Livet ur D:s synvinkel

Alla inlägg under januari 2016

Av D - 28 januari 2016 13:32

   

... Jag gav mig förövrigt ut för att åka buss en vända. Komma hemifrån lite... Slippa tänka kanske, för en stund...

Men jag vände hem igen. Höll bokstavligt talat på att blåsa iväg. Och regnet i ansiktet, avskräckte lite grann.

Mer tid till disk och matlagning. Om jag nu vågar mig på att välja vad jag ska laga först, sist, och varför.

Av D - 27 januari 2016 21:36

...Jag äter. Jodå... Och det känns jobbigt på alla sätt det kan kännas jobbigt på...

 

... Jobbigt att bli mätt. För mätt...

Jobbigt att jag "äter fel" hela tiden. Alltså på ett sätt som "egentligen inte ingår i min dagskost"... Fel saker vid fel tidpunkt. För mycket av det ena. För lite av det andra...

... Och jag kan bara inte sluta tänka. Oroa mig... Älta vad, hur, när och varför...

Och den ständiga längtan till få sluta äta igen. Att allt i mina skåp, tar slut igen...

 

... Jag orkar inte.

För att när det väl tar slut och jag känner att jag har tagit mig igenom mycket nog... så kan jag ändå inte tillåta mig själv att börja svälta igen...

Allt är ett evighetsspel! .. Och jag måste leva med det här, tills dagen då jag äntligen får lämna. "Det här är livet"...

... Jag måste ju äta.

 

...

 

Dagen idag.

Jag klev upp vid nio, när klockan ringde. Tänkte äta den frukost som jag har och har haft väldigt länge på mitt schema... Och märkte att den inte hade hunnit tina helt...

Så det fick bli smörgås istället. Inte kul. Inte rätt... Men gott.

 

...

 

I säng igen. Och klev upp till HemTillGården...

Och det blev lunch. Gjorde mig en egen wrap med sallad, grönsaker, rödbetssallad och några köttbullar...

"Inte rätt". Men orolig över brödet som jag hade köpt till att göra wrap med. Någonting som jag inte brukar köpa. Alltså inte har någon plats för... "När ska jag trycka in dem i min dagliga kost?"...

 

... Så det fick bli till lunchen. Ingen soppa. Då wrapen är för stora... "och jag vill inte riskera att börja hetsäta eller bli för mätt"...

 

...

 

Jag var stressad och kände mig obekväm. Hade ångest för att jag inte orkade någonting. Orkade inte diska. Inte städa iordning... Jag skulle inte orka laga mat... Och jag hade bekymmer som var omöjliga att lösa.. Och fortfarande är... "Jag kommer inte att orka... Det går inte att leva och att äta samtidigt"...

 

... Så trots att jag idag tänkte stanna hemma och göra lite sysslor. Kanske till och med orka laga mat "fastän jag inte visste hur jag skulle få ihop det. Lägga detta pussel"...

"Kanske orkade jag duscha också, efter alldeles för lång tid utan?"...

 

... Men nej.

Hellre än att sitta hemma och må dåligt, och bara önska att jag kunde få allt att fungera... och ändå inte få det gjort.. Så bestämde jag mig för att lämna hemmet för en stund...

En vända in till stan, bara. För att sedan ta första bussen hem...

... "Så fick jag ta tag i ätandet när jag kom hem igen"...

 

...

 

På bussen, funderade jag fortfarande över det här "livsförödande dilemmat".. Men jag mådde inte sådär desperat dåligt av det. Då jag fick lite distans till problemet för en stund...

Tankarna kretsade kring hur det hela skulle måstat sluta till slut... Hur jag skulle orka leva... Och ifall jag någonsin skulle kunna få det att gå ihop...

 

...

 

Jag messade Boendestöd för att fråga om ansökan till aktivitetsersättning... Men förstår inte mycket mer nu än innan, hur jag ska gå tillväga...

Hon säger ju att hon kan hjälpa mig på måndag, då hon egentligen ska komma...

Men jag känner mig alldeles för uppgiven för att veta om jag vill ha boendestöd eller inte, just nu...

Jag vet ju inte vad som tar mig vart... Och alla vägar tycks leda mig bakåt, i slutänden...

 

...

 

Jag tog mig en kort promenad. Klev av bussen lite tidigare, och promenerade resten av biten till busstationen...

... Bestämde mig efter en stund, för att gå en kort promenad till. Då bussen inte skulle komma förrän om tjugo minuter...

 

...

 

Och så, på bussen och hem igen...

 

... Väl hemma...

Jag lagade mat.

Stekte schnitzlar... Då jag tror att de hade legat i frysen längst. Iallafall av de öppnade sakerna...

Och så kokte jag ris och pulversås till det...

 

... Jag var hela tiden stressad...

Stressad över vad jag åt. Vad jag borde äta... Stressad över maten i skåpen... och över disken i hoarna. Skräpet på diskbänken... Och det faktum att jag måste diska om jag ska kunna fortsätta... Och även sedan, efter varje gång jag har ätit...

Det kändes(känns) som ett omöjligt högt berg att bestiga...

 

...

 

Jag åt... Och jag blev mätt... Vilket jag inte tyckte om...

... Och disken hamnade i slasken och på diskbänken... En ännu större röra, som stressade upp mig och tyngde mitt bröst ännu mer...

 

...

 

Jag skrev av mig lite. Har nog gjort det några gånger idag...

Och så har det blivit tv... Eller ja, försök till tv...

Jag har inte kunnat slappna av. Då jag ältar hela tiden. Funderar och diskuterar. Väger fram och tillbaka...

 

... Och ärligt talat... har jag ingen tro på... Ingen aning om hur eller ifall jag ska orka leva med det här. Orka fortsätta äta...

... Ja, men. Hur jag ska orka leva och äta samtidigt... "Hur får man det att gå ihop?"...

 

... Och börjar jag svälta igen... Eller slänger en massa mat...

... Ja, hur ska jag kunna tillåta mig själv att försöka igen och igen och igen(?).. När jag hela tiden bevisar för mig själv att det inte går? ... Det är ju inte hållbart...

 

...

 

Jag diskade lite disk, trots allt. Tog tag i några koppar. Och ett fåtal skedar... Men sedan orkade jag inte mer... Och diskbänken ser fortfarande ut som en äcklig sörja... Hade det inte legat ren disk i diskstället, hade jag inte märkt att det blivit mindre...

 

...

 

Kvällsmålet blev en smoothie. Vilket var precis rätt. Då det står på schemat...

Men resten av det som skulle vara, brast... Då jag inte orkade göra iordning.

Så det slutade med en till smörgås... Och en hjärna som bara snurrade. Ältade. Läste det förenklade schemat, om och om igen. För att det kändes som att jag inte kunde förstå det.. Jag kunde inte klura ut hur jag skulle klara av att följa det...

"Och allt annat än det som står, känns så fel inombords, att det känns som om jorden ska gå under(det vore väl för väl)..!"..

 

...

 

Och nu sitter jag här. Skriver... Och vet inte alls hur länge till jag ska orka... Hur länge till jag vill det här... Det är svårt att vilja när det inte fungerar. När det känns så tungt...

Något så basalt som att äta, borde inte kunna bli så stort och livförgörande som detta känns nu...

Jag funderar ärligt på ifall det någonsin kommer att bli möjligt att både leva(ute i livet, och kanske må bra) och äta okej varje dag.. Samtidigt!

 

... Jag vill fly någonstans... Men jag kan inte fly från livet... Det kan jag inte. Har familj...

Och det går inte heller att fly ifrån sig själv... "Detta är mitt liv och jag är fast med att leva det... tills det är över"...

 

... Men hur?

Det känns möjligt om jag svälter... Men det leder mig mot döden...

.. Och det är även smärtsamt på andra sätt än vad detta är...

 

...

 

... Jag önskar att jag kunde kombinera livet med vardagssysslorna... Men dygnet har bara 24 timmar... Och med både tänkandet och utförandet...

Stress och brist på ork... Jag får inte ihop det...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 27 januari 2016 17:41

   

... Min mamma har ju sagt att jag kan komma över när jag vill, för en paus...

Men det hjälper ju inte disken från diskbänken. Skräpet från alla ytor...

Och det gör inte heller att maten i skåpen, blir mindre gammal... Att jag blir där i ett par dagar...


Det enda som skulle gynna mig då, vore att slippa den här stressiga tillvaron för ett tag. Få koppla av och inte bry mig...


...


Det känns som om steg ett just nu, är att diska... Jag måste bara orka...

Hur det blir med ätandet och matlagning. Vad jag äter när, och oron i det. Och så vidare...

Det får jag ta eftersom...


Kanske ska jag göra samma sak med disken... Ta lite, då och då...

Men jag orkar inte börja. Det är för stökigt...    

Av D - 27 januari 2016 13:36

     

... Allt bara hamnar där jag står. På hög...

Det är ju iallafall lathet! Blir bara jobbigare sedan, att ta hand om det...

Men soporna är fulla... Mängden skräp och skitig disk i köket, gör att jag inte orkar ta tag i dem... "Det känns som om det aldrig ska ta slut!"...


... Jag måste bara ta det till mig. Börja.

Men det är tungt...

Huvudet antar det faktiska stöket i lägenheten... Och lägenheten antar lika lätt huvudets ständiga stök...


Vill fly hemifrån, och aldrig komma tillbaka(!)...


...


Nu har jag iallafall fått hem läkarintyget.. Eller läkarutlåtandet... Eller vad det nu var.. Till ansökan om fortsatt aktivitetsersättning.

Av D - 26 januari 2016 21:44

... Jag orkar inte mer...

Jag orkar inte fortsätta äta. Inte fortsätta tänka...

Jag orkar inte bry mig. Inte ha någonting att bry mig om...

Och allt det här, gör bara att ätstörningshjärnan triggas. "Jag vill inte gå upp i vikt, när allt ska kännas såhär..."...

 

...

 

Jag vill bara kunna koppla av. Men det går bara när jag svälter...

Jag ville leva ett kravlöst liv. Där det enda jag skulle fokusera på, var att tillåta mig själv att må bra i de stunder och situationer.. På de platser där det är möjligt...

Men det förstörs av alla krav i ätandet. Av alla måsten för att få det att hända. Planeringar, utföranden... Och så diskningen efteråt...

 

Det är så mycket större än vad det borde vara, att få till ett fungerande ätande. Och just nu är det "ett fungerande ätande" eller svälten som gäller. Då jag inte klarar av att acceptera att äta på ett rörigt sätt som jag inte förstår...

 

Och maten i mina skåp, bränner hål i både hjärta och tinning på mig just nu...

Jag blir nervös när den ligger där. Eftersom att jag inte vet hur jag ska hinna äta den innan den blir gammal... Hur jag ska orka äta den alls. Då jag inte orkar få ihop det. Inte orkar besluta mig för vad, när, hur och varför. Kombinationer av allt jag har i skåpen...

 

... Och det känns bara som att det var ett stort misstag att ge det en till chans. Nu när jag riskerar att behöva slänga maten. Då den inte får plats i frysen...

... Och så vill jag inte svälta ändå. Och kommer därför att köpa ny mat när jag känner mig tvungen till det...

 

...

 

Nej, det var ett misstag...

Men samtidigt har jag ingen avsikt just nu, att börja svälta igen... Jag känner mig bara så handfallen. Och jag ser inte hur jag ska orka fortsätta. Både äta och leva på samma gång...

Och viljan försvinner ju lite grann när det ska vara såhär tungt... Då vill jag bara backa...

 

Min vilja ligger ju i att "bara vara"...

Jag är trött på att sträva efter någonting bättre nu. Jag är trött på att vilja saker. Att rannsaka mig själv varje dag... Att klanka ner på livet. Önska och drömma... Med en samtidig uppgivenhet under noll tro på framtiden...

 

... Jag vill bara skratta och le. Umgås med mina föräldrar och syskon... Tillåta mig själv att må bra i det jag har. Istället för att eftersträva någonting som jag inte kan nå...

 

...

 

Jag bestämde mig iallafall för att handla idag. Inte för att jag hade någon plan. Inte för att jag trodde att jag skulle gå med framgång, och lyckas "inte bry mig" om hur det går. Hur jag äter... Inte för att jag trodde att jag skulle kunna ta det som det kommer. Tänka mindre... Och lyckas leva och må bra ändå...

 

Nej, jag var bara rastlös. Och jag ville att något skulle ske...

 

... Så klockan ett. Efter att ha sett på HemTillGården, gick jag iväg till bussen, med min stora väska på hjul...

Jag funderade mest hela tiden. Bävade mig lite inför vad jag nu gav mig in på. Stressade upp mig i förväg över hur svårt det skulle bli att hantera det här stora måstet som jag nu tog tag i utan plan...

 

...

 

Väl i affären, var jag stressad. Förvirrad... Och kluven till det mesta.

Men jag gick in dit, med tanken att det inte skulle finnas några måsten eller borden. Jag hade ingen lista att följa. Utan jag skulle gå på känsla. Köpa vad jag hade lust med. Vad som kändes rätt. Och strunta i allt annat. "Så fick det bli som det blir"...

 

... Men det var svårt. Och jag behövde ju samtidigt ha någon slags tanke med det hela, i huvudet. Vad jag skulle ha det till. Varför jag köpte just det... "Skulle det annars bli uppätet?"...

 

...

 

Det blev mycket varor i min korg... Och jag blev mer stressad över ifall jag skulle orka få på och av väskan på bussen...

 

... Men det gick. Fick lite problem när jag skulle på. Då jag inte lyfte den. Och bussen stod för långt ifrån trottoaren. Men det gick till sist...

 

...

 

Väl hemma, har jag ätit. Jag har ätit alldeles för mycket. Då jag är stressad... Vilket leder till oro och uppgivenhet...

Det höjer ju liksom inte min självsäkerhet, vad gäller att klara det här och orka med... När jag samtidigt inte kan lita på att jag kan äta lagom mycket...

Och som alltid... Ska jag välja mellan att hetsäta och att svälta, så blir det självfallet svälten...

 

...

 

Jag lagade dock ingen hemlagad middag idag. Utan satte bara en färdigrätt i mikron... Sedan blev det semlor, två stycken. Vilket var mer av stress än av sug. För att, jag hade ju kunnat vänta till senare...

 

.. Och nu till kvällen blev det en smörgås. Och där stoppade jag mig själv.

Men trots att jag hindrade mig själv denna gång, från att äta mer, mer och mer. Så känner jag fortfarande av stressen. Då jag bara vill bli av med all mat igen. Så att jag slipper den...

 

...

 

Imorgon måste jag diska... Om jag ska orka fortsätta äta. Frukosten funkar nog ändå. Om det jag tog fram ur frysen har tinat, det vill säga...

Men det är så olidligt skitigt i köket nu. Och ska jag kunna laga mat någon dag framöver, när jag väl orkar.. Så måste allt skit bort.. Disken måste diskas...

... Och ja-a...

 

...

 

Ja, jag vet inte hur jag ska hantera det här. Och jag vill bara fly, innan jag exploderar...

... Jag orkar inte med stressen. Alla tankar som gnager i mitt huvud. Att känna mig hjälplös på grund av någonting som jag är tvungen att hantera varje dag...

Och när inte svälten känns som något alternativ längre... "Vad ska jag göra?"...

 

... Jag vill orka leva också. Och inte sitta fast i mig själv, med dessa mörka och tunga bekymmer...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 26 januari 2016 20:47

     

... Okej. Jag delar mina diskussioner här, också. Verkar det som..

Problemet är ju att jag glömmer varför jag sätter mina restriktioner till bloggandet. Då jag gör det när jag av någon anledning mår dåligt av att blogga...


... Så från och med nu, kommer jag helt enkelt att gå på enbart känsla. Delar det som jag har lust med. Och håller resten för mig själv.

Förvirrande för mig. Men som allt annat. Jag får acceptera det. Annars bränner jag hål i skallen, med allt tänkande. Bekymret med ätandet, är tillräckligt...

Av D - 26 januari 2016 18:07

 

Jag har köpt saker idag, som jag inte brukar köpa. Saker som inte förut(i regel) har ingått i min kost. I något av målen. Något för mig som ensamstående, helt nytt...

Vilket gör att huvudet bara snurrar. Det känns så osäkert vad jag ska göra med denna mat. Hur jag ska äta den, och när...

Och möjligheterna. Alternativen som ändå finns, gör mig osäker... Då jag inte riktigt orkar komma fram till hur jag vill göra. Eller hur jag vill variera det. Då det räcker till flera måltider...


.. Det som också gör mig stressad, är hur mycket mat jag nu har hemma. Då jag inte orkar ta kontroll... och äta någorlunda regelbundet. Orkar inte komma fram till vad jag ska äta när...

.. Och om jag inte orkar med stressen och oron som blir... Vart gör jag av all denna mat?


... Och att orka handla...

Idag listvägrade jag. Jag blir stressad av handlingslistan. Jag tänker strunta i matlistan...

Men även utan listor, blir det rörigt i huvudet. Jag kan inte "bara vara", när det är någonting i vardagen som behöver fungera och gå ihop hela tiden...


...


... Jag kommer inte att kunna äta lagom mycket, om jag är ständigt stressad... Och jag kommer inte att orka äta tre till fyra gånger om dagen, när det kräver såhär mycket tankemöda, ångest och osäkerhet av mig...

Och så handling och diskning på det, som också tillkommer om det hela ska kunna fortgå...


...


Jag vet inte hur man kombinerar att leva och må bra, med ätandet. Än mindre hur man kombinerar att leva och må bra, att arbeta och att äta! .. Hur hinner man? Hur orkar man?

Jag undrar ju hur jag ska orka stanna kvar i livet. För att jag vet att den enda förutsättningen för att orka leva, är att kroppen slutar kräva näring... Och det kommer ju aldrig att ske!


... En sak är säker iallafall...

Trots en del djävulskap i barndomen, längtar jag tillbaka till att vara barn...

Då hade jag förutsättningar...

Nu känns varje dag som ännu ett steg i det omöjliga. Ännu en dags övertid i livet.


... Jag kan känna att jag är dum ibland(ofta). Att jag tänker fel...

Men nu är inte så fallet. Nu vill jag rätt. Även om jag har gett upp om livet och bara vill vara. Låta saker bli...

Nu vet jag bara inte hur...


...


... Jag har aktiverat alla mina matklockor.

Nu hoppas jag bara på att inte överäta under dessa måltider. Att orka äta något tillagat mål om dagen...

Och att orka diska all disk... För att imorgon blir frukosten en utmaning. Då köket är en enda röra. Och det mesta i disken...


... Men det känns inte bra... Det känns som om det kommer att sluta med blytung ångest. Ett huvud som håller på att explodera... Och en massa mat som blir slängd, proppad på, eller undanlagd i frysen. Följd av tvungen svält...


Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det här!

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
       
1
2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22
23
24
25 26 27 28 29 30 31
<<< Januari 2016 >>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards