Ja-a... Suck och stön..

... Snart får allt gärna lossna..

Jobbigt att ha fel... Eller att påstås ha fel, vad man än säger... Men det är väl sådant livet är.. Alla har fel, medans lika många anser sig ha rätt... Jag har ingen kraft till annat än att lägga mig på rygg. Självförtroendet räcker inte till att argumentera...

Jag behöver bara en paus från meningsskiljaktigheter och shit. 

... Jag behöver dig, Xsambon. Och vårt liv tillsammans. Snart kanske jag går VÅR väg, och "struntar" i mina föräldrars känslor... Livet väntar inte.. och jag är värd att få leva livet som mitt hjärta skriker efter.

Det blir en sådan här, i stor sett varje dag, nu. Men det är mitt punktlistebehov...

... Det jobbigaste av allt, är att det ligger på mig. HOS mig! Det är bara JAG som kan se till att saker händer i mitt liv!

.. Men det känns så hopplöst på något sätt. För att det känns som om jag kämpar som F*N! Men i självaste verket, gör jag inte mycket för att ta mig framåt. Jag segar, rent praktiskt. Backar så fort som hjärnan eller hjärtat sätter minsta lilla emot.

... Men hjärnan. Rent tankemässigt. Ja, DÄR händer det mycket. Planer, efter planer. Efter planer. Viljor och önskemål...

Jag känner mig svag.. Det händer INGENTING. Och jag känner mig inte kapabel till att göra någonting åt det...

Detta är en plan.. Vill bara vara säker på steg 1.. Så rinner nog allt på sedan :)

A och B och så vidare, behöver inte rimligtvis bara vara ett av alternativen. Utan jag var bara osäker på i vilken ordning dessa skulle ske. Önskvärt är ju att uppnå dem alla tids nog =)

Samtidigt som jag bara stampar...

Jag får ju försöka välja ut ett av alla stegen, kanske.. Och köra på.

Annars så kommer jag ALDRIG någonstans!

Skulle jag komma längre med allt, hos dig? Vill ha ett liv med dig.. Men kanhända att jag sviker både mig själv och mina föräldrar...

Kanske bara en "semester" till, i H*vetets stad... Så vet jag vad jag vill(?)..

Framtiden kommer nämre. Och har återigen börjat intressera mig. Jag menar. Igår natt höll jag på att sätta hjärtat i halsgropen(!), när tanken slog mig, att jag snart fyller 25!

Jag menar. Det är ju nu som det mesta bör hända. Och här sitter jag. Utan att ta tag i ett skit!

Jobb. Fritid. Det faktum att kärlek och gemenskap i större utsträckning än såhär, är såå viktigt. Och att faktisk ge livet sin mening. Genom sitt första kärleksbarn...

Ja-a...

Var uppe halva natten igår, och nötte på whiteboardtavlan. Efter ett mindre h*vete av känslor ;)

Vi hörs ikväll <3

Får ersättning för klippkort på tre gånger(+bussresor). Och om det fungerar bra, ett årskort... På Fiskis & Svettis gym.

... Nu är det bara att våga gå dit och påbörja det hela! Känns obehagligt... Men det är bara en känslomässig spärr att ta sig igenom :)

Jag SKA klara det här!!!