Livet ur D:s synvinkel

Direktlänk till inlägg 7 augusti 2016

Det blåser upp till storm

Av D - 7 augusti 2016 19:09

... Den här veckan har jag haft svårt att acceptera både mig själv.. och hur jag lever...

Jag har ältat och skrivit. Jag har önskat och drömt. Dribblat fram och tillbaka, om de möjligheter som finns "men ändå inte"...

Och jag har åter känt som jag tidigare gjorde, innan jag började äta på ett tryggt och stabilt sätt... Ett sätt som jag trivdes med. "Som fungerade"...

Jag har för första gången på månader, känt att jag inte riktigt vet vad jag vill. Hur jag vill ha det... Och jag har tvivlat på mig själv. Mina val... Alternativ...


Att ha börjat kriga med mig själv igen. Det känns som lite av ett bakslag. Ett bakslag som kommer av att på omöjliga vägar, försöka kombinera ett socialt liv, med en ätstörning som nu tar mig närmare döden än vad jag någonsin lyckats komma...


Det går inte att kombinera. Jag kan inte helt plötsligt sluta svälta mig själv. För att sedan gå tillbaka, efter några timmar, till ett strikt schema...

Det fungerar inte för mig... iallafall...


...


Men jag lyckades, dagen efter jag skrev sist. Ja, där på måndagen.. -Iallafall gå tillbaka till mitt strikta schema igen...

Jag har sedan dess, sett till att äta enbart de kalorier som jag tillåter mig själv. Som finns där på schemat...

Och likt som jag hade lovat mig själv, har jag slutat med godiset. Det som jag kände mig så beroende av helt plötsligt efter Bästisens besök...


Det var en hård kamp, till en början... Och jag fick skriva väldigt många och tjatiga texter, där jag övertygade mig själv om varför jag skulle låta godiset ligga där på hyllan, orört ".. tills jag kan njuta av några bitar tillsammans med någon annan... Eller tills jag ångrar mig igen"...


Och jag har inte rört det.


...


Annars.


Jag har inte varit utanför lägenheten sedan jag skrev sist.

Jag har lagat mat någon enstaka gång...


Grannar har flyttat upp här ovan nu. Och lyhört är bara förnamnet!


... Och jag har försökt. Men bara försökt(!), få diskat lite grann... Då det känns som om hela lägenheten håller på att rasa samman! Förfalla...


...


Mamma messade idag. Släppte två bomber på mig..!

Eller ja. Bomber och bomber. Jag visste ju att det skulle ske. Det är ju någonting som jag har räknat med. Då vi har pratat om det så mycket...


Men det gjorde samtidigt, under en av mina hårdaste veckor på länge, att jag fick lite ångest och kände mig stressad, till på köpet...


Vi ska gå på fik... Jag, mamma, pappa... och så tror jag, 15åringen.. -På tisdag.

Vi ska åka till ett slott. Äta fika... Och sedan planerar de att äta på en grill.. Och efter det, spela minigolf... Vilket jag får ta ställning till sedan, om jag vill vara med på eller inte...


Men fiket ska jag iallafall gå på...

Och det som känns lite jobbigt, är ju då att återigen avvika ifrån matschemat. Att än en gång riskera att börja proppa och tappa mig själv, när jag väl kommer hem. Tillbaka till vardagen...

Och för att inte förglömma.. eller bortse ifrån... -Jag kommer att gå upp i vikt!


Ja, jag vet att det är dumt. Och jag vet att de ynka hekton som jag kommer att gå upp.. om jag ändå lyckas hålla matintaget "normalt".. På en lagom nivå.. -Kommer att försvinna väldigt fort, om jag sedan går tillbaka till mitt schema när jag kommer hem...


Men det hjälper inte.

Jag vill inte gå upp... Det känns nästan som en rädsla. Att jag är rädd att tappa kontrollen. Tappa greppet om mig själv, min kropp och min styrka...

Som om jag sviker mig själv... om jag inte fortsätter gå med framgång i den enda sak som jag klarar av att hantera att sträva efter...


... Men jag funderade en stund. Och kom till slut fram till... "Jag ska inte tänka att jag måste svälta. Utan jag måste tänka att "jag måste fortsätta äta som jag gör "för att det är tryggt. Stabilt. Och det fungerar"...

För att på det sättet, tror jag att jag kommer att kunna fortsätta acceptera att träffa folk och därmed tvinga mig själv att frångå kostschemat... På det sättet, tror jag att jag kommer att kunna fortsätta kombinera ett någorlunda socialt liv(det lilla jag ändå har) med min ätstörning. Mitt självskadebeteende... och det enda liv som jag har funnit mig själv orka leva med...


... Och den andra bomben(förutom tisdagens fika), var 23åringens grillfest som ska vara på lördag...

Ja, jag har lovat att komma dit också. Vilket såklart gör mig än mer stressad "eftersom att det blir två sociala sammanhang med avvikande ifrån matschemat, på en och samma vecka!"...


Men som sagt. Acceptera.

Dagarna som jag svälter, ska nog mer än väl väga upp för dagarna jag frångår schemat!


...


I onsdags hörde MinKontaktPåKommunen av sig iallafall. Sa att hon var tillbaka ifrån semestern nu...


Och jag vet inte om det har med saken att göra. Om det bidrog till att veckan blev extra tung, med extra mycket tvivel... och fler önskedrömmar...


Men jag tror inte att det hade en sådan stor inverkan...

Jag har ju många gånger, tvivlat. Många veckor, känt att jag borde vända på steken. Att det är dags. Och att livet inte är värt "om jag har det såhär"...


Men den här veckan har jag många gånger, i mina egna texter, diskuterat med mig själv, vad jag gör mot mig själv. Vad jag utsätter mig själv och andra för...

Och det faktum att jag inte har varit nöjd. Känt mig tillfreds med tillvaron. Med mig själv... Att jag inte längre trivs lika väl med hur jag hanterar det hela, som jag tidigare gjort...

Det faktum att nu den trygghet och stabilitet jag kände i att inte längre behöva kriga med mig själv, börjar avta... Det gör ju inte saken enklare!


... För att jag känner fortfarande inte att jag kan ta steget och vända håll!

Jag känner fortfarande att jag hellre fortsätter med detta, än att slänga mig in i någonting som jag vet(vet) att kommer att göra allt så mycket värre. Som jag vet att tidigare aldrig har fungerat..!

Att be om hjälp. Räcka sig ut till någon alls... När jag vet(vet) att jag inte kommer att vilja längre när jag väl får hjälpen...


... Nej. Jag kan inte. Jag vill inte...

Hur mycket jag än önskar att jag med hela mitt hjärta, ville för både mig själv och mina närmaste, bli lycklig. Stark... -Så är det inte vad jag vill...


På sidan av denna trotsiga och envisa hjärna... Som bara vill skada mig.. -Önskar jag mig dock ett liv ute i naturen. Önskar mig kärlek från och till djur och andra människor...

Jag önskar mig mycket skratt och en övertygelse om livets mening och värde...


... Men jag sitter fast...

"Inte ens för mina närmaste.."...


...


Jag kan iallafall acceptera en heldag tillsammans med mamma och pappa...

Acceptera en heldag på grillfest hos min syster... Och det är positivt!


Men jag oroar mig redan för hur jag ska återgå till kostschemat sedan. Och hur mycket jag ska behöva börja om med min viktnedgång...


Och jag oroar mig fortfarande, trots det(!).. -Över hur länge jag ska låta denna idioti fortsätta. Hur många hälsoproblem jag ska dra på mig...

.. Och när lungorna eller hjärtat ska bestämma sig för att kollapsa...


... Samtidigt som jag bävar inför att snart behöva möta ytterligare sociala sammanhang... Det ena efter det andra. Och det fjärde efter det femte... "Det förstör min svältstrategi!"...


Det, hand i hand med mina funderingar och det behov som bara växer, att en gång för alla, ta emot hjälp. Bli frisk, stark och lycklig...

Att äntligen få ett liv som betyder någonting. Där jag orkar med och klarar av vardagens alla sysslor...


Att ta emot hjälp, utan att backa innan jag har gått framåt...


...


Jag orkar inte med vardagens sysslor. Det känns som om jag drar på tio ton.. Bara för att orka diska några glas!

Tvätten har inte tagits omhand på månader..!

Golven och övriga ytor, känns äckliga... och ögonen faller till golvet av tyngden av att bara titta på dem..!


Jag har inte haft någon menstruation alls, på flera månader...

Och jag orkar inte, ens de gånger som jag kanske hade velat(!), umgås med någon på eget initiativ...


... Dagarna känns långa och sega. Meningslösa...

Och näst efter sömnen, kommer måltiderna. När det gäller "den bästa tiden på dygnet"...


... Och mitt mål...

Det tycks vara att börja må ännu sämre. Att bli ännu svagare...


... Men kanske efter en vecka till av funderingar, att jag tar steget mot ett nytt liv.

Jag vill ha ett friluftsliv. Och jag vill känna mig fri och harmonisk...

.. Egentligen...


...


God natt med er <3


 

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av D - 27 augusti 2018 10:22

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Av D - 2 april 2018 13:56

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Av D - 13 januari 2018 18:19


 

Av D - 22 september 2017 19:23

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Av D - 5 september 2017 13:39

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2016 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards