... Jag planerar helsvält...

Med en fullproppad mage. Med bra mycket mer mat än vad som egentligen borde få plats därinne. Och med tre lappar med röd text på, på min köksdörr.. -Planerar jag nu helsvält. På hemmaplan...

...

... Allt har bara gått väldigt fort utförs under den här sommaren...

Någonting som började med en ändå rätt så lagom fungerande svält. Där jag gick ner i vikt. Fort och stadigt. Men där jag ändå åt regelbundet tre gånger om dagen...

-Har nu väldigt fort och drastiskt, vänt mot någonting helt ohanterbart. Någonting som jag inte kan... hantera. Helt enkelt...

Jag kan inte längre lita på mig själv. Och jag sviker gång på gång...

Som om jag inte respekterar mig själv och mina egna värderingar...

Som om jag vill åt två håll samtidigt. Och att jag motvilligt har valt den ena av dessa två sidor... Och att jag, fastän jag egentligen vill åt det andra hållet, inte vill acceptera det...

... Vilket resluterar i att jag sviker, sviker... och sviker..!

...  Jag tappar tilliten till mig själv...

Tappar tron på att jag någonsin igen, ska kunna hantera min vardag. Kunna äta på ett kontrollerat sätt...

... Och därför...

Därför pryder nu dessa lappar, min köksdörr. I hopp om att dessa ska hålla mig därifrån...

Allt för att slippa proppa igen. Slippa äta... Och slippa få ont... i kropp,  knopp och själ...

...

Jag vill inte helsvälta. Inte egentligen...

Jag är bara desperat. Känner mig svag...

Och av ren frustration... Och för att vara så bestämd mot mig själv som möjligt...

För att återta kontrollen... och vara säker på att inte ramla dit igen..

- Måste jag nu... -Känner jag mig tvungen att helsvälta...

Men det är egentligen något av det dummaste...

För att... för det första..

Vill jag gå ner i vikt, går jag ner mycket långsammare genom helsvält. Då ämnesomsättningen saktar ner...

Och för det andra, kommer hjärnan att börja rabbla mat. Tänka mat... Fokusera på... mat... Hela, hela tiden!

... Det gör den när den inte får näring... Den talar om att den behöver näring "nu, nu, nu!" för att överleva...

... Och...

Jag går mot döden...

Utan att gå ner i vikt lika snabbt som jag gör vid halvsvält, går jag mot döden. Lider mer än nödvändigt... Mer än till och med självskadeglada jag, känner att jag vill göra..!

...

Jag försöker lugna mig själv med att jag iallafall ska äta. -Får äta när jag är hemifrån...

Men jag vet samtidigt att det inte kommer att räcka...

Jag kommer att bli för svag av tiden som jag är hemma, för att kunna kompensera det med de få gånger som jag är borta och träffar folk...

... Jag behöver en praktik...

Men jag vet att inte heller det, kommer att fungera...

Jag kommer ändå att behöva helsvälta på hemmaplan.

För att. Äter jag någonting alls härhemma, kommer jag att börja proppa. Vare sig jag är borta under dagarna eller inte!

...

Ja, jag sitter fast. Och saker har bara gått snabbt utförs...

Men ska jag välja på att helsvälta, eller att hetsäta varje dag... och känna mig tvungen att stryketräna varannan halvtimme... Och ändå oroa mig för viktuppgång..(!)...

... Då väljer jag helsvälten!

... Men fanns det en väg...

... Detta kommer ju inte att fungera. Det vet jag...

Helsvälten kommer inte att hålla...

Men fanns det en väg...

Någonting som kunde rädda mig ur det här. Befria mig...

Något som kunde få mig att släppa taget och ge mig själv ett liv som... är värt det...

...

... Men det finns det inte...

Jag har gett upp...

Och jag vet inte hur jag ska orka... Varför jag ska orka!

Och nu...

Nu oroar jag mig mest för att inte lyckas lyda mig själv... och helsvälta...

Jag är rädd att svika. Att inte respektera mig själv och mina värderingar... igen...

...

Jag ska fortfarande till min syster imorgon...

Men nu, efter att ha hetsätit... -Har jag ingen större lust... egentligen...

...

Min mage putar ut cirka sex centimeter från höften. Sådär så att jag ser gravid ut.

Den är spänd och rätt så smärtsam... Och den lägger en oro i både kropp, själ och sinne...

Några tuggor till, och det hade behövt komma upp samma väg som det gled ner... "Det får inte plats mer..!" ...

...

Jag är sliten. Trött... Utmattad...

Ögonen bränner sådär så att det känns, mest när jag blundar...

Kroppen är matt och tung...

Sinnet... Ja, jag skulle nästan kunnat somna sittande...

... Anledningen...

Jag har hetsätit...

Jag har ätit, tränat. Ätit. Tränat...

Jag har ätit ännu mer... Tränat ytterligare...

... Hela dagarna!

Musklerna känns. Jag har säkert sträckt några av dem på vägen...

Och för vart gång som jag har pressat ytterligare "mat" ner i ett redan alltför fullt utrymme, har jag känt mig tvungen att göra några övningar, för orons och magens skull...

För att göra av med lite av den kroppsliga smärtan och olidliga övermättnaden...

Och för att kanske inte skjuta i vikt såpass mycket som jag nog ändå oundvikligen kommer att göra...

... Och slutet...

Det slutade med att jag tog fram en soppåse. Gick en vända i lägenheten och slängde lite skräp...

Och så ner med resten av den "proppbara" maten i påsen.

... Och den lättnaden som infann sig efter flera dagar av manisk träning och hetsätande, när jag gjorde mig av med vad som orsakade mig en sådan smärta...

Den, med en kompletterande promenad i regnet...

Mörkret. Tystnaden... Och den härliga doften av harmoni...

Ja, jag blev med ens lite mer fri inombords... "Nu är det slut på proppandet!"...

...

Men jag är trött. Alldeles utmattad...

Magen stramar fortfarande. Och de senaste dagarna har varit en mardröm i livet...

En mardröm som jag befarar att kommer att återupprepa sig, gång på gång.. på gång...

Jag vet ju vad jag behöver.

Jag behöver ut.

Jag behöver annat att fokusera på. Annat att göra...

Jag behöver någonting som kan kännas mer viktigt för mig än vad mitt maniska självskadebeteende gör...

Jag behöver antingen någon att rå om... Eller någonstans där jag behövs...

En aktivitet eller ett husdjur...

Och då dessa saker knappast kommer att ta bort detta djupt inrotade problem med ätandet(utan bara möjligtvis ge mig lite avstånd till det), skulle jag egentligen behöva stöd från någon ätstörningsmottagning...

... Men jag ser inte hur jag någonsin skulle kunna uppnå något av det.

Det känns helt oöverkomligt att varken komma ut på någon aktivitet, våga skaffa ett husdjur, eller få(och behålla) kontakten med sjukvården...

Och jag har gett upp om det.

Det fanns en tid då jag fortfarande trodde någonstans att det kanske fanns en chans. Att det tids nog skulle hända... Att jag skulle kunna ta mig framåt med tiden...

Men inte nu längre. Det har gått för många försök. För många försök utan framgång...

Och då jag nu har sjunkit längre ner i min ätstörning än någonsin förr(känns det som, iallafall)...

Ja, jag vet inte...

...

Men nu har jag iallafall slängt den "mat" som jag har proppat på de senaste dagarna. Och fastän jag har "proppbara" saker kvar hemma, tror jag inte att jag kommer att använda dem till det(hoppas jag inte)...

Nu ska jag försöka undvika att svälta mig själv. Se bortom alla kalorier. Och bara äta lagom stora portioner. Helst tre gånger om dagen...

Men jag kan ju inte säga att svälten inte känns extra lockande just nu...

Så det kan hända att jag trots allt vänder mig dit igen...

Det viktigaste är dock att jag inte börjar hindra mig själv ifrån att äta när jag är på besök eller har besök.

För att då blir det ju återigen jobbigheter med kombinationen av ätstörning och socialt liv..!

...

Jag ska fortsätta fundera lite grann över hur jag kan undvika att fokusera för mycket på ätandet...

Jag behöver ta mig ut. På en aktivitet...

För att... Ett husdjur tror jag att blir alltför krävande för mig...

Och att bara åka in till stan, för en "meningslös" promenad... Eller att enbart förlita mig på att hälsa på syskon och föräldrar någon gång ibland...

... Nej, jag behöver något fast. Någonstans där jag kan vara och ska vara varje dag.

... Som när man gick i skolan. Det var liksom rutin. Schemalagt... Och obligatoriskt...

Ja, obligatoriskt. Jag behöver någonting obligatoriskt...

Men jag går på aktivitetsersättning... Så då finns det ingen som tvingar mig... Ingen som förväntar sig...

*Suck*...

... Jag tror inte att jag är riktigt vaken. Det känns inte som det...

Det är som om jag lever mitt liv i en liten kraftfull bubbla. Att det finns någonting fridfullt och friskt att komma ut till. Men att jag föredrar att ligga lite på sidan om... Och bara titta på...

Allt verkar egentligen gå ut på att uppnå så mycket smärta och lidande som möjligt. Och jag har blivit min egen syndabock. Där mitt behov av att kontrollera och dominera, slår mig gul och blå...

Jag trycker ner mig själv mot golvet. Utdelar slag efter slag. Och jag ger mig inte förrän jag blir för utpumpad för att orkar fortsätta.

Och när kraft återges, går jag på igen.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag bestämmer mig för att ta mig ur det. För att trycka bort min självdestruktivitet och tvinga mig själv år rätt håll... Att avstå ifrån den smärta som jag tycks älska så...

För att jag vill inte. Jag märker gång på gång...

-Missnöjdheten när jag går åt rätt håll. Saknaden och begäret efter smärtan... Oron och ångesten i att inte längre få ta mig dit jag vill... Få gå med framgång i det enda som jag egentligen vill kämpa för...

...

Men jag vill framåt nu. Någonstans vill jag ändå bli fri...

Jag vill bryta mig ut från buren som jag sitter i. Fly ifrån den ständigt boxande, kickande hjärnan... Bara springa därifrån och aldrig vända tillbaka!

För att jag vill njuta av vad livet har att ge. Njuta av den friska luften och sköna naturen...

Jag vill kunna känna kärlek och gemenskap. Harmoni...

Skratta och le tillsammans med de människor som står mig nära. Utan att behöva känna ångest för att jag går emot allt vad min hjärna egentligen vill och strävar efter...

...

Det här kriget...

De senaste veckorna har varit väldigt intensiva...

Det krig som hade lagt sig. Den tillfredställelse som jag kände. Och den styrka i framgången som jag hade när jag under så lång tid lyckades svälta "på riktigt"...

Allt bara försvann...

Kriget vaknade åter till liv...

Jag kunde se alla möjligheter.

Och de omöjligheter som då fanns, sida vid sida med dessa möjligheter... Dessa blev återigen mer synliga. Intensivt påträngliga...

Det blev liksom ett bubblande, stormande krig under uppvaknande. Det bev alltmer påstridigt, ju längre tiden gick...

Och jag hamnade, gång efter gång, i detta alltför smärtsamma hetsätande... Följt av svält... Och efter varje socialt sammanhang... Hetsätning igen.

...

Vare sig jag svälter eller äter, mår jag dåligt. Vare sig jag går i framgång med svälten... Lyckas ordentligt... Eller om jag tror mig gå i framgång med ett hälsosamt ätande.. -Mår jag dåligt...

Jag är inte vän med mig själv. Inte överens med mig själv. Trygg i livet...

Jag vet nog inte riktigt vad som är meningen. Vart jag hör hemma eller hur jag ska hålla mig med fötterna på jorden...

Och det känns inte som om livet är till för mig... Som att jag någonsin ska kunna finna balansen, utan att krampa fast vid en pelare och stå kvar där...

...

Just nu befinner jag mig i en hetsperiod. Då jag har förbjudit mig själv till att svälta... Eftersom att det helt klart inte går att kombinera ett socialt liv, med en ätstörning.

Men det gör bara en sak... "Utan överdriven kontroll... Ingen kontroll alls"... "Ingen kontroll alls... -Hetsätande!"

Och inte bara hetsätande för en stund.

Okontrollerbart hetsätande. Ont i magen. Illamående... Putande mage, med spänd, stramande hud...

Och tvånget ligger i... "Det ska ta slut! Varenda sak på det där bordet, i den där påsen, lådan eller skåpet... -Ska ta slut!!"...

... Och att fortsätta äta, tills att man måste gå dubbelvikt för smärtans skull...

Vem skulle inte vilja svälta efter det?

Jag menar. Smärtan i svälten...

Det går inte att jämföra den med smärtan i ätandet..!

...

Det vore ju en sak om jag faktiskt ville ta mig ur det...

För att då hade jag kunnat försöka hitta balansen, och sedan varit nöjd i att lyckas äta på ett icke smärtsamt sätt...

Men att må bra... Det är inte för mig "att må bra"...

Jag strävar åt det andra hållet. Och finner någon slags njutning. Tillfredställelse.. -I att må dåligt. I att... vara självdestruktiv.

Jag vinner någonting på det, som jag känner att jag aldrig kommer att kunna uppnå... "i livet"...

Ja, detta är inte livet...

Jag sitter i en liten kvav bubbla på sidan av...

...

Efter att ha hetsätit, tränar jag. Gör övningar. Går på promenader...

Det funkar väl. Och smärtan försvinner...

Men det får inte oron att försvinna...

För att.

Trots mitt nya krav på mig själv, att jag ska tvinga mig själv att gå upp i vikt och inte ner... -Vill jag ju ner. Det är ju dit jag vill...

Och efter ett hetsätande... Man går inte ner.

... Vilket medför att jag inte kan låta bli att se fram emot att misslyckas med mitt ätande även denna gång. Att jag, när maten jag har hemma är slut.. -Ska börja svälta igen. "För att jag inte orkar hantera inköp och matlagning. Planering... och beslut om vad, när, hur och varför"...

Vilket har hänt varje gång som jag har varit på det klara med och frivilligt kämpat för att få till ett bra ätande...

Jag ser bara fram emot att kunna svälta "av en fullgod anledning". Det vill säga. En anledning som inte har med viktnedgång att göra.

...

Och sålänge som jag känner såhär, kommer jag inte heller lyckas slita mig fri och springa iväg ifrån min aggressiva hjärna.

Men jag har iallafall tagit ifrån mig själv rätten att svälta, för ett tag.

Jag känner väl att rädslan för att börja proppa efter första tuggan, ger mig rätten att för tillfället svälta på hemmaplan.

Men att inte tillåta svält "för viktnedgångens skull", gör iallafall att problemet med kombinationen "ätstörning/ nära och kära", blir mindre påttagligt.

Jag kan liksom äta i kravlösa och stabila situationer. Det vill säga. När jag inte är hemma, och har tillgång till en "normal" mängd mat...

... Och så är ju bara "moroten" i det hela. Att jag får svälta på hemmaplan...

Klart det ska försöka undvikas. Jag "får ju inte svälta"...

Men just nu... Jag vet inte om det är möjligt att stoppa någonting i munnen, utan att sluta i fysiskt smärta...

...

På lördag ska jag iallafall på 15åringens 16årsfirande.

Vilket känns skönt att jag inte behövde svika... För att ångesten i det, var stor. Innan jag bestämde mig för att tvinga mig själv till lidande i viktuppgång istället för lidandet i viktnedgång.

Och i början av nästa vecka, ska jag åka hem till 27åringen. Gå ut med henne och hundarna. Prata ikapp lite...

Nu när jag kan äta, är det mindre tungt och kompilcerat...

På det sättet, blir iallafall allt mycket enklare... nu när jag inte längre står under tvånget att svälta.

...

Disken överrumplar diskbänken.

Skräp, hår, kladd och damm på alla ytor...

Dammig, hårig, sandig tvätt på alla golv. Lite sådär lagom otrukturerat och utspritt...

Sopor som inte orkas gå ut med. Även de gånger som jag lämnar lägenheten för en promenad!

Nästan aldrig kläder på. Mer än ett linne. Och eventuellt ett par slitna, numer alldeles för stora leggins...

Jag står knappt upp alls under dagarna.

Förutom nu. När jag är i en hetsätarperiod.. För att nu gör jag någon styrkeövning varje gång som jag ställer mig upp..! Och har nästan blivit beroende av det!

...

Det var först när jag märkte att jag började bli "rädd" för att behöva se mina föräldrar eller syskon, som jag kände mig tvungen att vända håll... Mer för dem, än för mig...

Men jag vet inte hur. Och även om jag skulle lyckas... "Hur lever man? Hur hanterar man livet om jag inte kan leva det som nu -"Meningslöst, isolerat och smärtsamt"..?

Nej. Ätstörningen är min närmaste vän. Den som ger mig trygghet och värme. Stabilitet.

Det är ett missbruk. Och kan liknas vid vilken drog som helst...

Och jag är inte redo att bli drogfri... Inte än... Men "Kommer jag någonsin att bli?"...

...

... Den här veckan har jag haft svårt att acceptera både mig själv.. och hur jag lever...

Jag har ältat och skrivit. Jag har önskat och drömt. Dribblat fram och tillbaka, om de möjligheter som finns "men ändå inte"...

Och jag har åter känt som jag tidigare gjorde, innan jag började äta på ett tryggt och stabilt sätt... Ett sätt som jag trivdes med. "Som fungerade"...

Jag har för första gången på månader, känt att jag inte riktigt vet vad jag vill. Hur jag vill ha det... Och jag har tvivlat på mig själv. Mina val... Alternativ...

Att ha börjat kriga med mig själv igen. Det känns som lite av ett bakslag. Ett bakslag som kommer av att på omöjliga vägar, försöka kombinera ett socialt liv, med en ätstörning som nu tar mig närmare döden än vad jag någonsin lyckats komma...

Det går inte att kombinera. Jag kan inte helt plötsligt sluta svälta mig själv. För att sedan gå tillbaka, efter några timmar, till ett strikt schema...

Det fungerar inte för mig... iallafall...

...

Men jag lyckades, dagen efter jag skrev sist. Ja, där på måndagen.. -Iallafall gå tillbaka till mitt strikta schema igen...

Jag har sedan dess, sett till att äta enbart de kalorier som jag tillåter mig själv. Som finns där på schemat...

Och likt som jag hade lovat mig själv, har jag slutat med godiset. Det som jag kände mig så beroende av helt plötsligt efter Bästisens besök...

Det var en hård kamp, till en början... Och jag fick skriva väldigt många och tjatiga texter, där jag övertygade mig själv om varför jag skulle låta godiset ligga där på hyllan, orört ".. tills jag kan njuta av några bitar tillsammans med någon annan... Eller tills jag ångrar mig igen"...

Och jag har inte rört det.

...

Annars.

Jag har inte varit utanför lägenheten sedan jag skrev sist.

Jag har lagat mat någon enstaka gång...

Grannar har flyttat upp här ovan nu. Och lyhört är bara förnamnet!

... Och jag har försökt. Men bara försökt(!), få diskat lite grann... Då det känns som om hela lägenheten håller på att rasa samman! Förfalla...

...

Mamma messade idag. Släppte två bomber på mig..!

Eller ja. Bomber och bomber. Jag visste ju att det skulle ske. Det är ju någonting som jag har räknat med. Då vi har pratat om det så mycket...

Men det gjorde samtidigt, under en av mina hårdaste veckor på länge, att jag fick lite ångest och kände mig stressad, till på köpet...

Vi ska gå på fik... Jag, mamma, pappa... och så tror jag, 15åringen.. -På tisdag.

Vi ska åka till ett slott. Äta fika... Och sedan planerar de att äta på en grill.. Och efter det, spela minigolf... Vilket jag får ta ställning till sedan, om jag vill vara med på eller inte...

Men fiket ska jag iallafall gå på...

Och det som känns lite jobbigt, är ju då att återigen avvika ifrån matschemat. Att än en gång riskera att börja proppa och tappa mig själv, när jag väl kommer hem. Tillbaka till vardagen...

Och för att inte förglömma.. eller bortse ifrån... -Jag kommer att gå upp i vikt!

Ja, jag vet att det är dumt. Och jag vet att de ynka hekton som jag kommer att gå upp.. om jag ändå lyckas hålla matintaget "normalt".. På en lagom nivå.. -Kommer att försvinna väldigt fort, om jag sedan går tillbaka till mitt schema när jag kommer hem...

Men det hjälper inte.

Jag vill inte gå upp... Det känns nästan som en rädsla. Att jag är rädd att tappa kontrollen. Tappa greppet om mig själv, min kropp och min styrka...

Som om jag sviker mig själv... om jag inte fortsätter gå med framgång i den enda sak som jag klarar av att hantera att sträva efter...

... Men jag funderade en stund. Och kom till slut fram till... "Jag ska inte tänka att jag måste svälta. Utan jag måste tänka att "jag måste fortsätta äta som jag gör "för att det är tryggt. Stabilt. Och det fungerar"...

För att på det sättet, tror jag att jag kommer att kunna fortsätta acceptera att träffa folk och därmed tvinga mig själv att frångå kostschemat... På det sättet, tror jag att jag kommer att kunna fortsätta kombinera ett någorlunda socialt liv(det lilla jag ändå har) med min ätstörning. Mitt självskadebeteende... och det enda liv som jag har funnit mig själv orka leva med...

... Och den andra bomben(förutom tisdagens fika), var 23åringens grillfest som ska vara på lördag...

Ja, jag har lovat att komma dit också. Vilket såklart gör mig än mer stressad "eftersom att det blir två sociala sammanhang med avvikande ifrån matschemat, på en och samma vecka!"...

Men som sagt. Acceptera.

Dagarna som jag svälter, ska nog mer än väl väga upp för dagarna jag frångår schemat!

...

I onsdags hörde MinKontaktPåKommunen av sig iallafall. Sa att hon var tillbaka ifrån semestern nu...

Och jag vet inte om det har med saken att göra. Om det bidrog till att veckan blev extra tung, med extra mycket tvivel... och fler önskedrömmar...

Men jag tror inte att det hade en sådan stor inverkan...

Jag har ju många gånger, tvivlat. Många veckor, känt att jag borde vända på steken. Att det är dags. Och att livet inte är värt "om jag har det såhär"...

Men den här veckan har jag många gånger, i mina egna texter, diskuterat med mig själv, vad jag gör mot mig själv. Vad jag utsätter mig själv och andra för...

Och det faktum att jag inte har varit nöjd. Känt mig tillfreds med tillvaron. Med mig själv... Att jag inte längre trivs lika väl med hur jag hanterar det hela, som jag tidigare gjort...

Det faktum att nu den trygghet och stabilitet jag kände i att inte längre behöva kriga med mig själv, börjar avta... Det gör ju inte saken enklare!

... För att jag känner fortfarande inte att jag kan ta steget och vända håll!

Jag känner fortfarande att jag hellre fortsätter med detta, än att slänga mig in i någonting som jag vet(vet) att kommer att göra allt så mycket värre. Som jag vet att tidigare aldrig har fungerat..!

Att be om hjälp. Räcka sig ut till någon alls... När jag vet(vet) att jag inte kommer att vilja längre när jag väl får hjälpen...

... Nej. Jag kan inte. Jag vill inte...

Hur mycket jag än önskar att jag med hela mitt hjärta, ville för både mig själv och mina närmaste, bli lycklig. Stark... -Så är det inte vad jag vill...

På sidan av denna trotsiga och envisa hjärna... Som bara vill skada mig.. -Önskar jag mig dock ett liv ute i naturen. Önskar mig kärlek från och till djur och andra människor...

Jag önskar mig mycket skratt och en övertygelse om livets mening och värde...

... Men jag sitter fast...

"Inte ens för mina närmaste.."...

...

Jag kan iallafall acceptera en heldag tillsammans med mamma och pappa...

Acceptera en heldag på grillfest hos min syster... Och det är positivt!

Men jag oroar mig redan för hur jag ska återgå till kostschemat sedan. Och hur mycket jag ska behöva börja om med min viktnedgång...

Och jag oroar mig fortfarande, trots det(!).. -Över hur länge jag ska låta denna idioti fortsätta. Hur många hälsoproblem jag ska dra på mig...

.. Och när lungorna eller hjärtat ska bestämma sig för att kollapsa...

... Samtidigt som jag bävar inför att snart behöva möta ytterligare sociala sammanhang... Det ena efter det andra. Och det fjärde efter det femte... "Det förstör min svältstrategi!"...

Det, hand i hand med mina funderingar och det behov som bara växer, att en gång för alla, ta emot hjälp. Bli frisk, stark och lycklig...

Att äntligen få ett liv som betyder någonting. Där jag orkar med och klarar av vardagens alla sysslor...

Att ta emot hjälp, utan att backa innan jag har gått framåt...

...

Jag orkar inte med vardagens sysslor. Det känns som om jag drar på tio ton.. Bara för att orka diska några glas!

Tvätten har inte tagits omhand på månader..!

Golven och övriga ytor, känns äckliga... och ögonen faller till golvet av tyngden av att bara titta på dem..!

Jag har inte haft någon menstruation alls, på flera månader...

Och jag orkar inte, ens de gånger som jag kanske hade velat(!), umgås med någon på eget initiativ...

... Dagarna känns långa och sega. Meningslösa...

Och näst efter sömnen, kommer måltiderna. När det gäller "den bästa tiden på dygnet"...

... Och mitt mål...

Det tycks vara att börja må ännu sämre. Att bli ännu svagare...

... Men kanske efter en vecka till av funderingar, att jag tar steget mot ett nytt liv.

Jag vill ha ett friluftsliv. Och jag vill känna mig fri och harmonisk...

.. Egentligen...

...

God natt med er <3

... Den här veckan...

Jag har känt mig svag. Vek... Som om den starka vilja... och den trygghet som jag hade byggt upp... och äntligen lyckats åstadkomma...

Att den form som jag så bekvämt och passligt, hade lagt mig tillrätta i...

Att den bara helt plötsligt löstes upp till ingenting...

Jag har bara tappat det. Släppt på det...

Och det inger en otrygg känsla i själen. Tilliten till mig själv, tynade bort...

Och jag hoppas... Jag kan bara hoppas... att jag finner den igen...

Men att jag just har tappat min envishet...

Att jag har släppt taget kring mig själv ett tag, och bara "tillåtit" en massa som jag känner att jag egentligen inte borde. Inte får...

Det har gjort att mina lungor har fått en paus. Jag är starkare, rent fysiskt...

Och att jag har kunnat intala mig själv att "jag bara förlänger min väg mot döden". Att jag "försenar den"...

Det har iallafall gjort att det hela har känts lite mer okej och hanterbart, än vad det hade gjort om jag aldrig ens hade varit stark förut...

Jag menar. Detta har ju inte hänt på länge. Jag har inte frångått mina regler och matschemat, på flera månader. Inte sedan jag började med det... i typ februari.. Eller när det nu var...

Detta var liksom första gången... Vilket får mig att känna att jag ändå kan ge mig själv chansen att "svika". Att "avvika"... Utan att jag för den sakens skull, ska behöva börja "helsvälta"... Eller känna att jag vill dö "nu, nu, nu!"...

För att "När jag väl börjar svälta igen, har dessa dagar av svaghet och svek, bara varit en förlängning av den väg mot döden, som jag så egentligen ovilligt vandrar på"...

...

Ja, jag vet inte hur det började eller varför...

Men i början av veckan, var jag väldigt svag. Med lungor som började lägga av. Ett hjärta som likaså började göra sig påmint...

Jag var trött och sliten. Bävade inför minsta lilla promenad... Och jag hade börjat räkna mina dagar...

Att se till kommande "sociala dagar", kändes tungt och ångestladdat.. "Då jag inte visste om jag skulle klara mig utanför dörren"...

... Men så i... tisdags, tror jag. Eller om det var i måndags. Då messade Bästisen... Ja, min barndomskompis.

Vi hade inte hörts på flera, flera månader.

Hon hade nog gett upp med att kontakta mig. Då jag...

Ja, som jag egentligen alltid har varit, är jag rätt så ointresserad av att upprätthålla kontakter. "Kontaktar ingen mig, blir det ingen kontakt".. Helt enkelt.

Det är egentligen bara Xsambon som jag har varit intresserad av att ha kontakt med, och inte bara känner mig pressad av när han hör av sig... Men han är ju också den enda som jag själv har gett upp om. Då han inte är intresserad längre...

Men Bästisen hörde iallafall av sig igen. Sa att hon var "hemma" nu. Och att vi kunde ses om jag ville "Ingen press"...

Jag tog mig en lång promenad...

Jag minns inte anledningarna. Men jag hade redan ångest innan hon hörde av sig. Antagligen hade det med svälten och döden att göra... Men jag minns inte...

Hennes mess gjorde mig dock stressad och pressad.

Så. En timmes promenad senare. Och jag bestämde mig för att jag trots allt ville passa på att träffa henne. Då...

Ja, jag har cravings för lite social kontakt just nu!

... Jag kände att det skulle bli väldigt mycket social kontakt det närmaste. Att det redan hade varit väldigt mycket...

Och att jag skulle behöva frångå kostschemat. De regler och den trygghet som jag så länge hade kämpat för att vänja in...

Det kändes inte helt okej.

Men jag ville. Och ville jag, så skulle jag... "Och jag förlänger ju trots allt bara dagarna mot döden" ... Och "Dagarna emellan de sociala sammankomsterna, är ju trots allt bra många fler än dagarna som jag träffar folk... Så att, jag hinner svälta"...

...

Jag åkte med Bästisen och hennes mamma, in till stan. Vi gick i lite affärer. Satt på fik... Och blev sedan hemskjutsade till mig...

Vi såg på tv. Pratade. Och sedan stannade Bästisen över natten. Sov på min soffa...

Vi åt frukost... Ja, vid tvåtiden. För att Bästisen sov enda in på eftermiddagen...

Själv vaknade jag som vanligt vid åtta. Kan inte vakna senare än så! Inte längre...

... Ja-a...

Och när hon sedan hade åkt vidare. Hem.

Då kände jag badly att jag hade ätit alldeles för mycket. Och som vanligt när jag har frångått matschemat och släppt på mina regler för ett tag, så hade jag tappat min styrka. Tappat greppet om min vilja... Och jag satte upp en massa frågetecken om vad som var "tillåtet och inte"... Hur jag skulle fortsätta dagen... När jag skulle börja äta efter schemat igen...

Och som vanligt efter att ha ätit en massa onyttigheter, krävde min hjärna "mer, mer, mer!" onyttigheter...

Och som vanligt när jag är stressad och bara vill äta för ätandets skull, ville jag stressäta. Slänga i mig det, utan att smaka. Utan att vara hungrig...

... Och så har de senaste dagarna sett ut...

Jag har tillåtit mig själv att proppa på godis varje dag, det senaste... Varje dag.

Kommit på ursäkt efter ursäkt. Skjutit fram svälten... Och med tiden, börjat tvivla på mig själv. Känna mig psykiskt svag... Och riktigt längtat efter att bli av med det där godiset "så att jag kan påbörja min nya plan, utan restriktoner"...

...

Igår var det dags för 24åringens 25årsfirande...

Ännu mer ätande. Och precis som de senaste dagarna, åt jag så att det gjorde ont i magen. Så att den putade ut som en ballong...

Bara åt för att jag visste att det var sista gången... "Jag ska ju börja svälta igen"...

Det var sista gången som jag skulle få njuta av att slänga i mig godis. Sista gången jag skulle få äta utan hinder. Utan regler och tajta ramar...

Och även idag, har varit samma sak. Även om jag egentligen skulle börja svälta redan idag...

Men fram åkte godiset, med argumentet "Imorgon är det Måndag. Det är ny månad... Och det passar bara så mycket bättre att börja om då, än på en söndag"...

... Ja. Jag gav mig själv en sista dag av svaghet. En sista dag av tillåtelse... En sista chans att äta.. och njuta... Ett sista tillfälle att "ursäkta en förbjuden handling"...

...

Och imorgon...

Ja, jag hoppas på att lyckas lägga mig på plats i den där bekväma och trygga formen igen...

Jag hoppas att jag kan finna styrkan igen. Så att jag slipper falla ner i den grop som jag satt fast i så länge och som jag inte kunde hantera att vara i...

Jag skulle inte orka med ångesten och oron. Krigen i huvudet, som stormade ständigt...

Jag skulle inte orka med att känna att jag gör fel, åt vilket håll jag än går. Vad jag än gör...

Och jag skulle verkligen inte stå ut med eller kunna hantera att vilja dö samtidigt som jag behöver finnas kvar för andra..! Inte igen...

... Så att...

Även om det tar mig mot döden... Även om jag var orolig för min hälsa. För mitt liv... Och även om det var superjobbigt att inte orka knappt stå upp... Att inte vara säker på att orka sig utanför dörren.. -Så önskar jag och hoppas att imorgon är dagen då jag lyckas återgå till styrkan och tryggheten igen...

"Jag har redan förlängt mitt liv med säkert ett par veckor, på bara en vecka"...

Positivt eller negativt?

...

God natt med er <3

Jag kom på vad det var som jag mådde så dåligt för i början av veckan. Inte så mycket svälten och döden...

Nej, det var tv:n. Alla de nya kanalerna som jag nu helt plötsligt hade tillgång till... Att inte explodera av alla nya valmöjligheter. Att orka ens hantera att dessa nu finns...

Och... Att lyckas komma underfund med hur allt fungerar... och varför inte allt fungerar, som borde fungera!

Förändringar är skitjobbiga. Förändringar är skitjobbiga. Förändringar är skitjobbiga...

Och förändringar är såå mycket jobbigare när man inte har någon energi. När lungorna gör sig ständigt påminda... Och när man är påväg mot någonting som man borde vända ifrån "nu, nu, nu!"...

...

Jag är orolig. Osäker. Nervös...

Och jag befarar att varje handling jag utför... Varje beslut jag tar, är "fel, fel, fel!" åt ett håll eller det andra...

Att jag ska försämra saker för mig själv eller andra, när allt jag egentligen vill, är att allt blir så bra som möjligt... Så rätt som det bara kan bli!

... Jag står mitt på vägen... Vill inte gå. Inte framåt. Inte bakåt. Jag vågar inte titta åt höger eller vänster...

Jag vill bara stå stilla. Sluta gå. Stanna "stopp!"... För att då kan inget skada mig. Saker kan inte bli sämre. Inget händer... Allt står bara stilla...

Jag orkar inte röra på mig. Inte ett steg till... Det vill jag inte...

Jag vill vila. Blunda. Sova...

Jag vill ha en lång paus. För att sedan kunna, i lugn och ro, ta ett beslut om ifall jag alls vill eller orkar fortsätta gå...

...

Ja, jag tycker inte om förändringar. Tycker inte om att frångå. -Byta ut någonting som redan fungerar. Som jag har vant mig vid och känner mig trygg med...

Jag tycker inte om den resan. Att gunga fram och tillbaka, medans jag försöker komma fram till ifall det nya är bra eller dåligt. Bättre eller sämre...

Jag tycker inte om osäkerheten över de oklarheter som alltid promt ska finnas... Bristen på tydlig information... Svårigheten att få svar på tal. På funderingar och stora "livsviktiga!" frågetecken...

... Tycker inte om ångesten och nervositeten som det innebär innan man vet med säkerhet att saker fungerar som de ska... Och att jag vet hur dessa fungerar! Förstår vad andra tänker. Vad som är sagt och inte sagt...

Tycker inte om tiden emellan "nytt och obehagligt" och... -Ja, vad ska man kalla det? "Välbekant, hemma och tryggt...

... Och den här tiden. Den som jag upplever nu...

Jag orkar bara inte tänka på det. Samtidigt som jag inte kan släppa det. Inte förräns allt är som det ska. Förrän alla frågeteckan är noga utsuddade. Allt fungerar... Och jag förstår vad som händer och inte händer...

Inte förrän allt känns tryggt och "hemma"...

...

Ja, jag pratar om mitt nya abonnemang. Min syster, som jobbar på företaget i fråga, ordnade ett avtal till mig. Ett bra sådant...

Men problemet är att jag inte förstår vad som gäller. Hur avtalet egentligen ser ut..

Då andra människor, inte så ofta tycks se någon anledning till att ge utförlig information... Inte på det sätt som jag själv känner att jag behöver göra, både när det gäller till mig själv eller andra...

Jag skriver hellre för mycket än för lite. Och när det gäller för egen räkning, står det oftast på minst tre olika sätt, och på lika många ställen..!

... Det är ju klart.

Jag har ju en syster som fixade avtalet till mig. Gjorde beställningen åt mig. Och det är ju också mycket därför som jag känner mig så orolig. Osäker... -För att jag vet inte vad som blev gjort. Sagt...

Och då kan man ju tycka att jag kan kontakta henne...

Och det har jag gjort. Jag har haft kontakt med henne. Och vi kom överens om hur jag ville ha det. Vad hon skulle ordna...

Men när jag sedan messar för att dubbelkolla, på grund av min osäkerhet... och hon inte svarar... på flera dagar(!)...

... Ja, då...

... Eftersom att ångesten och osäkerheten jag känner, är återkommande. Och kommer som en varm, svettande våg över mig när jag minst anar det... -Gör mig himla nervös, kunde jag inte hålla mig borta ifrån att maila kundtjänst och fråga.. också. -Hur mitt avtal egentligen ser ut...

... De svarar inte på mailen.

Idag ringer(ringer!) de... De ringer igen... Men båda gångerna blockeras samtalet av något program i min mobil...

Och även om jag skäller på dem inom mig själv och säger att de borde "maila..!".. -Så vill jag samtidigt inte så gärna ha svar alls...

... För att...

Jag tror att vilken handling jag än gör, ska förvärra. -Försämra saker för mig eller någon annan...

Att avtalet ska vara något fel på, och att det skulle innebära ett sämre avtal efter mitt mail...  Att min syster ska förlora på det "för att jag inte vänder mig till henne som person istället"... Vad vet jag om ifall hon får några förmåner av att "värva kunder" eller något..?

...

Och samtidigt som allt detta...

Jag har min fysiska hälsa att tänka på, också...

Jag mår alltsämre. Blir allt svagare... Och mina lungor...

... Förut blev det tyngre framåt kvällarna... Men nu har jag hela tiden känslan av att lungorna inte riktigt orkar med... Jag menar. Jag får inte andnöd eller jobbigt att andas... Men... de ömmar, på något sätt...

Och jag orkar ingenting längre. Jag tar mig aldrig utanför dörren.. om jag inte känner att jag måste...

...

Och att jag då fick mess från en butik i stan, om att mitt paket hade kommit..!

Jag har aldrig fått något paket dit förut. Och det kändes väldigt tungt att behöva, för det första "betala nästan 100 spänn för att ta sig in och hämta ett paket!"... Och för det andra, orka ens ta sig dessa meterar fram till affären, från busshållsplatsen!

... Nej, jag såg inte fram emot det.

Men paketet behövde hämtas. Så i fredags tog jag mig i kragen, och hoppades att jag skulle överleva att både ta mig dit och hemåt igen...

... Det gick bra. Jag var piggare idag(då). Ynka mer att äta innan jag åkte... och jag blev förvånad över hur mycket jag orkade. Till skillnad från tidigare dagar hemma, när jag fick hålla mig för bröstet och gå dubbelvikt, för att orka ställa mig ur soffan alls..!

...

Paketet var tungt...

Nej, nu ljuger jag. Det var inte tungt. Det var jättelätt. Innehöll ju bara en katalog, lite sladdar, en fjärrkontroll och en liten digitalbox(antar jag att det heter)...

Men alla företag envisas ju alltid med att lägga ett litet(litet) paket i en stor(överdrivet stor) kartong... -Som gör att man knappt kan bära den ändå..!

... Så, där gick jag. Med ett stort paket, som bara blev tyngre och tyngre. Svårt att hålla. Fingrar som fick krampa fast i kartongen, för att den inte skulle glida mig ur händerna...

Rakt igenom stan. På långa gator som aldrig tycktes ta slut, gick jag. För att envist och beslutsamt ta mig till en annan affär för att köpa lunch...

Jag hade kunnat ta bussen hem. Ätit när jag kom hem...

Jag hade kunnat äta lite tidigare, och då köpa någonting på butiken där jag hämtade ut paketet...

... Men nej.

Jag visste vart jag ville. Jag visste vad jag ville ha... Och hur jobbigt det än var, skulle jag, med paketet i famnen, ta mig in på affären.. -Köpa min lunch... och ta mig till busstationen. "Enda fram!"...

Men jag ångrade stort att jag inte tog med mig mitt chassi att knyta fast paketet på... "Jag visste ju att de alltid överdriver kartongstorlekarna"... Sakerna "skvalpar" ju omkring därinne... "Alltid..!"...

... Men jag tog mig hem. Med paketet. Med lunchen.

Åt...

...

Annars denna vecka...

Nytt kanalpaket(då de markbundna kanalerna(som jag trivdes med såå) kommer att försvinna härifrån), blev fixat. Som sagt.

Jag har lagat mat någon gång, också. Fyllt på lite i frysen...

Jag har kämpat med att orka diska, åtminstone lite grann. "Någon dag, då och då"...

Och jag har vankat mellan sängen och soffan. Känt att det har varit alldeles(alldeles) för långt mellan måltiderna... Och att jag har "fått" alldeles(alldeles) för små och meningslösa måltider...

Jag har varit...

.. Känt mig desperat till stöd. Till att få prata med någon om det hela... Utan att för den sakens skull, ofrivilligt klistra fast mig själv vid att göra en förändring...

För att jag vill inte ha någon förändring. Jag är inte beredd att försvåra saker för mig själv igen. Att "ropa på dödslängtan" nu när jag äntligen efter så många år, inte känner av den hjälplösheten. Det kriget inombords, som så länge gjorde livet omöjligt att orka levas...

Jag vill inte göra någon förändring ifrån det som fungerar. Från min trygghet... "Även om jag går med fasta steg mot någonting som jag inte vill möta!".. Även om jag börjar tröttna på vad jag håller på med... Tröttna på "smärtan" i bröstkorgen... På oron och rädslan om nätterna...

... Men jag vill bara prata med någon...

Och någonstans(någonstans) önskar jag nog ändå att allt bara kunde vara över. Att detta inte var så mycket av en trygghet för mig, "-att jag väljer det, fastän det tar död på mig..!"...

... Jag önskar nog...

... Att jag både kunde fortsätta, och(!) överleva och må bra...

...

Jag önskar att jag kunde sova så mycket mer och längre än vad jag gör...

Jag tycker inte om att vakna... Tycker inte... om någonting i min vardag, just nu...

... På lördag(tror jag att det är) firar 24åringen, 25årsdag... Och jag kan inte svika... Jag vet inte hur jag ska orka mig dit... Men jag kan inte svika...

...

Nu ska jag se om jag för första gången idag, kan lägga mig på soffan och koppla av...

Ångest, ångest, ångest. Osäkerhet och oro...

"Låt livet ha sin gång. Koppla av... Allt ordnar sig tillrätta, till slut"...

Jag önskar bara att jag kunde lita till ordspråket "Hälften av det man oroar sig för, händer aldrig. Och resten händer ändå"...

... God natt med er <3

... Jag har ont(det är nog mer ett obehag) i bröstet. Som om bröstkorgen snart ska spricka... Lungorna känns ömma. Ungefär som när jag hade lunginflamation den där gången när jag var mindre. Fast inte lika starkt...

Men det blir värre nu. Det känner jag. Jag kan ta mindre och mindre djupa andetag... Och varje natt, ligger jag och oroar mig för att... det ska hända något...

... Jag funderar. Men kan inte... Jag kan bara inte...

Hur orolig jag än är... Jag kan inte. Av främst två anledningar... "Den enda kontakt som jag skulle kunna tänka mig att kontakta om det skulle behövas, är på semester"... Hon har semester i två veckor till... Vilket oroar mig lite extra... "Klarar mina lungor och hjärtat så mycket mer stryk nu?"...

... Och för det andra... Jag kan inte... "Jag kan inte kontakta någon och uttrycka min oro. Inte be om en undersökning av lungor och hjärta... Och sedan inte kunna, vilja eller vara beredd att ta emot någon hjälp med mitt problem"...

Att höra av mig till någon... och samtidigt, varje gång jag tänker på hjälpen som jag kommer att bli erbjuden(eller påtvingad)... känna direkt att "Nej, jag vill inte ha någon förändring. Jag vill inte tvinga bort den trygghet och stabilitet som jag ändå känner att jag har funnit i mig själv och vardagen, igen... Och jag är inte beredd att förstora upp någonting som jag har jobbat så hårt på att förminska"...

Jag menar. Kriget är slut nu. Det krig som jag stod ut med och kämpade emot i så många år...

Och sålänge som jag inte ser att jag skulle på något sätt, kunna(eller vilja) ändra på det... -Så kan jag inte vända mig till andra människor... Oroa andra... Det går inte...

Och det är klart. Det smärtar...

Förutom fysiskt.. smärtar det också psykiskt.. Men mest emotionellt. Oro...

...

Veckan som varit. Förutom styckena ovan...

Jag har lagat mat, hela två gånger(!), denna vecka..! Ja, det är mycket för att vara jag. Jag som bara lagar mat när frysen blir tom på matlådor. Och då oftast halv-eller helfabrikat!

Men nu behövdes det en del ny mat. Och när jag väl hade lyckats(halvt som) komma fram till ett beslut på vad jag skulle köpa på affären. Vad jag skulle strunta i att köpa... Vad jag skulle ångra åt det ena eller det andra hållet... Och vad som var värt vad...

När jag väl hade gått till affären här på byn två gånger...

... När jag väl hade funderat på vad jag skulle laga.. Hur jag skulle laga det... Dribblat fram och tillbaka i flera dagar...

... När jag hade planerat det in i minsta detalj.. och vant mig vid... Blivit bekant med den maträtt som jag föreställde mig i mitt huvud...

... Och... när väl känslan och energin var den rätta, inombords...

Ja, då satte jag igång. Lagade mat...

Lät disk och kladd, bombadera min diskbänk. Köksbordet bli än mer nerdränkt av diverse pulver, bitar och smulor...

Ja-a. Kaos.

Och sedan var det bara efterruset i huvud och hjärta, som hängde kvar...

... Ja. Förutom kaoset i köket, dåda... Det lyckades jag ta hand om idag :)

.. Och dagen efter(tror jag att det var), passade jag på att laga nästa maträtt också. Eftersom att råvarorna jag köpte, antingen behövde användas rätt så direkt, eller frysas in...

...

Annars har jag legat mycket på sängen. Blir en(minst en) vila varje dag. Där jag längtar efter en paus mellan programmen jag följer på tv, för att få gå och lägga mig.

Jag sitter vid tv:n hela dagarna. När jag inte planerar och räknar på datorn.. eller förhoppningsvis tar hand om lite disk...

... Men att ligga ner är inte så enkelt, det heller...

Jag känner mig ju för slut i kroppen för att orka sitta upp... Egentligen. Men att ligga ner, gör mina lungor än mer ansträngda. Som om jag pressar upp min rygg i lungorna på något sätt... Och jag blir bara tvungen att sätta mig upp igen, efter en stund...

Att sätta handen mot min bröstkorg... Usch.

Jag menar. Nedanför brösten, kan ju revbenen naturligt sticka ut lite. Beroende på hur man sitter... Hur mycket man drar in magen, och så vidare...

Men över brösten... Det känns hemsk... att jag börjar få sådana gropar där...

...

Jag har bara varit hemma hela veckan...

Så att. Så mycket mer har jag nog inte att dela med mig av... Om jag inte har glömt något...

... Jag ska nog borsta tänderna och gå och lägga mig nu. Lyssna på musik... Vila... Och förhoppningsvis somna innan jag kliver upp igen... För att jag orkar inte sitta uppe mer idag...

God natt med er <3

... Okej, vi får se om detta blir ett väldigt kort inlägg. Eller om jag ens orkar skriva och publicera det alls...

...

Den stilla oron fortsätter. Ja. Stilla, för att jag trots rätt så stor oro och egentlig förtvivlan över vad jag håller på med och är påväg, känner mig väldigt trygg och lugn... Stabil i det liv jag nu lever. Det sätt som jag nu hanterar allt på...

Och att avsaknaden av den inre storm som jag upplevde vart dag i flera år, inte är det minsta saknad...

... Men som sagt. Den stilla oron fortsätter. Och det känns som om den blir starkare och starkare. Mer intensiv, ju längre tiden går. Och ju mer kropp jag förlorar...

Ja. Härom dagen. Om det var i förrigår.. -Upptäckte jag att mina bröst inte längre är lika fylliga som de brukar vara...

Jag menar. Jag håller nästan aldrig i dem. Men så råkade jag göra det för någon dag sedan... Och de är säkert hälften av vad de brukade vara..!

... Min bröstkorg känns ansträngd framåt kvällarna. Sådär så att det blir tungt att andas. Ibland dunkar hjärtat lite extra högt. Dock väldigt sällan...

Och att vila armen över bröstkorgen när jag ligger ner... Eller sitter baklutad... Ja, det känns väldigt obehagligt. Som om armen skulle väga tio kilo... och revbenen bara klarar nio...

... Ja, och så det här med att lämna lägenheten. Visst kan jag göra det... Men det blir mer och mer sällan. Och att åter ladda mitt busskort... Det finns inte på världskartan...

Det "jag" som slaviskt kollade erbjudanden på stormarknaderna... för att se till att ha varierad mat hemma, orkar nu inte ens slänga ett öga in på något reklamblad... "för att jag orkar ändå inte åka iväg och handla"...

... Jag har inte längre någon rutin på diskandet. Blir praktiskt taget aldrig gjort... Någon gång, då disken blir för jobbig att se på... Eller jag får svårt att äta eller knappt med plats för mer disk på diskbänken...

Ja, då måste jag ta tag i lite... Men det blir aldrig allt. Och innan jag har hunnit beta av, kommer där mer...

... Att tvätta. Det har jag behövt göra länge... Men det finns ingen energi till att gå ner till tvättstugan och boka tid... Inte heller att ta ut sopor.. Eller städa när damm och hår bildar ett täcke på golvet...

... Jag ligger mycket i sängen...

Eller mycket och mycket... Men mer och mer, iallafall...

Ser på tv. Äter...

... Ja, äter.

Jag äter. Men...

...

Men trots att jag bara sitter inne. Funderar. Tung i kroppen. Seg i sinnet... Lätt i sinnet. Uppåt... Orolig och förtvivlad... Med en stark insikt om att jag borde ta tag i det hela. Men ett samtidigt medvetande om att det aldrig kommer att bli av...

-Så...

... Jag tror att jag tappade vad det var jag skulle skriva...

Men har för mig att det var detta... -

Trots det, så var jag iväg i ett par dagar, i fredags...

... Mamma messade mig helt plötsligt och frågade om de kunde komma över en vända och hjälpa mig  med det som jag ville ha hjälp med. Det vill säga, att kolla över det här med internet och tv... Mina kanaler kommer nämligen att försvinna härhemma. De markbundna... eller vad det nu heter...

Vilket innebär att jag måste fixa abonnemang. Och jag ska även byta till fiber, från Adsl. Eftersom att det blir ungefär hälften så dyrt...

... Men, ointressant. Ointressant...

... Så. Eftersom att jag gärna ville träffa mina föräldrar, kastade jag mig in i duschen. En snabbdusch. Oundvikligt efter över en vecka utan...

Och så började jag torrtorka golven. Plocka skräp och torka ytor... Diska lite disk...

... Och sedan bara koppla av.. Försöka, iallafall.. -Framför tv:n...

Nervös i magen. Pirrig i bröstet... Med en osäker känsla inombords... "Varför blir jag alltid så nervös när de ska hit, men inte när jag ska dit?"...

...

... Men efter att pappa och jag hade kollat upp vad jag skulle beställa... och hur jag skulle gå tillväga, bestämde vi oss för att gå till fiket. Jag hade aldrig varit där. Så det passade mig bra. Det hade jag länge sett fram emot...

Och efter det...

Ja, då slutade det med att jag följde med dem till 15åringens jobb. Han jobbar på gatukök... kanske det kallas... Snabbmat, iallafall...

... Och visst kände jag lite grann, att det var dumt att frångå mitt kostschema... Och att jag skulle gå upp i vikt av det. "Svika mig själv"... Men jag ville. "Och jag träffar ju nästan aldrig folk. Så att en dag utan svält, gör ingenting. Det tar bara lite längre tid att dö".. Vilket inte är negativt!

... Men visst... Ett smärre inre krig som pyrde lite grann inombords...

... Vi åt. Jag åt en fiskburgare...

Och fastän pappa skulle skjutsa hem mig igen efteråt, slutade det med att jag följde med dem hem istället. -För en filmkväll...

"Så kan du fortsätta svälta igen imorgon", var vad han sa. Min pappa...

Han menade det såklart inte. Han vet att det var sant. Och det höll jag ju med om själv också, när han sa det.

Men det är ju klart att han ser på det mer allvarligt än så. Egentligen... Men vad ska han göra?

... Jag är väldigt öppen om det här, med mina föräldrar. Pratar om det som om det vore vardag. Någonting som varenda människa gör, känner och upplever...

Men det är ju för att, för mig är det vardag. Det har pågått såpass länge nu, att det har blivit mitt "jag"...

Att skada mig själv. Att gå sakta mot döden... Att bara sitta hemma ensam... nästan hela livet... Och att helt enkelt... inte bry mig...

... Ja, det är "jag"...

Och nu kämpar jag inte heller för någonting, längre... Jag vill inte längre särskilt mycket... Och det lilla jag vill, de stunder jag vill någonting... Dessa slås ner av insikten och vetskapen om att det inte är möjligt "på grund av den, den eller den orsaken"...

Så att. Att uppnå någonting alls. Det finns inte på min livskarta. Det är liksom en fluga som jag lätt viftar bort. En liten dunfjäder som jag blåser ifrån mig... En smula som jag borstar från bordet...

... Ja, jag stöter bara bort tanken... Bilderna av den lycka och framgång som hade kunnat vara...

... "Det här är min vardag. Mitt liv... Mitt jag"... Helt enkelt. Jag har förlikat mig med det. Accepterat det. Funnit en trygghet.. -Ett lugn i det... Och på sätt och vis... -Jag trivs.

... Men samtidigt...

Hade jag haft någon att kontakta nu, som jag känner trygghet i.. -Kanske jag hade gjort det...

Ja, om jag hade tagit mig över det stora hindret... Det omöjliga hindret... "Att jag inte kan höra av mig till någon, när jag inte är beredd att ta emot hjälpen"..

"Vem gör något sådant, liksom?"...

Men jag är orolig. Och tanken att jag "borde", gnager i mig för vart gång jag känner av någon kroppslig hälsoförsämring... Eller slås av insikten att detta tar mig mot döden... Ett ställe som jag inte är redo att möta. Villig att möta... -".. Olycklig eller inte!"...

...

Dagen efter, åkte jag iallafall hem med första bästa buss. Efter en natt utan sömn...

... Och idag har jag känt mig alldeles borta. Alltså. Klar i huvudet, till den grad att jag kunde räkna och kolla en massa produkter på nätet... Men borta på det sätt att jag trodde att det var kväll och snart dags att sova, vid ett på eftermiddagen...

... Och nu känner jag bara av pressen att maila min nuvarande internetleverantör. Ställa frågor. Att maila den nya som jag ska beställa ifrån. Ställa frågor...

Att diska. Laga mat. Tvätta kläder... Och att handla mer mat...

... Och pressen... Ja, den ligger i att jag inte alls orkar..!

...

Hmmm..

Jag kan ha glömt massor av veckan som varit...

Men eftersom att detta var vad som kom till mig nu, antar jag att det också var det viktigaste och mest minnesvärda för tillfället...

Så.

God natt med er <3