Hmm.. Ja-a...

När man har lust till att kvällsblogga om sin dag, men samtidigt inte vill TILLÅTA sig själv det, för att man då känner sig tvungen till att fortsätta med det VARJE dag... Antagligen på grund av stabilitetsbehov... "Varför bloggar jag idag men inte imorgon?" ...

Ja, då får det bli SÅHÄR halvdant..

Det jag ville berätta var nog mest hur bra dagens började just på grund av att jag slutat med "dagens mat". Jag kände mig så FRI imorse.. (ja, klockan var ett när jag klev upp.. Men ändå..) när jag bestämde mig för att åka in till stan "bara för att vara"..

Anledningen till att jag skulle åka in, hade jag ju nu tagit bort. Vilket innebar att stressen att hinna med första bussen hem igen, då syftet hade varit "till affären, "dagens mat" och så hem igen", hade försvunnit... Jag kunde vara borta hela dagen om jag ville. Inga planer.

... Så jag gick till köpcentret. Såg hur lång tid det tog. Och kom sedan även underfund med hur jag hittade till närmaste busshållplats...

Hem igen... Och ja-a. Sedan behöver jag inte säga något mer...

God natt med er <3

... Men jag ska ändå fortsätta. Det finns ju inte så mycket annat att göra. Vare sig det går vägen eller inte...

.. Okej. I MITT huvud makes det här ingen sense alls..

Jag använde ju samma nyckel igår... Och då gick den inte att vrida om, hur många gånger jag än försökte. Trixade och joxade. Men idag gick det på en gång...

Hmm...

Det här stället alltså...

... Läkarmötet.

Japp. Avklarat.

Jag höll som vanligt mitt löfte till mig själv och gick på ett förstamöte...

Men jag vet inte.

Jag kände mig spänd. Rädd. Det var obehagligt... Och jag kunde varken känna en känsla av rätt eller fel...

Så det var väldigt svårt hela alltet. Men hur jag kände inför det hon sa... Nej, allt indikerade bara på att jag egentligen inte ville. Inte hade något intresse av att vara där. Av att ta emot någon hjälp...

Det kändes som om jag bara satt där för att få det avklarat och sedan kunna lämna det bakom mig... Vilket har varit min tanke, automatiskt, i flera dagar redan...

Jag var aldrig riktigt inställd på att ta EMOT hjälpen... Även om jag hela tiden har önskat att mötet idag skulle resultera i någonting helt ANNAT än vad det BRUKAR göra... Det vill säga.. En KLAR känsla av RÄTT.

... Nej, nu orkar jag inte. Mina känslor får tala för sig själva. Och jag tänker inte lyda mina desperata känslor av hjälplöshet något mer, till det håll att jag ansöker om någonting som jag självfallet inte vill HA eller tar EMOT sedan.

Med det sagt, vill jag nu avsluta med att antingen löser sig allting av min egen starka vilja och en hel del tålamod ifrån min EGEN sida, och på EGEN HAND... Eller så... Ja, då löser det sig aldrig...

Så nu gäller det bara för mig att vilja.

Önska mig lycka till.

Kanske uppdaterar jag er ändå ibland.

Men inte förrän jag satsar fullt framåt, kommer jag att börja med mina regelbundna kvällsinlägg igen. 

... Ja, jag vet inte...

Jag råkade ramla in på glas och koppar. Sugrör och sådant, igår. Vet inte hur... Men det slutade iallafall med att jag blev väldigt fixerad...

Nu kan jag inte sluta fundera drycker och glas. Koppar och liknande.

Stressad...

Och stressen med "äta-dricka"-grejer, gör att jag ramlar in på inredningen igen, som inte ännu är klar. Press på det...

.. Och det för mig automatiskt till gardinerna som ännu inte hänger uppe. Fönstret som ännu inte blivit fixat... Och så vidare till sovrummet som ännu inte blivit uppackat helt... Det skitiga golvet... Och tvätten som inte blivit tvättad på MÅNADER!

... Och sedan, förutom det, har jag problemet med ätandet, som jag inte ens är SÄKER på att egentligen är något problem!

... Övertrött, fixerad, stressad, och problem att lösa.

... Och jag VET att hur jag behandlar mig själv och min kropp, påverkar min hjärna och framhäver dessa problem ÄNNU mer! ... Onödigt.

... Ja, jag är trött. Svag... Och dagarna blir bara längre och längre...

- Detta är mitt liv... och jag kan ändra på det. Göra dagarna roligare. Kroppen starkare...

... Men det GÖR jag inte. För att sinnet bryts ner, mer och mer för vart dag som går...

... Och jag orkar inte försöka igen... Vågar inte längre tro...

Just nu ligger mycket tankar kring det faktum att jag kan ta nya tag och satsa ÄN en gång på ätandet. På att handla mat... Och på att få rutiner på det hela. Bli lätt och glad. FRI.

... Men för att orka GÖRA det, måste jag...

Ja, jag kan inte ha TVÅ tunga saker pågång samtidigt. TVÅ saker som ska ta plats i min hjärna och göra mig stressad.. TVÅ saker att se fram emot en lösning från...

... Men så funderar jag... "Ska jag satsa en gång till, på ätandet? Göra mig av med psykiatrin och mötet med läkaren därframme? ..."

Men jag blir VARJE gång attackerad av tanken... Av KÄNSLAN... Brist på tro.

"Klarar jag det inte denna gången HELLER, så börjar kampen OM igen. Och fortsätter det enligt mönstret, så blir den ÄNNU hårdare och jobbigare DENNA gången... Och psykiatrin återigen för långt bort...

"Nu är det bara några dagar kvar.." Några LÅNGA dagar...

... När rädslan sätter stopp... När man är rädd att misslyckas... Inte få grepp... I brist på kontroll...

... När man borde äta idag... men väntar tills imorgon.. För att inte svika rutinen.. För att inte vifta bort den enda trygghet man lyckats bygga...

... För att inte svika sig själv.. Studdsa igen...

För att man är vilsen. Svag.

... Den mest smärtsamma och längsta dagen hittills, sedan jag började med "dagens mat" igen...

Hade jag haft en plan... som ger mig trygghet och stabilitet... Då hade jag gett ett regelbundet och varierat ätande en tjuttioelfte chans. För att jag VILL...

... Men nu håller jag ut...

... Om jag bara hade vågat känna styrka igen...

... Det är ju inte gärna något man frågar sin familj om det är okej...

... Nu går jag och lägger mig.

Kvällsbloggar imorgon istället..

Men kort.

Somnade efter fyra imorse... Vaknade vid sjutiden...

Klev upp vid nio, tror jag...

Lite mailkontakt med min kontakt på kommunen. Ny tid på psykiatrin...

... Kunde ana, redan tidigt, att idag skulle bli en lite jobbigare dag. Då dagen började med ältanden och en känsla av att allt var fel...

... Men bra humör ändå. Trots en svag känsla i kroppen...

"Dagens mat" från affären i stan.. Vänta på bussen.. Hann med den första. Perfekt.

Tv. Tv, tv, tv.

"Dagens mat"...

... Ångest. Ältande till slutet... Och så brast orken...

Nu lyssnar jag på musik.. Och sängen nästa.

God natt med er <3