Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Ett steg framåt

Av D - 20 november 2016 00:16

... Nervositet. Oro...

Sådär så att det gnager och stör...

Skuldkänslor. Rädd att svika... -En samtidig känsla av att göra någonting som man egentligen inte vill... -Eller kanske ens borde..!

... Och en totalt dränerad psykiskt energi...


...


Idag vaknade jag efter en natt av sömn. Dock med oroliga drömmar... Men ändå utvilad...

Jag klev upp till syster, som redan hade vaknat där hon låg och trängdes i en liten tvåsitssoffa...

Vi åt frukost. Fortsatte se på den serie som vi hade börjat på igår...

... Och sedan tog vi första passande buss in till stan...


... I stan så gick vi först omkring lite...

Småtittade i affärer. Men från min sida, ändå rätt så ointressant. Då jag har svårt för att gå i affärer... -Alldeles för många grejer på liten plats... För mycket för att kunna urskilja det ena från det andra... Och alldeles för många saker för att i vilket fall, kunna välja ut någonting intressant... -Utan att få en smocka av Herr Beslutsångest...


... Men trots det, kunde vi lugnt och sansat, gå och strosa bland hyllorna...

Och sedan, sådär vi lunchtid.. -Försöka hitta ett fik att gå och sätta oss på...

Vilket var lättare tänkt än gjort!


...


Det stör mig lite(eller mycket!)...

Min syster. 28åringen...

-Jag tror att jag har varit för snäll. Ställt upp för mycket... Och krävt alldeles för lite tillbaka!

För att hon har börjat förvänta sig saker. Hon frågar inte ens längre. Utan.. -Igår på affären, drog hon ner en massa godis ifrån hyllorna, rakt ner i kundkorgen... -Fastän hon visste att det var jag som skulle åka på att betala allt(eftersom att det är underförstått att hon inte gör det)...

Några dagar tidigare, hade hon planer och önskemål om att vi både skulle gå på bio och äta på fik... -Fastän det även här, är jag som får betala "då hon inte har råd"...


... Och idag plockade hon åt sig, utan att höra så att det var okej och jag hade råd) två bakverk på fiket...

-Tjatade sedan hela kvällen, om den där kappan som hon ville ha "men ju inte har råd med"... Man hörde hur hon riktigt hoppades på att jag tids nog skulle säga att "ja men jag kan köpa den till dig"...

... Visst. Jag hade tänkt köpa den i present. Men det kändes ju inte lika kul efter denna helgen. Då hon återigen har fått mig att känna mig som hennes fritidskassa... -Jag har råd... Men det är ju för att jag inte annars spenderar... Jag menar... Såå mycket pengar får jag inte in i månaden..!


...


Jaja...

Vi hittade iallafall ett fik, till slut... -När det väl blev tommare på folk... Men då hade jag redan blivit väldigt osocial, trött och tråkig... -Kunde inte riktigt svara på tilltal... -Vilket i och för sig, började redan på bussresan dit...


Jag kände mig ju lite tråkig. Lite sådär skyldig. Eftersom att jag ville "vara där" för min syster... Och inte bara vara där...


... Vi åt vår fika... Och sedan tog vi en buss tillaka hem hit igen...


Väl hemma, har det blivit mer serier...

Och sedan så lagade vi mat. ChilliConCarne.. -Tillsammans...

Den blev jättegod. Riktigt lyckad.


... Det blev en promenad i mörkret. Ganska trygga... Men ändå lite halvt paranoida... Vilket jag alltid blir.. -För att det ska hoppa fram vilda djur mitti vägen eller ute på ängen..!

Tycker inte alls om oförutsägbara saker som jag inte kan kontrollera..!


...


Sedan. Nu till kvällen...

Eftersom att syster är rätt så oeftertänksam... och inte riktigt är lika orolig och spänd(för samma saker) som jag är.. -Blir jag lite extra orolig för mina möbler när hon är här...

Och helt plötsligt, när vi sitter där och äter, blir jag orolig och paranoid över mitt vardagsrumsbord...

-Alla möbler som jag har köpt, har kostat mig runt 5000:ingen styck... Och alla saker som jag har i lägenheten, som jag har köpt själv, kommer jag aldrig att vilja(eller orka) byta ut eller "uppdatera"... -Eftersom att förändringar i hur det ser ut hemma.. Hur gardiner hänger... Hur bord står... -Och så vidare.. -Är väldigt jobbiga och ansträngande...


... Men så fick jag iallafall för mig att det hade stänkt upp sockrig kolsyra på mitt bord. Eftersom att jag bara hade lagt vaxduken över större delen av bordets mitt...

Jag lät min ångest hållas, ganska länge. Men till slut orkade jag bara inte med gnagandet i själen och sinnet.. -Så att jag tog bort alla saker från bordet.. -Och för första gången sedan bordet köptes, vågade jag ta en fuktig ren trasa.. och torka det...


Men så kom nästa ångest.

Jag lät bordet stå i ett par minuter. För att inte riskera att stänga in fukt mellan duken och bordet... -Men efter att vi hade lagt på duken igen.. -Den här gången, över hela bordet.. -Fick jag bara för mig att det det skulle bli fuktmärken under duken, där nu sakerna stod och pressade in fukt i bordet...


Det gnagde och gnagde. Och jag fortsatte stirra på den där duken.. -Önskade att jag kunde se igenom den. Så att jag kunde försäkra mig om att det inte hade tagit skada...

... Men jag höll ut... Lät det gnaga... -Tills... "Nej, jag måste ta bort duken igen(och alla saker)... För att jag klarar inte av att slappna av annars.. -Om jag inte vet"...


... Men bordet verkade okej...

Och nu, ett par YatzyOmgångar senare.. -Har jag gått och lagt mig för att sova...

Eller ja. Jag har satt mig på sängen. Bloggar...

-Nu ska jag gå och borsta tänderna... Och sedan försöka sova en stund...


God natt med er <3

Av D - 19 november 2016 00:22

... Jag hade bestämt mig för att sluta köpa godis...

Jag hade bestämt mig för att bara köpa ekologiskt...

Jag hade bestämt mig för att undvika onödiga tillsatser, tillsatt salt och sötning...

... Och för att undvika hetsätande eller överätande, behöver jag även äta vid speciella tider...


... Men allt spricker när syrran kommer över...

Hela den här dagen har spruckit helt, vad gäller både vad jag köper, vad och hur mycket jag äter...

Det har blivit en massa godis. Först inget att äta alls, på halva dagen. Och sedan en hel del till kvällen... -Så att jag mår illa!


Det jag har köpt, har varken varit ekologiskt eller egentligt bra och nyttigt...

Och jag känner bara ingen stabilitet alls...


Jag har ju så svårt att säga nej. Att behöva känna att jag inte ställer upp. Sviker...

Så att.. Vill hon att vi(jag) köper godis, är det vad jag köper... Och eftersom att det är jag som står för allt vi äter, kände jag inte att jag ville slå till på extra dyra varor... -Så att det blev billiga märken. Icke ekologiska...


... Men från och med nu, tänker jag inte spela på mitt eget mående... Min egen hälsa.. -För någon annans skull...

Utan känner jag att jag behöver avstå godis och andra godsaker, måste jag göra det även när hon ska komma... Godis får hon äta hemma!


...


Ja-a... Dagen idag.

Vaknade imorse, efter att faktiskt ha fått sovit lite grann...

Klev upp. Satte mig vid tv:n... och åt frukost...


Sedan, när klockan blev runt halv elva.. -Gick jag hemifrån. Iväg till bussen...

Träffade 28åringen. Gick ut med henne och hennes hundar, i regnet...

In och se på hennes nya lägenhet. Se på tv... Och så småningom äta...


Iväg till affären en vända. Handla det vi skulle ha i helgen...

Mer tv. Syrran packade lite saker... Jag sysselsatte mig med att inte bry mig om hundarna, och kel med katterna...

Ja, jag älskar hundar. Men samtidigt vill jag inte ha överlyckliga och hetsiga hundar på mig. Utan hälsa på dem när de ligger lugna... -Katterna däremot. De är klappvänliga och sprallar inte upp i lek så fort som man rör vid dem...


... Vi blev hemskjutsade av 28åringens sambo... Och sedan dess har vi sett på mer tv. Serier... Och ätit godis...

Och nu ska jag väl, trots ångest och ett lätt illamående.. -Försöka sova. Vila lite...

Så får vi se om det känns bättre imorgon...


God natt med er <3

Av D - 17 november 2016 19:56

... Jag är överväldigad av livet det självt...

Och eftersom att jag inte  ser allt i svart mörker, fortsätter jag ändå att föra in mer och mer i livet. Mer och mer i vardagen... Mer och mer, socialt... Och mer och mer i lägenheten...

Fortsätter tänka framåt. Hoppas och drömma...

Jag fortsätter tvångsmässigt krampa mig fast vid ätandet. Vid svälten, och vid att till slut lyckas äta både hälsosamt, varierat, och lagom mycket...


... Det ligger mycket tyngd i kontakten med syskonen. Tyngd i att ha planerat att träffa dem... Mycket tyngd i de sociala sammankomsterna därframme runt jul och nyår...

Det ligger mycket tyngd i taklampan, vardagsrumsmattan och fåtöljen som jag har köpt hem...

Mycket tyngd i att ha planer på att börja simma och gymma...

Det ligger också mycket tyngd i att nu ha ett busskort på 30dagar, som sträcker sig i hela länet...

Mycket tyngd i att jag inte kommer ut på aktivitet...

Det ligger också mycket tyngd i att vardagssysslorna inte orkas med... Och att, att få saker att funka, är för psykiskt ansträngande för att orkas med...


... Och allt är bara för mäktigt. För rörigt...

-Men jag fortsätter. För att det är vad livet innebär...


...


Den senaste tiden har bestått i social osäkerhet och skuldkänslor. En känsla av att vara ivägen... Att alltid göra fel... Och extra svårigheter i att förstå vad andra tycker och tänker. Känner...

Den har också bestått i mycket kontakt.. -Allra främst genom sms, med mina syskon...

Många syskon som vill träffas och umgås framöver. Vilket får mig att känna att jag har alldeles för många syskon..!


Den har bestått i tankar kring praktik. Kring träning och simning... Kring aktivitet och mat...

Hur man bör äta. Vad man bör undvika... Nyckelhål och KRAV. Proteiner och fetter. Kolhydrater och socker...


...


Idag har jag, efter en natt utan sömn.. -Varit hos mamma och pappa...

Jag åkte tidigt imorse. För att de, trots mina känslor av att vara ivägen och kräva för mycket.. -Skulle hjälpa mig att hämta hem min vardagsrumsmatta från DHL.


De ville komma iväg tidigt.

Så att jag tog bussen hemifrån redan vid halv åtta på morgonen. Vilket ändå var ganska skönt. Eftersom att jag ändå inte kunnat sova något inatt...


Det blev fika när jag kom dit. En knäckemacka och en kopp kaffe...

Sedan åkte pappa och jag iväg. Då mamma kände sig för stressad i allt hon själv behövde få gjort, för att vilja följa med...


Halvvägs till DHL, börjar pappas bil krångla. Läcka kylarvätska...

Så att vi får vända hem igen...

Innerlig osäkerhet och skuldkänslor från min sida. "Borde vi skjuta upp det?"... Men pappa försäkrade mig om att han ändå skulle ha åkt in "för att handla" och att detta hade hänt för honom ändå...


Jag kunde dock ändå inte riktigt slappna av, när jag kände att jag tog upp en hel dag av deras lediga vecka "när de egentligen inte hann"...


... Vi åkte in till stan. Pratade med mekanikern...

Och sedan tillbaka hem igen...

Vänta in mamma, som hade åkt in till stan själv i egna ärenden... Och tog sedan en lunch, innan vi gjorde ett nytt försök till DHL.


Den här gången tog vi oss enda fram...

Den jättestora mattan gick precis in i bilen. Och efter att pappa hade varit in på Bauhaus, åkte vi tillbaka hem...


Hela hemresan, satt jag och önskade att pappa kunde föreslå att jag kunde lämna mattan hemma hos dem ett tag, och istället ta bussen hem... -För att jag orkade egentligen verkligen inte ha mattan härhemma idag. Jag orkade inte föra in någonting nytt i lägenheten. Inte se mattan ligga där. Ha den ständiga påminnelsen om att jag måste lägga den på plats...

Jag orkade inte heller med den psykiska eller känslomässiga påfrestningen av att ha tillfört någonting såpass märkbart och nytt till mitt hem... -Inte idag...

Idag ville jag bara koppla av. Livet är för övermäktigt just nu. Och jag önskar bara att det kunde stanna upp för ett tag... Sluta hända...


Men det kom aldrig något sådant förslag. Och lika bra var väl det.

För att nu är jag hemma. Mattan ligger fortfarande ihoprullad och inplastad på hallgolvet... Och jag bryr mig inte om den mer nu, än vad jag gjorde innan jag hade köpt den. Den får bero ett tag, helt enkelt...


...


... Dock så kontaktade jag 28åringen idag... Eftersom att jag har ett busskort som räcker i hela länet, nu... Och då känner jag att jag ju måste utnyttja det...

Därför funderade jag på att börja åka hem till vår barndomsstad... Där 28åringen bor...


Jag messade henne. -Sa att jag tänkte åka till staden imorgon. Och undrade om hon ville ses då...

Och det ena blev till det andra... "Funderar du på om jag ska följa med dig hem och sova över hela helgen då?"... "Nej, det är det du som gör"... -Sa jag inte. Men jag tänkte det...


*Suck*...

Egentligen hade jag inte tänkt det. Inte redan denna helgen. För att jag känner mig redan stressad som det är...

Men samtidigt tror jag att det kan vara bra att bryta av från vardagen lite. Och träffa syskon... Likadant som jag tycker att det är bra att ta bussen till lite olika städer, fastän jag inte har något där att göra.. -För att komma ut lite...

... Men bådadera känns egentligen lika jobbiga. Tunga...


Det jag känner är väl... -Maten...

"Hur blir det med ätandet?".. Jag har ju ingenting hemma... Skåpen är näst intill tomma. Bokstavligt..! ... Och onyttigheter och fabrikat, ska jag ju inte köpa längre... Det som går att undvika... "Men hur kommer det att bli med det?"...


...


Jaja, vi får se. Men nu ska jag försöka koppla av och förhoppningsvis bli tillräckligt lugn i sinnet för att kunna sova sedan.

God natt med er <3


 

Av D - 6 november 2016 01:23

... Ja, jag har ju börjat nätdejta. Om man nu kan kalla det så redan nu..

Och jag skulle ljuga om jag påstod att jag mår bra av det...


Ja, jag känner mig bara så rädd...

Den slog mig som en knytnäve i ansiktet, paranojjan... Och jag kände att jag hade gjort ett stort misstag, som "utsatt mig själv för denna jättestora risk!"...

Jag trodde att alla visste vem jag var. Att någon av alla dessa människor skulle vilja mig ont... Och att det, vilken dag som helst nu, skulle knackas på dörren... Kanske till och med bankas och slås!


Och jag behövde bara ta bort all info. Avsluta medlemsskapet -"Nu, nu, nu!"...

För att "nu känner jag mig så paranoid, att jag inte vet om jag vill lämna lägenheten"...


... Idag grät jag. Grät i panik...

Jag hade, sedan imorse, funderat lite fram och tillbaka på det här med att börja dejta. Att våga satsa. Och ifall det skulle vara mig positivt eller inte. Och i vissa andetag, kändes det som om jag borde. Att jag inte kan gå omkring rädd för mina medmänniskor. Jag menar. Alla jag möter. På webben likt ute på stan.. -Alla kan bära på mörka och skadliga sidor... Men vem som helst kan också vara min medicin för resten av livet.


... Men jag kom fram till att jag inte var redo. Ine är redo. Och att jag även om några år, kan ta upp dejtingen igen om jag vill.. "När jag mår bättre. Känner mig tryggare"...


... Dock så gick det enbart att pausa sitt konto. Och infon som jag inte längre vågade visa, kunde fortfarande bli sedd av de medlemmar som på något sätt, varit i kontakt med min profil...


... Och ja-a...

Rädslan. Hjälplösheten... Och att jag inte fann kontroll i situationen...

Jag orkade bara inte mer..!


... Men när timmarna gick, och jag inte fick svar från kundtjänst som sagt att man kan radera den infon innan man avslutar kontot(vilket jag inte kunde hitta att det gick), började jag åter kolla omkring på dejtingsajten...

Ja, efter att jag hade suttit på golvet och störtgråtit i några minuter...


... Och nu...

Ja. Jag känner mig otrygg. Det gör jag...

Allra helst för de killar som kontaktar mig, som bor i samma stad som jag gör...

Där kan vi snacka paranojja!

Jag är orolig och rädd att de ska känna igen mig eller leta upp mig.. -Utan att jag själv vill ha kontakt med dem. Rädd för att de ska vara sådana där kontrollfreaks...


... Och så finns det en kille här i stan, som pushar på väldigt mycket! Och det brer ju på min oro och paranojja ännu mer, såklart!

Jag menar. Han lämnar mig inte ifred. Och han vill redan nu. Efter bara två dagar, träffas imorgon! Och när jag avböjer och uttrycker att jag inte tänker träffa ett spöke. UTan behöver tid att lära känna lite vem han är först.. -Då börjar han använda utropstecken..!


Jag vill inte träffa honom. Och jag tänker inte träffa honom!

Man vinner ingen genom att visa att man inte respekterar dennes känslor och gränser!


... Jag hoppas att han ger sig.

Och kanske bestämmer jag mig för att vänta lite med dejtingen...

Jag vill känna mig trygg och stark...


Det är bara det att... jag även vill vara lycklig...


...


För övrigt, så har jag... ätit idag.

Ja, det är typ det jag har gjort. Ätit och sett på tv.


Däremot så hetsäter jag inte för tillfället.

Just nu äter jag alldeles för lite egentligen. Men jag tänker att det nog inte gör så mycket just nu. Då jag ju hetsätit under så lång period nu...

Det viktigaste är ju att jag inte äter för lite nu på grund av ett svälttänk. Utan på grund av att det är vad jag orkar med och klarar av just nu... Jag orkar helt enkelt inte tänka och planera. Orkar inte laga mat eller fundera över vad jag ska äta...


Och jag orkar inte tycka eller tänka alls om just ätandet, just nu!

Och det här ätandet... -Ja, det fungerar tills jag har slut på just det jag äter av just nu...

Sedan behöver jag(tyvärr) tänka om...


...


Nu ska jag gå och lägga mig...

Får se om de obehagliga känslorna ska ge mig kraftiga stötar hela natten, och hålla mig vaken. Eller ifall jag kan få sova och kanske(kanske) vakna med ett bättre mående imorgon.


... God natt med er <3


Den utlösande faktorn var dejtingsajten som inte gick att ta bort infon från... Men det var såå många misslyckade och meningslösa känslor om det mesta i livet, just då..!

Det första stycket ur texten jag skrev direkt efter gråtattacken..

 


 

Av D - 3 november 2016 19:36

... Jag känner mig utmattad. Tung...

Och helt plötsligt ser jag bara svart... Alltså, psykiskt sätt...


Jag känner mig ansträngd. Och vad jag än tänker på, känns det som om livet är slut. Avslutat. Som om ingenting är möjligt. Och att jag aldrig någonsin igen, kommer att orka eller ha lust till att lyfta ett finger för att få någonting att hända...


Jag äter. Antagligen för mycket...

Och det sätt som jag äter på, känns rörigt. Och när jag försöker skapa lite ordning i min hjärna, känns allt bara jättesegt. Som gummi...


Jag vet inte vad jag vill. Eller hur jag ska orka strukturera upp...

Kan inte se hur jag någonsin ska orka få till det- och vardagen, på ett sätt som jag trivs med. Som jag känner mig trygg i... Och som jag mår bra av..!


... Ju mer jag försöker strukturera upp.. -Rent praktiskt och i huvudet.. -Desto rörigare och mer osäkert känns det...


Jag tänker för mycket. Fastän nästan ingenting...

Jag har nog bara gett upp...


Men det är en ny dag imorgon...

Och kanske.. när tillvaron i att ha kommit hem igen efter flera veckor, har lagt sig tillrätta... Och när mensens jobbigaste dagar är över.. -Att jag känner mig mindre uppgiven...


... Men nu...

Det känns mäkta hopplöst... Jag är såå trött!


...


Igår blev jag iallafall medlem på en dejtingsajt. Jag kollar in sidan, lite då och då...

Är väl intresserad. Men jag har inte orkat svara på några meddelanden ifrån de som kontaktat mig. Och inte heller att skriva själv till några som ser intressanta ut...


Men jag har ju tid. Och inte alls bråttom...


...


Idag har jag förövrigt bara proppat. Proppat på smörgås. Då jag hade bordsmargarin i kylskåpet, som gnagde hål i hjärnan på mig "Om jag inte gör mig av med det. Nu när jag inte längre ska äta sådant.."...

Varav jag köpte bröd och pålägg idag...


Jag visste att det skulle vara dumt. Att då jag inte var sugen och absolut inte hungrig(!), gå och köpa mat som jag "garanterat!" proppar på... Det känns rätt så självdestuktivt, att jag alltid gör så. Då jag vet hur dåligt jag mår.. -Fysiskt efter, och psykisk och emotionellt- innan och medans...


... Jag har även försökt göra av den mat jag ändå har hemma, någonstans. Att välja mellan frys, kyl och skafferi...

Jag har skrivit ner hur mycket jag ska/bör äta till varje måltid...

Och jag har längtat efter att inte behöva äta alls! Fått ont i huvudet.. Sinnet.. -Av att ens föreställa mig maten där i skåpen! Känns så rörigt. Så utspritt... Så tungt och osäkert... "Vad, när, hur, och varför?"...


... Och den där uppgivenheten...

Livet känns verkligen slut, idag...

Och att orka leva vidare. Att ha någon anledning att ens försöka..! .. -Det har inte ens funnits, känslomässigt...


Jag ser svart...

Men när jag minst anar det, kanske allt känns ljusare... Kanske..


...


Jag försöker koppla av. Har försökt under dagens gång...

Men det är svårt att släppa vad man bär på inombords, när det känns som om vägen rasar samman framför mina fönster... Och sprickan rör sig alltnärmre!


... Jag har stort behov av att slitas från min egen vardag. Ifrån mina bekymmer och tankar...

Men jag vet inte vart jag finner kraft till att ta det första steget...

Jag har ingen kraft...

Av D - 2 november 2016 22:00

... Jag är hemma igen... För ett tag sedan, är jag hemma igen...

Men jag mår väl sådär...


...


Resan hem, gick bättre än förväntat.

Vädret var fint. Rätt så stilla, till skillnad från mardrömsscenariot som pratades om på nyheterna...

23åringen och jag pratade på, under hela resan. Vilken hon för den delen, bjöd på(bensinen)! .. -Och vi åt mat på ett jättemysigt hamburgerställe, på vägen..!

... Att få ut grejerna från Xsambons lägenhet och in i hennes bil, var inget problem. Och inte heller att få ut dem ur hennes bil och in i min lägenhet!

Ja-a... Allt gick bra och smärtfritt. Förutom när vi höll på att köra på en hjort! ..

Och nu behöver jag aldrig dit igen!


...


Men nu.. -Såhär efter att jag har kommit hem, har mensvärken satt igång. Vars blödning, för den delen höll sig borta under hela resan hem! ... Perfekt.

... Jag har ätit för mycket, utan någon egentlig anledning... Och jag har svårt att känna hunger. Samtidigt som mättnaden är dov...


Jag har ett bekymmer som gnager i huvudet.. -Eller hundra!

Ja, det känns som om vardagen är tillbaka igen... Vilket den är!

Vardagens problem och bekymmer... Livets meningslösa... Och den verklighet som jag tidigare upplevde... -Dessa är nu såklart tillbaka... Nu när jag inte längre är på semester... i H*vetets Stad...


Jag tänker på... ätandet...

Jag tänker på städningen...

Jag tänker på matlagningen. På tvätt... På inköp...

Ja, på allt det basala i vardagen..


Jag tänker på det sociala livet.

På lycka. Mening... På tillräcklighet...

Jag tänker på kampen... På hur jag ligger där som en fisk på strandkanten, och försöker kippa efter andan... Många som ser mig, men låter mig vara... Många som tror att jag ligger och vilar... -Och därför inte vågar kasta i mig i vattnet igen...


... Ja-a... Jag vill vidare. Har bråttom. Men jag kommer ingenstans! För att.. För att kunna komma någonstans, måste jag först ta det första steget... Och sedan fortsätta gå! Men jag orkar inte... Känner mig för svag... -Fast med mina fötter i betong...


... Jag är rädd för att inte orka med familjen. Mina syskon och föräldrar. Att inte ha det tillräckligt städat... Ha tillräckligt med mat i skåpen... En tillräckligt ordnad vardag.. Och må tillräckligt bra.. -För att kunna och orka bjuda hem dem. Ställa upp för dem...

Rädd för att inte orka eller känna att jag klarar av(med min ätstörning) att träffa dem. Umgås... Eller att orka se dem. Prata med dem... Bara vara social...

Rädd för att känna mig för stressad och bekväm i vardagen, för att orka anstränga mig för de som vill ses...


... Och jag är orolig för att tillåta mig själv att fortsätta livet framåt, i meningslöshet...

Att inte ta tag i någonting. Att inte någonsin se till att bli lycklig. Att känna att "idag kommer att bli en av de bästa dagar någonsin!!"... Gå och lägga mig, med känslan av tillfredställelse och stolthet... Glädje...


Jag är rädd för att förevigt känna mig oansvarig... och svag...

Och att till slut dö deprimerad... Utan ens så lite som ett kort liv i lycklig meningsfullhet!

För att. Döden, den vill jag inte frukta. Den är slutet av denna resa, oavsett... Men jag vill ändå inte avsluta den här kampen, med känslan av svaghet och ofullbordan...


... Men jag känner mig maktlös...

Det är jag som står vid rodret. Jag som har all kontroll..! Men ändå händer ingenting! Ändå väljer jag att bromsa!


...


Dessutom har min syster, 19åringen.. -Blivit gravid!

... Ja. Jag har ju hört om det tidigare...

Eller rättare sagt. 28åringen, när jag var hos henne.. -Sa att 19åringen hade skrivit det till henne. Men det går ju sällan att lita på 19åringens ord. Då hon ofta manipulerar och ljuger. Och att det då kan vara om de allra konstigaste och dummaste.. -Onödigaste saker...

Så att det var ju fler än jag, som inte trodde på det till en början!


... Men så pratade 23åringen och jag om det, på hemvägen... Diskuterade lite grann...

Och på vägen där, så skickade 19åringen en bild på fostret... Och det verkade ju ha varit några månader framåt i tiden!


... Detta är alltså en syster med dubbeldiagnoser. Som springer till läkare och myndigheter, hit och dit.. -Hela tiden! ... Och nu ska hon klara av en nyfödd!

... Man får ju bara hoppas att de kan få hjälp på något sätt. För att varken hon eller hennes kille, är helt friska i sinnet. Och det slutar ju sällan bra när två stycken som mår dåligt psykiskt, ska samarbeta i såpass stort ansvar!

Men å andra sidan, har hon haft och har såpass mycket kontakt med vården, att de nog borde rycka in om de inte litar på hemmet...


... Det konstigaste i det hela, är nog ändå mamma...

Hon ser på mig, med oro, missnöjdhet och visuella suckar.. -När jag nämner någonting om funderingar på att skaffa hund.. -För att hon inte vill att jag tar på mig för mycket ansvar...

Men så blir 19åringen(med ännu fler problem!) gravid... -Och då blir(tydligen) mamma glad!


Ja, jag har ju bara hört från 23åringen nu. För att varken mamma eller 19åringen själv, har ens nämnt det för mig!

Men jag kanske messar 19åringen imorgon. Och ser om hon vill säga någonting om det. Om vad som händer. Vad hon tänker och känner...

Det känns bara så konstigt att det inte är någon som gör en större grej utav det... Inte ens såpass att de vill berätta vad som händer!


Jag menar. Hade det varit en "normal" vuxen människa som skulle ha barn. Någon av mina andra syskon.. De starkare av dem... -Då hade det ju inte varit någon "fara" i det... Och det hade säkert inte "nonchalerats(stavning)" på samma sätt...

Men nu har hon två neuropsykiska diagnoser. En historia av att ljuga och manipulera.. Vilket jag har förstått att hon fortfarande gör..(!). Och hon har blivit såå mycket mer "barn" sedan hon fick sina diagnoser!

... Så att man skulle ju vilja vara lite med på vad som händer! .. Och vad mamma egentligen känner om det hela! ...


... Hon gråter tydligen om nätterna... -19åringen...

Då mår hon inte bra...


...


Jag tycker inte om känslan av att ha en släkt som växer utan att jag hänger med. Utan att jag har kontakt..

Men det händer! Det händer hela tiden! Alla i min familj.. Alla syskon och kusiner...

Alla börjar bara bli så vuxna nu... Och jag, som inte ens är särskilt social... eller trygg i mig själv! -Jag hänger inte riktigt med...


Jag är orolig för att börja dra mig undan... Att inte längre vara en del av famljen... Inte känna mig som en del av den hela gemenskapen...

Fastän det är jag själv som väljer hur delaktig jag vill vara!


Men. Samtidigt som jag vill vara delaktig. Inte vill missa någonting... Blir avundsjuk på alla andra i familjen, som har mer kontakt med varandra.. och därmed hänger med mer(!).. -Orkar jag inte riktigt!

Jag känner mig tillbakadragen. Otrygg... Tar inte riktigt upp kontakten...

Och det känns som om, "Hur mycket jag än sträcker mig, når jag inte riktigt ända fram"... Och når jag, vågar jag ändå inte ta tag. Greppa dess hand..!


... Och att dö... med känslan av ensamhet och ånger... Med känslan av att ha missat någonting som andra har sett till att få uppleva...

-Att behöva dö med känslan av otillräcklighet... -Det är vad jag är som mest rädd för..!


...


Jag känner mig avundsjuk på min syster... På alla mina syskon(för att de(vissa) är starkare än jag, och kommer därför att nå större tillfredställelse i livet)... -Fastän jag inte ens vet om myndigheterna kommer att tillåta situationen eller inte...


Jag borde inte känna så...

Men där går hon och "bara sådär" skaffar barn(inte planerat, i och för sig)... Och jag vågar inte ens skaffa en hund! Än mindre, en ny kille. Sambo...

-Mitt liv känns dömt att stå stilla... På något sätt...


...


23åringen och jag pratade iallafall praktik. Och hon gav förslaget "lager". Att jag skulle börja jobba på något lager eller något. Eftersom att jag vill ha ett jobb där jag lyfter tungt...

Och så vill jag att det händer saker hela tiden. Så att jag inte blir rastlös och får ont i magen. Själen... Som jag brukar få när tiden går för långsamt!


... Och kanske ska jag börja nätdejta...

Då kanske jag ger mig själv en chans till lycka och gemenskap. Bekräftelse och värme... Någon att dela allt med...


...


Ja-a...

Mycket tankar i mitt huvud, just nu...

-Och det känns som om jag faller fritt...

Jag är rädd.. Tung... Orolig...

Och jag hoppas att jag slipper falla till min död... Jag vill gärna leva först!

Av D - 1 november 2016 09:03

... Imorgon åker jag hem...

Ja, det är skönt... Men samtidigt lite läskigt "Hur ska jag klara det här?"...


...


Min syster messade mig härom dagen, och erbjöd sig att komma och hämta mig.. "Istället för att åka hem om några veckor, med mamma och pappa"...

Och jag kunde inte motstå!


Det kändes underbart skönt att snart få komma ifrån det här stället. Att få med mig alla mina(framletade) saker härifrån.. Och aldrig komma hit igen(!)...

Och jag ser fortfarande fram emot det. Såhär en vecka senare... Men jag oroar mig ständigt...


Jag menar. Det känns som om jag alltid träffar in precis fel tidpunkter...

Att resa i över fyra timmar, kanske med stopp... Och att samtidigt menstruera... Såpass rikligt som jag brukar göra de första dagarna(!)... Nej, det skulle inte sitta bra!


Men än sålänge har den inte börjat. Inte kommit...

Den är, även denna månad, senare än vad jag förväntade mig... Och jag vet inte om det beror på hur jag behandlar min kropp fram och tillbaka. Eller ifall det har någon helt naturlig och menad anledning... Men min cykel tycks bli längre. Och dagarna mellan blödningarna, känns att bli fler...


...


Nog om det.


Syster kommer iallafall imorgon. Och jag hoppas på en blödarfri och problemfri dag. En dag som inte alls känns spänd eller obehaglig på grund av social press och osäkerhet...

En rolig dag. Där vi kompletterar varandra utmärkt...

Och sedan när jag kommer hem, ska jag må bra. Inte svika mig själv... Och inte fortsätta i samma meningslösa sits som jag tidigare borrade mig in i...


Ja, jag tror inte på det där...

Jag tror fullt och fulltständigt på att 23åringen och jag kan få förvånansvärt kul och tryggt tillsammans. Och att tiden inte alls kommer att krypa fram...


Men resten tror jag inte på...

Att jag kommer att känna meningsfullhet och trygghet i livet. Att jag kommer att kunna bli lycklig. Känna närhet och kärlek i vardagen...

Att jag kommer att känna kontroll och styrka, både praktiskt och psykiskt...

Eller att jag kommer att oförhindrat, orka umgås med de nära jag ändå har...

... Ja-a... Att jag ska kunna ta mig vidare. Framåt.


... Ja, och det största såklart!

... Ätstörningen. Jag ramlar dit när jag kommer hem. För att jag tillåter det. För att jag vill. Har behov utav det...

Och det handlar inte längre om svält. Det handlar om att äta...

Som jag önskar att det handlade om svält! Jag var mindre rädd då. Kände mig mindre sviken...


Men jag ska ha kontroll. Stor kontroll.

Annars måste jag tvinga ut mig själv ur ätandet "För att kunna överleva!"...

Men svälta..? Nej. Inte om jag kan hitta en fungerande och trygg.. -Stabil matstruktur... Utan att behöva jobba med psyket alldeles för intensivt!


...


Förutom det...

Jag promenerar en del, nuför tiden.

Jag går på ett par promenader om dagen. Vilket jag känner att hjälper mig en del när det gäller att inte tänka på mat hela tiden.

Jag känner inte samma sug.

Och att jag är trött efter svettiga och andfådda promenader, gör att jag slappnar av mer...


... Fastän jag inte känner motivation.

Jag menar. Vikten borde ju vara motivation nog. Att jag känner att jag lägger på mig hela tiden. Blir större... Och snabbt glider ifrån tillfredställelsen med min egen kropp...


För att jag har aldrig hatat min kropp. Jag har aldrig känt att jag väger för mycket, till kroppen sett. Utan bara i sinnet(att jag vill gå ner i vikt)!

... Men nu de senaste veckorna.. Efter den här nya upplevelsen med att hetsäta rejält(!).. -Har jag börjat förakta min egen kropp, med ångest, oro och osäkerhet...


Och man tycker ju att det ska vara motivation nog, att göra det som hjälper mig ifrån hetsätandet..!

Och det har det väl varit. Jag har varit ute i stort sätt varje dag. Och även om jag själv fortfarande känner mig osäker på mängden jag äter, så hetsäter jag iallafall inte... Jag kanske fortfarande äter för mycket(eller inte?).. Men jag kommer inte att flyga iväg i vikt, utan att hinna stoppa det!


... Men det där med motivationen är iallafall svårt.

Jag känner sällan för att gå ut. För att det snarare känns jobbigt än givande...

Promenader känns meningslösa och tråkiga. Och mitt hetsiga stegande, gör att jag inte hinner njuta av naturen. Utan jag känner mig bara för stressad för att tänka och ta in omgivningen alls...


... Vilket gör att, att fortsätta med det här på hemmaplan sedan, känns...

-Ja, det kommer inte att hända.


...


Jag har möte, först den 1:a december.. -Med JobbCoach och MinKontaktPåKommunen...

Vi ska prata om aktivitet. Att jag vill börja praktisera...

Så hoppas jag att jag verkligen kommer ut den här gången!


Förhoppningen är väl att jag inte ska tänka för mycket på att äta, hela tiden! Men när  jag kommer hem på kvälen(och under helgerna!)... Jag vet inte om det hjälper!


... Kommer jag inte ut på praktik, får jag väl försöka ta mig till ett gym. Börja gymma. Simma...

Någonting måste jag göra! För att få ett liv... För att börja leva i meningsfullhet.. "Innan det är försent..."...


...


Jag borde städa lite härhemma(hos Xsambon) innan 23åringen kommer...

Lite grann, iallafall...


... Men annars har jag bara inne-i-soffan-planer idag.

Ingen lust med promenader. Bara ta det lugnt, den sista dagen här i H*vetets Stad.

Av D - 26 oktober 2016 01:10

... Jag har två flaskor likör i sovrumsfönstret. I litet glas vid sidan om... Och så, en påse mörk mjölkchoklad.. "Bara i fall att"...


Jag har bunkrat upp...


...


Det känns som om  varje dag är en kamp för överlevnad...

Det känns som om varje dag är en flykt från rädslor och faghågor...

Och ingen dag... Inte någon av dem.. -Tillhör vad som ska vara "mitt liv"...


... Varje dag, äter jag för mycket. "Äter jag för lite?"...

Varje dag är ett frågetecken. Ett krig mot mig själv, vad gäller "borde, måste, behöver. Eller, eller inte?"...

Och jag blir så förvirrad. Ju mer jag försöker och vill... Desto mindre kan jag höra min kropps signaler... Förstå vad den säger, ber om... Behöver...


Jag har förstört för mig själv, genom svält...

Och ända sedan min ätstörning, för första gången gick över från svält till hetsätande.. -Har jag haft svårt att avgöra hunger och mättnad... "Säkert har min mgsäck blivit för stor"...


...


Hade det inte varit för mitt stora kontrollbehov. För min rädsla för att kräkas...

-Ja, då hade jag börjat döva min smärta, med tabletter eller alkohol...

Men jag kan inte utsätta mig själv för att tappa mer kontroll. För att bli av med den sista kraft och möjlighet jag har till att styra min egen hjärna...

Och jag kan verkligen inte utsätta mig själv för det absolut obehagligaste som finns..! Att kräkas!!


... Men visst har jag lust...

Jag har aldrig varit full. Aldrig tagit mediciner frivilligt, som kan äventyra min självkontroll och påverka mina tankar... Det enda som jag har utsatt mig själv för, som påverkar hjärnan, har varit långvarig svält...


... Och även om det här är jobbigt, och jag ofta önskar att jag kunde återgå till svälten igen. Att jag hade den styrkan...

-Hur mycket jag än önskar att jag inte hade blivit så bortskämd med allt proppande de senaste veckorna.. -Känns det inte okej att gå in i svälten igen...


Eller ja. Det är väl egentligen vad jag vill.

Men samtidigt vet jag att jag inte kommer att kunna acceptera det.

Jag kommer aldrig igen, att kunna övertala mig själv till att lämna någonting så tillfredställande, bakom mig. Inte nu när jag har vant in hetsätarbeteendet...


... Men...


Ja-a...

Planen är väl att jag ska tvinga mig själv utanför lägenheten, mellan varje måltid. Så att jag inte bara sitter inne och stirrar in i en skärm, och väntar otåligt på att det ska bli dags att äta...


För att jag menar. Ju sämre jag mår...

Ju mer ångest jag har...

Ju mer rastlös eller irriterad jag är...

Ju större frustration jag har inombords...

... Ju tyngre energi jag absorberar från omgivningen...

-Desto större blir begäret av att äta. Att proppa... Att bara slänga i sig allt jag kan hitta, för kung och fosterland!


Och även det, ger ångest.

Jag menar. Att även om jag inte vet hur mycket jag äter, respektive gör av med.. -Är det smärtsamt att hela tiden vilja äta. För att det ger mig med ens känslan av att jag har gått upp "flera, flera kilo!"


... Men nu ska jag ta mig ut.

Minst tre timmar om dagen, ska jag ta mig ut. Göra vad jag vill. Bara jag går ut..!

Och det ska ske uppdelat mellan måltiderna. Så att tiden emellan, inte blir så lång!


... Jag hoppas att det funkar!


...


Idag blev jag sårad...

Det skar i hjärtat.. Och tårarna pressade på...

Jag försökte verkligen hålla det tillbaka. Men jag kände mig så sviken. Oviktig... Värdelös...


Jag har ju alltid trott att Xsambon har varit överdrivet trött.. Och att han därför inte orkar göra någonting annat än att jobba och sitta vid datorn... Och de dagar han har ledigt, bara sova och sitta vid datorn...

Jag har ju alltid trott att han har väldigt lite energi... och på något sätt förbukar så mycket mer än vad han egentligen har...


... Men faktum är att han bara inte har lust.

Han har inte lusten att lägga energi på mig. Tycker antagligen inte att det är kul att hitta på saker tillsammans med mig.. Eller att ens ställa upp på att gå utanför dörren med mig!


För att jag har, iallafall tidigare.. -Tjatat på honom och föreslagit att vi kan göra någonting tillsammans.. "Om så än något litet"...

Men han har bara suckat och stönat... Och blivit sådär obehagligt tyst.. -Tills jag har dragit tillbaka förslaget...

Men så, så fort som hans kompis vill umgås... Eller så fort som hans systers gubbe vill umgås... -Ja, då orkar han..! Och då måste han till och med resa ett par timmar.. och stanna över helgen!


... Jaja... Det gjorde mig ledsen...

Men det ör ju som sagt, bara några veckor kvar nu. Sedan är jag nu mer övertygad än någonsin, att detta måste bli den sista gången jag ser det här stället(!), den där killen... och det här livet!

Det förflutna måste få vara "det förflutna".. Och jag måste gå vidare...


...


... Jag oroar mig fortfarande för hur jag ska klara mig när jag kommer hem...

Men efter den här dagen, längtar jag trots det, mer än någonsin!


... Men. Planen, iallafall... "Ut, ut, ut!"... Mellan alla måltider...

Förutom det, så är det bara att stå ut. Vänta ut tiden tills mina föräldrar kommer...

Jag överlever nog... Men det känns, varje dag.. -Som om jag undviker med nöd och näppe, jordens undergång..!


... Hoppas bara att jag tar mig ut på praktik sedan, när jag kommer hem...

Men även om jag skulle göra det.. "Hur klarar jag tiden på hemmaplan?"...


...


Ibland föreställer jag mig att jag skulle dö. Att jag var döende...

Men det är ju nästan omöjligt nu, att veta vad man skulle känna om det verkligen händer...

Det enda jag vet, är att döden har stor potential(stavning) att vara bättre. Och att det som jag just nu kallar liv... -Det är jag färdig med för länge sedan..!

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards