"Ska jag ge upp nu? ... Är det dags?"...

 

Ska jag ge upp nu, så tänker jag proppa idag... Kanske proppa imorgon...

... Och sedan, när jag känner mig tvungen, börja svälta...

 

...

 

Det är ju verkligen inte vad jag vill!

Men livet är en enda röra... Jag är en enda röra... Och mitt huvud svämmar över och exploderar... av en enda röra!

 

... Jag är trött på att vilja, nu...

Trött på att vilja men inte orka...

 

... Så kanske ska jag bara försöka vända på viljan igen...

Ge upp om ätandet och alla höga, tunga krav kring det...

... Iallafall tills jag har en plan... En plan som kan fungera...

 

... För att detta litar jag inte på...

Jag känner mig så vilsen, att jag inte vet vart jag ska ta vägen...

Och att inte vilja, är nog det enda som skulle göra livet... och vardagen dräglig igen...

 

...

 

För att nu bara planerar jag. Fram och tillbaka, hela tiden. Och med planerna, kommer osäkerhet, oro... Ångest... och en himla röra!

 

... Utan planerna...

Ja, då löses jag upp till ingenting...

"Hur agerar man utan plan?"...

 

...

 

Jag vill.

Det är det som är det jobbigaste med det här...

Med att jag nu bara har lust att ge upp igen "för att jag inte orkar"...

 

Jag vill. Och det känns viktigt för mig, just nu... Kanske viktigare än någonsin förut...

Jag har blivit mer vuxen. Mognat...

Och för att inte glömma... Tröttnat på att återvända till samma meningslösa helvete, gång på gång, på gång!

 

...

 

Men jag blir trött...

Och vad gör man när det enda som man verkligen måste göra i vardagen, är för mycket för att man ska orka leva? För att man... ska kunna acceptera att överösas med "dag, på dag, på dag av detta helvete!"..?

 

...

 

Men egentligen är jag inte redo för ett bakslag till, just nu...

... Jag vill inte...

 

...

 

Dagen idag.

 

Innan jag klev i säng igår kväll(natt), messade jag Boendestöd...

Sa att hon behövde ha med sig blanketterna. Då jag inte har någon skrivare...

 

...

 

Klev upp vid åtta på morgonen. Då jag vaknade av hennes svar, strax efter sju...

Åt frukost...

Och gick sedan och la mig en stund till...

 

...

 

Lite tv.

Och så dags för Boendestöd...

 

... Vi fyllde i blanketterna... Eller jag gjorde det. Men med hennes hjälp...

Och konstaterade att jag skulle behöva komplettera detta...

Jag behöver hem till mina föräldrar och låna deras skrivare. För att det var några papper till bostadstillägget, som skulle bifogas...

 

... Det kändes rörigt. Men jag ska ändå försöka få det klart. Så att jag får en inkomst...

... Så jag får se när jag orkar åka till mina föräldrar...

 

...

 

Vi pratade lite grann... Vilket jag inte hade tänkt göra, egentligen. Då det gör mig förvirrad. Får mig att känna mig vilsen...

Och egentligen känns det helt meningslöst. Då jag ändå inte vet varken vart jag står, vart jag vill eller vart jag är påväg...

 

Jag vet inte om jag kan ta emot något mer stöd...

 

...

 

Efter det, såg jag på HemTillGården. Åt lunch...

 

... Och efter att ha...

Ja, jag minns inte ens vad det var jag ältade...

 

Men jag åkte iallafall till stan en vända. Mest för att komma hemifrån. Koppla bort ett tag... Och koppla av på en bussresa...

 

...

 

Jag tog en promenad. Relativt lång. Men ändå alldeles lagom kort...

 

... Väntade på bussen.. Och åkte hem igen...

 

...

 

När jag kom hem, började jag planera en massa. Skriva upp nya ideér, och skriva handlingslista(inte för att jag trodde att jag skulle våga handla). Några stycken...

Flera listor för olika saker. Till olika syfte...

 

... Och all text... Alla listor... Alla dessa... regler...

Det blir för mycket... Och jag tänker för mycket...

Allt blir en enda röra...

 

... Ångest, osäkerhet. Snurrande tankar av dilemman...

"Om. Varför? varför inte?"...

... "Det" går inte. För att då blir det "så" ... Och det där går inte. För att då blir det ju "så"... "Hur gör jag då?" ... "Kan jag kanske göra "så"... Nej men då blir det ju fel där istället..."...

 

... Hur man nu kan göra en sådan stor sak av att handla mat...

 

...

 

Men det är ju också att jag inte är säker på hur jag orkar äta... Ifall jag orkar laga mat längre...

Och ifall jag inte gör det... "Det känns inte bra att bara leva på färdigmat"...

Och om jag köper hem mat.. "Kommer jag att äta den då? Eller kommer den bara att ge mig ångest?"...

 

...

 

Efter en stund, blev det iallafall middag.

Soppan/purén som jag gjorde härom dagen... Jättegod. Och den tycks bara bli godare :)

Och en smörgås till det. Grönsaksjuice...

 

...

 

Det har blivit att skriva i min textsamling.

Att gruva mig över all disk och röra i köket. Kladd...

 

Och så har det blivit tv...

Som jag nu på kvällen, inte har orkat koncentrera mig på. Då jag inte kan släppa det här inköpsdilemmat...

 

...

 

... Jag antar att jag bara kan släppa det... Finna inre ro(inte inre frid, iochförsig), ifall jag backar igen... Släpper det hela...

 

Att bara ta saker som de kommer... Det funkar inte i ätandet. Inte alls. För att jag är för osäker...

Men kanske funkar det i livet. I vardagen.

Kanske kan jag iallafall umgås med familjen. Skratta och le...

 

...

 

God natt med er <3 

 

 

Nu blir det nog att titta på några fler avsnitt av säsong ett av TheBigBangTheory, som jag började om med idag. För att jag behövde tänka på annat. Skratta lite grann..

Och jag har redan sett alla som jag hade...

 

... Sedan blir det lite Bejeweled i ett desperat försök att bli lugnare...

 

Och så sängen.

... Jag har ingen plan på hur jag ska orka fortsätta...

Jag har ingen plan på vad jag ska göra när maten börjar ta slut. Då jag varken orkar med allt vad det innebär att äta, eller vill svälta...

 

...

 

Jag vet inte hur jag ska hantera det. Hela grejen...

Jag tycker efter varje måltid, att jag har ätit för mycket. Eftersom att jag har blivit mätt...

Och efter varje måltid, gör den känslan att jag bara vill börja proppa. På grund av stress och ångest. Uppgivenhet... En känsla av brist på kontroll...

 

...

 

... Och som det ser ut nu, vill jag varken svälta... eller orkar fortsätta äta...

 

... Ja, jag vill inte utsätta mig själv för den smärtan igen... Vill inte känna att jag medvetet och av egen vilja, drar mig själv åt fel håll... Skadar mig själv på ett onödigt vis...

 

...

 

Men jag orkar inte heller fortsätta... Inte när jag känner såhär...

 

Ja. Just nu, är hur jag känner efter att ha ätit. Den där känslan av att man aldrig kan äta lagom...

Och det där begäret man känner, av att alltid behöva börja proppa efter en måltid...

 

... Just nu är det, det som gör att jag inte orkar fortsätta...

Mer än disken och kladdet på min diskbänk... Översvämningen av matstöket...

Mer än känslan av att jag inte kan komma fram till beslut om vad, när, hur och varför... Och därför inte orkar varken planera för, handla eller laga mat...

 

...

 

Men jag kan inte bara sluta, heller...

Jag kan inte gå in i svält än en gång...

För att det skulle innebära att jag verkligen inte har någon chans till ett liv...

 

Jag menar.

Jag har försökt så många gånger.. och alltid ramlat tillbaka ner i svält...

Och jag är trött på det!

 

... Min vilja är att strunta i livet. I vart jag hamnar. Vad jag gör och inte gör. Uppnår och inte uppnår...

Och bara leva för stunden. Försätta mig i de situationer med de människor, som gör att jag skrattar och ler...

Det skulle vara det enda som betydde någonting!

 

...

 

Men det blev bara så himla svårt.. när jag väl började äta.. att ens orka försöka leva utefter det. Den planen...

Jag har inte orkat. Och kommer inte att orka...

 

... Och nu...

Efter att ha slutat svälta. Börjat äta... vet jag inte alls hur jag ska gå vidare! Åt vilket håll jag ska titta...

 

För att detta är ett dödläge... och det finns inga rätt vägar...

Vad jag än gör, kommer det att vara fel. Otryggt. Jobbigt...

 

...

 

Jag kan inte vara ensam...

Jag behöver en trygghet. Någon som ser vad jag gör, men som inte reagerar som jag på det. Som ser alla dessa jättestora dilemman och hur jag hanterar dessa, som något självklart och inte alls uppstressande... Att jag inte gör något fel...

 

Jag har ingen som kan bekräfta hur jag äter... eller vad, just nu...

Ingen som kan se det som normalt, hur mycket jag äter...

Och jag har ingen som kan ta mina tankar ifrån det som tynger mig... i min egen vardag!

 

Det är ju klart att jag kan ta mig hemifrån(om jag hade orkat)... Och därmed träffat någon som lugnar mitt sinne... och tar bort alla krav och förväntningar för ett tag...

Men det är i mitt liv jag mår dåligt...

 

...

 

Jag känner mig vilsen. Jag känner mig uppgiven... Och jag har inga vägar att gå...

 

Jag vill varken dö eller svälta...

Och det gör att de enda vägar som tidigare gett mig trygghet, nu har suddats ut, de också...

 

... Vart vänder man sig då? ...

 

...

 

Jag behöver kanske en aktivitet. Någonting att fylla mina dagar med...

Men hur hinner jag det? Hur orkar jag det om jag ska fortsätta äta? ... Hur orkar jag äta om jag har annat som fyller mitt huvud?

 

...

 

Dagen idag.

Frukost vid nio. Mer än vad jag brukar äta. Som om magsäcken har växt. Dock inte omöjligt...

... Sängen igen... Och kliva upp vid tolv...

 

Tv. Tv, tv, tv...

 

... Skriva massor(massor) i min textsamling... En dag, full av ångest för ätandet och vägar hit och dit... Eller rättare sagt... Inga vägar...

 

...

 

Äta.

Äta, äta, äta...

Och ingen diskning alls... Fastän det inte finns en decimeter ledig yta. Varken på diskbänk eller i slask.

 

...

 

Jag har duschat. Då det var två veckor sedan sist(usch, jag vet)... Och Boendestöd ska väl komma imorgon...

 

... Och så har jag spelat Bejeweled...

 

...

 

God natt <3, från någon som snart exploderar... Hoppas jag.

Denna känslan är för tung att bära.

 

 

... Jag ska beskriva dagen...

Jag känner mig väldigt förvirrad. Så jag vet inte hur det kommer att bli...

 

...

 

Men jag vet att dagen idag har fört med sig att den diskbänk som jag bearbetade lite igår, nu ser minst lika illa ut igen... Om inte värre!

 

Det är ett bombnedslag därinne..!

Skräp, disk... Kladd... Och jag orkar inte lyfta ett finger...

 

...

 

Men jag kan ändå ursäkta mig själv lite grann... Även om det inte känns bra att må dåligt över en explosion som man inte orkar röja upp efter...

 

Men faktum är att jag plöjde mig igenom mina jobbiga känslor idag. Jag tog ett beslut utan att vara helt säker. Utan att fundera allför länge på varför... Eller ens kräva ett svar på den frågan...

 

... Jag bara skrev av mig i min textsamling...

Och så tog jag fram lite olika ingredienser... Och började..!

.. Bara började.

 

Jag höll på halva dagen... Sköljde och skar. Funderade ut vad jag skulle ha i, när...

... Och bara lät det hela bli som det blir...

 

...

 

Det blev mat till slut, iallafall...

 

...

 

Men jag vet inte...

Vet inte mer, vad jag ska säga om det.

Det blev gott... Men diskbänken...

 

... Oj, oj, oj...

 

...

 

Nu på kvällen...

Jag känner mig bara så förvirrad. Så vilsen...

Och allt jag egentligen har lust med, är att proppa. Bara vräka i mig. Och fortsätta vräka i mig, tills det inte längre finns rum för en enda smula till därinne..!

 

... Sedan vill jag svälta. Svälta tills hjärnan börjar tänka konstigt. Ge alla möjliga signaler till att det är dags att äta för att inte ta allvarlig skada...

Då vill jag proppa igen... Tills hjärnan kräver svält... för att kunna acceptera mig...

 

...

 

Jag menar...

Idag har det väl gått rätt så bra...

Jag orkade för en gångs skull, laga mat...

.. Jag hade bara ångest efter kvällsmålet på grund av mättnaden.. Vad jag minns...

 

... Men det är väl mest det att jag inte är redo.

Jag kan inte lita på... Jag tror inte för fem öre, att jag kommer att orka med den här proceduren varje dag...

Att jag kommer att orka ta så snabba beslut om matlagningen varje dag...

Jag tror inte att jag kommer att orka se alla dessa ingredienser. Alla dessa råvaror... Denna mat i mitt huvud, i flera dagar till...

 

... För att faktum är. Den stressar upp mig...

Den gör hjärnan och tillvaron rörig...

Den gör att jag inte känner att jag varken hinner eller orkar ha ett liv där jag skrattar och ler. Umgås och kanske hittar på någonting, på sidan om...

 

...

 

... Och det gör bara att...

En dag som den här, gör mig mer förvirrad än lättad...

 

... Och jag är inte säker på att jag är redo att försöka få till någon fungerande rutin... Ett bekvämt förhållandesätt till mat... Till ätandet...

 

... Och ett faktum är ju ändå...

Även om jag bara struntade i min osäkerhet idag, så var denna matlagningen något som jag tagit mig tid, alla vakna timmar om dygnet i flera dagar nu, till att älta... Fundera över... och försöka komma fram till "hur, vad och varför"...

 

...

 

Jag klev iallafall upp vid nio. Åt min frukost...

Och gick sedan och la mig igen...

 

Sedan. Eftersom att HemTillGården inte går idag, ringde inte min klocka vid halv tolv... Utan runt ettiden, klev jag istället upp.

Gjorde iordning min lunch. Och hamnade sedan i soffan framför tv:n...

 

...

 

Jag minns inte riktigt vad jag gjorde mer.. Om jag bara satt vid tv:n sedan, fram tills jag började med maten...

 

Ja, jag skrev ju i min textsamling någon gång därinnan, också...

Men sedan började jag med maten...

Sprang mellan tv:n och matlagningen...

 

...

 

Ja, det finns nog inte så mycket att berätta om dagen...

Jag har känt mig vilsen... Inte riktigt vetat vart jag står. Åt vilket håll jag är påväg eller vill...

Och jag har krigat väldigt mycket med mig själv... Men annars mått bra. Varit på bra humör...

 

...

 

... Nu till kvällen, har jag spelat Bejeweled, för att kunna koppla bort lite tankar. Eller kunna fundera under lite mer lugna förhållanden...

Ja, jag känner mig lite lugnare av att dra juveler fram och tillbaka. Upp och ner...

 

...

 

Imorgon, får vi se vad som händer...

 

Jag borde iallafall duscha. Då det var... Hmmm. Jättelänge sedan sist! Alldeles för länge! ...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag vet inte vad jag är inne i för någonting just nu. Vad jag hela tiden ramlar in i... Eller varför jag ramlar ner i så många olika gropar hela tiden...

 

Jag vet inte om mitt nuvarande dilemma beror på min ätstörning. På att jag i grund och botten, inte vill äta... Eller ifall det mer beror på hur svårt och omständigt det faktiskt är.. Och att hela vardagen just nu, känns för tung för att orka med...

 

...

 

Men det jag vet, är att jag inte har kunnat äta problemfritt på bra länge. Att det tycks bli svårare och svårare att få det att fungera, för varje gång...

Och att jag, varje gång som jag ger upp och börjar svälta, tror att jag inte kommer att orka ge det en chans till...

... Men att jag varje gång, efter längre och längre tid, ändå har vänt håll och gett mig in på det igen... Orkat en stund... Och sedan fallit pladask...

 

Jag vet också att jag har svårt att ta emot stöd. Lika svårt att klara det själv. Att jag ena stunden, kan känna att jag behöver stödet, och att det kunde hjälpa. För att nästa, se det som en förvärrande omöjlighet... Eller rent utav onödigt. Då jag "klarar allt sådant själv. Mår bra"...

 

... Jag vet att jag sitter fast och har gjort så, länge...

... Och jag vet att jag trots det, gör vissa framsteg... Framsteg som dock aldrig känns, eller inom mig, räknas... "För att livet är för hårt. Och jag kommer inte att orka... Framtiden är mörk..."

 

... Och jag vet... att idag... finns det inget liv... Inte om jag även ska orka handskas med ätandet... Och tankarna kring det, all vaken tid...

 

... Jag vet att jag vill vakna upp imorgon, till en annan värld... Eller helst bara sova förevigt...

Jag tycker om livet... Vissa delar av det...

Men... jag vet inte om detta är värt det...

 

...

 

Dagen idag.

 

Jag klev upp imorse när klockan ringde. Åt frukost. Den frukost som jag skulle...

Gick och la mig igen. För att sedan halvsova fram till HemTillGården.

Gjorde iordning min lunch medans jag väntade på att den skulle börja...

 

... Och åt sedan, när klockan nästan hade blivit lunchdags. Orkade inte vänta...

 

...

 

Jag minns inte så mycket om hur jag har mått under dagen. Känslomässigt... och psykiskt...

Men det har varit en del pressade känslor. Osäkerhet och oro, vad gäller matlagningen. Vad jag ska äta.. och varför. Vilka av sakerna som riskerar att bli gammalt först, och så vidare... Vad jag hellre skulle vilja äta...

 

Men faktum är, att alla känslor och tankar som tynger mig. Alla val och "felval"... Att känna av det här dödliga allvaret hela tiden...

Att dessutom vilja proppa hela tiden... för att bli av med maten... För att slippa detta.. För att få utlopp för min stress...

 

.. Ja, det har gjort att jag varken haft lust, orkat, eller vågat ta steget att laga någon mat alls...

 

...

 

Men jo. Jag kokade soppa till slut. Vet inte hur den blev... Inte min bästa soppa som jag lagat.

Men det fick iallafall bli på tomater och paprika...

Blev vattnig och konstig. Men trots det, ätbar. Så det blir lunchsoppan...

 

.. Men orken till att laga middag sedan, fanns inte då... Allra helst inte med tanke på att jag inte orkar diska. Och diskbänken nu ser... Förjävlig ut, rätt ut sagt!

 

... Så det fick bli färdigmat idag. Vilket gjorde min hjärna väldigt missnöjd. Väldigt missnöjd...

"Jag har mat som behöver tillagas så fort som möjligt, i frysen. Och så äter jag någonting som säkert håller i flera månader till!"...

 

...

 

Jag gick iväg en vända idag. Tänkte åka till stan och promenera. Eller egentligen inte ens promenera. Bara vänta på nästa buss hem...

 

Men det blåste såpass att femtio kilos jag, nästan blåste iväg. Jag lyfte boktavligt några millimeter från marken!

... Så jag gick hem igen...

 

...

 

Jag tänkte väl att jag skulle passa på att utföra lite sysslor. Allra helst diska, laga mat och duscha... Behöver verkligen duscha nu, för flera dagar sedan!

... Men jag orkade inte. Orkade koka soppa... Men något annat har jag inte orkat...

 

Men jag misstänker att det inte bara är hur jag mår, som ligger bakom... Är nog lite lat också... Känner bara ingen anledning att inte vara lat, när det känns som om hela vardagen håller på att rasa samman... Som om jag går i spillror... i en hög på golvet. *Kabooom!*.. Utspridd...

 

...

 

Annars har jag... funderat, funderat... funderat...

Jag har skrivit och skrivit, hela dagen...

Ätit, ätit och ätit...

 

... Jag har sett på tv...

 

... Och jag har bävat inför nästa dag. Nästa måltid...

Hjärnan har känts som låst. Svårt att tänka. Komma fram till svar... Och jag har oroat mig för att glömma... Vilket har gjort att jag har ältat och ältat. Rullat och rullat dessa tankar...

 

...

 

Hur ska jag orka imorgon också?

... Jag vill inte äta igen. På grund av allt runt omkring. Hur det får mig att må...

Det är för mycket. För ansträngande. Och jag är trött på att ha ångest hela tiden...

... Samtidigt tycker jag om att äta. Det lindrar stressen fö en stund. Det är gott...

 

... Det enklaste vore om maten bara kunde försvinna. Att jag kunde leva utan näring...

Som jag skulle leva då!

.. Ja, förhoppningsvis. Måste ju lära mig att gå ut i livet och må bra, också. Men utan matbekymren, skulle det vara möjligt...

.. Nu orkar jag inte. Finns inte plats i mitt huvud...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

...Jag äter. Jodå... Och det känns jobbigt på alla sätt det kan kännas jobbigt på...

 

... Jobbigt att bli mätt. För mätt...

Jobbigt att jag "äter fel" hela tiden. Alltså på ett sätt som "egentligen inte ingår i min dagskost"... Fel saker vid fel tidpunkt. För mycket av det ena. För lite av det andra...

... Och jag kan bara inte sluta tänka. Oroa mig... Älta vad, hur, när och varför...

Och den ständiga längtan till få sluta äta igen. Att allt i mina skåp, tar slut igen...

 

... Jag orkar inte.

För att när det väl tar slut och jag känner att jag har tagit mig igenom mycket nog... så kan jag ändå inte tillåta mig själv att börja svälta igen...

Allt är ett evighetsspel! .. Och jag måste leva med det här, tills dagen då jag äntligen får lämna. "Det här är livet"...

... Jag måste ju äta.

 

...

 

Dagen idag.

Jag klev upp vid nio, när klockan ringde. Tänkte äta den frukost som jag har och har haft väldigt länge på mitt schema... Och märkte att den inte hade hunnit tina helt...

Så det fick bli smörgås istället. Inte kul. Inte rätt... Men gott.

 

...

 

I säng igen. Och klev upp till HemTillGården...

Och det blev lunch. Gjorde mig en egen wrap med sallad, grönsaker, rödbetssallad och några köttbullar...

"Inte rätt". Men orolig över brödet som jag hade köpt till att göra wrap med. Någonting som jag inte brukar köpa. Alltså inte har någon plats för... "När ska jag trycka in dem i min dagliga kost?"...

 

... Så det fick bli till lunchen. Ingen soppa. Då wrapen är för stora... "och jag vill inte riskera att börja hetsäta eller bli för mätt"...

 

...

 

Jag var stressad och kände mig obekväm. Hade ångest för att jag inte orkade någonting. Orkade inte diska. Inte städa iordning... Jag skulle inte orka laga mat... Och jag hade bekymmer som var omöjliga att lösa.. Och fortfarande är... "Jag kommer inte att orka... Det går inte att leva och att äta samtidigt"...

 

... Så trots att jag idag tänkte stanna hemma och göra lite sysslor. Kanske till och med orka laga mat "fastän jag inte visste hur jag skulle få ihop det. Lägga detta pussel"...

"Kanske orkade jag duscha också, efter alldeles för lång tid utan?"...

 

... Men nej.

Hellre än att sitta hemma och må dåligt, och bara önska att jag kunde få allt att fungera... och ändå inte få det gjort.. Så bestämde jag mig för att lämna hemmet för en stund...

En vända in till stan, bara. För att sedan ta första bussen hem...

... "Så fick jag ta tag i ätandet när jag kom hem igen"...

 

...

 

På bussen, funderade jag fortfarande över det här "livsförödande dilemmat".. Men jag mådde inte sådär desperat dåligt av det. Då jag fick lite distans till problemet för en stund...

Tankarna kretsade kring hur det hela skulle måstat sluta till slut... Hur jag skulle orka leva... Och ifall jag någonsin skulle kunna få det att gå ihop...

 

...

 

Jag messade Boendestöd för att fråga om ansökan till aktivitetsersättning... Men förstår inte mycket mer nu än innan, hur jag ska gå tillväga...

Hon säger ju att hon kan hjälpa mig på måndag, då hon egentligen ska komma...

Men jag känner mig alldeles för uppgiven för att veta om jag vill ha boendestöd eller inte, just nu...

Jag vet ju inte vad som tar mig vart... Och alla vägar tycks leda mig bakåt, i slutänden...

 

...

 

Jag tog mig en kort promenad. Klev av bussen lite tidigare, och promenerade resten av biten till busstationen...

... Bestämde mig efter en stund, för att gå en kort promenad till. Då bussen inte skulle komma förrän om tjugo minuter...

 

...

 

Och så, på bussen och hem igen...

 

... Väl hemma...

Jag lagade mat.

Stekte schnitzlar... Då jag tror att de hade legat i frysen längst. Iallafall av de öppnade sakerna...

Och så kokte jag ris och pulversås till det...

 

... Jag var hela tiden stressad...

Stressad över vad jag åt. Vad jag borde äta... Stressad över maten i skåpen... och över disken i hoarna. Skräpet på diskbänken... Och det faktum att jag måste diska om jag ska kunna fortsätta... Och även sedan, efter varje gång jag har ätit...

Det kändes(känns) som ett omöjligt högt berg att bestiga...

 

...

 

Jag åt... Och jag blev mätt... Vilket jag inte tyckte om...

... Och disken hamnade i slasken och på diskbänken... En ännu större röra, som stressade upp mig och tyngde mitt bröst ännu mer...

 

...

 

Jag skrev av mig lite. Har nog gjort det några gånger idag...

Och så har det blivit tv... Eller ja, försök till tv...

Jag har inte kunnat slappna av. Då jag ältar hela tiden. Funderar och diskuterar. Väger fram och tillbaka...

 

... Och ärligt talat... har jag ingen tro på... Ingen aning om hur eller ifall jag ska orka leva med det här. Orka fortsätta äta...

... Ja, men. Hur jag ska orka leva och äta samtidigt... "Hur får man det att gå ihop?"...

 

... Och börjar jag svälta igen... Eller slänger en massa mat...

... Ja, hur ska jag kunna tillåta mig själv att försöka igen och igen och igen(?).. När jag hela tiden bevisar för mig själv att det inte går? ... Det är ju inte hållbart...

 

...

 

Jag diskade lite disk, trots allt. Tog tag i några koppar. Och ett fåtal skedar... Men sedan orkade jag inte mer... Och diskbänken ser fortfarande ut som en äcklig sörja... Hade det inte legat ren disk i diskstället, hade jag inte märkt att det blivit mindre...

 

...

 

Kvällsmålet blev en smoothie. Vilket var precis rätt. Då det står på schemat...

Men resten av det som skulle vara, brast... Då jag inte orkade göra iordning.

Så det slutade med en till smörgås... Och en hjärna som bara snurrade. Ältade. Läste det förenklade schemat, om och om igen. För att det kändes som att jag inte kunde förstå det.. Jag kunde inte klura ut hur jag skulle klara av att följa det...

"Och allt annat än det som står, känns så fel inombords, att det känns som om jorden ska gå under(det vore väl för väl)..!"..

 

...

 

Och nu sitter jag här. Skriver... Och vet inte alls hur länge till jag ska orka... Hur länge till jag vill det här... Det är svårt att vilja när det inte fungerar. När det känns så tungt...

Något så basalt som att äta, borde inte kunna bli så stort och livförgörande som detta känns nu...

Jag funderar ärligt på ifall det någonsin kommer att bli möjligt att både leva(ute i livet, och kanske må bra) och äta okej varje dag.. Samtidigt!

 

... Jag vill fly någonstans... Men jag kan inte fly från livet... Det kan jag inte. Har familj...

Och det går inte heller att fly ifrån sig själv... "Detta är mitt liv och jag är fast med att leva det... tills det är över"...

 

... Men hur?

Det känns möjligt om jag svälter... Men det leder mig mot döden...

.. Och det är även smärtsamt på andra sätt än vad detta är...

 

...

 

... Jag önskar att jag kunde kombinera livet med vardagssysslorna... Men dygnet har bara 24 timmar... Och med både tänkandet och utförandet...

Stress och brist på ork... Jag får inte ihop det...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag orkar inte mer...

Jag orkar inte fortsätta äta. Inte fortsätta tänka...

Jag orkar inte bry mig. Inte ha någonting att bry mig om...

Och allt det här, gör bara att ätstörningshjärnan triggas. "Jag vill inte gå upp i vikt, när allt ska kännas såhär..."...

 

...

 

Jag vill bara kunna koppla av. Men det går bara när jag svälter...

Jag ville leva ett kravlöst liv. Där det enda jag skulle fokusera på, var att tillåta mig själv att må bra i de stunder och situationer.. På de platser där det är möjligt...

Men det förstörs av alla krav i ätandet. Av alla måsten för att få det att hända. Planeringar, utföranden... Och så diskningen efteråt...

 

Det är så mycket större än vad det borde vara, att få till ett fungerande ätande. Och just nu är det "ett fungerande ätande" eller svälten som gäller. Då jag inte klarar av att acceptera att äta på ett rörigt sätt som jag inte förstår...

 

Och maten i mina skåp, bränner hål i både hjärta och tinning på mig just nu...

Jag blir nervös när den ligger där. Eftersom att jag inte vet hur jag ska hinna äta den innan den blir gammal... Hur jag ska orka äta den alls. Då jag inte orkar få ihop det. Inte orkar besluta mig för vad, när, hur och varför. Kombinationer av allt jag har i skåpen...

 

... Och det känns bara som att det var ett stort misstag att ge det en till chans. Nu när jag riskerar att behöva slänga maten. Då den inte får plats i frysen...

... Och så vill jag inte svälta ändå. Och kommer därför att köpa ny mat när jag känner mig tvungen till det...

 

...

 

Nej, det var ett misstag...

Men samtidigt har jag ingen avsikt just nu, att börja svälta igen... Jag känner mig bara så handfallen. Och jag ser inte hur jag ska orka fortsätta. Både äta och leva på samma gång...

Och viljan försvinner ju lite grann när det ska vara såhär tungt... Då vill jag bara backa...

 

Min vilja ligger ju i att "bara vara"...

Jag är trött på att sträva efter någonting bättre nu. Jag är trött på att vilja saker. Att rannsaka mig själv varje dag... Att klanka ner på livet. Önska och drömma... Med en samtidig uppgivenhet under noll tro på framtiden...

 

... Jag vill bara skratta och le. Umgås med mina föräldrar och syskon... Tillåta mig själv att må bra i det jag har. Istället för att eftersträva någonting som jag inte kan nå...

 

...

 

Jag bestämde mig iallafall för att handla idag. Inte för att jag hade någon plan. Inte för att jag trodde att jag skulle gå med framgång, och lyckas "inte bry mig" om hur det går. Hur jag äter... Inte för att jag trodde att jag skulle kunna ta det som det kommer. Tänka mindre... Och lyckas leva och må bra ändå...

 

Nej, jag var bara rastlös. Och jag ville att något skulle ske...

 

... Så klockan ett. Efter att ha sett på HemTillGården, gick jag iväg till bussen, med min stora väska på hjul...

Jag funderade mest hela tiden. Bävade mig lite inför vad jag nu gav mig in på. Stressade upp mig i förväg över hur svårt det skulle bli att hantera det här stora måstet som jag nu tog tag i utan plan...

 

...

 

Väl i affären, var jag stressad. Förvirrad... Och kluven till det mesta.

Men jag gick in dit, med tanken att det inte skulle finnas några måsten eller borden. Jag hade ingen lista att följa. Utan jag skulle gå på känsla. Köpa vad jag hade lust med. Vad som kändes rätt. Och strunta i allt annat. "Så fick det bli som det blir"...

 

... Men det var svårt. Och jag behövde ju samtidigt ha någon slags tanke med det hela, i huvudet. Vad jag skulle ha det till. Varför jag köpte just det... "Skulle det annars bli uppätet?"...

 

...

 

Det blev mycket varor i min korg... Och jag blev mer stressad över ifall jag skulle orka få på och av väskan på bussen...

 

... Men det gick. Fick lite problem när jag skulle på. Då jag inte lyfte den. Och bussen stod för långt ifrån trottoaren. Men det gick till sist...

 

...

 

Väl hemma, har jag ätit. Jag har ätit alldeles för mycket. Då jag är stressad... Vilket leder till oro och uppgivenhet...

Det höjer ju liksom inte min självsäkerhet, vad gäller att klara det här och orka med... När jag samtidigt inte kan lita på att jag kan äta lagom mycket...

Och som alltid... Ska jag välja mellan att hetsäta och att svälta, så blir det självfallet svälten...

 

...

 

Jag lagade dock ingen hemlagad middag idag. Utan satte bara en färdigrätt i mikron... Sedan blev det semlor, två stycken. Vilket var mer av stress än av sug. För att, jag hade ju kunnat vänta till senare...

 

.. Och nu till kvällen blev det en smörgås. Och där stoppade jag mig själv.

Men trots att jag hindrade mig själv denna gång, från att äta mer, mer och mer. Så känner jag fortfarande av stressen. Då jag bara vill bli av med all mat igen. Så att jag slipper den...

 

...

 

Imorgon måste jag diska... Om jag ska orka fortsätta äta. Frukosten funkar nog ändå. Om det jag tog fram ur frysen har tinat, det vill säga...

Men det är så olidligt skitigt i köket nu. Och ska jag kunna laga mat någon dag framöver, när jag väl orkar.. Så måste allt skit bort.. Disken måste diskas...

... Och ja-a...

 

...

 

Ja, jag vet inte hur jag ska hantera det här. Och jag vill bara fly, innan jag exploderar...

... Jag orkar inte med stressen. Alla tankar som gnager i mitt huvud. Att känna mig hjälplös på grund av någonting som jag är tvungen att hantera varje dag...

Och när inte svälten känns som något alternativ längre... "Vad ska jag göra?"...

 

... Jag vill orka leva också. Och inte sitta fast i mig själv, med dessa mörka och tunga bekymmer...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

När min skrivbordsbakgrund på datorn, är full av bilder med olika tankar, punkter och planer på... om precis allt..!

... Ja, då vet jag att saker har vänt igen. Då är jag pågång. Igång...

 

...

 

Jag är bara så jättestressad nu. Då hjärnan skjutsar på så mycket från alla håll... Små saker, som stora...

Och det spelar ingen roll hur många texter och punkter jag skriver... Det blir inte lugnare...

 

.. Det är nästan så att man överväger mellan att "ge upp igen" och att låta det hela fortskrida...

 

Jag menar. Det blir ju alltid såhär.

Men så orkar jag inte heller hålla igång det tillräckligt länge. På grund av olika saker som stör och tröttar ut.. För att hinna se om det hela lättar lite med tiden...

 

...

 

Dagen idag.

 

Ja, vad har jag gjort idag?

 

Jag klev upp vid halv tolv, till HemTillGården...

Satt vid datorn lite grann. Innan jag gick iväg till bussen...

Ja, mest för bussresans skull...

 

För att. Väl i stan, gjorde jag ingenting. Jag hade ingen plan för vad jag skulle göra. Och hade ingen lust att förflytta mig från busstationen...

Jag väntade bara in nästa buss hem, en halvtimme senare. Och köpte mig, vad som skulle bli "den sista riktiga måltiden", på macken...

 

...

 

Jag har tänkt en del på det här med ätandet. Då jag tycks bli mer och mer inställd på, känslomässigt, att börja äta normalt. Vilket har gjort att jag fick lust att skriva ett nytt matschema idag...

Jag skrev matschemat när jag kom hem. Fast såklart helt utan några planer på att börja äta efter det.

 

Jag menar. Jag orkar inte försöka igen. Jag vill... Men det känns för tungt. Och jag har gjort det för många gånger...

Jag är inte redo...

 

Jag har inte längre särskilt stor vilja till att svälta. Utan just nu, känns det bara som "det enda fungerande alternativet"...

Och jag vågar inte. Orkar inte... Ser inte hur jag skulle kunna göra något annat...

 

...

 

Jag hämtade ut paket på posten. Affären här i byn...

Och så har jag bloggat en del...

Jag har kollat blocket husdjur...

 

Och jag har ältat 27åringen...

Ältat det mesta med livet. Då jag känner mig vilsen och förvirrad...

.. Och min hjärna har mer än hakat upp sig på precis allt jag råkat tänka...

 

...

 

Ja, vart befinner jag mig just nu?

Rent känslomässigt. Psykiskt... I livet..? Vart befinner jag mig just nu?

Vad händer?

 

...

 

Förövrigt har jag sett på tv...

 

...

 

... Och tänker jag mig morgondagen...

Nej, det kan jag inte göra... Vill jag inte göra..

För att vardagen håller inte. Jag känner att jag hanterar mig själv fel... Och jag vet inte hur jag ska orka med mitt hanterande av ätandet...

Inte heller, hur jag ska orka med den tunga känslan jag har i sinnet just nu...

 

...

 

... Vet inte om min hjärna fortfarande är strypt på näring... Eller om förändringen i livet verkligen ger mig såhär pass tunga biverkningar just nu...

 

... Hur ska jag orka med livet, om allt blir såhär stort innan jag ens har hunnit börja? Innan jag ens har hunnit bestämma mig för om jag ska våga börja eller inte? ... När bara hjärnan, utan mitt samtycke, har drastiskt bytt håll..?

 

Jag orkar egentligen inte...

Blir skrämd av att tänka på expanderingen av mitt liv, som blir... om jag börjar bry mig mer än vad jag gör nu...

Det är för mycket...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag vet inte om jag kommer att må särskilt bra av att gå in i dessa förändringar...

Jag blir bara så vilsen och förvirrad. Kluven... Och jag tappar greppet om situationen. Mig själv...

 

...

 

Jag vet inte hur jag ska hantera det här...

Men vill samtidigt inte backa nu. För att på vilket sätt skulle jag då kunna ta ut den ökade frustrationen som blir, när jag redan nu skadar mig själv periodvis rätt så gravt... Nästa steg blir ju döden, liksom...

 

... Jag menar.

Backar jag nu, kommer jag ju att vilja göra klart för mig själv att det är slut. Att jag ger upp. "Det är över"...

Vilket innebär att jag kommer att känna att jag vill... skada mig själv mer än vad jag gör nu...

 

...

 

.. Äsch, skit samma. Svårt att förklara.

 

Men faktumet är iallafall att jag inte orkar med att känna mig såhär vilsen. Sliten mellan två världar. Där jag inte har någon aning om vart jag hör hemma. Inte en aning!

 

Och jag mår bara dåligt av det.

Vilket ändå får mig att någonstans känna att det vore så mycket mindre smärtsamt att ge upp. Backa. "Jag vill ju ändå inte framåt"...

 

...

 

För att alternativet vore ju att faktiskt ta tag i livet. Kämpa för att uppnå någonting. Lycka, värme och mening... Välmående...

Och där är jag ju inte riktigt redo... Vill inte vara det...

 

...

 

Jag vill bara gå och lägga mig... och sova...

Sova tills...

... Föralltid...

 

Jag orkar inte tänka längre. Orkar inte vara...

... Ska jag orka vara, måste livet fungera.. Och jag måste vara nöjd och tillfreds med det.. Att det fungerar...

 

Jag måste både orka och vilja...

... Och det känns för stort. För skrämmande... För tungt...

 

...

 

Kanske ska jag bara lämna allt... Och då menar jag inte livet... För att det kan jag inte. Familj.

... Nej, men lämna alla förväntningar på mig själv och livet. Lämna viljan av att allt ska fungera...

Bara vara.

... Fast "vad blir livet värt?"...

 

...

 

Jag har ingen lust att berätta om min natt. Den hemska natten...

Har inte heller någon lust att berätta om min dag. Min timme med boendestöd... Mina 30 minuter på promenad i stan...

Mina tankar kring ätandet...

 

... Jag känner mig för uppgiven för det. För vilsen i mig själv...

Alldeles för mycket formad som ett frågetecken...

 

...

 

Kanske ska jag backa igen...

Sluta bry mig...

... Vem vet?.. Kanske blir livet till och med bättre då..? ... Ja, eller så dör jag av det...

 

...

 

Jag måste iallafal välja.

Antingen så rycker jag upp mig och börjar ta tag i livet och vardagen. Tillåter mig själv att må bra och ha kul...

Eller så backar jag och ger upp... Och då får jag anta det vara över... och jag försöker inte igen...

 

... Men jag vill inte dö... Är inte redo...