Ett kort inlägg... Jag är trött och ska gå och lägga mig...

Mitt ansikte har fått några, rätt så smärtsamma utslag(syns inte, men känns), här och där... Mina ögon gör ont, båda två...

... Men det är inte det som jag vill skriva om idag...

...

Inte heller idag, utförde jag något arbete på.. jobbet...

Likt som igår, bestod min dag i att sitta, gå, och stirra... Jag varvade mina timmar med att sitta på stora stenar. Sitta på bänkar... Att gå runt, runt, runt, på den stora gräsmattan... Jag vågade varken titta i ansiktet på folk.. om de samtidigt tittade på mig, eller svara när de ville öppna en konversation...

Dock så gick jag och min arbetsledare, på en promenad med hennes hund, idag. Genom skogen och runt. Jag vet inte hur lång tid det tog, men det var rätt så avkopplande... Vi pratade inte så värst mycket. Jag svarade ju mest i ettordsmeningar(ja, om man nu kan kalla det "mening")...

Men annars så gjorde jag egentligen ingenting alls... Och när det började bli lite kyligare ute och jag var helt ensam, messade jag och sa att "jag går nu"... och så gick jag... Klockan var väl ett, ungefär...

... Idag har jag väl känt mycket, att det är onödigt för mig att vara där. Jag känner inte att jag passar in i gruppen, och jag tror mig verkligen kunna fungera bättre på en arbetsplats där jag får krav på mig.. -och att jag då får saker gjorda...

För att grejen är ju den att jag alltid har haft det jobbigt, socialt... och även med höga krav, då jag har tampats med prestationsångest och konflikträdsla, i hela mitt liv... Men när jag var liten, tog jag mig igenom alla de uppgifter som kom i min väg, ändå. Jag pressade mig igenom ångest, osäkerhet, nervositet och magont... -För att kravet fanns... Nu, på flera år, har ingen velat sätta upp krav.. Och enda sedan jag gick i gymnasiet, har bristen på ork, och rädsla, fått sätta sig högre än vad konflikträdslan och perfektionismen har gjort... -Jag behöver kraven!

... Ja, jag känner det. Jag behöver egentligen vara på ett ställe, där jag får tydliga krav på mig och inga valmöjligheter i huruvida jag ska jobba eller bara sitta. Ifall jag ska kratta eller ta en promenad... Ingen rätt att välja när jag ska komma på morgonen och när jag ska gå hem på dagen... Och inte heller tillåtelsen att stanna hemma de dagar jag känner för det..!

... Nej, jag vill inte att mitt "arbete" ska kännas som en fritidsgård. För att jag vet(vet) att jag backar för både ångest, rädsla, osäkerhet, nervosotet, oro, social fobi... och allt(allt!) annat obehag..! Den enda anledningen till att jag fortsätter(och kommer att fortsätta) gå dit, är att jag inte tycker om känslan som blir av att inte göra det! Jag kan inte tillåta mig själv att stanna hemma och svika mig själv. Att bara sitta framför tv:n och ha tråkigt, ensam, när jag egentligen mår så mycket bättre av rutiner och frisk luft. För att, faktum är ju, trots allt... Jag är ute mer än halva dagarna, nu.  Jag ser hundar som tränar med sina ägare. Även om jag inte hälsat på arbetsledarnas hundar ännu, finns även de vid min sida... Och jag slipper hetsätandet och den totala bristen på rutin! ... Det enda som klämmer, är ju att jag inte utför någor arbete.. på mitt "jobb", och att jag tror att jag skulle ta mig längre om folk förväntade sig det av mig...

... Jag messade JobbCoach, efter att jag hade gått därifrån. Sa att jag ville söka efter en vanlig praktikplats istället... 

Men faktum är, att jag inte vet... Jag trivs så bra i miljön som jag befinner mig i under mina dagar... Jag trivs med alla hundar som befinner sig runt omkring mig... Och jag bara älskar den frihet jag har, så att jag kan ta en lång promenad.. både dit och hem!

... Men ja-a... Hade det varit en fritidsgård. Någonstans att gå för att se lite folk och få något annat att göra än att bara sitta framför tv:n, handla godis, och äta... -Men som arbete... Nej, jag känner mig så onödig på en plats som kräver för lite av mig.. men som jag samtidigt inte vågar komma igång på...

... Men jag tänker fortsätta gå dit.. tills någonting, mer passande, dyker upp... För att rutinen i att gå hemifrån vid 07.30 på morgonen och vara hemifrån i flera timmar, känns viktig för mig...

...

Förövrigt idag, då?

... Jag låg halva natten och funderade på ifall det var värt att åka iväg idag... eller ifall det bara kändes onödigt... Men tidigt imorse, kom jag fram till att jag inte kunde tillåta mig själv att stanna hemma... då jag hellre känner mig misslyckad därborta, än att känna mig misslyckad härhemma...

Jag gjorde mig iordning, klädde mig i tjockare kläder(eller rättare sagt, mer kläder) än igår, och gick sedan iväg till bussen... -Idag åkte mössan på, igen(fast det var ju kallare igår)!

... Hmmm...

Min dag på jobbet, har ni ju hört en del om, redan. Så att, den hoppar jag.

Jag gick iallafall därifrån, vid ett... Då hade jag börjat frysa lite grann... Gick runt, runt, på gräsmattan.. och kände mig onödig.. Och utan folk i närheten, kändes det bara.. överflödigt, att stanna kvar...

... Jag tog mig en lång promenad tillbaka till den busshållplats som jag hade klivit av vid på ditvägen...

Och väl hemma, har jag sovit lite grann på soffan. Jag har ätit för mycket skräp... Och så har jag funderat och gnagt på det här med.. jobbet... -Möjligheter, hit och dit...

... Och ja. Ställt in min och HanSomInteHarEttNamns träff på lördag...

... Och nu... -Nu ska jag sova.

 

Isabelle

28 april 2017 03:10

Har du nån Diagnos ??!!...

http://nouw.com/isa_bell_ens

D

28 april 2017 23:45

Ingen aning. Har inte velat genomgå någon utredning. Det känns inte intressant :)

 

Isabelle

28 april 2017 03:51

Jag tycker du verkar väldigt Förvirrad !!! :( ...

Ville du inte greja i Rabatterna med dom andra nåt Alls ???!!!...hmmm :( ...

Nåt " Krav " måste dom väl ändå ha på dig där liksom ???!!!...

Vad vill du jobba med ??!!...

http://nouw.com/isa_bell_ens

D

28 april 2017 23:49

Jag är förvirrad.. och vilsen..!
Grejen är ju att jag vill det, men någonstans känner jag mig otrygg och alla är så annorlunda än vad jag är, därborta.. Men men, jag vet inte..
Nej, de har inga som helst krav. Det är det som är så konstigt. Men så är det ju så, alltid när det gäller mig. -Jag säger att jag behöver krav, men myndigheter vågar inte sätta dem..! Konstigt.

 

Isabelle

30 april 2017 01:24

Tycker nog att du borde göra en Utredning .. är det nån av dina andra syskon som har Diagnos lr Psykisk ohälsa ??!!!...

Kännde du dig sedd å Älskat fullt ut av din Mor å Far när ni Var små om Du fattar vad jag Menar ???!!!...

För mig så sa dom att man ska ta allt i min takt och om man mår dåligt får man gå hem å sådär å det är ju snällt på ett sätt du vet !!!...

Jag ville ju inte gå på Toaletten på mitt ställe jag var på fast jag trottsa mina Rädslor å gick å Pissa där en gång på ett År !!! :) hehe...

DU FÅR SÄTTA NER FOTEN Å RYTA TILL NU FÅR NI GE MIG LITE KRAV FÖR JAG MÅR BRA AV DET !!! :p HIIH

http://nouw.com/isa_bell_ens

D

1 maj 2017 22:26

Jo, två av mina syskon är diagnostiserade. Aspergers-ADD, och ADHD. Men jag har inget intresse av att dra igång ännu en sak som jag ska gå runt och tvivla på, i mitt liv. Så att jag lever med att "bara" vara jag, istället :)
Nja, vi var sju barn i familjen, alla i åldrarna under 12år ett tag, och jag var den tillbakadragna, försiktiga och otrygga typen, så att jag krävde inte så mycket uppmärksamhet. Pratade knappt med mina föräldrar. Först nu i vuxen ålder :)
Haha. Jag vågar inte ens gå in i stugan. Vill inte ens gå upp på altanen under tak om det regnar mycket :P
... Jo, vi ska försöka fixa så att det sätts lite krav där jag är nu. Men eftersom att dessa är efterfrågade av mig själv, vet jag inte om det kommer att hjälpa.. tyvärr.. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...