... Min mage mår inte bra. Den mår så himla dåligt...

Och om det inte vore för vad jag har ätit och hur myket, hade jag trott att jag blivit sjuk. Smaken som stöts upp i munnen hela tiden, är outhärdig. Och svälten är för mig, mer än välkommen nu...

 

...

 

Ännu har jag inte svarat på Boendestöds mess...

Och 27åringen har skickat ännu ett mess. Där hon skriver att hon gärna vill träffas i stan.. Äta och gå på bio. Och sedan sova här i en eller ett par nätter...

 

Men jag skrev specifikt att vi kunde träffas i stan under en dag någon helg. Och jag skrev så, eftersom att jag inte vill ha hem någon hit när allt är en enda röra. När jag varken bryr mig om eller orkar med vardagen just nu... Och när jag dessutom inte äter. Inte ska äta... Iallafall inte på ett sätt som antas acceptabelt...

 

... Men jag har inte svarat på hennes mess ännu. Får väl göra det sedan...

 

...

 

Diskat har jag inte heller orkat göra...

 

...

 

Men jag tar det ifrån början...

 

Inatt sov jag bra. Det var inte kallt...

Och jag vaknade sedan till en behaglig temperatur. Nästan lite varm.

Klev upp i bara t-shirt, trosor och strumpor. Och satt sedan i bara det, vid datorn och vid tv:n. Enda tills jag skulle åka till stan vid tvåtiden...

 

...

 

Jag satt vid datorn. Fastnade vid att undersöka en ny idé till hur jag ska kunna få ett tryggt ätande...

.. Och när klockan började närma sig, skulle jag bara kolla "lite till"... "Lite till, lite till... Och lite till"...

... Vilket resulterade i att jag sedan, med tio minuter kvar tills bussen skulle gå, fick stressa på mig kläderna, ruscha på mig ytterkläderna... Och med knappt fem minuter kvar, raska mig iväg till bussen...

 

Men det hjälpte inte. För att, två minuter kvar tills den skulle gå, och jag såg den svischa förbi.

... Jag vände håll, och tog mig en lång promenad på lantvägen istället...

Funderandes, diskuterandes med mig själv. Stundvis dagdrömmandes...

... Och fortsatte sedan mitt "projekt" vid datorn, när jag kom hem...

 

...

 

Jag blev sittandes vid datorn, större delen av dagen.

Kollade blocket. Läste lite bloggar. Bloggade...

Åt, åt, åt...

Betalade räkningar...

 

Och så har jag sett på lite tv...

 

...

 

Boendestöd kommer imorgon. Ja, om jag lyckas svara på messet, det vill säga.

Känns bara så svårt. Då jag inte vet vad hon skulle kunna hjälpa till med. Vad jag vill eller behöver ha hjälp med... Ja, men vad det finns för anledning egentligen...

 

... Men jag ska svara sedan. Vi kanske bara kan träffas för att se hur det känns...

Känns det sedan helt onödigt, vet jag ju det...

 

... Samma sak med kuratorkontakten...

Det var ju den och boendestöd som bestämdes på vårdplaneringen...

Men likt som boendestöd, känns det inte som om jag någonsin kommer att komma igång med kontakten...

 

Jag menar. Det är via mail. Och i vanliga fall brukar jag kunna skriva långa texter med en massa känslor och tankar i, till personer som jag har tagit kontakt med på mail...

Men det känns inte lika enkelt denna gång. Antagligen för att det hela skedde på fel sätt...

Jag brukar i regel ha ett ärende hos de som jag fattar tycke för. Någonting konkret som jag behöver hjälp med, som sedan blir lika fort och tydligt avslutat...

 

... Men nu är det så flygande, på något vis...

Jag vet inte vad jag behöver hjälp med... Vilket har gjort att jag inte heller har lyckats etablera någon kontakt. Någon trygg sådant...

Känns bara så trögt...

 

... Och nej.

Just nu verkar det inte som om det kommer att komma igång...

Men vi får väl se...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

... Nej, jag måste släppa på mitt trygghetsbehov och gå vidare...

Det är det jag inte vet hur jag ska handskas med, bara...

För att bristen på trygghetskänsla, är ju det som gör att jag inte vågar...

 

...

 

Ja, jag känner mig rädd. Osäker. Uppgiven.

Samtidigt som jag önskar någonstans, att allt bara kunde gå vidare nu.

Jag har stått stilla så länge, och det beror ju inte på någon annan än mig själv. Mina tankar och känslor. Hur jag fungerar...

 

Och hur mycket jag än har försökt peppa mig själv. Tjata mig själv framåt. Skriva diverse budskap på datorn. På små kort. I långa texter...

... Jag gör det helt enkelt bara inte. Jag tar mig inte vidare...

.. Lever mitt liv i texter... Ja, det kan man nog kalla det.

 

... Och det, för att jag inte vågar. För att livet känns för stort.. Och för att jag prioriterar fel...

Vilket gör att jag inte vill...

 

...

 

Jag har ett behov av trygghet. Och att som det känns för mig varje gång som jag ska ta ett steg någonstans, slänga mig utför ett stup, känns som en omöjlig utmaning att anta. För att det vågar jag inte. Ingen säkerhetslina i världen, är tillitsfull nog för att jag ska våga ta steget utför ett sådant högt fall...

 

... Och jag är trygg där jag är nu...

Jag vill inte bli ensam. Mer ensam än vad jag är. Göra livet större... Ta större ansvar...

... Och sedan, ändå riskera att dö olycklig och utan mening... Utan att "ha uppnått tillräckligt"...

 

...

 

Det känns som om jag ger mig ut på en resa på liv och död, helt ensam. Fastän jag vet att jag har min familj därborta i det andra hörnet... En familj som gärna stöttar och ger kärlek...

 

... Men jag känner mig ensam. Då jag har ett helt liv att upprätthålla. Att bygga upp eller bryta ner... Och det känns bara för stort för mig att orka handskas med... För många möjligheter. Omöjligheter. Val, hit och dit...

Och så kan det ändå sluta med missnöje... "för att det var alldeles för stort för att kunna lyckas"...

 

...

 

Och jag behöver.. kärlek, värme.. Trygghet...

Från någon stabil. Trygg.. och varm person...

 

... Och någon annan än mig själv att tänka på, vore ju bra...

Någon annan att ta hand om, så att jag glömmer bort mig själv för ett tag... Någon som är viktigare än jag... Som fyller min värld, istället för alla feliga tankar. Allt inombordsligt krig... Och allt som bara är "fel, fel, fel" med mitt liv och vad jag åstadkommer... Inte åstadkommer...

 

...

 

Igår när jag kom in till sjukhuset vid ettiden, hade jag fått byta rum...

Jag hade åter placerats i en sal med en annan patient. Och jag gjorde än en gång, vad jag alltid gör. Undvek att gå in i rummet och satte mig ute på avdelningen. Med alla ytterkläder på...

 

Och jag fick eget rum igen.

Jag klarar inte av att dela rum med andra människor. För mig kända, som okända. Jag är för osäker och försiktig för det. Vågar knappt varken andas eller röra på lemmarna... Vet inte vart jag ska titta. Eller hur jag ska hantera min mun. Mitt ansiktuttryck...

Och så i det här fallet, skulle jag även sitta spänt och oroa mig över att bli tilltalad, hela tiden...

 

...

 

Nej, men jag fick eget rum iallafall.

La mig direkt i sängen, under filten, och vilade.

Låg sedan kvar där tills imorse när det var dags för vårdplanering.

 

Jag åt ingenting igår.

Och på natten när jag skulle sova, hade jag ont i kroppen. Magen pulserade varje gång som jag la mig på den... Och huvudet gjorde ont...

Att sova kändes som en omöjlighet. Då min hjärna, oavbrutet rabblade en massa olika mat och godsaker hela tiden.

 

... Och då menar jag verkligen "rabbla". Det var inte en lugn stund. Och jag vet att det var för att näringsbristen hade gått så långt att hjärnan började desperat skicka ut signaler om att jag svälter och behöver äta för att överleva.

Det har jag lärt mig nu. Då hjärnan reagerar på samma sätt varje gång som jag svälter mig själv för länge.

 

...

 

Jag vaknade imorse vid kvart i åtta.

Fick in frukost på rummet, som jag åt.

Och sedan, klockan nio var det dags för vårdplanering... som varken gav mig till eller från. Inga tydliga känslor eller tankar om någonting.

Och när man inte vet vad man behöver hjälp med, eller egentligen förväntar sig någonting...

Ja, vad hade jag förväntat mig att känna, liksom?

 

...

 

Efter mötet, gick jag tillbaka in på rummet.

Pratade lite med kontaktpersonen...

Hade utskriviningsmöte med läkaren...

.. Och gick sedan till affären för att handla dagens "propparmat"...

 

... Jag handlade för mycket, som jag alltid gör när jag handlar propparmat.

För att egentligen ska ju den maten bara vara för en dag. Men det är ju svårt när det mesta bara finns i storpack. Och när jag dessutom nästan aldrig äter längre. Så när jag väl tar en proppardag, vill man ju ha det mesta... "vet ju inte när det blir nästa gång"...

 

...

 

Väntan på bussen, blev lång.

Jag åt lite grann. Frös.

Gick in i väntrummet och väntade.

Ut igen. Vänta i en halvtime till.

... Bussen blev sen. Så ytterligare tjugo minuter i kylan...

 

...

 

Väl hemma...

 

... Ja, jag har ätit... massor!

 

Jag har sett på TheBigBangTheory. Jag har bloggat en del...

Sett på tv... Skrivit i min textsamling...

 

... Nu på kvällen, skrev jag någonting som jag tyvärr inte vill dela med mig av. Men som jag hoppas ska kunna bli någon slags vändning... Tror dock inte det. Det känns så invecklat, att jag inte ens vet om jag kommer att komma ihåg det...

... Det handlar om att våga släppa på tryggheten, iallafall. Att på något sätt, våga hoppa... Eller "hissa mig ner för det där stupet". Ett steg i taget...

 

...

 

Jag har lust att proppa ännu mer nu. Och jag önskar bara att det var slut.

Har lust att äta upp det sista jag har.. Så att jag slipper äta imorgon också...

 

... Men jag mår redan dåligt av allt proppande. Jag kommer att få ångra om jag äter ännu mer... Både fysiskt.. och allra helst psykiskt!

 

...

 

Jaja. Vi får se hur det går med allt.

Men just nu sitter jag fast. Och har gjort så, alldeles för länge...

Trots att jag gör framsteg. Tar mig små steg i rätt riktning.. Sitter jag fast i gummiband. Och en liten avslappning för att hämta andan.. och jag studsar tillbaka igen!

 

...

 

God natt med er <3

Nu blir det nog mer proppande. Och lite tv... Innan jag ska sova.

 

 

Okej, vad jag har längtat efter att skriva det här inlägget nu.

Jag menar. Jag har ju kunnat skriva egentligen hur mycket jag vill idag. Men jag har inte känt att jag orkar pressa fram tankarna. Så att jag tror att det blir enklare med ett kvällsinlägg. Då beskriver jag ju dagen nerifrån och upp... Eller heter det "nedifrån"? .. Brukar flyta på bättre på det viset.

 

...

 

Natten var rätt så hård. Då jag inte hade ätit på över ett dygn. Jag hade ont i bröstkorgen. Smärtsamma bubblor i magen... Och spänningshuvudvärk...

 

... Vaknade imorse väldigt tidigt, som jag brukar göra. Vaknade även till nästan varje gång som personalen öppnade dörren under natten...

 

Jag var inte säker på ifall jag skulle äta någon frukost idag eller inte. Och såg då inte fram emot kriget som skulle bli inuti mitt huvud. Eller känslorna av hjälplöshet och frustration som detta innebär...

 

...

 

Det kommer in någon på mitt rum, vid 07.50 Talar om vem som är min kontaktperson, och att denne snart kommer in med frukost till mig...

Jag var inte särskilt intresserad, och hoppades nästan lite grann på att bli bortglömd. Som jag har gjort de flesta dagar den senaste tiden...

Men trots det, känner man sig väldigt ensam och nästan lite sårad när de väl glömmer... Inte för matens skull... Inte när man lever med den här ätstörningen. Utan som person. För att "man inte är viktigare än så"...

Jag menar. Det har ju hänt flera gånger... Och på många avdelningar... Och de är bara så slarviga...

 

Antagligen trodde min kontaktperson idag, att någon annan tog in frukosten. Utan att se till att denna "någon annan" visste om att det förväntades...

 

...

 

Jag låg kvar i sängen. Skrev några inlägg på mobilen... Och diskuterade sedan fram och tillbaka med mig själv... Innan jag vågade trycka på signalknappen... Japp. Jag skulle hem på permission.

Fömedlade min önskan till min kp som nu frågade om jag hade ätit frukost... Mitt svar blir ju såklart nej...

Men denna gången struntade jag helt i att säga att de hade glömt bort mig. Då de ändå alltid tycks tvivla på mitt ord när det gäller den saken. "Såklart de inte kan ha glömt"...

 

...

 

Jag blev tillsagd att äta åtminstone en del av lunchen "för att du tror väl inte att läkaren släpper hem dig annars?"... "Jo, det tror jag", blev mitt svar...

För att det trodde jag faktiskt.

En läkare som är beredd att släppa hem någon.. Skriva ut någon som vill svälta. Och ofta svälter utan stopp... Någon som är helt inställd på det... Ja, hon släpper hem mig i några dagar på permission.

 

... Men trots det, tvingade jag i mig hälften av lunchen. För att slippa råka på en mindre nöjsam överraskning... Det var väldigt viktigt för mig att komma hem ett tag. Helst fram tills vårdplaneringen. Så att jag kunde ha den... och samtidigt slippa vara på avdelningen något mer... För att på måndag efter vårdplaneringen, skriver jag ut mig...

 

...

 

Klockan tolv, kommer läkaren in på mitt rum. Säger "självklart" till permission. Och gör mig påmind om att stället finns kvar. Platsen finns kvar(ifall jag vill tillbaka innan permissionens slut, antagligen). Och eftersom att jag inte kommer att träffa henne mer, att ifall jag börjar må illa eller känner mig svimfärdig, ska jag åka in akut igen...

 

Och en, kanske tjugo minuter senare var jag påväg till busstation.

Eller ja. Det skulle ha varit busstation. Men bussen skulle inte gå på ett tag. Så mina kalla händer sa åt mig att gå och köpa ett par vantar av tunnare sort. Då jag har ett par tjocka redan.. Fast hemma.

 

...

 

Jag fick med mig, efter lite letande, två par vantar... I mocka... Ett par fingervantar. Och ett par tumvantar...

Sedan rusade jag halvt som halvt till bussen...

Men då jag kollade fel rutt. In till stan istället för hem, så var jag en halvtmme tidig. Så jag köpte mig en wrap och en kaffe på Pressbyrån.

Och så satte jag mig och väntade...

 

...

 

Väl hemma...

Känslan som jag fick, var inte som jag trodde, tung och negativ. Den var inte överväldigande på något sätt... Det var snarare en lättnad att komma hem. Och jag kände mig munter för första gången på länge..

 

.. Jag minns dock inte riktigt vad jag gjorde...

Jo, jag kollade lite post som hade kommit. Satte igång datorn. Skickade iväg mail... Och läste ikapp lite bloggar...

 

Jag bloggade. Och sedan blev det tv... Och alldeles för mycket choklad... Alldeles för mycket choklad!

 

... Jag tände lite värmeljus också...

Proppade i mig de sista bitarna choklad. Borstade mina tänder och munsköljde. Och såg nu fram emot svälten, med en gnutta vemod...

 

...

 

Ja, det ska bli skönt att inte äta. Men samtidigt känns allt väldigt rörigt just nu... Jag känner av min elaka hjärna... Och bredvid den, min svaga och röriga hjärna... Som sällskapar med min lite lugnare och mer... Jag vet inte om jag vågar säga "levnadsglada" hjärna...

 

... Det är bara så mycket. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera allt. Orkar liksom inte hålla allt kvar i huvudet... Orkar inte prioritera rätt tankar... Och just nu känns det som om det enda jag orkar göra, är att inte tänka alls...

 

Jag har skrivit på den vita tavlan, vad jag har för planer för dessa dagar. Inte när jag vill göra det. Utan bara att...

... Det står "åka till stan", "diska", "bada"...

 

... Det är inte mycket..

Men det som gör mig stressad, är väl resten av alla tankar som sitter och borrar sig fast i mitt huvud just nu... Jag ser mina föräldrar... Jag ser livet och vardagen. Framtiden...

Jag ser vårdplaneringen. Sjukhuset... Jag ser boendestöd...

... Och jag ser hur omöjligt allt kan(fortsätta) komma att bli...

 

... Jag ser min syster som jag inte orkar höra av mig till. Då hon är rätt så krävande...

... Och jag ser smärtan som svälten kommer att ge... Kriget som åter kommer att väckas till liv när jag kommer tillbaka till avdelningen... Svårigheterna med att hantera mig själv och min stretiga hjärna...

 

... Jag ser en vovve... Kärlek...

... Och jag vill inte se något mer. Det är för mycket...

 

...

 

Samtidigt som allt detta, känns det som om jag lever på sidan av livet... Det känns som om jag lever i en mardröm. En tjock och immig mardröm. Och jag hittar inte ut. Luften är tät och kvav. Jag är vilse...

 

... Jag har bara levt i det här så länge nu, att jag har glömt att det faktiskt går att leva ett liv. Att det finns ett liv, bortom denna dimman... Men jag bara dansar en smärtsam dans med döden... Dag efter dag. År efter år... Och de gånger som jag faktiskt skrattar och ler... Ja, det känns bara som ytterligare en dimenssion bredvid livet...

 

... När ska jag vakna upp till verkligheten?

När ska mitt liv bli ett liv?

När ska tilliten.. Tron och hoppet..? När ska glädjen, värmen och lyckan väckas till liv?

... När... ska jag få känna att jag lever? Få uppleva klarhet..?

 

... Och kommer det att ske i detta livet? ... Eller hinner jag ge upp?.. Fara vidare?

 

...

 

Det är klart att jag är glad över att ändå ha det som jag har. Men jag kräver mer av mitt liv. Av mig själv. Någonting som jag ännu inte vågar titta åt...

Och det känns verkligen som en annan värld. Någonting för stort och ljust för att en enkel person som jag, att kunna uppnå...

 

... Kanske får jag nöja mig med det jag redan har...

Det är bra och kan ge mycket glädje... om jag bara accpterar det och tar tillvara på det...

 

...

 

God natt med er<3

Jag ska väl försöka koppla av nu. Men jag känner mig egentligen för ängslig och tom, för att se någon sömn eller morgondag...

...

 

Jag känner mig så sjuk... Som om jag lever i en mardröm, där jag är boven...

Och jag vill gärna vakna upp nu...

 

Mitt liv har inga möjligheter, sålänge som jag hanterar det på det här sättet...

Och som det ser ut nu, kommer jag inte heller... någonsin att börja hantera det annorlunda...

 

...

 

Dagarna är olidligt långa. Det är kallt i lägenheten... Jag är ensam... Och mitt största begär, är och förblir att svälta mig själv. Må dåligt...

... Och när jag inte gör det "så sviker jag mig själv"... "Misslyckas"... "Begår ett stort misstag"... Ja-a... "Förstör"...

 

...

 

Svälta för att jag tycker om att lida... Svälta för att livet inte betyder någonting... Svälta för att, att få mat på bordet varje dag, är krävande...

Svälta... För att jag är jag...

 

...

 

Och jag är trött på att inte känna hopp... Att inte kunna se någon framtid...

Och att varken lyckas ta emot någon hjälp.. eller klarar det utan... Att varken behöva hjälpen... eller orka själv...

... Att varken kunna säga med säkerhet, att jag mår dåligt... Eller att jag mår bra... Att jag är stark... Eller att jag är svag...

 

... Hur tar mig sig någonstans i livet, då?

 

...

 

Och när livet inte är värt att levas... och döden inte dags att upplevas...

Vart tar man vägen?

 

... Jag har ingenstans att ta vägen...

Ingenstans att vända mig...

 

Jag vill inte dö... Men orkar inte leva...

 

.. Mina texter finns här. Kan inte radera dem... Slänga dem... Då jag inte kan vara utan dem... Men kan inte ha dessa kvar om jag försvinner. Då jag inte vill att min familj ska kunna läsa...

 

... Ja, och så kan jag inte skada min familj genom att lämna... En stor anledning.

 

...

 

Tiden är lång. Väldigt långsam... Och nu när möjligheterna är strypta... känns det extra meningslöst...

.. Vart ska jag fly? Hur flyr man från sig själv? ... Hur flyr man från livet, utan att dö?

 

...

 

Funderar på att börja äta en liten sak om dagen igen.. Som jag gjorde när jag höll på med DagensMat för några månader sedan. Så att jag kan lyda svälthjärnan.. men samtidigt inte behöver helsvälta... Eller leva på en skvätt grädde om dagen...

... Klockan är tio...

Jag fryser. Är uttråkad... Och känner mig dum... Misslyckad... Uppgiven...

Och mitt största begär just nu.. På grund av hjälplös desperation.. Är att åter vara dum emot mig själv... Åter svälta...

 

... Inte för att jag vill, denna gången...

Eller antagligen lite för att jag vill...

.. Men det är väl mest för att jag inte ens orkar försöka få till det med ätandet... Äta lagom. Någorlunda regelbundet... Och ta mig an hela utmaningen med att få mat på bordet varje dag...

Inte en gång till...

 

Jag har inte energin. Inte tron eller hoppet...

... Och min innerliga frustration, gör att jag inte värdesätter varken livet eller mig själv tillräckligt för att ha något emot att skada mig själv...

 

... Men det är dumt. Jag vet...

 

...

 

Vet inte om jag ser någon mening med att beskriva min dag. Eller de dagar som varit... Eftersom att livet i sig, känns borta. Över... Och idag, extra meningslöst...

Vill liksom inte gå och lägga mig ikväll... För att jag kan inte se till imorgon...

 

...

 

Det är ju klart.

Det är som jag skrev i mitt förra inlägg. Jag måste själv förändra. Jag måste själv bestämma mig och vilja.

Det är ju liksom jag som sitter på kontrollen. Likväl jag själv som tar den ifrån mig och kämpar fel hela tiden...

 

... Jag har bara väldigt svårt att varken vilja eller orka kämpa åt rätt håll och för rätt sak... Och ju mer medveten jag blir om mig själv. Ju mer jag förstår hur jag fungerar... Desto mer uppgiven blir jag...

Hoppet försvinner. Livet blir grumligt och svart...

Och jag kan varken leva eller dö... Orkar inte... Vill inte...

 

...

 

Men jag är en vanlig människa. Jag måste komma ihåg det.. Och inte monsterfiera mig själv...

Jag har ju samma möjligheter som någon annan...

 

Men varför är det då så svårt? Varför gör jag det då så omöjligt?

 

...

 

Jag tänker inte åka in på sjukhus igen...

Så.. Väljer jag att svälta, får jag stå för det sedan. Då får jag lida, trots rädsla.. Eller frivilligt själv vända håll...

... Och ska jag ta mig någonstans i livet, måste jag själv ta tag i det och vilja...

Annars får jag leva med mitt val att inte göra det...

 

...

 

Jag känner mig vilsen. Och jag vet inte hur någonting ska vara möjligt...

Hur jag ska kunna ta emot stöd och hjälp när problemen inte finns... Hur jag ska kunna klara mig själv, när dessa ändå finns...

Och jag vet inte hur jag ska våga leva, när jag inte ens har viljan... Hur jag ska kunna vända på viljan, när jag inte vågar...

 

...

 

Jag vill ha hund. Kärlek. Någon att leva för och ta hand om...

Men livet blir större och svårare, ju fler saker man tillför. Allt jag väljer att ge mitt liv, ger ytterligare krav... Och ytterligare tankar som ska få plats i ett och samma huvud...

... Det är då som jag känner att jag kommer att lösas upp till en gas... Och spridas ut över jordklotet som en svävande röra... Kanske explodera till små, små partiklar.. Omöjliga att samla ihop igen...

 

... Men det kanske är mer möjlgt än vad jag gör det. Än vad jag föreställer mig... Jag tänker bara för mycket...

 

...

 

Vet inte vad jag känner för någon vårdplanering eller stödkontakt alls, just nu...

... Men hur länge orkar jag leva, om jag inte träffar på några punkter av chans till förändring någonstans längre fram? ...

 

...

 

Jag önskar jag hade något problem som gick att ta på... Någonting självklart även för mig...

... Men nu finns ingenting. Och jag sitter fast... Utan hopp... Utan möjligheter...

Om jag inte lyckas fly... Fly från mig själv...

Kanske finna ett annat jag... En styrka i en del av mig som jag inte visste att jag hade...

 

...

 

Detta blev inget vanligt kvällsinlägg. Då jag inte beskrev min dag... Men skit samma. Orka...

 

.. God natt med er <3

... Det är ju klart att jag ska fortsätta äta, liksom... Eller?

 

... Sedan jag kom hem, har jag bara ätit. Ätit, ätit och ätit...

Utan hunger, har jag bara proppat. Sak efter sak. Godis efter godis...

Och nu har jag en fiskgratäng(fryst) påväg in i ugnen...

 

... Jag kan inte sluta...

Jag har tråkigt. Känner mig lite smått ängslig och svävande...

Och jag vet inte riktigt vart jag ska göra av mig själv. Min tid...

 

... Och i skrivandets stund, längtar jag efter att sluta äta...

Min själ ropar efter stöd "nuuu!"...

 

... Och i desperationens stund, har jag lust att messa 27åringen. Fråga om hon vill komma i helgen... Bara för att få tänka på annat, fram tills livet ska ordna upp sig "och bli värt någonting"...

... Men jag vågar inte riktigt. Då jag inte vet om jag är redo. "Är min själ. Mitt sinne, redo för den sociala pressen igen?"... "Är min vardag. Mitt liv.. Min lägenhet redo för besök under en hel helg ännu?"...

 

...

 

Det var inte för tidigt att skriva ut mig själv. Inte alls. Snarare "väldigt på tiden". Då jag mådde väldigt dåligt av att vara inlåst bland alla krävande människor... Utan egen kontroll...

Men samtidigt vet jag inte vart jag är, just nu. Jag har ingen aning om hur jag ska hantera mig själv och vardagen... Eller min tid...

 

...

 

Jag känner mig mer än desperat till att få det där stödet i vardagen nu... Vilket i och för sig är något positivt. Kanske har jag nu ändå mognat på något sätt, under min kortare period på avdelningen. Kanske har jag ändå insett någonting.

.. Förutom att jag vägrar bli inlagd igen...

 

Men samtidigt som det är positivt att jag nu känner mig strävande efter hjälpen på hemmaplan, så är det jobbigt. För att sådana känslor kommer alltid på fel tidpunkt. Under helgdagar eller semestrar. Då det inte är möjligt, eller iallafall väldigt svårt att få igång det direkt... Och jag vet ju inte ens egentligen om eller när någon vårdplanering kan ske. Inte heller hur!.. Eller vart...

... Och när den sker. Kommer jag att kunna tillåta något alternativ alls? Kommer jag fortfarande att känna av behovet när det väl är dags?

 

...

 

Dagen idag.

Sedan jag kom hem, har jag som sagt ätit. Ätit, ätit och ätit.

Var även iväg en snabbis till affären. Då jag ville köpa grädde till mitt te och kaffe...

 

Jag har sett på film. Skrivit lite grann...

Och så har jag suttit vid datorn och desperat försökt få tiden att gå...

 

Funderat på det här med ekonomin. "Måste lösa detta nu... Men hur?"...

Ja, jag blir ju inkomstlös efter januari... Och har ännu inte orkat ta tag i det...

 

Jag har funderat över morgondagen. "Ska jag åka till mina föräldrar eller inte? Kanske bara över dagen. Så att jag får sova hemma(?).."...

 

... Och jag har haft tråkigt, tråkigt, tråkigt...

Men jag ska inte gnälla... Det var bra mycket jobbigare på avdelningen!

 

...

 

Jobbigt att inte veta om eller när allt ska lösa sig... Om eller när jag ska ta emot något stöd eller hjälp... Och på vilket sätt det i sådana fall skulle ske...

Att inte veta om jag kommer att falla ner igen... Om jag redan är påväg... Eller hur många gånger till, det kommer att ske...

... Och ifall det kommer att sluta med att jag lämnar allt... Hur lång kampen i sådana fall kommer att bli innan jag tar steget... Och hur många gånger jag kommer att behöva kämpa... Kämpa mot mig själv och livet... Kämpa för mig själv och livet...

 

... Och "Hur länge kommer jag denna gången att få känna att jag vill ha stödet? .. Hjälpen?"...

"Hur länge kommer jag nu att få känna att jag vill någonting med livet? Att jag i och över huvud taget har lust att vara social igen?"...

Ännu tror jag inte på livet. Litar jag inte på vardagen, när jag tänker efter... "Men kommer jag ändå att klara det här? Finns det ändå någonting för mig?"... "Och kommer jag någonsin att släppa på min envishet och bjuda in det värdiga livet intill själen? In i vardagen? ... Lita på andra? ... På mig själv?"...

 

...

 

Ja, jag har så många frågor. Så många funderingar. Som egentligen kan buntas ihop till några få stora...

 

Funderar på att maila kuratorn. Nu när jag har blivit utskriven. Men vet inte hur jag ska börja. Vad jag ska skriva...

 

Sköterskan nämnde även en psykolog som egentligen hade planerat att träffa mig innan jag åkte hem... Som hon tyckte att jag skulle ge en chans. Men där har jag ingen aning om hur kontakten skulle "startas upp", eller vad man nu ska säga... Om det skulle vara någonting som de fixar... Eller vad...

Eller ens varför...

 

Men i skrivandets stund, är jag nog tillräckligt desperat till förändring, att jag är beredd på det mesta...

 

...

 

Nu ska jag snart fortsätta proppa. Det blir färdigköpt fiskgratäng. Gott.

Men dock inte så bra för kroppen. Nu när jag redan är fullproppad...

"Hur ska jag klara det här?"... "Kommer jag någonsin att besegra den här utmaningen?"...

 

God natt med er <3

 

 

...

 

Jag är kroppsligt slut. Fryser... Och har ont runt bröstkorgen... En jobbig känsla i magen... Nästan lite illamående...

 

... Och egentligen vill jag bara sova. För att slippa...

Men sinnet, det är fortfarande för piggt. För vaket för att kunna sova redan nu... Då mina dagar börjar såpass sent inpå dagen...

 

...

 

Det har inte hänt så mycket idag...

Jag klev upp när HemTillGården skulle börja...

Såg på den...

 

Satt kvar framför tv:n. Väntade på att det skulle bli lite mer eftermiddag, kväll.. Innan jag kunde ta mitt kaffe... Kaffet med en skvätt grädde i...

 

...

 

Jag har mått dåligt, fysiskt...

Så att jag till slut skrev till MinKontaktPåKommunen. För att kanske lugna ner mig själv lite...

 

Vi pratade lite utredning...

Men det är ingenting som jag orkar skriva om, här och nu...

.. Mer än att... Det, liksom annat stöd, eller hjälp, är en omöjlighet för mig att ta mig an...

 

...

 

Nu väntar jag bara på att dagen ska ta slut. Min dag, det vill säga...

.. Så att jag sedan kan gå och lägga mig... Vakna upp till en ny dag...

Inte för att det känns som någonting att se fram emot. Men ändå... Det är ju inte den här dagen heller, att leva i här och nu...

 

...

 

Jag messade Xsambon, för att ha någon att prata med. Någonting annat än smärtan jag upplever fysiskt, att fokusera på... Och oron inför vad jag egentligen gör mot mig själv... Oron för när det hela ska vara över.. Och på vilket sätt...

 

...

 

Men han var inte särskilt rolig...

Vilket gjorde att, med känslan jag har just nu, blev jag mer och mer fåordig... Och nu har vi lagt ner för denna gången.

 

...

 

Jag har fortfarande känslan av. Vetskapen om, att jag behöver duscha...

Men ingen ork... Inte heller mod. Men det skrev jag ju någon rad om i förra kvällsinägget.. Så att...

 

...

 

Oroar mig fortfarande över när pappa ska komma. Att jag inte kommer att orka städa tills dess. Inte heller följa med honom hem till dem...

 

Oroar mig inför helgen, då 27åringen kommer att höra av sig och vilja träffas...

... Att vistas här. Att hon sover över.. Nej, det kommer inte att funka... Då jag inte har någon som helst mat i skåpen...

.. Och orkar jag inte städa, vågar jag inte heller släppa in henne...

 

... Men kanske att jag orkar träffas i stan, över lördagen. Hon nöjer sig nog med det...

 

...

 

Ska jag skada mig själv såhär, resten av mitt liv, vill jag gärna försvinna...

 

...

 

God natt med er <3

Nu blir det att däcka framför tv:n... Och bestämma mig för ifall jag ska dricka ett glas isvatten eller inte...

 

 

...

 

Nej, det blir ingen HelleniusHörna för mig...

Jag orkar helt enkelt inte. Behöver skriva...

Annars tycker jag om DavidHellenius väldigt mycket. Han är härlig...

 

...

 

.. Mitt bröst...

Hjärtat känns tungt att bära. Sådär ansträngt...

Nästan så att andningen blir svår... Fast ändå inte...

 

... Svimningskänslan rusar över mig i några sekunder, när jag ställer mig upp... Magen spänner...

... Och benen, de darrar lite lätt...

 

...

 

Det är jag som gör detta. Det är jag...

... Och fastän jag känner hela tiden. "Att svälta, det är inte vad jag vill"... Så är det där jag hamnar... Och jag accepterar det bara...

 

... För att. Då är den större delen av mig nöjd... Den större delen, trygg...

... Ja-a... Och den större delen vardagliga bekymmer och besvär, ur vägen...

Hela grejen med planering.. Vardagssysslor.. Såsom handling, matlagning och diskning...

 

...

 

Men jag är orolig...

Varje gång jag kommer in i en period av svält. Full svält, eller bara ytterst lite näring...

... Varje gång så har jag i åtanke... En gnagande vetskap...

Ett förnuft...

 

"Jag riskerar kraftigt håravfall".. Vilket är ett faktum..

"Jag riskerar att trötta ut min kropp till den grad att den inte längre orkar återhämta sig..."

"Och jag riskerar att dra på mig olika hjärnskador".

.. "Synen, hörseln... Talet, kan påverkas likaså"...

 

... Ja.. Om det går såpass långt...

 

...

 

Än sålänge har jag ju sluppit allt det där...

Jag har haft smärtsamma perioder...

Perioder då jag har fått kraftiga stötar i magen... Bara en period, dock...

Perioder då jag har blivit illamående. Hållit på att svimma...

Behövt sitta på golvet och vänta ut det värsta. Dricka någonting. Bara för att ha en chans att ställa mig upp igen...

 

... Och mitt hår... Ja, det är väldigt, väldigt uttunnat... Och har alltid.. Trots rädslan för hjärnskador, varit den största anledningen till min samtidiga ovilja till att svälta igen...

 

...

 

Men trots det...

Jag gör det igen... Igen, igen och igen...

 

Av olika anleningar varje gång, utsätter jag mig själv för det...

För att. Det är hårt. Tungt, att inte göra det...

 

... Och alla problem och bekymmer som ligger på sidan om. Runt omkring svälten och hetsen, gör att jag många gånger inte ser något annat alternativ än att svälta...

 

...

 

Idag har det, likt igår, bara blivit en kopp kaffe med grädde i, på hela dagen...

Jag har funderat mycket, och ältat under ångest, vad jag ska göra med den mat som ligger och blir dålig...

 

... Skar upp vattenmelonen. La in den i frysen...

Skrev datum på alla tetror... La i frysen...

Och hade sedan den där runt ett kilo tunga osten, att älta...

 

... Den störde mig länge. Där jag satt i soffan och sökte på insidan av mitt huvud, efter en lösning på dilemmat...

 

Jag skrev upp på VitaTavlan, "Osten"...

Och så ältade jag ett par timmar till... Utan framgång. Och sköt bekymret till en annan dag...

 

Ost blir inte så bra att hyvla, efter att ha varit fryst...

Och det kändes inte heller bra att tärna eller riva ett helt kilo ost. När jag inte vet när perioden kommer att vara över... Ifall den kommer att hinna bli dålig eller inte...

 

...

 

Idag vaknade jag flera gånger, innan jag klev upp...

Märkte starkt av, att jag nu sover för mycket. Då jag nästan kände att jag tvingade mig själv till att somna om...

 

Klev upp vid halv två... Tror jag... Men jag är inte säker...

 

Började skära frukt...

Lägga saker i frysen...

Och satte mig sedan framför tv:n och ältade ost...

 

Sedan.. När jag kände mig tillräckligt lugn i sinnet, gjorde jag mig en kopp kaffe med grädde i... Och drog i mig, vad jag visste var den enda näriungen för dagen...

 

...

 

Jag har suttit vid tv:n hela dagen...

Gått in i badrummet, då och då...

... Frågat mig själv vad jag håller på med...

Och oroat mig lite grann för min fysiska och... "blir det "neurologiska?" hälsa...

 

...

 

Såg på JävulenBärPrada, som gick på tv...

Och såg en glimt av ljus, i att börja sminka mig och köpa snygga kläder...

Kände att "Jag är inte modeintresserad. Tycker inte om när människor tittar på mig.. Oavsett anledning till det... Och jag har aldrig varit särskilt intresserad av mitt utseende... Men jag tror mig ändå kunna bli gladare av att veta att jag ser bra ut. Och att jag trivs med hur jag ser ut.. Bara för mig själv... Och såkart utåt sett, till viss grad.. Vem gör väl inte det?"...

 

...

 

Jag har diskat den lilla disk som jag har använt idag. Det vill säga. Kopp och tesked...

Och även diskat ett par matlådor, när jag ändå höll på...

 

Jag har känt att jag behöver duscha.. Stanken. Fettet i håret. Det torra ansiktet...

Ja, jag säger inte mer än så...

 

... Men jag har inte orkat...

Inte heller riktigt vågat...

Då jag är rädd för att värmen i vattnet, ska ge mig svårt att fortsätta stå upp. Andas ordentligt...

Ge mig panik...

 

...

 

Jag har tänkt på mina föräldrar, som redan är lite oroliga...

Vad jag gör mot dem, indirekt. Varje gång som jag utsätter mig själv för det här...

 

... Och jag har ett antal gånger, tänkt tanken "Ska jag göra såhär mot mig själv. Mot mina nära.. Så kan jag lika gärna aktivt ta livet av mig istället... Det besparar mig en hel del oro, panik och smärta... Det besparar mina föräldrar oron.." ...

 

... Nej. Fel sagt av mig. Dumt. Och onödigt...

Mina föräldrar mår nog mycket(mycket) bättre av att jag mår dåligt och är vid liv. Än av att jag förvinner för gott... På grund av hur jag hade det...

 

...

 

Jag vet inte när jag hittar tillbaka...

"Hur ska jag veta "om"?"

... Det blir hårdare och hårdare för varje gång... Men än sålänge har det alltid vänt... "innan det har blivit för sent"...

 

... "Men till vilken mening?.. När jag ändå inte ger mig själv en chans?"...

 

...

 

God natt med er <3

Jag ska sätta mig vid tv:n igen...