa. Jag hörde ATT de pratade... Inte lätt att unvika. Då hon har såå hög volym i rösten.

Klev upp iallafall, och åt lunch, tillsammans med 14åringen, 17åringen, mamma och pappa. En tunnbrödrulle med smör, skinka och ost... Och så någon matsked räksallad på det. Det var alldeles lagom.

Kaffe. Och sedan blev det till att börja diska och plocka ordning efter lunchen.

Upp hit till datorn. Kolla det vanliga. Blocket hundar. Mailen. Läste lite bloggar. Och kollade in på lägenheten, ifall det hade blivit några förändringar i köplats. Men nej. Fortfarande plats 3 av 17(eller om det var 18)...

... Sedan började funderingarna. Det dåliga självförtroendet bubblade upp... Frågetecknet om ifall jag skulle klara det, det eller det. HUR jag i så fall skulle göra det. Om det skulle fungera att göra på det sättet som jag varannan minut, litar fullständigt på... Varannan minut, ser det som en omöjlig lösning...

Fundera, planera. Punkt efter punkt. Argumentera för VARFÖR det skulle fungera...

... Varannan fundering, tro på mig själv.. För att nästa, känna mig liten och misslyckad...

Sitta här och känna med hela mitt hjärta, att jag har ett kall. Någonting som jag vill göra NU, NU, NU! Men varken ha möjlighet eller mod att ta mig dit, för tillfället...

Ja, det var en frustration i sig. Att tro på sig själv, bara för någon minut. Att tvivla för nästa... Och att samtidigt inte kunna testa och se.. Få svar.

.. Ja, jag vet inte om jag vill berätta vad jag pratar om, HÄR...

... Så. Jag tror jag hoppar det.

... Japp. Så få det bli. Det måste ju kännas bra att dela med sig. Av sig själv. Okej, liksom.

La mig på sängen och funderade ytterligare. Försökte finna inre frid. Men det var svårt. Jag kunde inte sluta fundera. Jag behövde svar...

... Men till slut, bestämde jag mig ändå för att gå ut och klippa lite skott på träden i allén. Som jag hade skrivit på min WhiteBoardTavla.

Sagt och gjort.

Blött och fuktigt. Jordigt. Och fullt med bärfisar som vilade under de blöta löven. Gren efter gren. Knopp efter knopp... Ja, små grenar som bara var millimeterlånga, med en liten knopp i toppen... Med denna extra stora sekratör.. Ja, jag använder en större. Då jag förra hösten, hade sönder en sekratör i flera bitar. Då jag klippte för tjocka grenar med den xP

Det var skönt ute idag. Och förutom det faktum att det var en MASSA småkryp som vaknade till liv! Bärfisar, larver, skalbaggar, och maskar... Så var det jättefint väder. Jag satt därute på huk, med bara jeans och munkjacka på kroppen. En perfekt höstdag =)

In igen, efter en timme. Lite ont i handen.

20åringen hade kommit på besök igen. Han kom när jag höll på att klippa skott.

Själv gick jag direkt in på mitt rum. Minns inte vad jag gjorde. Men jag satt iallafall här vid datorn...

Hmmm. Undrar vad jag gjorde...

... Eller så... Jo, det gjorde jag nog!

Jag la mig på sängen en stund till. Väntade på att mamma och pappa skulle komma hem, så att vi kunde äta. Saknade min hund jättemycket. Önskade att hans nya ägare kunde säga att de inte kunde ha honom kvar. Så att jag kunde ta första bästa resa till H*vetets stad och börja ta hand om honom igen. Få en andra chans att ge honom det liv som jag alltid ville ge honom. Få en andra chans till hans ovillkorliga kärlek... Att få ge honom den trygghet som han förtjänar...

Men han har någon annan som gör det nu... :)

Det tog för lång tid för mamma och pappa att komma hem. Och jag var både hungrig, frusen och trött...

Klockan var... Ja, runt halv fem, fem, kanske. Och nu blev det lite tv medans jag väntade...

En timme senare, kom de hem. Och 20åringen och 14åringen intog vardagsrumssoffan, de också, i väntan på maten...

Middag, efter mycket om och men..

Och sedan blev det direkt tv för mig. Mig och mamma.

För att sedan bli joinade av pappa, 14åringen... och även för en stund, 20åringen.

Så såg vi ett avsnitt av "Rapport till himmelen" tillsammans..

Efter det, Fjällbackamorden, tillsammans med mamma. Då jag även blev attckerad av en tanke. Vet inte vart ifrån den kom... "Lev som om du skulle dö imorgon"... Ja, den har man ju hört förut. Men den slog mig först nu. Kan det hjälpa mig, att bara rabbla den meningen varje gång som jag känner att jag vill men inte vågar? "Livet är inte långt. Imorgon kan det vara över... Så vad har jag att förlora på en satsning?" ... Jag vill ju hinna leva och NJUTA av livet! Vad spelar det för roll vart det hela slutar? Det viktiga är ju hur man mår på vägen dit ;)

Med det, säger jag god natt. God natt med er <3

Nu är jag trött, efter en lugn men intensiv dag...

Jag vaknade imorse... Ja, jag minns inte när.. Men jag klev iallafall inte upp förrän vid strax innan halv tolv. Då "reglerna" vad gäller mina måltider, nu återigen är borta, blir det lite som det blir, med det här med att äta om dagarna.

Så. Ingen frukost idag.

Utan jag klev upp. Stressade in i duschen. Då jag återigen passade på att hinna duscha medans jag varken kunde hitta mamma eller pappa på nedervåningen. Skönt det. För att då slapp jag vad jag hade småoroat mig för igår natt... Att behöva hantera att visa mig med skitigt hår, under en hel måltid eller så.

Sedan blev det lunch tillsammans med mamma och pappa.

Det fanns mycket olika bröd som jag ville ha till lunchen. Tillexempel knäckebröd. Vetetub(om det nu heter så), mitt grova favoritbröd som typ bara är frön... Ja. Typ. Jag minns inte om det fanns något mer..

Men då jag är allt utom stor i maten nuför tiden, så orkade jag bara äta en halv skiva av mitt favoritbröd. Med skinka och ost. Och så en kopp kaffe till det.

Ja, jag var mätt och belåten. Och nu blev det lite dator en stund. Jag kollade väl det vanliga. Blocket. Lägenheter. Läste bloggar... Ja, och så skrev jag ytterligare ett schema att äta efter. Jo, jag var tvungen. Jag ville bara få skriva ner hur jag tänker. De ideér jag får. Komma fram till en fungerande lösning, som jag kan må BRA av. Både fysiskt och psykiskt.

Och ja. Det känns bra. Just det där schemat tror jag på. Och ska jag absolut börja använda mig av när jag väl litar på att jag inte kommer att ta det på för stort allvar. Och just nu var ju inte tiden för det! Det kan jag inte utsätta mig själv för igen. Inte just nu.

Efter det. Vattning av växterna(eller om det var innan), och sedan skriva lite punkter på WiteBoardTavlan. Planering inför kommande dagar. Och även tidpunkt för promenad och sortering i kartonger idag.

.. Sedan började jag med kartongerna. Jag hade en timme på mig. För att sedan var jag tvungen att ta min promenad, om jag skulle hinna gå åtminstone en timme.

Släpa kilotunga kartonger. Felsorterade och "snart-trasig-i-botten-tunga" kartonger. Stora och otympliga, ut och in genom den smala garderobsdörren.

Ja, jag fick min träning. Och jag fick en del gjort. Sortera papper efter papper. Pärm efter pärm. Slänga. Spara här och spara där. Porslin och kläder. Böcker och en massa badsalter... Ja, och helt oandvänbart skräp... Ja, och så mina gosedjur såklart. Och mer därtill..

Ja, MASSOR, helt enkelt!

Alla halvklara kartonger, staplade jag på hög vid väggen i mitt rum. Och de som var klara att tejpas ihop, hamnade i garderoben igen..

Det blev en fika mitt i sorterandet. Då det skulle bli sen middag idag. 20åringen var på besök, och pappa och han skulle övningsköra honom hem, vid middagstid..

Vid denna fikan, åt jag MYCKET. Jag bobbade i mig både Vetetub med skinka och ost. En liten crisp(eller vad de nu heter, dessa små platta knäckesaker) med någon slags mjukost på. En hembakad kanelbulle... Och FYRA småkakor(!)...

... Japp. Jag var nog rätt så hungrig efter dagens slit =)

Sedan var det upp hit och fortsätta med det jag höll på med. För att sedan avsluta det hela. Stoppa hörlurarna i öronen. Radion. Och så ta en rask promenad. Med paraplyt i handen... Bara ifall att.

En timme hade jag på mig. Och då jag inte visste hur lång tid just den rundan skulle ta, gick jag rätt så fort, och njöt aldrig riktigt av lugnet i naturen. Men det var ändå skönt att komma ut. Ut och röra på sig.

... En halvtimme senare, var jag hemma igen. Det gick fortare än vad jag trodde. Och jag blev förvånad när jag tittade på väggklockan i hallen.

Upp hit en stund... Och kolla lite på datorn. Minns inte vad jag gjorde. Men kanske spelade jag... Nej, det känns inte som det. Jag MINNS verkligen inte vad jag gjorde häruppe innan middagen... Jo. Jag skulle nog precis börja läsa bloggar, när mamma ropade upp att det var mat.

... Jag åt även här, helt okej. Ett tunnbröd med en slev potatismos, två grillade korvar, och så lite dressingar och sådant... Ja, och så drack jag ju alkoholfri cider till det också.

... Efter middagen, upp hit och kolla lite mer på datorn. Och inte heller här, minns jag vad jag gjorde. Men däremot, vad jag gjorde precis innan jag lämnade rummet för medervåningen igen. Jag var inne och skulle precis börja kolla olika hundstall. Då intresset för att någon gång adoptera istället för att köpa, blommat upp lite grann.

Film tillsammans med mamma, pappa och 14åringen. Resten av cidern ur flaskan. Och en AKOkola, bara för nostalgins skull...

Något annat ville jag inte ha. Då jag kände av mättnaden... Vilket jag inte tycker särskilt mycket om... Jag kände att jag redan hade ätit för mycket. Och suget efter att äta alls, var borta. Och DÅ ska man ju inte bobba i sig en massa onyttigheter. Det känns ju inte särskilt nödvändigt. Sötsaker kommer ju alltid att finnas kvar. När jag väl vill ha det ;)

... Tyckte inte om känslan av att PRESSA i mig den lilla skvätt cola som jag hällde upp, heller... Får jag pressa, så känns det inte som om just den skvätten var nödvändig att dricka. Men ville inte slänga bort, när det inte var jag som köpte flaskan.

Men imorgon blir det lite mer ordning på ätandet igen. Blev ju så konstigt idag.

Nu blir det god natt. God natt med er <3

Ja-ha.

Då blir det lite bloggning nu då.

Har svårt att slappna av och ta mig till att blogga. Men sängen kallar..

Jag börjar från natten igår, och tar mig till nuet. Om man säger så.

.. Igår var ju en jobbig kväll, när det gällde min nya matstruktur. Jag tänkte alldeles för mycket. Kände mig pressad. Orolig. Osäker... Det var en enda röra i mitt huvud..

... Okej. Där tog det stopp. Men det finns ju i gårkvällens inlägg.

Men...

Nej, sorry... Jag tycks inte kunna minnas gårnatten så väl...

Får väl hoppas att jag kan minnas denna dagen, iallafall.

Jag vaknade vid kvart i åtta, av larmklockan. Klev direkt upp och började koka gryngröt.

Det gick bättre denna gången. Och det blev lite mer i min smak. Konsistensen och sådär...

Men däremot brände jag mig som f*n på skålen som jag värmde gröten i. Jag har fått en står hård bubbla på pekfingret, som ömmar när jag trycker lite lätt på den.

Aj. Aj. Aj...

Efter gröten, blev det upp och bädda ner sig igen. Halvsov eller sov en stund till. Och så när klockan blev tio, gick jag ner och hämtade mig ett äpple och ett glas juice.

Vid det här laget, hade precis en av bilarna utanför vårt hus, kört iväg längsmed grusvägen. Frågan om det var bara pappa som åkte eller ifall jag nu var ensam hemma, slog mig. Men jag tänkte inte mer på det. Det spelade ju inte så stor roll, när jag ändå tänkte ligga nerbäddad till tolvtiden som alltid.

Så låg jag där en stund.. Funderade kanske lite grann. Antagligen på hur jag borde äta. Att jag inte fick ihop det, det eller det. Inte vågade äta det, det eller det, vid den, den eller den tiden. Inte byta ut det, det eller det. Då jag inte ville missa det, det eller det vid just den tiden. Att byta ut NÅGON näringskälla, kunde ju betyda att kroppen inte får samma näring VARJE dag(!)...

Ja, jag vet inte. Det är svårt att förklara hur jag tänker och känner. Men det är en rädsla för att inte få i mig samma sak varje dag. För att inte kunna äta med samma tids mellanrum varje måltid... Och att inte äta tillräckligt varierat, så att jag får i mig allt jag behöver. Samtidigt som jag har svårt för att byta från en slags måltid, till en annan. "För att då får jag ju inte i mig samma sak som igår". Svårt för att äta samma slags livsmedel(eller sånär samma) två gånger per dag. Då det kanske blir för mycket av någon slags näring då...

Ja. Men jag går vidare.

Tydligen råkade jag somna till, någon gång där efter tio. Och vaknade sedan vid tio i elva och såg att min mobil blinkade. Kollade. Och det var mamma som hade messat "Kaffe sex koppar tack"... Det var fem minuter sedan. Och när som helst kunde de vara påväg in genom ytterdörren och förvänta sig kaffe(!).

... På med morgonrocken. Ner för trappen. In i köket. Och helt nyvaken, under stress, försöka förstå vad jag gjorde när jag spolade vatten i perkylatorn(stavning). Och sedan räknade mått efter mått, i all hast.

... Upp för trappen igen. Och snabbt som jag vet inte vad, börja dra på sig kläderna.

Mamma och pappa kom hem medans jag fortfarande höll på att klä på mig, och sedan blev det lunch tillsammans.

... Efter lunchen, gick jag upp till datorn. Vattnade mina växter... Och sedan läste jag nog lite bloggar. Kollade mailen och blocket... Och spelade kanske lite ColourChain...

.. Jag minns även att jag började kolla upp lite gamla diagram och sådant som jag hade gjort FÖRRA gången som jag gick igenom en sådan här period. Ja, förra gången som jag hade PRECIS det här problemet med ätandet! ... Bara för att se om jag kunde få lite ny förståelse och kunskap om dessa saker som jag är så rädd för. Och därmed våga äta. Våga variera min kost. Våga äta samma sak två gånger under en dag. Inte vara rädd för att äta med liiite varierat tidsmellanrum...

...Jag vet inte... Allt det där kollade jag ju inte upp. Bara typ vad  som är bra och dåligt att äta. Vilka näringsämnen som är mer eller mindre bra... Samtidigt som jag försökte övertyga mig själv om att jag inte behövde VARA så noggrann. Orolig. Då jag egentligen kan äta ALLT. Bara det är i lagom mängd.

... Men allt det sista i förra stycket, är saker som jag VILL kunna lära mig, däremot.

.. Kort därefter, var det dags för mellanmål nummer två. En knäckemacka med någon slags "tubost".. Ja, ost på tub :P och ett par otillagade falukorvskivor på. Har aldrig testat den kombon förut. Men det var väldigt gott =) Och så ett glas juice till det.

... Och det var HÄREFTER som det blev för mycket, och för mig, helt oacceptabelt. Jag insåg att jag inte kunde tillåta mig själv att HA det sådär. Man får nog ta och välja ibland, på den fysiska och psykiska välhälsan. Och jag sitter ju trots allt inte i sjön med min vikt, heller. Och inte heller mår jag dåligt på ANDRA sätt, rent fykiskt, av hur jag äter... Så. Det är inte värt det.

... Jag satt nämligen häruppe på rummet, efter att ha fått för mig att jag måste räkna ut när jag bör äta nästa gång, för att få PRECIS lika långt mellan restrerande dagens måltider. Det vill säga, lika långt mellan lunhen, mellanmål nr2, middagen och kvällsmaten.

Försökte räkna EN gång.. Det blev fel. En gång till. Fel igen. En tredje, fjärde och femte gång. Frustrationen steg. Bubblade. Jag försökte igen, och igen och igen. Beredd att gå på promenad. "Men jag MÅSTE ju räkna ut när jag ska äta resten av måltiderna, först!" .. Och det blev bara FEL, FEL, och FEL! HUR jag än gjorde, blev det olika låg tid mellan alla målen. Eller två av dem. Och jag KUNDE bara inte ACCEPTERA att det var en kvarts skillnad någostans(!)...

... Jag satt väl i någon timme. Och lyckades aldrig få det rätt. Insåg hur befängt det var att hålla på med en sådan sak. Hur onödigt dumt det var att känna ett sådant tvång, "på grund av vad? Rädsla?" ... Men jag KUNDE inte tillåta det SKE. Att jag åt med olika tidsmellanrum(!)...

... Men jag la mig iallafall på sängen. Bestämde mig för att gå tillbaka till "frukost, lunch och middag... och kvällsfika tillsammans med mamma och pappa, varannan vecka" ... För att, så är jag van att äta. Och där kan jag hantera mig själv. Ja, bättre än nu, iallafall! Jag har ju mina "tvång" eller vad man ska kalla det, DÅ också.. Men inte ALLS i samma utstreckning och intensivitet! Och inte heller så att det blir jobbigt på samma sätt.

Tankarna gick dock. Om att jag faktiskt VILLE kunna äta mellanmål. Då det, rent fysiskt och i småätar - och stressätarperspektiv, är BARA positivt... OCH eftersom att DET var vad jag hade planerat! Ställt in mig på, och sett fram emot...

"Men det skulle aldrig gå..."

Det var kallt och jag frös. La mig på sängen och drog morgonrocken likt en filt, över mig. Kurade ihop mig ordentligt, och vilade hjärnan ett tag. Kände hur trött jag blev. Hur stilla och tyst det blev.. Rent känslomässigt...

Sedan blev det ner för middag. Idag skulle det bara bli PanPizza och Pirog. Jag tog en av varje. Lyckades bränna sönder tandköttet lite... Japp. Att bränna sig. Dagens otur.

... Efter det. Upp hit och hämta dagboken, punktlisteboken och mina två pennor. För att sedan sätta sig vid tv:n. Tillsammans med mamma.

Mamma halvsov iochförsig. Men jag var ändå inte så med. Jag funderade fortfarande på kosten. Alla dessa måltider. Hur jag ville äta och vad. Hur jag INTE kunde äta(!)... Och det faktum att tanken hade slagit mig, att jag kunde ju åtminstone äta ett KVÄLLSMÅL utöver det andra! "Men hur skulle jag lägga upp mina måltider DÅ?" "Vad skulle vilken måltid innehålla DÅ?" ... Ja, och så alla dessa återvändsgränder med "kan inte" vågar inte" vill inte" ... borde inte" behöver" behöver inte" Det går inte" ... Ja, och alla frågetecken om de saker som jag inte förstår.

Så. Nej. Inget kvällsmål. Inget annat än det jag är van vid... ÅTMINSTONE inte förrän jag har flyttat till eget, och får FULL kontroll över både mattider och vad jag stoppar i mig! Ja. Inte för att DET kommer att göra av jag vågar mer och inte låser mig!

... Japp. Det känns jobbigt. Men så är det...

Fika tillsammans med mamma och pappa. När han hade kommit hem från jobbet. Och Idol på tv:n...

... Nu blir det sängen. God natt med er <3