... Efter mycket research på hur man gör hollandaissås, och vilken grad det var bäst att ungsbereda fisk på, så satte jag ÄNTLIGEN, men nervöst igång med maten som jag planerade igår.. Utan någon ANING om hur saker skulle sluta! "Lät ju JÄTTESVÅRT att göra hollandaissås utan att den skulle SKÄRA sig!"..

Diskbänken som ett bombnedslag. Kladd och disk överallt. Kastruller som användes till olika saker i alltför kort tid... Och plattor som puttrade från alla håll och kanter.

Ett huvud som nästan snurrade på halsen, av att försöka hålla koll på allt på en gång. Och för första gången i hela mitt liv, som jag separerar äggulan från äggvitan!

... Men såsen blev superbra. Den skar sig inte. Och det enda jag ska ändra till nästa gång(om jag nu gör den igen. Var ju typ bara smör :P), är att ha i lite mer citron, och kanske även lite mer peppar...

Och kom på nu, att jag glömde saltet helt :P Men ingenting jag saknade ;P

... Det SVÅRASTE var dock att panera fisken. Men det berodde ju på att jag inte kollade upp hur man skulle göra. Jag gick bara på minnet. Dvs. mjöl, ägg och ströbröd... Kanske skulle ägget ha vispats... Kanske skulle det vara hela ägg och inte bara äggvitan(hade ju separerat ägg)...

Ja, jag vet inte. Men det blev typ panerat.

... Jag tror ju iockförsig att de hade fått bättre yta, om jag hade stekt dem i pannan. Men jag hade ju REDAN tusen saker för mycket att hålla koll på!

... Ja. Och så glömde jag både salta och krydda fisken.. Men den var SUPERGOD som den var ;D

  ... Jag lagade maten till imorgon, redan idag. För att jag kände mig orolig och ältade i ett, om hur den skulle göras. Vad som skulle fungera... och hur den skulle bli...

Och jag orkade inte låta hjärnan rulla längre...

... Så. Nu när jag är klar och har smakat av såsen... Vilken blev UNDERBART god! .. Så känner jag bara att... "HOPPAS att den smakar lika underbart imorgon också, efter en dag i kylskåp!" ..

... Och så blev jag bara så "dödligt" osäker på ifall fläsket var kokt eller inte.. Det syns ju inte såväl när det kokar med sås... Vet inte ens om jag gjorde det rätt...

För att just nu är jag så ovan vid olika sorters mat, att jag inte ens när jag smakade en fläskbit, kunde avgöra om det var genomkokt :(

*Suck..* ... Men det SMAKADE väldigt gott iallafall.

Får hoppas att det är klart.. och att jag inte blir sjuk.. eller hittar en TOTALRÅ fläskbit däri imorgon...

Vi hörs ikväll <3

Ja, det var stressigt att GÖRA dem.. Och att synka de olika momenten i matlagningen, är något av det svåraste jag vet.

Bra man har mikro ;)

... Men det ordnade sig till slut. Och det enda jag ska försöka göra bättre nästa gång, är att använda lite mer krydda och att försöka få dem tunnare. De blev rätt så "bulliga" idag.

MEN. Jag ÄLSKADE dem! Och pommesen var SUPERGODA!

Varpå jag kände att jag åt lite för snabbt. Och det faktum att jag hade rågkusar istället för hamburgerbröd... Ja, det gjorde att det blev MYCKET godare än de hamburgarna man äter ute ;D

Och disken. Ja, frityrolja och stekfett... ÖVERALLT! ... Men inte nu längre ;)

... Vi får "prata" mer ikväll <3

... Bara ätandet och inköpen i sig, är ju tillräckligt tunga att bära...

Men det är så mycket annat runt omkring. Saker som behöver fixas. Borde fixas... Som jag tror att jag vill... men inte vet...

.. Ett livets pussel, för att bli lycklig. För att få vardagen att fungera... Ett ständigt avvägande på gott och ont...

... Ett spänt sinne.. En orolig själ... Som gör den finaste av fjädrar, tunga att släpa på...

Jag vill slappna av... Låta sinnet vila...

Men det är inte värt livet... Jag MÅSTE göra det här!

... Jag är slut i kroppen. Och ett beslut bör tas...

Men hur gör man det, när inget alternativ känns mer rätt än det andra?

... Jag har inte känt någon direkt hunger på några dagar nu...

Jag äter mindre än vad jag gjorde med "dagens mat".. Men både hungern och fixeringen vid mat, är någorlunda frånvarande för tillfället...

... Vilket gör det hela ÄNNU svårare...

Mindre krig inombords... Men svårare att förstå sig på sin kropp.. utan de tidigare igenkända signalerna...

... Men jag äter något litet varje dag. För att inte behöva känna att jag aktivt tar livet av mig... ofrivilligt.

... Jag känner mig VÄLDIGT vilsen. Fastkedjad... och ingen väg är rätt...

VART jag än vänder mig, så pekar pilarna åt motsatt håll...

Jag blir förvirrad...

... Det KÄNNS dock som om det måste vara dags nu, att ta tag i det... Och jag VÅGAR inte... Jag VÅGAR inte själv...

Vågar inte göra ett nytt försök att ha mat hemma, utan att behöva riskera smärtan som det kan innebära...

Vill inte heller TILLÅTA mig själv att än en gång småhandla för dagen... Att medvetet äta för lite, fastän ingen egentlig anledning finns... Mer än att jag ramlar dit... vill gå ner i vikt, varje gång som det regelbundna och varierade ätandet misslyckas...

... Ska jag äta, så vill jag att det fungerar. Varken drastiskt för lite... eller drastiskt för mycket...

Just nu går jag på svält... Och ätarproblemet gör att också alla ANDRA bekymmer som jag vill och behöver ta tag i, skjuts framför mig...

... Det är dags... Jag BORDE ta emot hjälp...

Ja, jag tänkte skriva "BEHÖVER hjälp"... Men det gick inte riktigt... Det är DÄR tvivlet kommer...

... Men jag blir inte så uppstressad över det.. Eftersom att det finns en annan fungerande väg... Där låset INTE tjärvar(stavninger ser fel ut)...

... By the way. Jag har blivit av med allt ätbart som jag köpte. Jag har väntat ut den värsta smärtan efter hetsandet... Och nu... Ja, nu är det över...

... Det känns skönt. Lättande. Och jag slipper känna mig svag och rädd...

Men nu har jag istället kommit på mig själv med tanken.. "Mitt liv är över"...

Så jag vet inte hur jag ska se på det.

Ja... Några riktigt jobbiga dagar nu det sista...

Svårt att slappna av... Stressad... Och med en ständig känsla av otillräcklighet... Svaghet...

... Och det enda jag kan trösta mig med och se fram emot, är att det snart tar slut. Allt som jag har köpt, åter borta... Och jag kan slappna av...

Men jag ser fram emot det, med vemod... För att... även UTAN mat kommer smärtan.