... Idag...

 

Det rullar ju runt, allt det här med ätandet. Och hur jag känner för det. Hanterar det...

Om hur det fungerar... Och på vilket sätt min ätstörning och allt annat som gör ätandet till en utmaning, utspelar(är det rätt ord?) sig...

 

Idag har det varit mycket fokus på att äta lite. Äta "hellre för lite än för mycket"...

Jag tycks ha kommit in i en lite starkare period, vad gäller rädslan för att bli övermätt... Och just nu, är övemätt samma sak som "mätt"...

 

... Jag försöker alltså motvilligt undvika mättnaden helt...

Ja, önskvärt skulle ju såklart vara att i trygghet kunna landa på en behaglig mättnad, varje gång som man åt...

Men det är så svårt. Och eftersom att jag har fått så svårt att känna av både mättnad och hunger. Då kroppen tycks lura mig. Sända ut fel signaler... Kanske för att jag känner efter för mycket...

... Så vågar jag knappt äta, längre...

 

... Jag vågar bara ta fram ytterst lite mat. Högst en sak åt gången... Så alltså inte dryck och mat samtidigt. Och blir det då en smoothie som "matigt", så vågar jag inte ta någonting till...

Sedan har jag ju satt som "regel" att jag ska hämta mer att äta "om jag fortfarande är hungrig"... Men jag kan verkligen inte känna av ifall jag är hungrig... och hur hungrig jag i så fall är!

... Vilket gör det väldigt svårt att våga ta något mer... Och att om man "ändå kanske är lite hungrig", veta hur hungrig.. Och vad det då är lagom att äta eller dricka...

 

... Jag ängnar större delar av dagarna, bara åt att försöka "sätta ihop" lagom måltider för dagen.. Eller nästa dag.

Bara försöka ge mig själv förslag i mitt huvud, på vad som kanske skulle vara lagom att kombinera till de olika måltiderna...

... Men det är ju svårt när man över huvud taget inte vågar lita till sin egen kropp längre...

 

...

 

Idag har jag iallafall känt mig svag och halvhungrig... eller illamående, större delen av dagen... Eftersom att jag hellre har "ätit för lite, än för mycket"... Hellre stryper kroppen på lite näring, än att riskera att känna mig "för mätt" sedan...

 

... Men jag vill ju... Egentligen så vill jag ju kunna våga äta mig helt mätt...

Jag vill att det ska kännas enklare... Att jag inte ska ta så hårt på saker och ting... Känna efter så mycket...

 

... För att jag vet inte hur länge till jag orkar känna av det här kaoset och gå på helspänn större delen av dagarna...

Hur länge till jag orkar fundera och planera, nästan varje minut som går. Med få lugna pauser emellan...

... Hur länge jag ska orka gå med känslan av att snart falla över stupet...

 

... Visst. Jag är glad. Och känner mig rätt så...

Nej, jag är nog bara glad. Det är nog den enda positiva känslan bland allt det negativa... Bland all menings-och hopplöshet...

 

... Men jag vet inte om det räcker med stunder av glädje... om allt ska kännas såhär pressat, osäkert, oroligt och tungt...

 

... Det känns som om jag bär hem stora matkassar på mitt hjärta...

... Bara för att överleva..!

 

...

 

Idag vaknade jag till klockan, efter en natt med orolig sömn...

Jag minns att jag var på en kryssning med mina syskon... Och drömmen slutade med att jag inte kunde hitta några av mina saker i min hytt. Att det var en enda stor röra... Saker överallt. Skräp och klädhögar...

Och ingenting gick att urskilja!

 

... Men det värsta var att mina syskon förminskade problemet. Jäktade på mig och sa att vi behövde gå. Och att alla sakerna inte spelade någon roll...

Ja, vi skulle av båten...

 

... Varpå jag bara käftade tillbaka och sa att jag faktiskt måste hitta mina saker först. Att det var viktigt...

 

...

 

Jag klev upp och satte mig för att se på HemTillGården... Sedan blev det mitt "riktiga mål mat" för dagen.

Köttfärssåsen som jag lagade för några veckor sedan... Finns fortfarande kvar i frysen...

 

... När klockan blev ett, gick jag iväg till bussen.

Skulle ju köpa mjölk idag...

 

...

 

Väl på affären...

Jag såg några saker som jag egentligen "kanske ville köpa"... Till exempel vindruvor. Kanske jord och fröer, så att jag kan plantera. Plantera om...

 

Men idag var ingen dag för handling...

Jag ville bara in dit. Köpa den sak som jag var säker på att jag skulle köpa.. "Det säkra kortet"... Det vill säga.. mjölk.

... Och så den där whiteboardtavlan till frysen...

 

För att det kändes inte okej. Det kändes inte tryggt att köpa någonting alls, som jag inte var säker på... "Inte nu när kaoset i ätandet... I all mat jag har hemma, är så extra påttagligt"...

 

Jag menar. Jag orkar inte tänka på "vad jag har hemma"... Orkar inte tänka på "om jag behöver något annat". "Ifall jag har "plats" för något annat i min kost"... Och jag orkar inte få ihop bra kombinationer till de olika måltiderna...

... Vet inte ens vad jag ska våga äta till vilka mål!

 

... Så jag kunde inte känna av med säkerhet, vad som var nödvändigt att köpa. Vad som bara "skulle vara ivägen"...

 

...

 

Efter att ha handlat mjölk och whiteboardtavlan, gick jag tillbaka till busshållsplatsen...

Det var tjugo minuter kvar tills bussen skulle gå förbi där...

 

Jag funderade gång på gång, ifall jag kanske bara skulle börja gå mot busstationen istället, i vetskapen om att när jag kommer fram dit, kommer jag att ha missat första bussen...

 

... Jag stod kvar i fem minuter. Sedan kände jag bara att "Jag orkar inte stå här. Så i värsta fall, får jag väl ta den fulla klockan15bussen... Eller vänta på klockan15.35bussen"

 

... Jag började gå...

Men så såg jag att det hade tillkommit, vad jag tror, nya busshållsplatser lite längre ner på gatan. Vilken blev perfekt att stanna på, för att bara behöva vänta i fem minuter...

Och vad som bättre var! .. Jag var ensam på bussen ;D

 

... Eller ja. Det var jag och busschauffören. Men han kan nog vara bra att ha där... Ifall jag ville röra mig hemåt...

 

...

 

Väl hemma...

 

Nu tog jag mig en kopp te. Te med lite honung och en liten skvätt grädde i...

Jag var hungrig. Men ville verkligen vänta ut tiden tills klockan blev fyra. Så att jag kunde äta...

.. Klockan var nu tre.

 

Teet hjälpte...

 

Och jag tror att jag satt vid datorn en stund. Läste bloggar. Såg på en video på youtube...

 

... Sedan så minns jag inte riktigt...

 

... Men när klockan blev... fem, tror jag att det var...

.. Så tog jag min.. sockerbulle, eller vad jag nu kan kalla det.

Köpte tre sådana också, när jag handlade...

 

Jag gick till affären, med planen att jag skulle köpa en... Crossant(eller vad heter de?)... Men när jag kom till skåpet, stod där en tant och klämde på precis varenda bulle(!). För att se vilka hon skulle välja...

 

Jag tror säkert att de flesta bullar och munkar och liknande blir klämda på. Hostade och nysta på...

... Ja, det är äckligt...

Men sålänge som jag inte ser när de "blir utsatta för triljoner äckliga bakterier, och smuts"... så kan jag ändå köpa dem...

 

...

 

... Men iallafall...

När klockan blev fem, tog jag mig en bulle. Och en kopp kaffe med någon tesked grädde i...

... Efter det, vågade jag inte äta något mer...

Bestämde mig dock för att äta en liten morotsspets också. Då...

.. Ja "det skulle nog gå"...

 

...

 

Jag diskade iordning tillbringaren och stavmixern, så att jag öppnade upp möjligheten till att göra smoothie under dagen... Vilket i sådana fall skulle bli till kvällsmålet... Eftersom att lunchen och middagen, båda hade blivit avverkade redan...

Jag äter ju lunch, middag och kvällsmål...

 

... Och så diskade jag lite till...

Dock inte allt...

Jag tar det lugnt. Men kanske diskar jag lite till, efter detta inlägget...

 

...

 

Det har blivit tv...

 

... Och så blev det kvällsmålet...

En överhalva av en smörgås, med smör och ost... Och en kopp kakao på grädde och mjölk...

 

Jag har en pistagedryck hemma... Som jag brukar dricka lite av "som påfyllnad" efter ett mål. När jag är osäker på ifall jag fortfarande är hungrig eller mätt...

Men det är i stort sätt bara vatten... 13kcal per deciliter.. ungefär... Så den gör nog varken till eller från...

Men det har jag iallafall druckit två halva glas av idag. Efter två måltider...

 

...

 

Och när jag säger det, måste jag också nämna "the one bekymmer" som jag har haft under dagen...

Kilokalorier.

 

Jag har räknat. Funderat...

Jag har inte räknat sådär jättemycket. Och inte av den anledningen som jag under min intensiva "räknarperiod", gjorde...

 

Utan idag har det enbart handlat om att försöka finna någon slags vägledning i vilket alternativ jag ska använda mig av, av det jag har i skåpen "för att inte bli för mätt"... För att platsa så rätt som möjligt, när det gäller hunger och mättnad...

"Så att jag slipper äta varken för mycket eller för lite"...

 

Jag ville komma fram till ifall jag skulle välja att mixa en apelsin till juice, till kvällsmålet... Och ifall det skulle bli lagom till en smörgås, då... Eller ifall jag skulle välja kakao istället...

"Och om jag ville ha apelsinjuice ändå... Skulle jag orka det också, om jag verkligen ville ha kakao?"...

 

... Jag försökte lugna mig själv med att jag ju kunde dricka det jag inte valde idag, imorgon istället...

Men beslutsångesten kvarstod... Fram tills det var dags att äta. Då bara valde jag något...

Det blev kakaon idag...

Så då blir det väl apelsinjuice imorgon... Ska bli gott :)

 

... Utmaningen ligger i att även imorgon, orka kombinera ihop olika måltider... Tre gånger..!

... Det viktigaste är väl att jag inte låter "mättnadsrädslan" eskalera ännu mer... För att mindre än jag gör nu, vill jag inte äta! ... "Då kan jag lika gärna ställa in mig på svält igen!" .. Så slipper jag kaoset...

 

...

 

Annars så har jag skrivit ner vad jag har i frysen och kylen, på sina respektive whiteboardtavlor...

 

.. Nu ska jag bara lära mig att kolla på båda innan jag bestämmer vad jag ska äta...

Så att det som snart går ut, blir uppätet... Och så att inget glöms bort...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag vet inte hur jag ska klara det här... Och det känns skit att jag gör det ändå... Att jag inte ger upp. Vänder håll...

 

... För att. Varje dag, går jag omkring med känslan av att jag inte orkar längre. Att det snart kommer att spricka... Men att jag måste fortsätta "för att jag inte vill svälta"...

Varje dag, tänker jag för mycket. Övertänker saker. Ältar dem till den grad att ett litet frågetecken sväller sig större och större... Tills det inte längre går att hantera...

 

... Och idag har åter ett av dessa frågetecken. En av dessa fällor gjort att jag bara vill proppa "för att sedan börja svälta"...

Någonting som jag inte längre kan tillåta...

 

... Summan...

Jag orkar inte det ena. Känner inte att jag klarar av det...

Jag vill inte det andra... Känner att jag förstör för mig själv...

 

... Men vad gör jag när jag inte orkar..? ... När jag inte känner att jag klarar..? Inte finner svar..?

... När jag aldrig hittar rätt..? Lägger mig tillrätta..?

 

...

 

Ja, nu vill jag proppa. Och jag vet inte om den känslan beror på ett för strypt näringsintag under dagen. Fel näringsintag...

Eller om den av ett faktum, beror på den ältande oro som jag har burit på de senaste timmarna...

Den oro som har gjort att jag inte kan slappna av. Att jag rullar och rullar, samma dilemma... Om och om igen, i mitt huvud...

Ett frågetecken som inte kan få svar. Ett vägskäl, vars alla vägar leder mig fel...

 

... Jag ältade yoghurt.

Japp. Yoghurt.

 

... Jag vill köpa hem. Men då jag äter som jag gör. Med inga rutiner alls på vad jag äter, tror jag...

Eller jag är bombsäker på att den ska hinna bli dålig innan den tar slut. Då jag inte är säker på att jag kommer att vilja ha varje dag... Och de gånger jag använder, blir det bara till ett glas smoothie. Och då blir det ungefär en och en halv deciliter...

 

... Och om jag köper yoghurt, kommer inte mjölken att hinna ta slut. Då smoothien var mjölkens jobb, tidigare...

 

Grädden blir drabbad...

 

... Nej, jag orkar inte diskutera det...

Har diskuterat det, halva dagen...

 

...

 

... Nu känns det iallafall bara som att...

 

Det är en enda röra i huvudet...

Jag har jättemycket ångest. Och en enda sak som sabbar lugnet, har gjort att hela mitt koncept... Allt jag har hemma, blir en rörig massa frågetecken.

 

... Och jag vill svälta. Det vill jag...

Leva på mjölk och grädde... Det vill jag...

 

För att jag orkar inte tänka...

Jag orkar inte gå på helspänn...

Och jag orkar absolut inte känna ett sådant här behov av att proppa... på grund av hjälplöshet!

 

... Men... Ja-a...

 

... Samtidigt vill jag äta...

Samtidigt vill jag utforska mina alternativ. Testa nya saker. Smaker...

 

... Och samtidigt vill jag inte må dåligt av någonting som jag medvetet gör mot mig själv... Inte igen...

 

... Jag menar.

Jag gör ju det hela extra jobbigt för mig själv, genom att älta en massa onödig oro... Livsnödvändiga dilemman, som utanför mitt eget huvud, egentligen inte betyder mycket alls...

 

Men det är någonting som jag iallafall försöker hantera...

Jag tillåter det att ske. Men jag försöker ständigt finna vägar som lugnar mitt sinne... och själen...

 

Svälten däremot...

Den är ren och skär självskada...

... Och jag kan inte göra så mot min familj igen... Vill inte göra så mot mig själv...

Trots både stor brist på mening i livet. Och hårda kamper mot mig själv, för mig själv... varje dag...

 

... Trots att jag inte orkar...

 

... Jag antar... att orkar jag inte längre, ska jag dö...

Inte gå in i svältperiod efter svältperiod.. och göra hela livet till ett långt och utdraget lidande...

 

...

 

Jag vet inte hur jag ska hantera nästa dag...

För att hela ätandet känns som ett rent kaos... Och jag orkar inte längre välja "vad och hur mycket"...

Orkar inte försöka känna efter. Lita till min hunger eller mättnad...

Orkar inte förbereda... Inte avgöra vad jag borde välja "beroende på hur länge vad har legat"...

 

... Jag orkar inte med att det enda som betyder någonting i mitt liv, för mig.. just nu för tillfället, är ätandet... Att inte bryta ihop helt och hållet, i min kamp om att inte mista kontrollen... Att hålla ihop i en bit...

 

...

 

... Imorgon ska jag egentligen handla mjölk...

Men just nu, känns det bara så tungt. Även om mjölk är något som jag garanterat ska fortsätta med...

 

Tyngden ligger i att jag helst av allt, bara vill bli av med all mat jag har hemma. Få den att försvinna.. "Så att jag kan koppla av sedan"...

Så att jag kan sluta bry mig... Sluta äta...

 

Men när jag sedan väl har slutat bry mig. Är inställd på att sluta äta...

Då kommer allt att kännas lite lugnare... Och en ny plan som innefattar att "äta kravlöst", kommer att poppa upp i mitt huvud...

 

... Och allt börjar om...

 

...

 

... Det är ingenting som fungerar...

Vare sig det är kravlöst eller efter rutiner...

Vare sig jag lutar mig mot stolpar... Eller bara går på känsla...

 

Det är oron... Ångesten som sabbar och förstör...

Och jag kan inte ta mig runt och förbi det...

 

... "Jag vill inte svälta... Jag orkar inte äta...

Jag önskar jag kunde få det att fungera"...

 

... Men framtiden ser mörk ut...

 

...

 

Idag har jag tagit en kort promenad...

Jag har ätit några gånger...

Diskat lite smått...

 

Och annars bara sett på tv...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag kämpar på med ätandet. Det går både upp och ner...

Försöker finna en väg. En öppning bland alla stängda dörrar och blockerade vägar. Som innebär att jag både kan acceptera mina val och må bra i det jag gör...

 

... Jag har faktiskt klarat mig rätt så bra sedan jag bloggade sist...

Jag var tvungen att läsa igenom alla mina texter i textsamlingen, som jag har skrivit sedan sist jag bloggade. För att minnas vad som hänt...

 

... Och det har varit en del diskussioner om hur jag ska äta. Vad jag borde och inte borde äta...

Varför jag inte kan börja svälta igen... Och varför jag kanske ändå borde göra det...

Det har varit upplysningar, om och om igen, till mig själv, om vad som händer "om jag går åt det hållet"... Och hur jobbigt det kan bli "att gå åt det andra".,..

 

... Jag har såklart känt mig hjälplös. Uppgiven...

Och att "inte kunna göra rätt, vad jag än gör"... "Att inte kunna finna svar"...

Det har gjort att jag bara vill fly. Få någonting annat att fokusera på, "så att jag kan glömma bort att äta"... Alternativt "släppa på alla krav... och slippa må dåligt medans jag äter"... "Äta mindre", såklart... Då ätstörningshjärnan har tittat fram, då och då...

 

"Hellre äta för lite, än för mycket"...

 

...

 

Men som sagt.

Nu de senaste dagarna... Den senaste dagen...

 

Eller, låt oss säga att det går lite upp och ner...

Men jag har ändå känt att "jag klarar det här"...

 

Jag tycker om att gå och handla. Nu när jag inte ser några krav...

.. Ja, jag tar medvetet bort alla krav...

 

Jag har liksom hittat ett mellanting...

Ett läge mitt emellan att äta helt kravlöst. Vad jag vill, när jag vill... Och hur ofta jag vill...

Och att äta helt efter rutiner. Varierat. Speciella saker vid en viss måltid...

"Tillagad mat till middag" och så vidare...

 

... Nu äter jag vad jag vill och känner för. Men jag försöker få in någon riktig näring i någon måltid om dagen...

Jag skriver på min lilla whiteboardtavla, vad jag har i de olika skåpen. De saker som behöver gå åt snart "för att inte bli gamla"... Och de saker som jag vill påminna mig själv om att jag har... "Så att jag kan se om jag är intresserad av att kombinera något av dessa med varandra"...

 

Och nu ska jag...

 

Ni kanske minns att jag hade värsta krisen för några dagar sedan, med min nya lilla whiteboardtavla som jag köpte till köket "i rosa!"...

Och nu har jag ändå bestämt mig för att köpa en till... Men det, inte för att jag fortfarande krisar. Nej, jag har allt släppt det där nu. Tänker inte ens på det...

 

Utan nu handlar det om att jag vill ha en även på frysen. Så att jag kan skriva på den, vad jag har i frysen. Och så ha den jag har på kylen nu, för kylvaror...

... Eller ja. Något upplägg hittar jag nog...

Men behöver iallafall en till frysen. Så får hoppas att dessa finns kvar. Ska dit igen på måndag...

 

...

 

På torsdagen efter att jag skrev sist, vet jag inte vad jag gjorde. Jag minns inte riktigt...

 

Jo, just det ja.

Jag skulle handla på torsdagen...

 

... Jag åkte iväg med min stora ryggsäck på hjul...

Ja, men den här gången lämnade jag chassit hemma. Då jag inte trodde att jag skulle handla så mycket. "Så jag skulle säkert orka bära den på ryggen"...

 

... Promenerade dit. Promenerade i lugn takt. Då jag hade räknat på att jag skulle kunna promenera lugnt dit. Gå in på skoaffären...

Sedan, in på affären. Handla lugnt. Gå lugnt tillbaka... Och ändå kunna komma hem till middagstid...

 

...

 

Jag gick in på skoaffären...

Hade egentligen ingen lust att köpa nya skor "då de skor jag redan har, som har centimeterstora hål på flera olika ställen, aldrig finns att köpa"... "Och jag vill inte ha några andra"...

 

... Men faktum var ändå...

"Snart kan jag inte använda vinterstövlarna längre... Och mina skor läcker in pölar(!), om det är det minsta blött ute"...

Så jag behövde ett par nya...

 

Nog för att jag klarar mig ändå...

När jag bodde i H*vetets stad, använde jag vanliga skor, året om... Och något år använde jag mina sandaler med ett par extra tjocka strumpor i, under vintern...

 

...

 

Jag hittade ett par skor ändå... Som jag egentligen inte ville ha "men dessa funkar"...

Så jag köpte dem, trots tvivel ända in i det sista...

Släppte det. Och gick in på mataffären...

 

... Jag handlade det jag skulle...

 

Blev rätt så tungt ändå, märkte jag...

Och otränad som jag är, fick jag ont i axlarna, rätt så per omgående...

 

Men jag märkte också hur mycket smärtan släppte när jag satte händerna mellan axelremmarna och mina axlar, och drog i dem...

Och jag vet med mig att jag inte hade ställt in remmarna alls. Så jag måste spänna åt dem, till nästa gång.

 

...

 

Ja-a...

Jag hoppar resten ifrån den dagen...

 

.. Vad gjorde jag igår, då?

 

Jag vet att jag åkte in till stan.. Istället för att tag tag i disken, som jag hade tänkt göra. "Då jag ju blir hemma hela helgen"...

 

Jag gick direkt iväg till en av affärerna som jag brukar gå till... En av de mindre...

 

... Jag skulle köpa någonting att "småplocka i mig" till kvällen...

Jag hade ju saker hemma, att äta. Men jag ville ha någonting i bitar, "att pilla med" medans jag såg på tv...

 

... Så jag köpte lite naturgodis. Mörk choklad. Och så några morötter...

Även hittade jag någon slags grönsaksskärare, som jag köpte. Då jag tror mig kunna orka äta mer frukt och grönt, om jag slipper slita så med att förbereda dem...

 

...

 

Tillbaka till busstationen...

 

Och när jag sedan satt där och väntade, kom det "tyvärr" fram en trevlig kille, gubbe, medelålders man.. och började prata med mig. Berätta sitt livs historia...

... Precis sådär som de brukar göra(iallafall när jag råkar ut för dem. Unga som äldre)... Maler på om allt jävulskap de har varit med om. Och alla kriser och skador de har tagit sig igenom och överlevt...

 

.. (Jag ville ju bara sitta och vänta på bussen ifred)...

 

... Han frågade mig även hur gammal jag var... Det brukar de ju också göra...

Men denna verkade lite missnöjd med det...

Vet inte hur gammal han själv var. Men jag är inte särskilt intresserad, heller..

 

... Spanjoren, som jag låg inne tillsammans med i flera veckor sammanlagt... Ett par år på varandra...

Han var ju lika gammal alla de åren... Ja, det var vad han påstod iallafall... Men jag antar att han inte kom ihåg att han hade "använt samma ålder" varje år som vi träffats :P

 

... Jag lät det iallafall vara. Brydde mig inte så mycket. "Han var ju ändå en kompis"...

Men när jag i telefon, när jag hade flyttat hem till mina föräldrar igen, konfronterade honom i det. (Var trött på hans lögner... Och blev irriterad på att han hade sökt upp min adress)...

... Så erkände han att han var... Om det var 43 år gammal... Eller något sådant...

 

Jag var nöjd med erkännandet. Och sedan dess, har vi inte hörts av...

Han kände väl att det inte var någon idé, "Nu när han hade avslöjat att han var "gammal"...

 

...

 

Men tillbaka till ämnet.

 

Jag åkte iallafall hem.

Och efter det, minns jag inte riktigt...

 

...

 

... Jo, just det ja.

De där skorna.

 

Redan när jag kom hem med dem i torsdags, och på riktigt gick med dem, märkte jag att storleken nog inte var så bra ändå... Jag menar. Jag kunde ha dem. Men det var precis. Den ena skon sitter jättebra och är jättebekväm. Men min andra fot är lite större... Och därför blev den lite extra trång i skon...

 

... Jag märkte det...

Men precis som på affären, "trodde jag nog att det skulle fungera ändå"...

Så jag klippte av lapparna... Gick ut med dem en vända till affären här i byn...

Märkte ännu mer att jag nog borde ha väntat med att köpa skor istället...

 

Och sedan, precis som jag är, ältade jag upp mig ordentligt på "mitt misstag"...

Jag skrev och skrev och skrev. Försökte rättfärdiga mitt köp. Finna en anledning till att det skulle fungera. Att jag skulle orka...

Och jag sprang och satte på mig de där skorna, var och varannan minut...

... Och tillbaka till skrivandet igen.

 

"Hur kan man vara så dum att man på affären, märker att skon "bara duger"... Att man tvivlar medans man går till kassan... Att man köper skorna ändå..

.. Och att man, när man sedan kommer hem, känner att köpet nog var fel...

... Men ändå klipper av lappen och går ut med dem?!"...

 

... Men jag hoppades vidare, på att kunna acceptera dem. Och vänja mig vid dem... "De sitter ju trots allt bra. Det är ju bara den ena skon som känns lite trång"...

 

...

 

Idag har jag diskat... Diskat ännu mer... Och diskat lite till...

 

Men jag klämde också in en promenad. Säkert mycket för skornas skull...

Och ja "de är fortfarande lite trånga. En av dem.."...

Jag vet ju att det inte kommer att ändras.. Men hoppas går ju...

Det kommer nog en tid då jag släpper detta, också...

 

...

 

Annars har det blivit tv:n...

Och då jag...

 

Ja, jag vet inte...

Jag var lite stressad eller ur balans, på grund av någonting...

Minns bara inte riktigt vad...

 

Men om det berodde på att jag bara drack två olika smoothies till middag... Eller vad det berodde på, vet jag inte...

Men jag proppade iallafall i naturgodis, nu till kvällen. Vilket fick mig för en stund, att könslomässigt bryta ihop...

 

Jag skrev av mig i min textsamling. Och kom fram till att jag bara ska glömma det där lilla guppet. Gropen... Det tillfälliga snedsteget... Och fortsätta som innan. Ge mig själv fler chanser "tills jag verkligen vill svälta. Har en anledning att göra det... En plan"...

 

För att jag tänker inte tvinga mig själv till att svälta "på grund av att jag inte klarar av att äta. Att få till det"...

 

... Så jag ska fortsätta som nu. Äta vid särskilda tider. Men vad jag känner för...

Det jag ska tänka på, är väl att jag ska, i de fall det går, ta fram en mindre mängd. Och sedan hämta mer, om jag fortfarande är hungrig... Då eliminerar(eller iallafall förminskar) jag risken att jag sätter mig, och ur en skål, bara vräker i mig på grund av stress... "Fastän jag är mätt sedan länge!"...

Och så kan jag ge mig själv möjligheten att "välja någonting annat", om jag känner mig mer hungrig"... Så blir det mer varierat...

 

Jag ska försöka att tänka på att få i mig någonting nyttigt... eller iallafall "riktigt" varje dag...

Men jag tänker inte ha det som krav... "Krav gör mig orolig. Krav får mig att älta och ifrågasätta... Krav, de gör mig osäker och tveksam... Får mig att älta..."...

... Det enda kravet jag ska ha, är att äta ungefär rätt tider på dygnet.

 

...

 

Jag ska se på film inatt, om jag är vaken då. Men det är jag nog. Sover knappt om nätterna, längre...

La mig vid fem imorse, till exempel...

Eller jag la mig tidigare. Men klev upp vid tre igen... Då jag inte kunde somna...

Alldeles för mycket att tänka på! Speedad hjärna.

 

... Hade nämligen kollat intredning till vardagsrummet, halva kvällen och natten...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag har problem. Bekymmer... Stora...

 

...

 

Jag var inte säker på, tidigare idag, ifall jag skulle fortsätta blogga eller inte...

Då det känns så meningslöst, alltihop. Och då saker känns så tunga och jag ändå skriver flera gånger dagligen, i Word.. så kändes det...

 

... Ja-a...

Men jag känner ändå att jag nog vill skriva. Blogga... Iallafall just nu ikväll... Så då gör jag väl det.. tills vidare...

 

...

 

I mitt huvud, är allt supertungt, just nu. Superrörigt och väldigt kaotiskt...

 

... Jag blir nervös och orolig, när jag attackeras av det ena frågetecknet och gnagande bekymret, efter det andra...

Och jag hakar upp mig på "livsavgörande" småproblem hela dagarna. Till den grad att jag skriver och skriver och skriver. För att försöka finna en lösning. Ett inre lugn...

 

... Och dessa bekymmer och problem. Dessa frågetecken, beror på att jag inte riktigt kan komma överens med mig själv, vad gäller mina "regler"...

De regler som jag sätter upp för mig själv, för att få lite klarhet och trygghet...

Jag börjar tvivla i takt med att ett nytt alternativ kommer upp i mitt huvud. Ett alternativ som då stör den balans som jag hade funnit "sist jag diskuterade och dribblade med mig själv för trygghet"...

 

...

 

Och jag blir bara så trött... Trött i huvudet.

Då det egentligen inte ska vara så svårt...

 

Till exempel, hela kvällen och natten igår...

Satt vid datorn. Skrev i min textsamling... Gjorde till och med uträkningar i procent(!)... För att komma fram till ifall jag skulle kunna tillåta mig själv att köpa färdiga drycker eller ifall jag skulle göra egna...

Och när jag inte kunde komma fram till ett klart och tydligt svar med ett bra argument... Så...

 

... Ja, jag kunde varken komma fram till det ena eller det andra... Eller känna trygghet i att göra både och...

"Jag vill antingen tillaga eller göra iordning allt jag äter och dricker, på något sätt... Eller komma fram till ett annat upplägg"...

 

För att just nu känns det inte tryggt att köpa färdiga saker. Varken dryck eller mat. Då jag är rädd att börja proppa på det någon gång.. "för att det är så lättillgängligt"...

... Och även om det då gäller någonting som jag knappast tror mig börja proppa på, så kan jag inte tillåta färdiga saker... "Eftersom att "reglerna" blir för flytande då"... Vad det är som gäller...

 

...

 

Så. Som sagt...

Jag blir väldigt stressad. Orolig... Jag blir trött...

... Och den diskning som trots allt började fungera när jag åt "helt kravlöst"... Helt kravlöst...

Den orkar jag nu inte längre med. Då...

Ja, jag har helt enkelt ingen energi. Varken psykisk eller fysisk...

... Och jag blir stressad "då jag har annat att tänka på"...

 

...

 

... Så idag har jag funderat på att bara börja svälta igen...

Jag har bara känt för att ge upp så att jag får vila. Slappna av. "Då det inte finns något möjligt sätt för mig att orka äta på. Och detta är kaos"...

 

... Men jag har, eftersom att jag egentligen inte vill börja svälta, även funderat på ifall jag kanske ska tillåta mig själv att äta vad jag vill och känner för.. "Men på speciella tider"... Så att det inte blir lika kaotiskt vad gäller hur många gånger jag äter... Eller dessa hastigt vågiga flytande tider emellan näringsintagen...

 

... Men då detta slog mig under den stund på dagen som bekymret låg i att jag inte kunde ta ett beslut om vad jag skulle äta av de saker som jag hade hemma, känns det ju inte som om "att äta precis vad jag vill och känner för, hjälper"... För att då blir det ju helt plötsligt ännu fler alternativ! ... Typ hela affären!!

 

... Så då funderade jag istället...

"Det enda sättet för mig att kunna fortsätta äta alls, är om jag lever på samma sak hela dagen, varje dag"...

Och det känns både ohälsosamt och väldigt tråkigt...

Men det är ju enkelheten som lockar. Stabiliteten... 

 

... Det vore ju kanske att föredra att äta tre olika saker om dagen, till de tre olika måltiderna... Men då hamnar jag ju på i princip samma ställe som jag är idag... För många alternativ... För många frågetecken och bekymmer som måste knytas upp och lösas ut...

... Känns det som, iallafall...

 

...

 

Ja, det är en hel djungel...

Och det känns inte så konstigt att jag bara vill sluta äta. Ge upp... "Inga av alternativen jag testar, orkar jag ju fortsätta med"...

 

Det känns bara kaotiskt...

... Och nu känner jag mig flygande uppgiven...

 

...

 

Jag funderade på döden idag...

... Men inte heller den vägen, visar sig ju som en öppen väg på min karta...

"Det finns inga öppna vägar..!"..

 

... Och det gör en ju såklart, om möjligt, än mer uppgiven...

 

...

 

Jag har ju sysslor i hemmet, som skulle behöva tas om hand. För att livet och vardagen ska funka så bra som möjligt...

... Jag har syskon och föräldrar som nog gärna vill träffa mig då och då...

... Och ska jag leva, har jag även saker som jag vill uppnå för att få ett liv som känns värt att levas... Och inte bara överlevas "för att det är det enda rätta"...

 

... Men när jag tänker på det, vill jag bara blunda. Blunda hårt, och sedan ta klivet utför det där stupet. Ner i det svarta, tomma, djupa...

... Jag riktigt känner hur lugnet lägger sig inombords... "Jag blir lycklig"... Lätt... Harmonisk...

En härlig känsla...

 

... För att jag vill inte vara med längre, när det känns såhär. När livet ser ut såhär... Och när det jag ser där framme, är ett tungt faktum...

... Jag vill fly verkligheten... Bort.

 

...

 

Dagen idag...

Jag har fortsatt diskutera med mig själv. Blivit beskjuten av det ena bekymret och frågetecknet, efter det andra...

Jag har skrivit. Känt mig stundvis, mer uppgiven än innan...

 

... Jag har ätit...

Sett på tv...

Hållit på att somna vid tv:n...

 

Och så har jag tvingat in mig själv i duschen. För ett varmt bad... "Kan ju inte åka skitig till föräldrarna imorgon"...

Ja, jag måste dit. 18åringen ska ju firas. Som by the way får börja kallas 19åringen, nu...

Och jag kan inte svika... Även om jag egentligen inte orkar träffa någon... Allra helst inte hela familjen!

 

... Men å andra sidan. Träffar jag alla på en gång, kanske jag slipper prata för mycket...

Då är det bara att orka lyssna och visa att man bryr sig, som blir lite jobbigt...

.. Och alla intryck!

 

... Jag tror att mormor ska vara där, också...

Har inte träffat henne på länge...

Och ser inte så mycket fram emot det, heller...

 

...

 

Så.

Jag ska väl fortsätta älta problem efter problem. Och se om jag kan komma fram till hur jag ska gå vidare. Om jag kan finna någonting möjligt att utföra... Eller om svälten är och förblir den enda vägen, möjlig att gå...

... "Och vad har jag då för mening att leva?".. Eller rättare sagt "Hur överlever jag?"...

 

... God natt med er <3

 

Ja, just det.

Försäkringskassan mailade mig idag...

Jag måste skicka in läkarutlåtandet också...

Så jag får väl göra det imorgon...

 

... Jag är ju inte ens säker på att jag blir beviljad ersättning en gång till... Och blir jag inte det, kommer en sak till att orka med och att tänka på...

För att då blir det socialbidrag. Och regelbundna möten... Krav... För att ens få in pengar på kontot... Månad efter månad...

 

 

... Jag märker redan nu(igår), hur energin till att diska(vilket är den enda sysslan jag har orkat med), åter har dragit sig tillbaka...

... Jag orkar inte längre. Finner inte ro...

Och den blir bara stående istället...

 

...

 

... Jag känner mig pressad inför onsdagen. Då jag ska till föräldrarna och träffa familjen, då...

Fira 18åringen som fyllde 19 den 3:e...

Hon bor i skåne. Så därför det blev lite senare...

 

... Jag känner mig pressad för att jag åter har ramlat ner i en "omöjlig situation".. En spricka där jag inte vet riktigt hur jag ska hantera det hela... Eller ifall den plan jag nu har, kommer att fungera. Om jag kommer att orka...

 

... Ja, jag pratar om ätandet...

Det tynger ner mig...

... Och jag vill helst bara stanna hemma. Iallafall inte umgås med någon... Det orkar jag inte...

 

...

 

Dagen idag...

Igår hade jag en propparnatt.

Till slutet av natten.. En stund in på morgonen, pressade jag bara i mig det sista som jag ville bli av med.. "För att sedan slippa det"...

 

Jag ville egentligen inte ha... Och jag hade redan ont i magen av allt "mat"...

 

... Jag satt uppe och tittade på tv... Skrev säkert en del i min textsamling.

-Fram till... Jag vet inte om den var sex eller sju på morgonen... Men det var iallafall direkt efter HelaSverigeRunt...

 

...

 

... Idag klev jag sedan upp till klockan, när den ringde för HemTillGården, vid halv tolv...

Såg på det...

Och blev sedan "för mätt" efter två tuggor av min frukost/lunch... Även om jag nog trodde att jag skulle orka äta det jag tog fram.. "Då jag var jättehungrig", enligt min mage...

 

... Men jag litar inte på varken hunger eller mättnad, längre... För att min kropp sänder helt klart ut falska signaler.

... Vilket gör det väldigt svårt för mig att orka hantera ätandet, just nu... Då jag inte har en aning om hur mycket jag behöver få i mig!

.. Och osäkerhet är otrygghet...

 

... Så. Efter lunchen, skrev jag av mig i min textsamling... En och två gånger. Försökte komma fram till hur jag skulle klara det här. Då den här planen nu inte skulle fungera...

Men jag kom fram till att jag iallafall måste äta upp maten jag har tillagad i frysen. Och de förpackningar som är öppnade...

Och att under den tiden, kanske min kropp hinner börja samarbeta med mig. Och prata ett språk som jag förstår... och kan acceptera!

 

...

 

... Sedan dess, har jag skrivit några gånger till...

Det har varit tankar och frågetecken...

 

... Ja, jag är fortfarande inställd på det här sättet(gårnattens plan) att äta...

... Men jag vet inte riktigt vilka mina regler ska vara. Och hur jag ska på bästa sätt, kunna accpeptera och vara nöjd med det hela...

Jag har frågetecken att reda ut. Oklarheter som måste fastställas svar på. "För att jag ska kunna slappna av och känna mig trygg. Fortsätta äta"...

 

... Grejen är ju den att jag inte ens vågar tillåta mig själv att äta hela frukter "för att allt jag äter ska vara iordninggjort på något sätt... Så att jag inte "tillåter mig själv" att ta det enklaste och snabbaste alternativet varje gång, sedan"...

 

Jag vill ha tydliga riktilinjer.

Tillåter jag mig själv att äta något "oiordinggjort", så kommer jag att få svårt att avgöra i vilka fall detta är okej, sedan...

Även om det är något nyttigt det handlar om...

 

Så. Smoothies eller juicer, it is...

 

... Det var även frågetecken om andra råvaror, som behövde redas ut...

 

Och sedan, ifall jag ens skulle fortsätta äta alls. För att "ska jag inte fortsätta äta, ska jag ju inte heller fortsätta handla... Men ska jag fortsätta äta, vill jag köpa den där saken som är på "erbjudande" nu, och inte när priset är höjt igen"...

 

...

 

Jag slungas mellan att nog tro att detta kan komma att funka "även om det blir stundvis tungt"...

Och att känna att det här aldrig kommer att fungera. "Jag kommer aldrig att orka"...

 

...

 

Jag åkte in till stan för en promenad. För att komma hemifrån lite, när klockan blev två...

Skulle gå i hamnen, tänkte jag...

 

... Bussresan...

... Jag funderade en del över hur jag skulle kunna "fly ifrån helvetet". Alltså slippa tänka på ätandet. Helst slippa äta alls. "Då det är så tungt"...

Men samtidigt kan jag ju inte fly till någonting "för att slippa äta", för att då proppar jag med största sannolikhet, sedan när jag väl äter"...

 

...

 

Jag gick ner till hamnen. Satte mig och bara satt...

Sedan stressade jag tillbaka till busstationen. För att hinna med bussen hem. KlockanFyraBussen...

 

...

 

Jag mailade på vägen till stan, MinKontaktPåKommunen. Då jag kände att jag nog borde satsa på en praktik ändå... "En hund kommer jag nog aldrig våga köpa". Även om jag väntar på det rätta tillfället. "Då det äntligen känns helt bra"...

Men jag kan inte vänta på det. Inte resten av mitt liv...

 

... Samma sak när det gäller ätandet...

Jag känner att, även om jag nu har lust att fly "för att slippa tänka. Slippa hantera", så känns det ändå som om jag kan få ätandet att fungera... tids nog... Och att då pressen i en praktik "och att inte längre ha tid", ska förstöra det hela...

... Men nej. Jag kan inte vänta på att det "kanske tids nog ska fungera"... Det orkar jag inte..

 

... Men på vägen hem sedan, när det ändå kanske kändes som om det kan fungera "åtminstone för ett tag" med ätandet, blev jag osäker på om jag skulle orka med en praktik. Eller om vardagen i sig, var tillräckligt...

 

... Och lusten att skaffa hund, har stött mig i själen några gånger om... Under dagens gång...

 

...

 

På vägen hem, lyssnade jag på musik...

Jag var trött i huvudet, och höll nästan på att somna. Men min känsla var klar...

 

Jag hamnade som vanligt när jag lyssnar på musik, på utsidan av livet. Tittade på det, med bakgrundsmusik, genom en fönsterruta...

... Och jag konstaterade bara. Fick den klara känslan av...

"Jag vill inte leva". Det är inte vad jag vill. Jag är inte intresserad"...

 

Utan jag vill bara behålla den där känslan. Somna in. Drömma...

Och sedan... inget mer...

... Höra musiken i bakgrunden... Bara glömma att det finns någonting som ska levas...

... "Jag vill inte delta. Bara i lugnan ro, betrakta"...

 

... Jag är inte intresserad längre. Jag har gett upp om livet... Och nu vill jag bara sluta. Koppla av... Koppla bort.

Slut.

 

...

 

Sedan jag kom hem, har jag som sagt diskuterat med mig själv. Och försökt finna trygghet i det nya sättet att försöka hantera ätandet...

 

... Jag har gjort mig själv nervös, genom att inte idag, följa denna plan...

Men lugnat mig själv med att "imorgon gäller"...

 

...

 

Jag oroar mig. Det gör jag. För att jag vet inte vad jag håller på med... Eller hur det kommer att funka...

Vad det kommer att reslutera i... Eller hur jag ska orka leva...

 

... Men att äta efter tider igen(trots att jag blir stressad och låst), känns ändå bra. För att då slipper jag känna kaoset i att inte kunna känna av ifall jag bör äta och inte... Eller att vilja äta hela tiden och inte veta ifall jag borde.. Behöver...

Kaoset som blir när jag äter för många gånger, under vågigt flytande timmar...

 

... Nu finns det åtminstone någon stolpe. Även om min kropp fortfarande inte signalerar ut trygghet genom hunger och mättnad...

 

...

 

Annars har jag bara sett på tv, tror jag...

 

... Jag har ju inte orkat diska ännu, heller...

Eller duscha...

 

Har ingen energi till övers...

Får bli imorgon, hoppas jag..

 

...

 

God natt med er <3

 

 

... Idag har varit en dag av "tänka, tänka, tänka"...

Inget ovanligt för att vara jag, kanske... Jag som lever mitt liv, helt på insidan av mitt eget huvud...

Men det finns ju mer eller mindre intensiva dagar... Och idag har varit en av de mer intensiva...

 

...

 

Jag tror egentligen inte att jag har mått så dåligt.. till jämförelse med andra dagar...

... Men det har bara varit så långt.

 

När man tänker intensivt. Låter hjärnan rulla hela dagen...

När man springer fram och tillbaka mellan det ena tråkiga tidsfördrivet, efter det andra...

... Och känner hur meningslöst allt är...

 

... När man bara ältar och ältar, samma saker hela tiden...

 

... Vare sig dessa saker är positiva eller negativa... Drömmar eller uppgivna tankar...

.. Så blir det väldigt långt... och man blir väldigt slut...

 

...

 

Jag vet inte...

Idag har det varit mycket tankar på...

 

... Då jag har haft lust att bjuda över 27åringen till nästa helg. För att få någonting att göra. Få lite sällskap...

 

... Jag har bara ältat det...

Tagit upp mobilen flera gånger... för att sedan lägga ifrån mig den lika snabbt igen... Eftersom att jag inte kan veta nu, ifall det är ett mistag eller ej. Att ge henne förhoppningar, om jag sedan ångrar mig och inte längre orkar, tills nästa helg...

 

...

 

Jag har även haft stor lust att skaffa hund.. Av precis samma anledning...

Att jag behöver någonting att göra. Sällskap...

Och någon annan än mig själv, att fokusera på. Bry mig om...

 

... Men det handlar om ekonomin...

Utan aktivitetersättning har jag verkligen inte råd! ... Och om jag nu blir beviljad ny... "Har jag råd?"..

 

... Det handlar även om att låsa upp sig...

Ja, det går ju inte att komma ifrån... Med hund, blir jag väldigt låst...

"Mina föräldrar tar inte in djur"...

Jag har inget körkort... och bussförbindelserna är inte jättebra...

 

... Och så, ansvaret...

Jag är inte bra på att hantera press.... Press som lätt kommer med eget ansvar...

Jag blir stressad. Orolig... Och osäker...

... Vet inte om jag är redo för det. Att satsa på lyckan i att ha hund, om jag aldrig kommer att nå dit "för att det kräver för mycket"...

 

...

 

Och nu på kvällen...

 

... Även om det nu känns som om jag har funnit ett sätt att hantera hela det här ätarproblemet på, som gör att jag inte behöver dö nu direkt. Som gör att jag inte heller känner det där superstarka behovet av att svälta "för att det är den enda möjliga vägen"...

... Och som också gör att jag orkar med att diska. Inte känner mig hindrad från att lämna lägenheten... "Leva" om jag hade velat... "Eftersom att, att få ihop ätandet, inte längre tar all min tid och ork"...

 

... Även trots det, så känns det här allt annat än hälsosamt..!

Jag mår illa, istället för att bli hungrig...

Jag äter onyttiga saker... Egentligen vad som helst. Nyttigt som onyttigt. Bara vad jag känner för...

Äter dessa precis när jag känner för det. Natt som dag...

 

... Ibland blir det en timme emellan... Ibland lite längre...

Ibland blir det endast någon dryck... Ibland enbart mat... För att sedan kanske bli både och...

 

...

 

... Och nu till kvällen... Då osäkerheten över när jag bör äta och inte... Ovissheten över ifall jag äter för mycket eller lagom under ett dygn... Ifall jag får i mig alla dessa viktiga näringsämnen...

Och sedan, min ovilja som ligger i bakhuvudet... och tränger sig fram alltmer, att jag vill äta "mindre, mindre... mindre!"...

 

... Ja, det ger mig bara lusten att proppa. Då jag är stressad. Orolig...

Uttråkad... Underaktiverad...

.. Och i brist på mening i vardagen...

 

... Det är så tungt...

Jag behöver en meningsfull vardag. Orkar bara inte få det att ske...

 

... En aktivitet vore bra...

Eller en hund som lyfter upp...

Umgänge med nära och kära. Vilket för tillfället bara i mina ögon, är mina föräldrar och 27åringen...

 

...

 

... Men jag vet inte...

Det är tungt... Och hjälplösheten får mig bara att vilja svälta... "Hellre det, än röran i att äta som jag gör nu... Än smärtan i att börja proppa.."...

 

... Men jag vill egentligen inte börja svälta. Det är inte rätt väg...

 

Jag önskar att det krävde såå mycket mindre energi och tunga känslor, att äta under mer struktur...

"Det vore trygghet!"...

 

...

 

Ja-a...

 

Jag klev upp vid halv två idag... Vaknade då...

Efter att ha vaknat vid nio första gången...

 

... Det har blivit tv...

Jag har skrivit en gång i textsamlingen...

... Och så har jag sprungit rastlös, fram och tillbaka mellan datorn och vardagrumssoffan...

 

...

 

... Jag har ätit... Ätit några gånger till...

 

... Och nu har jag lust att proppa... Bara vräka i mig!

Men för att göra det, måste jag vara beredd på svält... Beredd på att överge allt gott jag nu får äta när jag vill... För den fysiska smärtan i att svälta...

Överge möjligheten att kunna ta hem någon till lägenheten...

 

... Jag blir begränsad...

Backar... Trycker ner mig själv...

 

... Men jag vet ändå inte om det är värt att ha det såhär... Att känna att tillvaron är såhär kaotisk...

Svävande... Liksom.. instabil...

 

...

 

Nu blir det mer tv...

Sedan, sängen...

 

Jag ska åtminstone diska och duscha imorgon..

 

... God natt med er <3

 

 

… Idag är en dag då jag inte vet riktigt vad jag ska skriva. Då jag inte känner att jag riktigt orkar forma meningar på ”papper”…
Jag finner liksom inte riktigt ord i djungeln… ”Det är någonting jag behöver ”prata av mig om”, men jag vet inte vad”…

 

…

 

Jag har gjort dessa ugnspannkakor idag. Två stycken små…

 

Jag hade ju jätteproblem med att komma fram till ifall jag skulle göra två små av en sats… Ifall jag skulle göra en stor av en sats… Ifall jag skulle göra två satser. Två stora… Fyra små…

 

Hade svårt att komma fram till vilken form jag skulle använda. Då tillagningstiden i ugnen, blir längre eller kortare, beroende på pannkakans tjocklek… ”Och om den behövde vara inne längre… Behövde jag sänka graden då?”…

 

… Sedan hade jag svårt för att bestämma mig för ifall jag skulle ha broccoli i den ena pannkakan(om jag nu gjorde två)…

Ifall jag skulle ha det idag… Eller ifall jag skulle göra endast en sats pannkakor idag, och sedan använda de resterande tre äggen till en ny sats, imorgon… Och då ha broccoli i den…

 

”Och om jag inte använde de övriga tre äggen till en till pannkaka… Vad vill jag använda dem till istället? … Hur ska jag äta dem då?”…

 

…

 

… Men faktumet var i alla fall…
”Kommer jag inte att göra en till ugnspannkaka sedan, vill jag ha broccoli i en idag”…

 

… Så det slutade med att jag tog fram tre stycken små buketter broccoli till den sats pannkaka jag bestämde mig för att göra. Delade den satsen på mina två lite mindre ugnsformar. Och hade söndermixad broccoli i den ena…

 

… Jag saltade lite extra i satsen med broccoli. Eftersom att det verkade rimligt att även broccolin ville sno åt sig lite av saltet…

Kryddade den med någon ört, tror jag. Vet inte vad det var. För att jag luktade bara på kryddburkarna i skåpet, och valde den som passade..

 

… Och sedan var det in i ugnen.

 

…

 

Jag hade nu kvar dilemmat med tiden…
Den pannkakan med broccoli i, var ju lite tjockare än den andra…
”Men det kanske i och för sig den andra pannkakan också är, i jämförelse med vilken form de använt i receptet”…

 

… Jag tog fem minuter extra på båda formarna(så ingen extratid på broccolin), än vad som stod…
Och det blev bra.

 

…

 

Broccolipannkakan var helt klart min favorit. Supergod!
… Den var dock lite mer ömtålig än den vanliga. Men tillräckligt stabil för att kunna ätas med händerna, och då hålla ihop i en bit…
Så helt okej…

 

…

 

Efter det, kom bara alla dessa ältande tankar. Denna störande oro i själen, fram…
Jag minns inte riktigt vad det var. Men jag hade helt enkelt en ängslan inombords. Precis som alltid när jag… gör eller har gjort någonting…

 

…

 

Idag har jag inte…
Min ätstörningshjärna har gjort sig påmind idag…
Jag känner att jag äter för mycket. Fastän det som är ”för mycket”, egentligen bara är viljan att äta när jag är hungrig…

 

… Jag slutar äta när jag blir mätt. Och det fungerar bra. Inget proppande…
Men ätstörningshjärnan vill gärna se mig hungrig. För att…

 

… Jag vet inte…
Någon del av mig, kanske vill svälta…
Eller i alla fall inte vill äta tillräckligt…

 

… Jag vet inte.
Lagom är för mycket i alla fall…
.. För lite är just nu, också för mycket…

 

…

 

Jag har i alla fall diskat idag…
Helt klar med det! Så det är ju skönt…

 

…

 

Ja, jag kan laga mat. Om det inte blir för ofta. Om jag får dagar och åter dagar, på mig att fundera och mentalt förbereda mig först…
… Och sedan är beredd… Redo för all ångest, ängslan… Alla snurrande, gnagande tankar som blir efteråt…

 

… Jag kan diska, om jag är i en period då jag inte bryr mig för mycket om annat…
Som nu, när jag inte bryr mig om hur jag äter eller vad, för mycket…
Jag menar. Jag bryr mig ju fortfarande. Får ångest. Känner för att svälta, och så vidare…
Men jag bryr mig tillräckligt lite för att åtminstone orka någon av vardagens alla sysslor. ”Inga krav”, liksom…

 

…

 

Annars har jag bara sett på tv idag. Sedan jag klev upp, vid tolv imorse…

 

…

 

Hmm…
Jag har funderat lite grann, under inläggets gång…

… Jag skrev detta nu i textsamlingen på datorn…
Men jag vet med mig att det platsar lika bra som kvällsinlägg på bloggen… Så att jag vet inte…
”Kanske borde jag bara kopiera texten och klistra in den som ett vanligt kvällsinlägg?”…

 

…

 

Vilket fall…
God natt med er <3

... Jag har hakat upp mig riktigt ordentligt... Big time...

Och jag vet inte hur jag ska gå vidare nu...

 

Det bara gnager och gnager. Och det känns som världens dilemma. Livsfarligt. Olösligt(heter det så?)...

... Och jag kan inte koppla av..!

 

...

 

Idag när jag var på affären, hittade jag en liten WhiteBoardTavla som man kunde sätta på kylskåpet... Vilken fanns med rosa ram eller blå ram...

... Och jag kände just då för rosa...

 

... När jag står i kassan och ska betala för mina varor... Ja, medans kön fortfarande är rätt så lång, framför mig...

... Då kommer jag ändå att tänka på att ju mitt kök inte har så mycket rosa. Utan mer blått... Och att jag då med största sannolikhet skulle haka upp mig. Få svårt att acceptera detta "oregelbundna mönster" som blir när jag helt plötsligt väljer att föra in... "rosa.?!"...

 

... Men ja...

Jag ville ha rosa. Tänkte inte byta till blå "för den sakens skull"...

 

... Så jag betalade mina varor, och tänkte inte mer på det...

... Och så kommer jag hem. Öppnar förpackningen. Ingen ångest. Inga konstigheter. "Det funkar nog bra"...

 

...

 

Men nu när den hänger där...

Jag har skrivit av mig, minst fyra gånger. Ältat. Sprungit fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet...

 

Jag har verkligen försökt acceptera att jag valde rosa...

Försökt, för att mildra ångesten, intala mig själv att jag ju kan köpa den blå också. "Hittar säkert en ny plats till den rosa"...

 

... Men jag kan varken acceptera det ena eller det andra...

 

"Kökets basfärger är blått, grönt, orangegult och orangerött(tror inte att jag glömt någon nu)"...

"Men samtidigt. Jag har ju ett par rosa detaljer i köket... Men räcker det? Och är det rätt sorts rosa.."...

"Hur ska jag få WhiteBoardTavlan att flyta in i resten av inredningen?"...

 

...

 

Men jag är inte säker på att jag vill köpa den blå "bara för att jag har mer blått i köket"...

... Så istället har jag suttit här och försökt, med ångest i bröstet "så att det värker", försökt göra det okej. Accepterbart att ha den där rosa ramen hänga där...

Försökt finna olika inredingsdetaljer på internet, som passar in i både den övriga inredningen... och är rosa(!)... "Så att den rosa ramen ska smälta in i rummet bättre"...

 

... Men det är så jobbigt...

För att jag har ångest. Och återigen har ett litet dilemma växt sig såpass stort att det känns som "på liv och död". En omöjlighet att fixa. "En omöjlighet att acceptera som det är"...

 

... Och jag vet inte hur jag ska hantera det...

Det här enkla problemet.. som inte ens är något problem...

"Vad gör väl en liten ram?"...

 

...

 

*Suck*...

Jag kan inte koppla av och tänka på något annat...

"Vill bara slita ut hela köket, så att jag slipper tänka.."...

 

...

 

Än sålänge har jag inte proppat. Även om jag kan. Även om jag har mycket hemma, tillgängligt att proppa på...

 

.. Och jag har lust...

Men jag ska försöka undvika. Jag ska klara att undvika!

För att... Ett litet problem(som i och för sig känns överväldigande tungt), ska inte få föra mig på "svältovägar" igen!

 

...

 

Dagen idag...

 

Jag bestämde mig igår natt, när jag kom på att det ju kommer helg efter fredagen, för att åka iväg en vända idag. Istället för att laga ugnspannkaka. "Då jag ju ska vara hemma hela helgen, på grund av "feliga bussar"... Och då kan ta ugnspannkakan då, istället"...

 

... Så idag åkte jag iväg med ettbussen, för att handla fredagsgodis, mjölk och grädde...

"Och inte hade jag räknat med att det skulle föra med sig den här ångesten!"... Det var länge sedan jag hade inredningsångest. Hade ju en fasans till inredningsångest när jag nyss hade flyttat in! ... Ohanterbar!

 

...

 

Det tog tio minuter att gå från busshållsplatsen, till affären där jag skulle handla...

Jag tog mig med relativ lätthet, igenom butiken. Lite beslutsångest här och där. Rörigt huvud...

Men ändå helt okej...

 

...

 

Promenaden till busstationen tog mig lite knappt en timme...

Och så femton minuters väntan på bussen...

 

...

 

När jag kom hem, blev det som sagt ett panikartat, gnagande helvete inom mig, som fortsätter än... Och tycks trappas upp!

... Det är klart. Ju mer jag ältar, desto mer orolig blr jag... "Om jag inte finner en lösning..!"...

 

...

 

Jag har skrivit en hel del.

Ätit lite grann...

Jag har sökt efter inredningsdetaljer... Funnit något som kan funka... Men haft en ångest "som gör det omöjligt att ta något beslut just nu"...

 

... Och så har jag sett på tv...

... När jag inte har stått och stirrat mig blind, i köket..

 

...

 

Kanske ska jag bara försöka släppa det nu...

Känns nog bättre och mindre jobbigt imorgon. Då kan jag säkert känna en klarare känsla av ifall jag vill köra på den WhiteBoarden jag har.. Eller ifall jag vill gå och köpa mig den blå istället...

 

... Men det är bara så svårt att släppa... När det känns så... stort...

 

... Vid sådana här tillfällen, önskar jag verkligen att jag hade en andra åsikt härhemma. Någon som kunde förminska det hela... Kanske "inte bry sig"...

... Men å andra sidan. En andra åsikt. Att någon "förminskar problemet", brukar nästan göra mig mer stressad och frustrerad... "Jag kan inte lita på någon som inte kan se det här jättestora problemet som finns precis framför ögonen på oss"...

 

...

 

Jaja. Det kanske löser sig...

Annars får jag väl lägga undan den där tavlan... "Men den var ju bara så bra"...

 

...

 

... Det är väl också stressen över att jag hängde fram en rosa kökshandduk idag... "för att kanske få det hela att gå ihop", som gör det hela lite jobbigare...

"Funkar den i rummet?"...

 

... Men så har jag ju några gråa(och några limegröna) detaljer... "Och dessa passar ju egentligen inte alls in! Men de har blivit accepterade!"...

".. Så varför är detta så svårt?!"...

 

... "Och om jag ska köpa de där kakeldekoren till köket, som jag tror att passar in... Ska jag verkligen göra det om det bara är för den sakens skull? Hur vet jag om jag verkligen vill ha dessa? .. Och att det inte bara är av desperation och ångest?"...

 

...

 

Ja, jag orkar inte tänka...

... Så jag ska väl försöka släppa det nu...

 

... God natt med er <3