Jag är inte intresserad av att äta. Inte alls. Och nu ska de öka portionerna till hela istället för halva! Har ju svårt som det redan är!

Åt ju inte ens lunchen idag. Inte kvällsmålet igår... Och de tror att jag vill öka!

… Jag hoppades på att jag skulle orka. Vara kvar tills vårdplanering kunde bli av...

Men en till två veckor... Jag orkar inte! Vill inte! … Och nu gråter jag...

Det känns som om jag stannar kvar mest i Rädslan för att svika mina föräldrar och oroa. Istället för, för rädslan att komma hem till att inte orka leva... Hantera mig själv och vardagen...

…

Jag är helt slut i huvudet. Efter alla inombordsliga krig. Och att försöka med någonting som jag egentligen inte vill eller litar på...

Och jag vågar inte ens åka hem... För att jag vet det är ett misstag...

… Men vad gör man när man varken vill eller orkar?

… Får ju inte ens svälta här...

Men gör jag det, så kanske de kastar ut mig "för att jag inte håller min del av avtalet"... Så att, då är ju det löst.

…

Orkar inte mer...

Jag vill inte äta något mer... Jag skiter i ätstörningen just nu...

… Jag vet att man dör om man inte äter. Svälthjärnan verkar tro att jag är odödlig, dock...

… För att allt som betyder något för mig just nu, är att uppnå ett liv som är värt någonting. Och jag orkar inte ta tag i någonting som jag ändå kämpar för att ha kvar, när det finns något så mycket viktigare att ta tag i. Jag behöver svälten som trygghet under kampen...

Och faktun är. Blir livet bra, har jag inte längre någon anledning att svälta. Under mina kortkorta perioder av lyckade rutiner, är ju svälthjärnan helt vilande. Och ätstörningshjärnan mycket tröttare...

…

Jag hade åkt hem nu, om det inte vore för att mamma ska komma imorgon. Vill inte oroa dem genom att göra dem medvetna om att jag gör samma sak en gång till. Åker hem innan vårdplanering...

Vet bara inte hur jag ska orka. Och här får jag inte svälta.

Kravet för att stanna.. "ta emot hjälpen".. Vilket innebär. "Följ matschemat"...

Idag smärtar frukosten såpass att jag bara vill få den ogjord. Oäten igen.

Jag var inte hungrig. Men jag åt ändå. Tittandes på min lapp. Lappen som ska övertyga. Hålla mig kvar på rätt sida...

Igår var inte någon bra ätardag... Och känslorna och tankarna gjorde mig bara förvirrad. Trött...

…

Nu vill jag bara åka hem. Ta mitt pick och pack, skriva ut mig och ta bussen hem...

På något vis, verkar min desperation alltid tro att det blir bättre där. Men nu vågar jag inte ens åka hem utan en vårdplanering först. Vilket stör mig. Då det lär ta minst en vecka, enligt gårdagens kp...

Vet inte hur jag ska orka. Får ångest av allt det här. Av att vara ständigt frustrerad på mig själv... Av att försöka kriga mig framåt, fastän jag inte kan lita på mig själv eller livet, och tror att jag riskerar dö om jag åker hem... Och av att äta fastän jag inte kan se ett liv utan svält på hemmaplan...

…

Men jag måste vänta... Det skulle vara ett misstag att åka hem nu. Då jag stenhårt vill leva på kaffe med grädde i... Sålänge som jag inte får kontroll... Sålänge som jag inte tror...

Och jag orkar inte känna den hjälplösa känslan mot ett avslut igen...

… Men hur ska jag orka? Jag trivs inte...

Vill bara börja svälta i ren desperation igen... Känns så hopplöst...

Idag har det iallafall handlat om mängden mat de har lagt upp. Jag har känt mig otrygg, då jag inte litar på att de gör rätt och följer mitt schema. Vilket har gjort att jag knappt vågar äta.

Och det handlar inte om kalorier. Utan om trygghet. Jag vill äta precis det dietisten har sagt. Då det känns stabilt. Tryggt. Och jag behöver inte fundera.

…

Nu ska jag och köpa schampo med kp.

Det handlar om trygghet.

Allt handlar om trygghet...

Min persfektionism.

Att jag vill äta mig endast mätt och inte mer, handlar om trygghet. Då jag slipper oroa mig över att falla över åt något håll.

När jag är hos mina föräldrar och slipper ansvar, är jag trygg. Då jag inte behöver misslyckas med något som jag strävar efter att uppnå. Och jag slipper äta perfekt... Tänka på vad jag äter. Att äta regelbundet och varierat... Som också handlar om trygghet. "Det ska vara perfekt. För att perfekt kan aldrig bli fel"...

Så, hos mina föräldrar mår jag bra. Ja oftast, såklart.

När jag är på sjukhuset, är jag helt utan ansvar och jag kan överleva utan att tänka. Trygghet.

… Däremot känner jag mig inte helt trygg med prrsonalen. Då de slarvar och glömmer. De tycks inte prata med varandra. Och de alla jobbar på olika sätt och med vad det verkar som, olika information...

När det gäller praktik. Otrygghet.Livet blir för stort. Vardagen för stressig. Hjärnsn för överaktiv... Och jag för osäker på mig själv... och folket runtomkring mig...

… Livet.

Jag vågar inte tro, för att det inte känns tryggt.

Jag har drömmar. Hade mål. Men jag är rädd för hur stort livet ska bli. Och för att inte kunna hantera det. Jag är rädd för självständigheten... Och för att inte lyckas uppnå någonting. Och som perfektionist drssutom, är det otryggt även det.

Trygghet och tillit.

Det är mitt problem.

En vändning eller?

Jag ska börja äta!

Efter dagar av nästan full svält, har jag nu äntligen lyckats styra mina tankar och skjuta dem ifrån mig... om inte snnat, för ett tag.

Klart de finns kvar. Och klart de kommer att påverka lite i beteende och känslor. Men då läser jag bara mina två meningar "Jag ska bli frisk nu! Klarar jag det inte här, så klarar jag det inte hemma!" och "Antingen blir mitt liv en evig kamp... Eller så förhindrar jag att det sker!"...

Japp, nu ska tankarna bort. Och jag ska låta rätt sida av mig själv, styra mig och mitt liv!

Det blir såklart kämpigt. Och vissa småsaker får jag nog låta fel hjärna styra. Då vissa saker inte går att avgöra om de är jobbiga, tokiga av fel eller "rätt" anledning.

… Så. Nu efter hot av personalen. Oro och en massa tjat från deras sida... Och tankar som vägrar släppa taget och gör mig orolig och ångesttynd.. Frustrerad, från min sida... Kanske jag äntligen kan få börja samarbeta och jobba mig framåt!

Ska nog dock inte tänka på hemgången... För att då mår jag bara dåligt...

Ska nog passa på att duscha idag, också. Om jag vågar säga till. Behöver låna schampo och lite kläder.

… Mina föräldrar var och hälsade på idag. Var skönt att prata lite.

Jag vet inte vem jag är i livet. Och det är väl det som är det värsta.

Det känns som om jag alltid känner fel. Vill fel. När det för en gångs skull blir en paus i misären inombords... Ja, då blir jag ängslig...

Jag har tusen sidor av min hjärna... Ja, överdrivet såklart.

Och jag blir så förvirrad. Osäker... Jag vill bara att allt försvinner, så att jag kan få sträva åt enbart ett håll. Rätt håll. Så att jag kan känna mig trygg och säker i mig själv. I livet... Så att jag slipper fundera och frustrera... Slipper kriget inombords, och hjälplösheten... Uppgivenheten...

...

Jag kan inte samarbeta här. Vill inte äta. Inte må bra.

Rädd för att må bra nu, för att sedan komma hem och åter tvingas inse att vardagen inte orkas leva. Livet, meningslöst...

Rädd för att må bra i ett meningslöst liv... Och därför aldrig uppnå någonting. Aldrig förändra...

Och att äta...

Nej, jag vill bara inte. Har ingen lust. På grund av oron för att komma hem. Ingen vilja. Då svälten väntar därhemma...

Jag vill bara vänta på den där vårdplaneringen och åka hem... Och där måste det funka... Annars vet jag inte vad jag gör...

Det känns inte som jag hoppades, efter läkarmötet... Gick inte som jag önskade...

Jag är liksom inte klokare eller mer hoppfull och lugn nu, än vad jag var innan... Snarare tyngre och mer uppgiven...

Jag vet fortfarande inte hur det kan komma att se ut när jag kommer hem... Och jag kände mig för tung och otrygg för att bry mig om att fråga...

Det känns bara så hopplöst alltihop. Och att de lägger så mycket tyngd vid ätstörningen, som egentligen är det minst jobbiga i min livssituation just nu... Det gör mig bara så låg... "Jag vill svälta. Men jag vill känna mig tillräckligt trygg och rutinerad hemma, att jag slipper desperat sukta efter döden"...

Men det är ju klart. Ätstörningen är ju det farligaste, och hos mig, mest långvariga problemet, som är lösbart, just nu... Och det är ju svårt att förstå en människa som inte berättar och förklarar...

… Det känns dock långt nu... Och tills vårdplaneringen blir av, ska jag äta efter matschema...

En halv portion på mitt bord... Och jag har bara inte lust för en enda tugga... Så tung, deppig och ängslig...

… Men äter jag inte, riskerar jag att behöva lämna den relativa tryggheten, för den totala otryggheten hemma...

ORKAR inte!

… Önskar att svaren på min situations lösning, kunde komma idag... Och att all smärta var över...

Orkar inte vara här längre. Vågar inte vara hemma... Och ett liv, helt utan ansvar, är omöjligt vid den här åldern...