... Det känns hårt, just nu...

...

Sova.

...

Jag känner mig så sjuk... Som om jag lever i en mardröm, där jag är boven...

Och jag vill gärna vakna upp nu...

Mitt liv har inga möjligheter, sålänge som jag hanterar det på det här sättet...

Och som det ser ut nu, kommer jag inte heller... någonsin att börja hantera det annorlunda...

...

Dagarna är olidligt långa. Det är kallt i lägenheten... Jag är ensam... Och mitt största begär, är och förblir att svälta mig själv. Må dåligt...

... Och när jag inte gör det "så sviker jag mig själv"... "Misslyckas"... "Begår ett stort misstag"... Ja-a... "Förstör"...

...

Svälta för att jag tycker om att lida... Svälta för att livet inte betyder någonting... Svälta för att, att få mat på bordet varje dag, är krävande...

Svälta... För att jag är jag...

...

Och jag är trött på att inte känna hopp... Att inte kunna se någon framtid...

Och att varken lyckas ta emot någon hjälp.. eller klarar det utan... Att varken behöva hjälpen... eller orka själv...

... Att varken kunna säga med säkerhet, att jag mår dåligt... Eller att jag mår bra... Att jag är stark... Eller att jag är svag...

... Hur tar mig sig någonstans i livet, då?

...

Och när livet inte är värt att levas... och döden inte dags att upplevas...

Vart tar man vägen?

... Jag har ingenstans att ta vägen...

Ingenstans att vända mig...

Jag vill inte dö... Men orkar inte leva...

.. Mina texter finns här. Kan inte radera dem... Slänga dem... Då jag inte kan vara utan dem... Men kan inte ha dessa kvar om jag försvinner. Då jag inte vill att min familj ska kunna läsa...

... Ja, och så kan jag inte skada min familj genom att lämna... En stor anledning.

...

Tiden är lång. Väldigt långsam... Och nu när möjligheterna är strypta... känns det extra meningslöst...

.. Vart ska jag fly? Hur flyr man från sig själv? ... Hur flyr man från livet, utan att dö?

...

Funderar på att börja äta en liten sak om dagen igen.. Som jag gjorde när jag höll på med DagensMat för några månader sedan. Så att jag kan lyda svälthjärnan.. men samtidigt inte behöver helsvälta... Eller leva på en skvätt grädde om dagen...

... Klockan är tio...

Jag fryser. Är uttråkad... Och känner mig dum... Misslyckad... Uppgiven...

Och mitt största begär just nu.. På grund av hjälplös desperation.. Är att åter vara dum emot mig själv... Åter svälta...

... Inte för att jag vill, denna gången...

Eller antagligen lite för att jag vill...

.. Men det är väl mest för att jag inte ens orkar försöka få till det med ätandet... Äta lagom. Någorlunda regelbundet... Och ta mig an hela utmaningen med att få mat på bordet varje dag...

Inte en gång till...

Jag har inte energin. Inte tron eller hoppet...

... Och min innerliga frustration, gör att jag inte värdesätter varken livet eller mig själv tillräckligt för att ha något emot att skada mig själv...

... Men det är dumt. Jag vet...

...

Vet inte om jag ser någon mening med att beskriva min dag. Eller de dagar som varit... Eftersom att livet i sig, känns borta. Över... Och idag, extra meningslöst...

Vill liksom inte gå och lägga mig ikväll... För att jag kan inte se till imorgon...

...

Det är ju klart.

Det är som jag skrev i mitt förra inlägg. Jag måste själv förändra. Jag måste själv bestämma mig och vilja.

Det är ju liksom jag som sitter på kontrollen. Likväl jag själv som tar den ifrån mig och kämpar fel hela tiden...

... Jag har bara väldigt svårt att varken vilja eller orka kämpa åt rätt håll och för rätt sak... Och ju mer medveten jag blir om mig själv. Ju mer jag förstår hur jag fungerar... Desto mer uppgiven blir jag...

Hoppet försvinner. Livet blir grumligt och svart...

Och jag kan varken leva eller dö... Orkar inte... Vill inte...

...

Men jag är en vanlig människa. Jag måste komma ihåg det.. Och inte monsterfiera mig själv...

Jag har ju samma möjligheter som någon annan...

Men varför är det då så svårt? Varför gör jag det då så omöjligt?

...

Jag tänker inte åka in på sjukhus igen...

Så.. Väljer jag att svälta, får jag stå för det sedan. Då får jag lida, trots rädsla.. Eller frivilligt själv vända håll...

... Och ska jag ta mig någonstans i livet, måste jag själv ta tag i det och vilja...

Annars får jag leva med mitt val att inte göra det...

...

Jag känner mig vilsen. Och jag vet inte hur någonting ska vara möjligt...

Hur jag ska kunna ta emot stöd och hjälp när problemen inte finns... Hur jag ska kunna klara mig själv, när dessa ändå finns...

Och jag vet inte hur jag ska våga leva, när jag inte ens har viljan... Hur jag ska kunna vända på viljan, när jag inte vågar...

...

Jag vill ha hund. Kärlek. Någon att leva för och ta hand om...

Men livet blir större och svårare, ju fler saker man tillför. Allt jag väljer att ge mitt liv, ger ytterligare krav... Och ytterligare tankar som ska få plats i ett och samma huvud...

... Det är då som jag känner att jag kommer att lösas upp till en gas... Och spridas ut över jordklotet som en svävande röra... Kanske explodera till små, små partiklar.. Omöjliga att samla ihop igen...

... Men det kanske är mer möjlgt än vad jag gör det. Än vad jag föreställer mig... Jag tänker bara för mycket...

...

Vet inte vad jag känner för någon vårdplanering eller stödkontakt alls, just nu...

... Men hur länge orkar jag leva, om jag inte träffar på några punkter av chans till förändring någonstans längre fram? ...

...

Jag önskar jag hade något problem som gick att ta på... Någonting självklart även för mig...

... Men nu finns ingenting. Och jag sitter fast... Utan hopp... Utan möjligheter...

Om jag inte lyckas fly... Fly från mig själv...

Kanske finna ett annat jag... En styrka i en del av mig som jag inte visste att jag hade...

...

Detta blev inget vanligt kvällsinlägg. Då jag inte beskrev min dag... Men skit samma. Orka...

.. God natt med er <3

... Hur ska jag klara det här..?

Hur ska jag finna styrkan..?

... Jag känner mig muntrare, för tillfället...

... Men jag saknar... Vill ha mening. Men det är för svårt...

En hund vore guld värt. Om jag hade litat på min egen förmåga att orka pressen... och det liv som då växer...

... Jag har iallafall städat lite idag... Ätit en del...

Men det jag  planerar är väl inte lika bra... Bara desperat drastiskt...

... Den jag är, gör det svåra ännu svårare. Och jag vet inte hur jag ska hantera det...