... Läkarmötet.

Japp. Avklarat.

Jag höll som vanligt mitt löfte till mig själv och gick på ett förstamöte...

Men jag vet inte.

Jag kände mig spänd. Rädd. Det var obehagligt... Och jag kunde varken känna en känsla av rätt eller fel...

Så det var väldigt svårt hela alltet. Men hur jag kände inför det hon sa... Nej, allt indikerade bara på att jag egentligen inte ville. Inte hade något intresse av att vara där. Av att ta emot någon hjälp...

Det kändes som om jag bara satt där för att få det avklarat och sedan kunna lämna det bakom mig... Vilket har varit min tanke, automatiskt, i flera dagar redan...

Jag var aldrig riktigt inställd på att ta EMOT hjälpen... Även om jag hela tiden har önskat att mötet idag skulle resultera i någonting helt ANNAT än vad det BRUKAR göra... Det vill säga.. En KLAR känsla av RÄTT.

... Nej, nu orkar jag inte. Mina känslor får tala för sig själva. Och jag tänker inte lyda mina desperata känslor av hjälplöshet något mer, till det håll att jag ansöker om någonting som jag självfallet inte vill HA eller tar EMOT sedan.

Med det sagt, vill jag nu avsluta med att antingen löser sig allting av min egen starka vilja och en hel del tålamod ifrån min EGEN sida, och på EGEN HAND... Eller så... Ja, då löser det sig aldrig...

Så nu gäller det bara för mig att vilja.

Önska mig lycka till.

Kanske uppdaterar jag er ändå ibland.

Men inte förrän jag satsar fullt framåt, kommer jag att börja med mina regelbundna kvällsinlägg igen. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...