... Jag orkar inte mer...

Jag orkar inte fortsätta äta. Inte fortsätta tänka...

Jag orkar inte bry mig. Inte ha någonting att bry mig om...

Och allt det här, gör bara att ätstörningshjärnan triggas. "Jag vill inte gå upp i vikt, när allt ska kännas såhär..."...

...

Jag vill bara kunna koppla av. Men det går bara när jag svälter...

Jag ville leva ett kravlöst liv. Där det enda jag skulle fokusera på, var att tillåta mig själv att må bra i de stunder och situationer.. På de platser där det är möjligt...

Men det förstörs av alla krav i ätandet. Av alla måsten för att få det att hända. Planeringar, utföranden... Och så diskningen efteråt...

Det är så mycket större än vad det borde vara, att få till ett fungerande ätande. Och just nu är det "ett fungerande ätande" eller svälten som gäller. Då jag inte klarar av att acceptera att äta på ett rörigt sätt som jag inte förstår...

Och maten i mina skåp, bränner hål i både hjärta och tinning på mig just nu...

Jag blir nervös när den ligger där. Eftersom att jag inte vet hur jag ska hinna äta den innan den blir gammal... Hur jag ska orka äta den alls. Då jag inte orkar få ihop det. Inte orkar besluta mig för vad, när, hur och varför. Kombinationer av allt jag har i skåpen...

... Och det känns bara som att det var ett stort misstag att ge det en till chans. Nu när jag riskerar att behöva slänga maten. Då den inte får plats i frysen...

... Och så vill jag inte svälta ändå. Och kommer därför att köpa ny mat när jag känner mig tvungen till det...

...

Nej, det var ett misstag...

Men samtidigt har jag ingen avsikt just nu, att börja svälta igen... Jag känner mig bara så handfallen. Och jag ser inte hur jag ska orka fortsätta. Både äta och leva på samma gång...

Och viljan försvinner ju lite grann när det ska vara såhär tungt... Då vill jag bara backa...

Min vilja ligger ju i att "bara vara"...

Jag är trött på att sträva efter någonting bättre nu. Jag är trött på att vilja saker. Att rannsaka mig själv varje dag... Att klanka ner på livet. Önska och drömma... Med en samtidig uppgivenhet under noll tro på framtiden...

... Jag vill bara skratta och le. Umgås med mina föräldrar och syskon... Tillåta mig själv att må bra i det jag har. Istället för att eftersträva någonting som jag inte kan nå...

...

Jag bestämde mig iallafall för att handla idag. Inte för att jag hade någon plan. Inte för att jag trodde att jag skulle gå med framgång, och lyckas "inte bry mig" om hur det går. Hur jag äter... Inte för att jag trodde att jag skulle kunna ta det som det kommer. Tänka mindre... Och lyckas leva och må bra ändå...

Nej, jag var bara rastlös. Och jag ville att något skulle ske...

... Så klockan ett. Efter att ha sett på HemTillGården, gick jag iväg till bussen, med min stora väska på hjul...

Jag funderade mest hela tiden. Bävade mig lite inför vad jag nu gav mig in på. Stressade upp mig i förväg över hur svårt det skulle bli att hantera det här stora måstet som jag nu tog tag i utan plan...

...

Väl i affären, var jag stressad. Förvirrad... Och kluven till det mesta.

Men jag gick in dit, med tanken att det inte skulle finnas några måsten eller borden. Jag hade ingen lista att följa. Utan jag skulle gå på känsla. Köpa vad jag hade lust med. Vad som kändes rätt. Och strunta i allt annat. "Så fick det bli som det blir"...

... Men det var svårt. Och jag behövde ju samtidigt ha någon slags tanke med det hela, i huvudet. Vad jag skulle ha det till. Varför jag köpte just det... "Skulle det annars bli uppätet?"...

...

Det blev mycket varor i min korg... Och jag blev mer stressad över ifall jag skulle orka få på och av väskan på bussen...

... Men det gick. Fick lite problem när jag skulle på. Då jag inte lyfte den. Och bussen stod för långt ifrån trottoaren. Men det gick till sist...

...

Väl hemma, har jag ätit. Jag har ätit alldeles för mycket. Då jag är stressad... Vilket leder till oro och uppgivenhet...

Det höjer ju liksom inte min självsäkerhet, vad gäller att klara det här och orka med... När jag samtidigt inte kan lita på att jag kan äta lagom mycket...

Och som alltid... Ska jag välja mellan att hetsäta och att svälta, så blir det självfallet svälten...

...

Jag lagade dock ingen hemlagad middag idag. Utan satte bara en färdigrätt i mikron... Sedan blev det semlor, två stycken. Vilket var mer av stress än av sug. För att, jag hade ju kunnat vänta till senare...

.. Och nu till kvällen blev det en smörgås. Och där stoppade jag mig själv.

Men trots att jag hindrade mig själv denna gång, från att äta mer, mer och mer. Så känner jag fortfarande av stressen. Då jag bara vill bli av med all mat igen. Så att jag slipper den...

...

Imorgon måste jag diska... Om jag ska orka fortsätta äta. Frukosten funkar nog ändå. Om det jag tog fram ur frysen har tinat, det vill säga...

Men det är så olidligt skitigt i köket nu. Och ska jag kunna laga mat någon dag framöver, när jag väl orkar.. Så måste allt skit bort.. Disken måste diskas...

... Och ja-a...

...

Ja, jag vet inte hur jag ska hantera det här. Och jag vill bara fly, innan jag exploderar...

... Jag orkar inte med stressen. Alla tankar som gnager i mitt huvud. Att känna mig hjälplös på grund av någonting som jag är tvungen att hantera varje dag...

Och när inte svälten känns som något alternativ längre... "Vad ska jag göra?"...

... Jag vill orka leva också. Och inte sitta fast i mig själv, med dessa mörka och tunga bekymmer...

...

God natt med er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...