... Boendestöd har varit här idag.

Men jag känner mig  förvirrad.

Så, skriver om det ikväll.

...

Jag är inte helt nöjd med att äta något litet om dagen, heller...

Men vill jag dö? ... Eller ännu värre, få bestående men? ... Får jag väl i och för sig ändå. Tar bara lite längre tid...

... Men en dag...

... Nej, det vill jag inte ens skriva... Jag vill ju inte ta mig ur det här...

... Min mage mår inte bra. Den mår så himla dåligt...

Och om det inte vore för vad jag har ätit och hur myket, hade jag trott att jag blivit sjuk. Smaken som stöts upp i munnen hela tiden, är outhärdig. Och svälten är för mig, mer än välkommen nu...

 

...

 

Ännu har jag inte svarat på Boendestöds mess...

Och 27åringen har skickat ännu ett mess. Där hon skriver att hon gärna vill träffas i stan.. Äta och gå på bio. Och sedan sova här i en eller ett par nätter...

 

Men jag skrev specifikt att vi kunde träffas i stan under en dag någon helg. Och jag skrev så, eftersom att jag inte vill ha hem någon hit när allt är en enda röra. När jag varken bryr mig om eller orkar med vardagen just nu... Och när jag dessutom inte äter. Inte ska äta... Iallafall inte på ett sätt som antas acceptabelt...

 

... Men jag har inte svarat på hennes mess ännu. Får väl göra det sedan...

 

...

 

Diskat har jag inte heller orkat göra...

 

...

 

Men jag tar det ifrån början...

 

Inatt sov jag bra. Det var inte kallt...

Och jag vaknade sedan till en behaglig temperatur. Nästan lite varm.

Klev upp i bara t-shirt, trosor och strumpor. Och satt sedan i bara det, vid datorn och vid tv:n. Enda tills jag skulle åka till stan vid tvåtiden...

 

...

 

Jag satt vid datorn. Fastnade vid att undersöka en ny idé till hur jag ska kunna få ett tryggt ätande...

.. Och när klockan började närma sig, skulle jag bara kolla "lite till"... "Lite till, lite till... Och lite till"...

... Vilket resulterade i att jag sedan, med tio minuter kvar tills bussen skulle gå, fick stressa på mig kläderna, ruscha på mig ytterkläderna... Och med knappt fem minuter kvar, raska mig iväg till bussen...

 

Men det hjälpte inte. För att, två minuter kvar tills den skulle gå, och jag såg den svischa förbi.

... Jag vände håll, och tog mig en lång promenad på lantvägen istället...

Funderandes, diskuterandes med mig själv. Stundvis dagdrömmandes...

... Och fortsatte sedan mitt "projekt" vid datorn, när jag kom hem...

 

...

 

Jag blev sittandes vid datorn, större delen av dagen.

Kollade blocket. Läste lite bloggar. Bloggade...

Åt, åt, åt...

Betalade räkningar...

 

Och så har jag sett på lite tv...

 

...

 

Boendestöd kommer imorgon. Ja, om jag lyckas svara på messet, det vill säga.

Känns bara så svårt. Då jag inte vet vad hon skulle kunna hjälpa till med. Vad jag vill eller behöver ha hjälp med... Ja, men vad det finns för anledning egentligen...

 

... Men jag ska svara sedan. Vi kanske bara kan träffas för att se hur det känns...

Känns det sedan helt onödigt, vet jag ju det...

 

... Samma sak med kuratorkontakten...

Det var ju den och boendestöd som bestämdes på vårdplaneringen...

Men likt som boendestöd, känns det inte som om jag någonsin kommer att komma igång med kontakten...

 

Jag menar. Det är via mail. Och i vanliga fall brukar jag kunna skriva långa texter med en massa känslor och tankar i, till personer som jag har tagit kontakt med på mail...

Men det känns inte lika enkelt denna gång. Antagligen för att det hela skedde på fel sätt...

Jag brukar i regel ha ett ärende hos de som jag fattar tycke för. Någonting konkret som jag behöver hjälp med, som sedan blir lika fort och tydligt avslutat...

 

... Men nu är det så flygande, på något vis...

Jag vet inte vad jag behöver hjälp med... Vilket har gjort att jag inte heller har lyckats etablera någon kontakt. Någon trygg sådant...

Känns bara så trögt...

 

... Och nej.

Just nu verkar det inte som om det kommer att komma igång...

Men vi får väl se...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

 

 

... Jag skriver mer sedan...

Hade en del på hjärtat när jag var ute och gick. Men det är borta nu...

Missade iallafall bussen. Då jag satt upptagen vid datorn och kollade saker. Stressade iväg, och såg bussen köra iväg, två minuter för tidigt...

...

Nu ska jag kolla hundar på blocket. 

 

... Ska komma ihåg att betala räkningar idag.

... Möjligtvis orka diska...

... Och så ska jag svara på Boendestöds mess...

... Men nu blir det tv.

 

... Jag har ont i magen av allt proppande. Och jag längtar till svälten..

... Stressad...

... Nej, jag måste släppa på mitt trygghetsbehov och gå vidare...

Det är det jag inte vet hur jag ska handskas med, bara...

För att bristen på trygghetskänsla, är ju det som gör att jag inte vågar...

 

...

 

Ja, jag känner mig rädd. Osäker. Uppgiven.

Samtidigt som jag önskar någonstans, att allt bara kunde gå vidare nu.

Jag har stått stilla så länge, och det beror ju inte på någon annan än mig själv. Mina tankar och känslor. Hur jag fungerar...

 

Och hur mycket jag än har försökt peppa mig själv. Tjata mig själv framåt. Skriva diverse budskap på datorn. På små kort. I långa texter...

... Jag gör det helt enkelt bara inte. Jag tar mig inte vidare...

.. Lever mitt liv i texter... Ja, det kan man nog kalla det.

 

... Och det, för att jag inte vågar. För att livet känns för stort.. Och för att jag prioriterar fel...

Vilket gör att jag inte vill...

 

...

 

Jag har ett behov av trygghet. Och att som det känns för mig varje gång som jag ska ta ett steg någonstans, slänga mig utför ett stup, känns som en omöjlig utmaning att anta. För att det vågar jag inte. Ingen säkerhetslina i världen, är tillitsfull nog för att jag ska våga ta steget utför ett sådant högt fall...

 

... Och jag är trygg där jag är nu...

Jag vill inte bli ensam. Mer ensam än vad jag är. Göra livet större... Ta större ansvar...

... Och sedan, ändå riskera att dö olycklig och utan mening... Utan att "ha uppnått tillräckligt"...

 

...

 

Det känns som om jag ger mig ut på en resa på liv och död, helt ensam. Fastän jag vet att jag har min familj därborta i det andra hörnet... En familj som gärna stöttar och ger kärlek...

 

... Men jag känner mig ensam. Då jag har ett helt liv att upprätthålla. Att bygga upp eller bryta ner... Och det känns bara för stort för mig att orka handskas med... För många möjligheter. Omöjligheter. Val, hit och dit...

Och så kan det ändå sluta med missnöje... "för att det var alldeles för stort för att kunna lyckas"...

 

...

 

Och jag behöver.. kärlek, värme.. Trygghet...

Från någon stabil. Trygg.. och varm person...

 

... Och någon annan än mig själv att tänka på, vore ju bra...

Någon annan att ta hand om, så att jag glömmer bort mig själv för ett tag... Någon som är viktigare än jag... Som fyller min värld, istället för alla feliga tankar. Allt inombordsligt krig... Och allt som bara är "fel, fel, fel" med mitt liv och vad jag åstadkommer... Inte åstadkommer...

 

...

 

Igår när jag kom in till sjukhuset vid ettiden, hade jag fått byta rum...

Jag hade åter placerats i en sal med en annan patient. Och jag gjorde än en gång, vad jag alltid gör. Undvek att gå in i rummet och satte mig ute på avdelningen. Med alla ytterkläder på...

 

Och jag fick eget rum igen.

Jag klarar inte av att dela rum med andra människor. För mig kända, som okända. Jag är för osäker och försiktig för det. Vågar knappt varken andas eller röra på lemmarna... Vet inte vart jag ska titta. Eller hur jag ska hantera min mun. Mitt ansiktuttryck...

Och så i det här fallet, skulle jag även sitta spänt och oroa mig över att bli tilltalad, hela tiden...

 

...

 

Nej, men jag fick eget rum iallafall.

La mig direkt i sängen, under filten, och vilade.

Låg sedan kvar där tills imorse när det var dags för vårdplanering.

 

Jag åt ingenting igår.

Och på natten när jag skulle sova, hade jag ont i kroppen. Magen pulserade varje gång som jag la mig på den... Och huvudet gjorde ont...

Att sova kändes som en omöjlighet. Då min hjärna, oavbrutet rabblade en massa olika mat och godsaker hela tiden.

 

... Och då menar jag verkligen "rabbla". Det var inte en lugn stund. Och jag vet att det var för att näringsbristen hade gått så långt att hjärnan började desperat skicka ut signaler om att jag svälter och behöver äta för att överleva.

Det har jag lärt mig nu. Då hjärnan reagerar på samma sätt varje gång som jag svälter mig själv för länge.

 

...

 

Jag vaknade imorse vid kvart i åtta.

Fick in frukost på rummet, som jag åt.

Och sedan, klockan nio var det dags för vårdplanering... som varken gav mig till eller från. Inga tydliga känslor eller tankar om någonting.

Och när man inte vet vad man behöver hjälp med, eller egentligen förväntar sig någonting...

Ja, vad hade jag förväntat mig att känna, liksom?

 

...

 

Efter mötet, gick jag tillbaka in på rummet.

Pratade lite med kontaktpersonen...

Hade utskriviningsmöte med läkaren...

.. Och gick sedan till affären för att handla dagens "propparmat"...

 

... Jag handlade för mycket, som jag alltid gör när jag handlar propparmat.

För att egentligen ska ju den maten bara vara för en dag. Men det är ju svårt när det mesta bara finns i storpack. Och när jag dessutom nästan aldrig äter längre. Så när jag väl tar en proppardag, vill man ju ha det mesta... "vet ju inte när det blir nästa gång"...

 

...

 

Väntan på bussen, blev lång.

Jag åt lite grann. Frös.

Gick in i väntrummet och väntade.

Ut igen. Vänta i en halvtime till.

... Bussen blev sen. Så ytterligare tjugo minuter i kylan...

 

...

 

Väl hemma...

 

... Ja, jag har ätit... massor!

 

Jag har sett på TheBigBangTheory. Jag har bloggat en del...

Sett på tv... Skrivit i min textsamling...

 

... Nu på kvällen, skrev jag någonting som jag tyvärr inte vill dela med mig av. Men som jag hoppas ska kunna bli någon slags vändning... Tror dock inte det. Det känns så invecklat, att jag inte ens vet om jag kommer att komma ihåg det...

... Det handlar om att våga släppa på tryggheten, iallafall. Att på något sätt, våga hoppa... Eller "hissa mig ner för det där stupet". Ett steg i taget...

 

...

 

Jag har lust att proppa ännu mer nu. Och jag önskar bara att det var slut.

Har lust att äta upp det sista jag har.. Så att jag slipper äta imorgon också...

 

... Men jag mår redan dåligt av allt proppande. Jag kommer att få ångra om jag äter ännu mer... Både fysiskt.. och allra helst psykiskt!

 

...

 

Jaja. Vi får se hur det går med allt.

Men just nu sitter jag fast. Och har gjort så, alldeles för länge...

Trots att jag gör framsteg. Tar mig små steg i rätt riktning.. Sitter jag fast i gummiband. Och en liten avslappning för att hämta andan.. och jag studsar tillbaka igen!

 

...

 

God natt med er <3

Nu blir det nog mer proppande. Och lite tv... Innan jag ska sova.