Allt var tungt. Svart. Som ett stort hål...

Uppgivet.

Nu finns bara de praktiska/faktiska problemen kvar.. för tillfället.

Får se hur jag löser dessa.

... Nej, jag vet inte...

Jag känner mig hjälplös. Uppgiven...

Och allt känns som en enda gröt...

Jag FÖRSTÅR inte hur det kan vara så olika...

Jag fick det ju att fungera ett tag under sommaren... Men nu hittar jag inte rätt...

Det är en djungel... Och jag orkar inte orientera mig...

... Jag mailade min kontakt på kommunen igår. Och fick förslaget att göra en lista som första steg...
Jag har gjort en lista... Och jag har väl tänkt att jag ska poängsätta de båda sidorna sedan... Men orkade inte det nu...

... Förövrigt blev det ingen frukost imorse. Då disken fortfarande överrumplar hoarna

... Och till lunch, blev det en massa choklad. Inte bra. Och ingenting som jag MÅR bra av. Varken fysiskt eller psykiskt...

... En massa grubblande fram och tillbaka. Vad gäller att åka och handla mat idag...

Men känner att jag inte orkar... Så hoppar väl det ändå.

Bästisen.. och 26åringen hänger FORTFARANDE och tynger mig. Med de mess som jag inte har svarat på...

Och fönstret är ännu inte fixat.

Här är listan iallafall..

... Det känns som om jag har en del känslor och tankar att få ur mig, just nu... Så jag ska nog testa att skriva lite...

Får se sedan, om jag väljer att lägga ut det, här...

... Annars så hörs vi kväll <3

.. Men jag vill...

Jag önskar jag kunde lita på ett liv tillsammans. Önskar allt hade fungerat bättre än vad det gör.. Än vad det tidigare gjort...

Och jag önskar att inte det ena valet skulle svika min omgivning så mycket... Att svika mig SJÄLV, är en sak... Men jag TÅL inte min mammas oroliga skrumpna blick...

.. Tål inte heller att göra någonting som jag inte själv litar på...

... Så, trots det ynka hoppet om att äntligen få igång något slags liv i gemenskap och lycka... Så...

Ja, jag kan inte satsa igen, på någonting som tidigare inte blev annat än farligt...

... Det är bara så SVÅRT, när HAN har varit min enda äkta kärlek. HAN har varit min varmaste trygghet.. att säga ALLT till... Och HAN har varit den enda "vars baciller jag vågat röra" :P ... Den ENDA som jag kan se min framtid tillsammans med...

.. Eller, se min framtid ALLS!

... Det är grått.

... Och som det ser ut nu, vill jag inte ens acceptera att bli tjugosex!

... DÄRFÖR skulle jag, utan min familj, ha gett vårt liv tillsammans, en tjuttioelfte chans.. För att där finns en gnutta hopp...

Grejen är..

.. Viktigt, avgörande.. omöjligt beslut att ta...

Oförberedda sociala händelser, som tog min tid och energi..

... Matinköp som blev framskjutet, så att allt jag behöver, nu inte finns hemma...

... Röda veckan som gör att den lilla orken som jag ändå BRUKAR ha när jag inte mår optimalt, även den har försvunnit...

... Det som stör mig nu...

Den inombordsliga stressen och tröttnaden, efter den sociala tid jag har haft...

Diskbänken vars hög bara växer... Bristen på vilja att använda fler redskap, förrän jag diskat allt.. Att inte orka ta tag i det... Och stressen i att SE den.. VETA att den ÄR där...

... Och att jag inte vet hur nästa års levnads-och vardagssituation kommer att se ut. Stressen i DET.. Och att inte kunna ta ett beslut... Inte heller veta HUR jag ska kunna ta beslutet. "Ansöka om fortsatt aktivitetsersättning eller inte".

Nästa mål..

Satsa på att orka äta "lunch" till "kvällsfika". Så att dagens måltider jämnar ut sig någorlunda.

... Jag känner av lite lätt ångest.

Men det är nog bara för att min syster kommer imorgon. Eller det ser iallafall ut så NU.. Och tiden är än sålänge osagd. Så känns lite ovisst.

Men åker jag ifrån föräldrarna så att jag är hemma vid elva imorgon, så kan ju hon komma i princip när hon vill, efter det...

Men jag har u som tidigare nämnt, svårt med ovisshet vad gäller tid för händelser..

... Det löser sig nog :)