Jag har bestämt mig för att åka hem på permission om nu läkaren vill släppa mig. Tänkte vara hemma fram till på söndag, i så fall. För att det här orkar jag inte längre. Jag tar inte emot hjälpen. Jag vill inte äta. Har ont i kroppen... Det är ensamt. Jag blir sårad då och då... Och min hjärna gör livet såå svårt härinne!

… Visst är livet tufft hemma. Och jag känner mig att dö av desperation, efter bara ett par timmar i min egen vardag. Jag äter heller inte där. Likt som inte här... Och jag oroar mig en del för utgången...

Men jag måste ju välja. Och nu har jag ju ändå en vårdplanering inplanerad. Så att allt kanske inte behöver se kolsvart ut. En vårdplanering på avdelningen... Efter en permission som jag ska tillbaka ifrån...

Synd bara att läkaren bara kunde träffa mig "innan 15.30" Det är ju jättesent! Och hon träffar alltid mig sist! Det sista hon gör innan hon går hem, i princip...

Nu blir det snart ett krig med lunchen, också... Eller rättare sagt, ett krig med mig själv OM lunchen...

Jaja, jag får väl stå ut. Kommer jag härifrån idag, är ju iallafall det en liten tröst.

Oroar mig dock lite över att kanske behöva dela rum med någon när jag kommer tillbaka på söndag. Det är ju bara över en natt, i så fall. Men jag klarar inte det. Och en natt ute på avdelningen och sedan vårdplanering... Hur ska jag orka?

Jag har blivit bortglömd igen...

Jag har inte ätit något på ett och ett halvt dygn.. Och de glömmer bort mig...

Trots att jag på sätt och vis, tycker att det är bättre. Då jag slipper kriget inombords om äta eller ej. Så får det mig att känna mig otrygg... och ensam...

… Just nu undrar jag bara hur jag ska orka stanna. Eftersom att jag inte vill någonting. Inte gör någonting... Kriget jag ständigt för mot mig själv, gör tiden här, väldigt lång och ohanterbar... Och jag undrar bara om jag ska våga be om en permission fram till på söndag. Dagen innan vårdplanering...

Jag menar. Antingrn släpper hon hem mig. Eller så "Nej, du går på dietistschema"...

Men jag menar väl mest... "Skulle det vara ett förödande misstag att åka hem?"...

Jag vet bara inte hur jag ska orka...

Önskar att vårdplaneringen kunde vara såå mycket tidigare!

… Känner mig ensam. Dum. Onödig.. Svag...

Och smärtan gör bara att jag längtar efter att flyga. Bli fri... Aldrig behöva uppleva skiten till vardag igen... Inte i denna person iallafall...

Vissa delar med livet, kommer man ju att sakna... Men detta är såå smärtsamt och utröttande!

… Och att varken kunna känna hopp eller tro... Eller vara mottaglig för hjälp "då jag ju mår bra"... Jag börjar tröttna på hjälplösheten, dumheten och frustrationen... Och det faktum att jag inte tycks orka, kunna eller vilja vända på det hela...

… Vore det inte för er, kära familj..

Jag vet inte hur jag ska hantera det hör.

Jag orkar inte vara här. Jag orkar inte vara hemma. Och allt känns bara så omöjligt. Alla vägar, så desperat stängda...

Och jag klarar inte det här längre!

Jag svälter. Men här får jag inte svälta länge nog. Inte fram tills vårdplaneringen kan bli av... Och den kan bli av tidigast nästa vecka! Jag orkar inte så länge till!

Och alternativet är att skriva ut sig. Åka hem... Men kan inte se någon vinst i det heller. Då sviker jag både mig själv och mina föräldrar... Om jag inte mirakulöst skulle klara det denna gången..

… Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte...

Jag är fången i mitt eget sinne... och jag vill bara fly...

Jag vill bara lösas upp med vinden, och färdas i naturen, utan stopp... Nu vill jag inte detta livet längre... Inte denna person som jag befinner mig i... Jag varken orkar, vill eller vågar leva längre... Inte om det ska vara såhär...

Känner mig så ensam, omgiven av så mycket kärlek...

Och jag är dum som inte tar tillvara på det... På att jag kan må bra. Skratta och vara glad...

Jag hatar att jag inte kan samarbeta med mig själv!!

Just nu känner jag ett stort behov av att komma härifrån. Större nu än tidigare idag...

Det känns bara så långt alltihop. Jag känner mig ensam. Förstår inte riktigt vad jag har gett mig in på eller vart jag är påväg. Och hur personalen tänker och tycker, känns som ett mysterium. Jag kan inte figurera ut det...

Men huvudorsaken är först och främst att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv härinne. Hur jag ska hantera mina tankar och känslor...

Och att jag fortfarande hellre vill svälta än att besegra svältgärnan. Sålänge som jag inte kan ta tag i livet...

Det värsta är nog ändå att jag inte litar på att någonsin få ett liv som jag trivs med. Och ett sinne som jag klarar av...

Ska livet vara en ständig kamp mot mig själv under frustration, så orkar jag inte ens försöka leva... Då vågar jag inte ge mig på det en gång till...

Och faktum är. Det är det enda jag kan se.

…

Men jag får ju åka hem om jag vill... Kanske kan jag bara ta en permission. Så att jag kan fly ifrån allt det här, fram tills vårdplaneringen är... Om man nu får det när man går på dietistschema... Men jag följer ju ändå inte det där schemat...

Så ska man ju vara säker på att styrkan till att klara det här, som jag ändå har byggt upp, inte går upp i rök när jag väl kommer hem...

… Men det känns bara så ohanterbart och hårt på någpt vis, att vara här och vänta... Alla tankar och känslor går emot just nu. Och jag förstår inte vad jag gör. Vad som händer... Och allt känns som en enda röra i huvudet...

…

Skulle dö. Gå upp i rök... så att jag slipper det här. Mig själv. Livet... Så att jag fick vila... Om det inte vore för er, min familj... Er och mina texter...

Hade livet varit kul. Hade det varit möjligt... Hade jag sluppit allt elakt inom mig... Ja. Då...

…

Jag är desperat. Jag är trött... Jag är vilsen... Och väldigt frustrerad på mig själv...

Släpp mig fri. Annars orkar jag inte mer!

Vill bara låsa in mig. Blunda hårt... Och hoppas att hjärnan lägger av. Eller att jag får drömma fridfulla drömmar i all oändlighet...

Vill inte se någon igen... Inte förrän allt är över...

Efter en gårdag med inombordsligt kaos och tårar i massor, känns allt lite lugnare idag.

Jag kämpar på med att mota bort de dåliga sidorna av hjärnan och fortsätter försöka övertala mig själv om rätt och fel.

Jag är fortfarande lika förvirrad. Känner mig lika kluven, och att jag nu går mot en oviss framtid.

Jag trivs inte med den jag är. Och blir förvirrad och vilsen av mitt egna sätt att tänka och känna...

Blir frustrerad på mig själv. Uppgiven om vartannat...

Och jag litar inte på hemgången. Livet.

Jag tvivlar ständigt på att äta. Och ältar olika orsaker, gång på gång...

Och allt som blir sagt till mig, utvärderas och funderas kring, under krig och lätt ångest, gång på gång. I hopp om att kunna acceptera det med hela hjärnan...

…

Men efter MinKontaktPåKommunens mail imorse, om stt de skulle försöka få till en vårdplanering nu i veckan, och en del inombordsligt krigande ifall jag ens behövde en, lyckades jag ändå äta min frukost...

Ångest efter det. Ingen lunch... Men nu, trots motstridiga känslor och tankar, är det ändå hanterbart... för stunden.

Mamma var här och pratade. Och trots att det.. och mötet med läkaren, har fått mig att känna mig tung och förvirrad, känner jag mig nu rätt så lätt i sinnet än tidigare dagar...

Men vågar knappt slappna av. Vila, i rädslan för att börja tänka för mycket... Känner mig så ängslig..

… Mobilen samarbetar aldrig vid bloggandet...

… Vart var jag..?

Jag tror att jag skulle skriva att, ska jag vara kvar här, måste jag kämpa. Men det är jag ju inte intresserad av. Jag har för elaka krafter i min hjärna för det...

Men åker jag hem så tappar jag modet. Jag fortsätter svälta... Ger upp om stöd i hemmet. Då jag inte vet om jag behöver det eller inte. Och vill försvinna. Gå upp i rök för att jag inte kommer någonstans. Allt känns hopplöst, och jag blir frustrerad på mig själv...

…

Så jag vet inte.

Är desperat till att orka stanna fram till vårdplanering. Men har egentligen ingen tro på att stöd i Hemmet, kommer att bli av denna gången heller...

…

Fick en ensam promenad igår... Men den hjälpte inte ett skit... Blev bara väldigt blöt. Och fick med låst hjärna, svårt att ta mig in igen. "Behöver tänka först. Behöver komma fram till ett beslut."... "Nej, jag kan inte tänka därinne...".

Ja. Trots frivilligt inlagd, är inte allt så frivilligt. Jag fick inte tänka klart innan jag gick in... Då jag inte hade kommit tillbaka i avtalad tid...

När tankarna i mitt huvud, jobbar som mest emot mig. När känslorna bestämmer sig för att hänga på.. Känns allt bara så hopplöst. Så tungt att bära...

Och jag är inne i en otrolig period. Jag kan vissa gånger, riktigt känna vilka delar av hjärnan som tänker fel. Vilka delar som domnar bort av det ständiga kriget... Vilka delar som utav min egen frustration och hjälplöshet, skulle behöva skäras bort... Så att jag blir fri!

Vid dessa stunder, vilka är fler än utan, vill jag bara explodera. Eller släppa lös på en ventil så att allt sipprar ut. Tankarna. Och trycket släpper...

…

Jag mår sämre nu än sist jag var inlagd. För att här handlar det om ständiga beslut. Beslut som min elaka och frustrerade hjärna inte lyckas ta... Inte kan sluta tänka på...

Anledningarna till varför jag gör hur. Reagerar på vilket sätt...

Jag kan aldrig bli klar i huvudet om det. "Är det här den elaka hjärnan? Eller är det bara hur jag mår och känner?"...

Och det gör mig frustrerad...

Jag orkar inte med det längre... Vill bli fri...

…

Här ska jag inte svälta. För att det är inget tryggt boende istället för hemma...

Men det finns hela tiden många anledningar till att inte äta.. Inom mig... Elak eller svag hjärna... Det är olika varje gång...

Men ska jag vara kvar, måste jag kämpa. Vilket jag inte vill...

Jag hade verkligen behövt gå ut på en lång promenad. Kanske lyckas samla mina tankar eller slås av en självklarhet. Fly undan verkligheten för en stund... Och bara besluta mig för, under härlig och lugn frihet, ifall jag skulle stanna eller åka hem. Och vilket som, hur jag skulle lösa matfrågan... "Jag vill inte äta"...

Och så fick jag inte gå ut själv.

Jag trodde att frivilligt inlagd, också innebar fri utgång. Men inte i detta fallet...

Och jag bara gråter och gråter. Äter inte. Gråter bara mer när de säger något till mig, personalen.

Klockan fem tidigast, kunde kp gå med mig ut på promenad. Men det kändes inte bra. Varken tidsmässigt, längdmässigt eller sällskapsmässigt. Vill vara för mig själv. Fri.

… Bad om att "bli utskriven i så fall". Men trots att hon skulle framföra det, har jag inte hört något...

Jag orkar inte detta. Och hade det inte varit för mina föräldrar. Att jag tänker på dem, hade jag skrivit ut mig, ögona böj.

Vad har jag att göra här, när jag ändå inte är intresserad av att äta? … När väntan på vårdplanering är outhärdig? … Och när jag mår bra förövrigt?

Jag vill ju bara hem och se vaf som händer...

Eller så är det åter flyktkänslan som ropar...