... Jag är otålig. Uttråkad... Rastlös. Och saker kunde inte gå fort nog.

... Jag känner bara att, när jag sitter såhär och känner att jag VÄNTAR på någonting som komma skall.. Samtidigt som jag inte gör någonting... och allt går såå segt... Ja, då blir min första känsla att jag vill vända håll.. Jag vill testa någonting annat. Ta en annan väg för att nå mitt mål.. Kanske ge upp för en stund... Eller bara testa samma gamla väg som jag så många gånger tidigare testat.. Bara för att "den KAN gå snabbare än det här" ...

Men jag VET att den inte gör det.. Det här kanske går långsamt.. Och jag kanske känner att jag närapå kommer att driva mig själv och mitt liv till VANSINNE om det inte händer någonting snart..

Men nu måste jag AKTA mig för att vända håll.. AKTA mig för att testa någonting annat.. En annan väg.. Jag måste se UPP för att backa nu.. Då varje backsteg för att ta sig framåt fortare, gör att jag har en längre väg att gå..

Jag vet bara inte vad jag ska göra.. För att röra mig framåt. Jag känner mig svag, men samtidigt bara seg.. Jag menar. Det är så enkelt. Om man säger, det jag väntar på nu.. Att få ett liv i det stora hela. Komma utanför dörren. Träffa folk... Göra RÄTT för mig.. Att lyckas äta på ett sätt som jag TRIVS med.. Och att göra roliga saker som förgyller livet.. Att få känna kärlek, och trygghet socialt...

Och ja-a... Att ge livet en MENING! ..

... Egentligen är ju en DEL av dessa saker, saker som jag med enkelhet kan fixa mig redan nu.. Att skaffa mig någon slags aktivitet. Att vistas bland folk... Och att utmana mig själv socialt...

... Ja, jag vet inte.. Vet inte vad jag vill säga...

Men faktum ÄR, att jag bara väntar... Och jag känner mig i skrivandets stund, en smula uttråkad och frustrerad... Det händer INGENTING...

... Och jag vill bara att någon tar tag i mig och sliter mig MED sig. Lär mig att leva livet.. Och ser till så att jag gör RÄTT för mig.. Och MOT mig!

... För att... Att JAG skulle göra det SJÄLV... Ja, det vågar jag inte lita på längre... Det har gått för lång tid...

... Idag... Ja, det har inte hänt NÅGONTING.. Och jag har bara lust att gå och lägga mig... Men då jag inte är TRÖTT, känns det som om DEN "aktiviteten" skulle göra natten VÄLDIGT lång!

... Jag låg och drog mig rätt så länge imorse.. Ja, fram till tolv på dagen kanske. Vaknade klockan nio. På pricken...

Idag förväntade jag mig kuvert på posten. Och jag förväntade mig mess på mobilen..

Då min kontakt på kommunen hade skickat beslutet om boendestöd till mig, i fredags morse. Och JAG hade ställt en fråga per mess, till Jobbcoach, i fredags strax efter lunch...

... Men ja. Jag väntade och väntade... Ingen post kom.. Japp, inte ett enda litet papper... Så, kanske imorgon då...

... Messet kunde jag ju vänta hela dagen på.. Då jag varken visste IFALL hon skulle svara... Ifall hon hade glömt... Eller ifall hon kanske bara trodde att jag ("återigen") hade ställt en fråga som jag INTE ville ha svar på... Vilket människor konstigt nog brukar anta ibland(hmmm?)...

... Jag satte mig vid datorn en stund. Kollade serier på webben. Och läste bloggar. Kollade mailen.. Och kollade blocket husdjur...

... Efter ett tag bestämde jag mig för att bädda ner mig en stund till... Klockan var halv fem... Och jag konstaterade att Jobbcoach inte tänkte svara på mitt mess.. Inte idag iallafall...

Men halvsovandes, väntade jag ett tag till... Att få svar, kändes nu EXTRA viktigt.. Jag kan inte riktigt sätta fingret på just nu, VARFÖR... Men jag var frustrerad.. Och det kändes viktigt...

... Så till slut messar jag henne igen.. Efter att ha försökt formulera ett bra mess i mitt huvud, halva dagen... Ville ju inte låta tjatig... och inte heller oförstående... eller dum...

Jag skrev till henne att jag antog att hon inte hade hört någonting(från samtalskontaken som hon skulle fixa) och att hon inte visste(ifall denne även skulle kunna stötta mig i mina ätarbekymmer)... Och så frågade jag om jag istället borde be Personligt ombud att hjälpa mig hitta rätt...

... Efter någon timme.. klockan sex, messar hon tillbaka ett kort och i mina känslor, bärskt(stavning) mess... Det är ju så svårt att VETA i text, hur en person känner.. och vad de egentligen TÄNKER.. Men på hennes korta mening, med en punkt i slutet, fick jag intrycket av att hon var... vet inte om man kan säga... "sur"... Men väldigt rak...

... Hon svarade "Jag håller på och jagar rätt person." ... Ingenting om hur det går.. Ingenting om vad hon redan hört... Och ingen som helst förklaring till hur... Ja men, vart vi står..

... För att.. Sist JAG hörde någonting, väntade hon på att någon skulle återkomma till henne... Så får väl anta att DET aldrig gick vägen...

... Jag förstår liksom inte... Är det här saker som JAG inte ska veta? ... Som JAG inte ska vara inblandad i? ... Eller ÄR det så att folk på fullaste allvar TROR att jag kan läsa tankar? .. Att jag helt utan vidare, redan VET vad folk känner? ... Och NÄR blev frågor som man ställer till... Ja, personer som ska stötta en och hjälpa en... RETORISKA?

... Ja, jag messade iallafall tillbaka, efter att ha låtit rätt svar komma TILL mig, att "okej, det är lugnt... Jag uppskattar bara att få svar.. Även om det så bara är ett "jag återkommer". Men då vet jag".

... Ja, jag kan ju inte byta jobbcoach eller flytta mig tillbaka till arbetsförmedlingen ÄNNU en gång.. Utan nu får jag ta mig igenom det här och verkligen försöka få folk att se mig lite mindre som en "onödig-fråga-are" eller tankeläsare.. "När JAG frågar, vill jag ha SVAR" ... När någon jobbar med mig, vill jag veta.. och FÖRSTÅ vad som händer" ...

Sedan, att det går långsamt... Ja, det kan man ju inte göra så mycket åt... Som jobbcoach menar jag.

... Ja-a.. Efter det, har jag ätit. Ett par portioner pytt i panna.. Ja, det är svårt att hitta någonting att få i sig just nu.. Då jag bokstavligt talat håller på och äter mig själv ur huset.. Och jag drar mig för att handla... För att göra en HALV.. En OFULLBORDAD handling av mat.. Jag vill liksom inte GÅ till affären och handla bröd och smör.. Sedan knarka bröd med pålägg till frukost, lunch och middag.. Fastna i någonting.. Så att jag äter mig BLÅ, och sprängspänd i magen! ...

... Nej, när jag väl handlar, vill jag på riktigt handla frukost, lunch och middag. Så att jag kan variera mig och få till något slags rutinellt ätande...

Jag skulle äta frukost, lunch, middag och kvällsmål inom strikta tidsramar, från och med i fredags eller när det nu var jag började... Men nej. Idag blev det inte så.. Endast två portioner pytt i panna nu till kvällen. Och sedan ungefär en näve nötter och frön...

... Men vi får se hur det blir imorgon.. Måste ju såklart ta tag i handlingen så snart som möjligt.

... Annars. Ja, jag har känt mig stressad... För någonting som jag inte orkar gräva fram i mitt huvud just NU... (Antagligen för allt som ska göras... Vilket påminner mig. Ska nog skriva upp allt på tavlan.. Så blir det enklare) ...

... Så jag säger nog god natt, där.. Ny dag imorgon..

God natt med er <3

... Nu är jag trött.. Så det blir sängen... på en gång.

... Men först måste jag ju rabbla dagarna som gått.. Det vill säga. Lördag och söndag...

Jag minns inte hur fredagen slutade. Minns inte heller vad jag gjorde eller hur jag mådde i fredags. Men det vet ju bloggen, iallafall ;)

.. Så jag hoppar direkt till lördag morgon...

Jag tror att jag vaknade strax innan klockan ringde.. Det vill säga. Strax innan sju. Direkt upp ur sängen. För att klä på sig kläderna och traska iväg till bussen. Lugnt och fridfullt ute. Nästan lite...

Ja, men det var härligt. Fuktigt och friskt i luften.. Och endast någon enstaka bil som störde naturens brus.

... Jag satte mig på busshållsplatsen och väntade...

Väl i stan. Klockan var åtta... Ja, då var det lite småkallt. Och eftersom att inte väntsalen hade öppnat ännu, fick jag sitta i båset och frysa i några minuter..

Men det var ingen fara.. Jag satt hela tiden och sneglade lite grann mot väntsalen. Osäker på ifall den kanske VISST var öppen.. Jag hade ju inte kollat..

Hela tiden funderade jag på ifall jag skulle gå till affären och köpa mig något att äta. Då jag ju skulle börja med att äta åtminstone speciella tider. Om inte "bra näring"..

... Men nej. Det var kallt. Och jag, så fort som väntsalen öppnade, gick istället in och satte mig..

När pressbyrån öppnade, klockan nio, funderade jag ett tag till.. Var inte hungrig. Ville inte ha någonting... Men VILLE KÖPA någonting. Bara för att...

... Till slut gick jag trots allt in. Åt min Twix, och gick sedan ut och väntade de sista minuterarna. Drack min Pucko.

... Klockan strax innan tio, kom min buss..

Och vid kvart över tio, infann jag mig hos mina föräldrar..

Det blev prat, prat, prat. Mest mamma och jag. Då 14åringen var på sitt rum. Och pappa var som vanligt och jobbade med någonting i källaren.

Sedan blev det lunch.. Och efter det, en hel del mer ströprat mellan mamma och mig..

Ja, man kan ju säga att jag, när jag väl träffar mina föräldrar, pratar som om jag inte har fått prata på flera veckor! ... Vilket jag heller inte HAR! Iochförsig..

... Vi gick på en promenad, mamma och jag, efter lunchen någon gång. Runt det lilla område där de bor. Det är väl ungefär lika litet som den här lilla byhålan, känns det som..

Vi pratade teatrar, komiker. Skådespelare.. Ja, och egentligen allt möjligt..

Ja. Mer prat inomhus. Antagligen. Och lite bus med 14åringen som nu hade börjat baka tillsammans med sin kompis.

Och så blev det middag.

... Och. Ja-a...

Efter middagen. Jag hade blivit rätt så trött, vid det här laget. Jag hade lite smått ångest. Och jag kände mig inte helt bekväm. Pratade inte alls lika mycket... Och ja. Jag var klar med att vara social.

... Jag satte mig framför tv:n, medans mamma diskade och gjorde iordning efter maten.

... Blev sedan sittandes där, fram till kvällen.

... 23åringen kom...

Eller rättare sagt. Mamma och pappa åkte och hämtade 23åringen i stan, samtidigt som de skjutsade hem 14åringens kompis. Första gången jag var helt ensam i deras hus.

Sedan blev det film, tillsammans med mamma och pappa. Och delvis 23åringen.

... Sängen... Och ja-a. Inatt SOMNADE jag faktiskt! För EN GÅNG SKULL, i det rummet. Huset.

... Det tog dock LÅNG tid.. LÅNG TID. Och jag tror säkert att det var tidig morgon. Innan jag somnade så att jag SOV...

Vaknade sedan vid strax innan åtta. Några minuter innan min klocka skulle ringa. 23åringen satt redan i köket. Och mamma hade precis kommit upp..

Vi åt frukost. Och sedan drog vi tre.. Mamma, 23åringen och jag.. ner i källaren. Där mamma och pappa har sitt sovrum.. För att välja kläder till mamma. Och jag testade några kläder som 23åringen hade med sig...

Sedan satt jag och njöt av, med en uns av trötthet och "osocialhet" och tittade på när 23åringen sminkade min mamma...

... Iväg vi for. Klockan var halv elva.

OVÄDER. Inget kul väder alls. Kallt och ruggigt. Det både blåste och regnade.. TUR att vi skulle åka TÅG!

...

Och ja-a.. Nu hoppar jag en bit.

Vi kliver av tåge i Stockholm.. Möter upp 22åringen och hennes kille vid tunnelbanan..

Och tog sedan(mamma, 22åringen,23åringen och jag) tunnelbanan till rätt ställe..

Där letade vi sedan upp vart det var musikalen skulle vara. Och bokade sedan bord på en restaurang. Så att vi var säkrade ett ställe att äta på EFTER musikalen..

Sedan gick vi och satte oss utanför scenen och drack lite kaffe...

... Jag var rätt så trött.. Antagligen för att vi var fyra stycken på en gång. Och det då finns så många andra som håller låda. Vilket innebär att JAG kan sitta tyst..

Så lite sådär osocial.. Men jag pratade ibland. Och bjöd även på ett och annat skratt..

Vi hade jättetrevligt. Och jag njöt för fulla muggar..

Nu var det dags att gå in. Det var litet och trångt. Och när vi väl satt där, störde jag mig på att sätena inte var höjda så att personen framför hamnar längre ner. Då jag blev osäker och fick ångest för att jag kanske satt lite bättre än vad min mamma gjorde. Och för att kunna slappna av, egentligen hade behövt byta plats med henne..

Men det gick bra ändå.. Jag tänkte på det, typ hela tiden... Men.. Ja, jag kan ju säga som så, att jag hade inte förstått handlingen i musikalen BÄTTRE även om jag hade kunnat koncentrera mig! ... Nej, det var svårt. Rörigt.. Och jag HÖRDE gott att de sjöng... men förstod inte riktigt sammanhanget.. Om man säger så..

Nej, det var inte riktigt min grej.. Jag förstod den liksom inte..

... Men det trevliga var ju att vara där med familjen.

I pausen tog vi, mamma och jag, en varsin cider. Och 22-och 23åringen tog ett varsitt glas vin..

Och så var det in igen... Den här gången ville jag byta plats med mamma. För att kanske kunna koppla av denna gången... Men då hade de FRAMFÖR oss, OCKSÅ bytt plats! Så, hon hamnade bakom en LÅNG man, och jag bakom en kort kvinna... ÄNDÅ!

Så ingen vidare avkoppling denna gången heller... Men det var okej ändå.. Jag fattade inte mycket. Och jag satt och tänkte på allt och ingenting annat, under musikalens gång... Alltså.. INGEN KONCENTRATION! ...

Men sedan blev det restaurang... Och vi hade åter väldigt trevligt.. Jag var socialt trött.. Och sa inte heller NU, särskilt mycket.. Jag var nog hela dagen, rätt så avflackad(om det är så man säger) idag... Men trots det, hade jag trevligt :) Och fick mig några härliga skratt.

... Vi åt gott.. Och allt flöt på som det skulle.. Det enda "negativa". Förutom att jag inte hängde med eller "tyckte om" musikalen, var VÄDRET. DET var tråkigt.. Kallt och obekvämt.. Men annars.. HELT UNDERBART ;D

... Hem igen. Mamma och pappa skjutsade hem mig, på vägen...

Och sedan jag kom hem... Ja, jag har BARA bloggat(detta inlägget)... För att nu är jag såå TRÖTT.. Och jag ska krypa ner i sängen.. Imorgon börjar veckan igen..

God natt med er <3

... Diskbänken fylls med disk och blir äcklig. Kalkig och dann. Snabbare än jag hinner reagera.. Saker brakar och går sönder mitt framför mina ögon.. Någonting jag själv klantar till... Eller någonting som bara bestämmer sig för att jävlas lite extra...

Ätandet känns bara jobbigare och jobbigare.. Och jag befinner mig på en linje i livet, där jag inte riktigt vet vart jag befinner mig.. Vilket håll leder till vilken sida? .. Ja, men typ så.

... Jag vill fly. Gömma mig. När jag gör det ena...

Jag vill fly åt andra hållet när jag gör det andra...

Aldrig riktigt nöjd. Men ändå bekväm och trygg i hela situationen...

"Är det såhär jag vill ha det?" ...

Ja, jag vet inte...

Jag vet bara att jag sitter fast.. Att när jag ser till livet, ser jag en kamp för det ena... En kamp för det andra... En kamp mot det tredje... Ett krig mot mig själv.. Och uppenbarligen livet i sig...

... Jag kan fortfarande se mina två gubbar..

Döden är mörk och narig... Sådär lite skakig. Och nästan kall... Livet är vit och lite mer "fyllig" ... Vänlig i uttrycket. Och stark...

... Men döden. Ja, den erbjuder värme och trygghet. Lättnad och frihet... Den erbjuder en fridfull tillvaro...

Jag är inte SÄKER på att jag kan lita på den. Då jag aldrig tidigare sett. Aldrig tidigare TRÄFFAT döden..

Men jag VET vad livet innebär.. Jag VET vad HAN erbjuder.. En kamp för vad man tror på.. Ett långt krig för att så småningom nå fram till sitt mål. Där man mår bra. Och känner någon slags värde..

Och visst är det värt det... Men inte heller HÄR, kan jag med säkerhet veta att det finns solljus i slutet av denna långa, krokiga tunnel med höga hinder i...

... Jag vet inte varför jag tänker på det här nu... Men det ploppade upp i mitt huvud... Kanske i samband med tanken ".. Det här är inte kul. Jag sitter fängslad av min egen hjärna" ... Eller vad det nu var jag "ertappade" mig själv med att tänka...

... För att faktum är.. Nu är jag trött.. Jag KOMMER att ta mig någonstans i livet.. Jag KOMMER att få ett liv som jag... Ja, iallafall trivs BÄTTRE med än det här! .. Jag tar mig kanske inte enda fram.. Dit där mina drömmar slutar.. Men jag KOMMER att nå ett liv som betyder mer än det HÄR.

.. Men nu är jag trött.. Och min pigga kamp, som halvt frivilligt, halvt motvilligt, så friskt skjutsar mig framåt i livet, börjar kännas tyngre att bära än livets utmaningar självt..

... Det jag menar är att det hade varit enklare att ge upp.. Att inte orka... Inte VILJA.

... Kampen om ÄTANDET, kan jag ärligt säga att är det jobbigaste i mitt liv just nu.. Visst. Jag önskar att jag hade det enklare socialt. Att jag var modigare. Starkare. Och tryggare i mig själv.. Att jag skulle slippa fundera över. UNDRA varför jag ibland är så HIMLA trygg, för att nästa gång känna mig som en pinne, redo att smälta.. Bli en kall pöl på golvet.. Som vibrerar av rädsla och obehag..

.. Jag skulle önska att jag vågade ta mig ut på praktik. Att jag inte kände ett sådant behov av bekräftelse... och att jag hade bättre kontakt med min familj. Skulle önska att ekonomin inte vore så otrygg och knapp. Stel... Och jag skulle föredra ett liv med ett bra självförtroende, en strålande självkänsla och överöst av kärlek...

... Att beslutsångesten vore mindre. Och livets besvär, mycket mindre av ett besvär...

Ja, listan kan bli lång..

Men nej. Det är ÄTANDET som är det stora problemet just nu. Det STORA kriget.. Jag äter "för mycket" .. Det bli fel.. "Jag äter för lite" .. Ja, det blir fel.. Jag äter lagom... Men ja, det känns inte bra. Inte okej.. Rent utav OTRYGGT.. För att, "hur äter man?" ... "Hur lagar man mat?" .. "När äter man vad?" ... "Och HUR finner man balansen?"

... Ibland känns det som om jag bara vill gå ner i vikt. Närapå försvinna... Ja, jag skulle nog kunna ta det HUR långt som helst, med medvetandet närvarande, om att jag faktiskt kommer att DÖ av det.. Men jag bryr mig inte. För att min hjärna har bestämt sig..

Men mitt stora behov av att äta, av GUD alla anledningar, gör samtidigt att det aldrig GÅR så långt.. Jag kommer på ursäkter efter ursäkter.. För att få vräka mig röd och blå.. Sprängfull i magen.. Till den grad att jag rent praktiskt inte skulle kunna få in en SMULA till! ... Utan att den skulle studdsa upp igen! ... Till den grad att jag knappast skulle kunna ligga på magen utan att pressa det hela upp samma väg som det gick ner.. Inte ligga raklång på rygg, utan att magen spricker(Ja, kanske inte riktigt) ..

.. Men vilket håll det än sker åt. Svält eller hets.. Normalt ätande, men utan kunskap för trygghet... Ja, det känns aldrig rätt.. Det måste ju kallas ätstörning...

... Men just nu, har jag det inte HELT svart framför mig, på just DEN fronten.. Jag TROR på att jag NÅGON gång kan börja äta normalt och också må BRA i det.. Jag tror att jag, med lite stöd och hjälp, kan skaffa mig både kunskap och trygghet.. Och en nypa sunt förnuft.. Bli trygg i mig själv. Och VÄN med ätandet.. För att inte TALA om att bli kvitt min egen hjärna!

... Men jag tror att det kanske får räcka så... Jag ska ju berätta om min DAG också.

... Ja-a...

... Jag klev väl upp någon gång i förmiddags... Mitt minne är ju inte det bästa.. Men jag har iallafall diskat den lilla disk som var, idag.. Och efter det, har jag mest suttit vid datorn och kollat på serier..

Jag funderade först på att åka till stan.. Men vädret var tråkigt. Jag hade ingen ork att sitta på gallerian. Ingen lust att ta en promenad.. Och inte heller någon större lust att, bara för att få njuta av ett par bussresor, sitta och vänta i nästan två timmar på busstation sedan!

... Så jag bestämde mig för att ta en hemmadag. Fri från några sysslor alls. Förutom diskningen då..

Tråkigt. Men jag fick stå ut.

Serier fick det bli!

Serier. Och så någonting att äta då och då..

Det började lugnt.. Lite yoghurt. Lite soppa. Ett glas sojamjölk med chokladsmak.. Ja, en sak åt gången, såklart. Med jämna mellanrum..

Men till kvällen sprack det.. Jag som gjorde så BRA ifrån mig. Tyckte jag.. Men så började jag proppa.. Medans jag satt där och plöjde avsnitt efter avsnitt av HårdVinklat på webben, så åt jag bara mer och mer och mer... Som om att äta var det enda livet innebar.. Som om det inte något annat fanns..

... Ja, det var näst intill omöjligt att sluta.. Och det var NU som jag slogs av tanken att jag är en fånge i min egen hjärna. Bunden. Fängslad.. Och det är i sådana HÄR stunder som jag ångrar att jag tillåter mig själv att ha någonting ALLS hemma.. "Men hur skulle jag annars överleva?" ..

... Annars har jag inte gjort så mycket.. Kollat blocket husdjur. Läst bloggar. Och kollat mailen..

Och så går man på toaletten, för första gången för dagen.. Anar inga odåd..

Och HELT utan förvarning, börjar toaletten rinna som en FORS! Ni vet ett sådant där forsande vattenfall som brukar finnas i kanalerna.. Ja, det LÄT PRECIS som dem! Och det rann typ lika fort också!

.. Vad skulle jag göra nu? JAG ville inte ringa någon och anmäla felet! Tankarna snurrade och jag började springa nervöst fram och tillbaka i lägenheten.. Stirra på toaletten som bara rann.. Testade spola igen.. Den slutade för några sekunder.. För att sedan börja "spruta" hel vilt igen..

"Skulle jag ringa mamma och pappa nu?" .. Nej, det kunde jag inte göra.. "Vad skulle DE göra", liksom..

... Nej, jag fick motvilligt ta modet till mig och ringa hyresvärdarna och anmäla det..

... Och så kom han.. Jag hade egentligen ingen större lust med besök idag.. Men vad skulle man göra?.. Toaletten exploderade ju utan förvarning, direkt framför näsan på mig.. HÄR kunde den ju inte stå och rinna!

Han kollade. Tjoxade och trixade lite. Han var snygg att se på :P ... Men jag är ju jag. Och ställde mig istället bakom en vägg och tryckte. Besvärad för att jag inte visste vad som förväntades av mig. Ovetandes om ifall jag skulle gå undan, till ett annat rum, och inte störa. Eller ifall jag skulle stå i dörröppningen till toaletten, beredd att svara på eventuella frågor...

Så jag gjorde mellantinget. Gömde mig bakom en vägg, smått rädd att ens ANDAS!

Visst. Han var snygg. Han var trevlig.. Men han var människa. Och jag är folkskygg :)

... Japp. De kommer och byter ut toaletten imorgon. Och då tänker jag fly huset. Jag planerar att åka hemifrån vid nio imorgon bitti. Sitta på busshållsplatsen en timme, om de är tidiga... Och sedan stanna i stan så länge jag bara ORKAR. För att vara säker på att de har hunnit vara här. Men jag kan ju hoppas att de RINGER(trodde aldrig att JAG skulle nämna DEN meningen). Så att jag slipper vara onödigt länge i stan och tråka.

... Ja-a... Så efter det, har jag ätit. Ätit och ätit. Utan att vara hungrig. Bara för att jag vill.. I sällskap med tanken att "Jag önskar maten tog slut. Så att jag kan äta ingenting sedan" .. Men den tanken hade sällskap av tanken "Nej, det är ju SLUT på det nu. Nu ska jag ju få ORDNING på det här. Börja äta. Äta tryggt." ... Men ja.. Jag har inga planer på att klara det själv. Och behovet av att ta slut på allt jag har och sedan svälta.. Ja, det VIBRERAR inom mig! 

... God natt med er <3

.. Ja-a. Dagen idag.

Igår natt, låg jag vaken och oroade mig inför dagens tvättning. Ja, jag hade ju, efter... Ja, MÅNADER av att inte tvätta kläder en enda gång, ÄNTLIGEN "lyckats" boka en tvättid i huset bredvid..

Men ja. Jag osorterade min för länge sedan klarsorterade smutstvätt, igår.. Slängde ihop allt i samma säck. Och på så sätt, reducerade ångesten en aning.. Japp. Nu blir det till att köra på helt osorterade kläder. Vilket har sina nackdelar såklart. Men även sina fördelar, vad gäller känslor och att lätta på sinnet..

... Och så låg jag hela natten, och funderade. Kände mig pressad. Orolig för hur det skulle gå... "Var det för mycket tvätt?" .. "En eller två maskiner?" ... "Hur lång tid skulle det ta?" .. "Och hur fungerade torktumlaren?" ... "Skulle jag våga torktumla alla kläder?" ... "Och var det egentligen så BRA att tvätta allt i samma maskin?" ...

Ja. Jag klev upp några gånger, under nattens gång. Justerade i klädsäcken. Och vägde och höll låda.. Jag kunde helt enkelt inte slappna av... "Jag skulle inte ORKA tvätta imorgon.." Och funderade därför på att bara avboka tiden... Vilket såklart kändes jobbigt.. Då jag sedan LÄNGE, inte har haft i stort sätt NÅGRA rena kläder! ...

MEN. Så kom jag på det! Någonting som med ett drastiskt RYCK, tog bort mitt alternativ till psykisk och emotionell lathet... "Jag ska på MUSIKAL på söndag!" ... ".. DÅ måste jag ha rena kläder!" ...

ÄNNU mer oro. Men nu bestämd på, att utan andra alternativ, helt enkelt klara av att tvätta imorgon.

Vaknade imorse. Efter att trots allt ha fått somna ifrån dessa känslor av press och osäkerhet..

Men klev nog inte upp... Ja, jag minns faktiskt inte..

Men jag satte mig vid datorn iallafall.. Jag hade skickat iväg ett mail till min kontakt på kommunen, igår kväll. Då jag kände mig extra hjälplös och handfallen, vad gällde ätandet. Jag kände att det nu fick vara nog. Men jag visste samtidigt inte hur jag skulle få det att fungera. Och att lyckas tids nog, kunna äta problemfritt.. Utan svårigheter kring varken svält-och hetsätning. Att handla maten.. Eller att TILLAGA den!

Jag minns ju inte så mycket mer ingående, vad jag kände igår.. Vad som fick mig att SKRIVA det där mailet och SKICKA det! ... Kanske hade jag precis "hetsätit för sista gången" .. Eller kanske satt jag där med tom mage, och hade fått nog av svälten... Ja, jag vet inte... För att dagarna flyter liksom lite grann ihop. Nu när jag går mellan svält och hets, så mycket fortare än tidigare.. Vet inte ens om man kan kalla det "svält" respektive "hets" längre...

Men det jag skulle säga var iallafall. Jag klev upp. Satte vid datorn, minns jag.. Väntade in tvättiden. Under en del oro och ångest.. Ville sätta igång så fort som möjligt. Då det ändå var lite spännande.. Vet inte varför..

Och så ville jag bara få det överstökat.. Visste inte hur lång TID det skulle ta.. Eller hur det skulle TE sig. Vilkens ovisshet OCKSÅ var lite jobbig.. Men gjort skulle det bli. Och rent skulle det dofta.. SEDAN var det vila =)

Satt iallafall vid datorn, fram tills klockan blev tolv. Då jag hade tvättid.

Mailade fram och tillbaka mellan mig och min kontakt på kommunen.

... Och kom nog till slut fram till iallafall, att jag ska börja träffa boendestöd i stan en gång i veckan, för en kort promenad. Så att vi kan lära känna varandra innan vi kan börja samarbeta mot någon slags framgång...

... Men ja. Jag känner mig dock väldigt osäker.. Men det var någonting som jag visste OM att skulle hända, redan när jag tog beslutet att försöka ge det en chans till.. Och nu, under dagens gång, har jag bara blivit... Ja, VÄLDIGT fast besluten, att DENNA gången gäller det! Denna gången SKA jag göra vad som kan få mig att må bättre och känna att jag klarar av att hantera livet och mig själv! UTAN UNDANTAG! ... För att det behövs. Även om det oftast inte känns så.. Även om jag känner mig osäker och tvivlar.. Det behövs.

För att annars hade jag inte stått och stampat, med fötterna hårt fastkilade i betongblocket och en kedja tajt fastvirad runt mitt hjärta. Med en hjärna av tung och seg deg... FORTFARANDE!

... Så LITA på det nu, kära D. Det är din väg mot livet som du vill ha.. Mot ett liv värt att leva.

.. Ja. Så blev det dags för tvättning.

Ner i tvättstugan. Med den tvätt som jag till slut hade godkänt, med en vag känsla av tvivel och osäkerhet..

Och ja. Satte igång tvättmaskinen.. Med ett enda misstag.. Vilket var att hälla sköljmedlet i facket för flytande tvättmedel.. Så. Bra gjort ändå.

Ja. Jag gick ju såklart tillbaka upp hit medans tvättmaskinen gjorde sitt med mina kläder..

... Men gick sedan tillbaka ner, efter att ha väntat spänt alldeles FÖR länge, några minuter innan maskinen skulle vara klar.. Nu. Sanningens ögonblick.. HUR fungerade torktumlaren? VAD skulle jag våga torktumla? .. På vilken GRAD? ... Och hur lång TID skulle det ta?

... "Äsch. In med allt i torktumlaren" .. FÖRUTOM mina lurviga vita sockor.. För att dessa hade symbolen för "ej torktumling" .. Japp. Läste på symbolerna innan jag gick ner ;)

... Och så, till min(stora) besvikelse... INGEN TID!? Nej, det STOD inte någonting om hur länge den skulle hålla på och torka mina kläder! ... Ingenting! Det är ju sådant man vill VETA. Jag hade ju ingen ANING om hur lång tid det tar att torka den vikt med tvätt, under den "torrhet" och temperatur som jag hade valt.. Varken på minut eller timme... INGEN ANING!

... Men jag gick upp till mig ändå.. Satte mig vid datorn en stund till... Medans jag otåligt väntade... "Men på vadå? .. En halvtimme? ... En timme? Eller kanske två och en halv?" ..

Gick ner efter... Ja, några minuter. När jag inte orkade vänta längre.. Och ställde mig och stint stirrade på denna brummande maskin. Som blev tyst och stilla, ett par/tre minuter i streck.. Innan den brummade till som f*n i några sekunder.. Och så samma vända igen..

Ja, jag stod nog där i en HALVTIMME.. Eller MER! Och bara stirrade. Undrade när(eller OM!) den skulle brumma för sista gången.. Eller förväntades man stänga av den själv, utan ett enda TECKEN på att den nu har blivit så torr som man "sa till den att bli"?

... Man visste inte. För att den brummade.. Brummade... Och brummade.. Med sina alltför långa och "tvetydiga" om man nu kan kalla det så, pauser emellan...

Till slut så bestämde jag att tvätten skulle vara klar. Efter en och en halv timmes torkning, öppnade jag maskinen. Drog ur tvätten och rensade filtret.. Som jag by the way, till slut lyckades hitta hur man kom åt :)

Kläderna var torra.. Lite(LITE) fuktiga i de tjocka linningarna på byxorna.. men annars bra..

Och nu vet jag inte om detta sättet funkar.. Men logiskt, tänkte jag.. Och logiskt är det enda jag förstår(logiskt nog :P)..

Så jag räknade ut, genom hur många kilo tvätt jag hade och hur lång tid det tog, hur lång tid torkningen tar per kilo. För att sedan, varje gång innan jag tvättar, kunna väga tvätten, och då få fram hur lång tid som är lagom att låta tvätten torktumlas.

Ja-a.. Sedan blev det att vika tvätt.. Som jag sedan lät ligga i sina högar på sängen.. Ja, där var energin slut.

Datorn igen.. Lite serier, tror jag.. Kolla mailen. Blocket.. Läsa lite bloggar...

Jag har försökt komma underfund med ätandet.. Hitta sätt till svält.. Japp, det var dagens inställning.. Jag ville inte äta.. Eller jo. Men jag ville äta väldigt strikt och alldeles för lite..

... Åt en kopp soppa. Varma Koppen... Men inte mer än så..

Försökte komma fram till hur jag skulle handla dessa saker som jag skulle "leva på", utan att det skulle verka konstigt.. Att varje dag(i princip), gå till en och samma butik(typ), och ALLTID köpa samma sak(i stort sätt) ... Utan att folk skulle börja undra.. Allra helst här i byn. Där det är samma sex stycken personal som är VARJE dag!

... Jag låg en stund på sängen...

... Och ja-a... Jag funderade. Funderade... Och funderade.

... Jag minns inte riktigt hur tankegångarna gick... Jo, just det ja! Jag ville gå och köpa choklad. Då jag skulle ha en kopp soppa.. och så en choklad. Det var dagens kvot..

"Men bara en choklad.." . Nej, det kändes inte bra att gå till affären på en onsdag.. Och så BARA gå därifrån med "en choklad" ... Jag behövde köpa någonting MER.. Men jag ville ju inte HA någonting annat.. "Det förstör ju mina planer"... Rubbar mina restriktioner gemtemot mig själv...

Men ja. Jag bestämde mig iallafall till slut för att gå till affären. Jag skulle köpa vad jag ville ha.. Och inte bara en sak. Och sedan så skulle jag ge ett löfte till mig själv, som ABSOLUT inte fick rubbas! Löftet skulle skrivas ner... Och jag skulle lyda det till punkt och prikca.. NU GÄLLER DET!!!

... Ja, löftet innebar. "Nu köper jag dessa saker som jag oftast hetsar och proppar.. Som oftast får mig att må dåligt, för SISTA gången! Men jag ska försöka att inte köpa mer än att jag slipper lida av det.. Och efter denna gången, ska jag göra ALLT jag KAN för att få ordning på mitt ätande. Jag ska äta tillräckligt mycket. Jag ska äta regelbundet(någorlunda) och flera gånger om dagen.. Och jag ska äta MAT. Varierat och minst ett tillagat mål om dagen..

Och viktigast av ALLT... Jag ska ta den hjälp jag behöver! UTAN UNDANTAG! NU RÄCKER DET!!! Det är dags, och jag är redo.. Och om inte, ska jag TVINGA mig själv att vara redo!" ..

... Nu är det slut på självsvälterierna och hetsätningarna. Slut på smärtan, och den innerliga känslan av att hellre vilja lida än att ta tillvara på det liv jag har.

... Och bilden på mitt skrivbord, ska påminna mig om det, när jag så mycket som SNEGLAR åt att tvivla ;)

Annars.

Ja, jag åt iallafall en hel del.. Men detta är sista gången jag får hetsäta(eller svälta).. Ja, när allt jag har är slut. För att nästa gång jag handlar, kommer också rutinerna till min sida ;) Då finns det inga alternativ som HETER "svält" eller "proppa" längre :)

Ja. Jag har sett på en massa serieavsnitt med stå-upp-komiker nu på kvällen...

Ja, det var nog det..

By the way, så tror jag att jag ska försöka ta något slags stöd så fort som möjligt, i handlingsfrågan vad gäller mat.. Och även matlagning. För att tills dess orkar jag inte heller påbörja mina nya rutiner.. Ska ju såklart svälta så kort tid som möjligt.. Men nästa gång jag handlar, vill jag också påbörja det nya. Så att jag undviker att slängas mellan hets och svält en gång till.. Om ni förstår vad jag menar..

God att med er iallafall <3

... Visst. Nu  har jag gjort en förändring igen... och ångesten kommer sitta i ett tag... Men ångesten som jag hade innan, vet jag inte om den NÅGONSIN hade tagit slut.. Nej, jag tror nog att detta var mer rätt.. För att, trots den isittande ångesten, så känns det som om allt är mer "helt" nu :)

... Men jag börjar ifrån början..

Nuför tiden, känns det som om jag i regel går och lägger mig i någorlunda tid.. Antingen väldigt tidigt eller iallafall inte så sent..

Jag ligger vaken och funderar. Vrider och vänder mig, i några timmar. Innan jag till slut somnar...

Och sedan, vaknar jag väldigt tidigt. I regel innan sju på morgonen.. Okej. Inte tidigt för någon som jobbar eller pluggar. Men för mig, som kan kliva upp precis när jag vill, är det tidigt..

... Och sedan ligger jag. Vaken. Vrider och vänder mig. FÖRSÖKER att sova mer.. Men det GÅR inte.

Nätterna är kalla. Ligger fullt påklädd. I mjukiskläder såklart. Morgnarna ofta lika kalla, de också...

Men ointressant. Ointressant.

Natten inatt(igår natt) var iallafall ingen skillnad...

Dock så minns jag inte hur jag mådde igår kväll.. Mer än att dagen kretsade kring gardinångest.. Så jag minns inte hur natten var..

Vaknade tidigt imorse.. Idag skulle jag iväg till stan.. Och då jag ändå sedan länge, legat vaken i sängen, så kom jag på att det kanske inte är lika mycket ungdomar på den tidigare bussen. Eftersom att den inte går lika lång sträcka. Och de yngre barnen som BRUKAR åka denna sträckan, knappast börjar skolan vid halv tio.

... Så. Jag klev upp. Och tog den bussen istället.

Skulle inte träffa Personligt Ombud förrän klockan elva. Men jag kunde lika gärna vänta i stan. Kanske orkade/lyckades jag köpa hem gardinringar. Så att jag kunde hänga upp dessa gardiner...

... Och jag hade RÄTT! HÄRLIGT. Bussen var nästan tom. Bara jag. Två till. Och så busschauffören..

Otrevlig, by the way.. Vissa är såå trevliga och tillmötesgående. Och vissa pratar till en som om man vore dum i huvudet.. Eller som om man borde veta allt, utan att de SÄGER det till en... Men vissa gånger kanske det är samma chaufför i båda fallen.. men med olika humör? Den möjligheten finns ju också.

Lite ångest för det. Men någonting som jag, efter lite funderingar, bara släppte.. Han hade nog en dålig dag. Och jag kommer ändå inte att känna igen honom nästa gång. Då jag är dålig på både ansikten och röster :P Ansikten, mest för att jag nästan aldrig tar ögonkontakt i mer än ett par sekunder.

Väl i stan.. Ja, galleriorna hade ju iallafall öppnat.. Så jag satte mig vid en stol och bara stirrade en stund.. Och sedan, när affärerna öppnade, gick jag in på ClasOlssons och sökte med hököga efter gardinringar... Och BARA gardinringar!

... Det var svårt att hitta. Och jag gick, med envisheten i sinnet, flera VARV, innan jag äntligen hittade vad jag sökte.. TÄNKTE väl att de borde ha dessa ringar ;P

... Köpte dem. Tre paket, med tio ringar i varje... Vilket jag just nu, i skrivandets stund, kom på att jag måste gå och köpa en till av.. Eftersom att jag inte räknade med den andra tjocka gardinen som till en början hängde i dörröppningen mellan hallen och vardagsrummet.. Hmm.. Jaja. Bara att gå dit igen då.

Sedan gick jag fram och tillbaka en stund i gallerian.. Hade fortfarande lite tid att slå ihjäl innan jag skulle möta Personligt ombud utanför banken...

Bestämde mig för att ta en promenad runt huset medans jag väntade... Och DÄR. Ja, där stötte jag på Jobbcoach.. Hon pratade lite. Och jag fick reda på lite hur långt hon hade kommit.. Hon försöker nämligen fixa en samtalskontakt till mig. Då vi nu har tagit en paus i praktikletandet.. Eftersom att jag ÄNDÅ inte vågar mig ut..

... Jag själv, dock.. Jag stirrade rakt ut i luften, och kände mig VÄLDIGT osäker till att säga någonting alls.. Medans jag, om jag hade behövt prata en snabbis. Några ord.. med en helt okänd människa, hade kunnat känna mig MYCKET mer avspänd! ... VARFÖR känner jag mig så UTSATT?

...Tack och hej. Och så fortsatte jag min väg runt huset.. Ställde mig sedan inne på en annan galleria. Vartifrån jag kunde SE banken.. Och alltså, även när hon KOM. Och väntade...

Och när jag såg henne komma, gick jag ut och följde efter henne in på banken..

Det var skönt att hon var med. För att jag hade aldrig vågat själv. Då jag inte vet hur man GÖR. Hade ju aldrig SJÄLV ställt mig... Tagit en kölapp och haft sinnesro nog till att stå och vänta i en halvtimme, utan att veta om jag ens var på rätt spår!

... Men hon tog en kölapp. Vi väntade. Ja, i flera minuter.. Och sedan gick jag fram och fick det fixat.. Behövde inte ens använda AUTOMATEN för att sätta in pengarna! Så HIMLA SKÖNT! Tack, Personligt ombud =)

Ja-a.. Efter det, blev det ett toalettbesök. Och sedan en vända till affären, för att köpa lunch.. Tillbaka till busstationen.. Och sitta ute och vänta. Passa på att äta min macka, när jag väl blev ensam i "mitt" bås för en stund.. Och gick sedan in och satte mig i väntsalen. Då det var en timme kvar till bussen skulle gå.. Eller mer..

.. Väntade. Väntade... Väntade.

Och sedan kom bussen. Jag åkte hem.. Och på vägen, när jag hade klivit av bussen, hämtade jag ut mitt sista paket.. från Macken.

Min fönsterlampa till köket.. Men den hade en sådan där stickpropp som taklampor brukar ha.. Och inte en sådan där vanig kontakt... Så får se om pappa kan hjälpa mig med det... Eller hur man nu ordnar DET.. För att jag har inget "uttag?" ... "intag?" för det vid fönstret...

... Och efter det... Ja, jag kan ju säga att gardinångesten har varit ÄNNU värre IDAG, än igår! ... Jag har mått så DÅLIGT. Och jag har inte ALLS kunnat slappna av!

... Jag har bara suttit på datastolen, in mot väggen, och STIRRAT på dessa gardiner.. Försökt läsa AV dem, för att få ett SVAR på ifall den känner sig halv eller hel.. Ifall den behöver sin själsfrände på sidan om sig.. Eller ifall att dörröppningen kan få LÅNA en av dem.. utan att det ser KONSTIGT ut..

Och ångesten har bara drivit mig någonstans där jag INTE orkar vara, idag...

... Så jag bestämde mig för att gå till affären.. Ja, jag kommer att bli fattig om jag håller på såhär :P

Jag gick till affären och handlade på mig en MASSA godis! Som jag skulle proppa i mig så mycket jag bara orkade av.. För att, den här ångesten.. Nej, jag visste inte hur jag skulle hantera det!

... Kom hem. Åt. Medans jag kollade igenom en massa avsnitt av "ExtraExtra"..

Halvt koncentrerad.. Eller till en början, helt.. Men sedan började jag ofrivilligt, älta gardinerna igen.. och längtade istället efter PAUSERNA.. Då jag kunde kolla upp på gardinerna istället. Utan att missa någonting.. För att, sätta på "stop".. Det ville jag INTE :P

När jag märkte hur mycket jag bara stirrar.. Hur jag hela tiden backar undan från fönstret för att inspektera gardinerna från håll.. Ja, till slut slet jag bara ner gardinen från dörröppningen.. Trädde ringarna genom den.. och hängde upp den bredvid sin kompis i fönstret.. Fixade. Och ordnade.. Kollade på håll. Fixade lite till.. Och kände ÄNTLIGEN ångesten lätta lite grann.. Någonting la sig tillrätta inom mig.. Och nu kändes fönstret helt. Det fanns ingen obalans. Inte en sida som vägde tyngre än den andra... Inget ologiskt eller ojämt.. Fönstret var nu "fullbordat" ..

... Ja, ångesten sitter ju kvar.. Men det är ju bara den där vanliga "Oj, det här är nytt"-ångesten.

... Och dörröppningen.. Ja, den är tom.. Men den ska få sin gardin en dag.. Har inte råd just nu bara.. Och när jag väl HAR det, ska gardinen vara flerfärgad.. Och inte likadan som någon av dem i fönstren ;)

... Ja-a.. Det var nig MIN dag :) ...

God natt med er <3

... Jag sa upp boendestöd idag. För att jag inser att det inte kommer att gå att ta EMOT stöd och hjälp i vardagen just nu. När jag inte är säker på vart jag vill. Nu när den ena sidan av mig drar STENHÅRT mot h*vetet.. Mot döden.. Mot att må skit och att... Ja, att inte ha något liv alls. Skada sig själv... Det verkar vara det viktigaste..

Och när det endast är en LITEN, alltför mycket svagare del som vill ta sig FRAMÅT och uppnå LYCKA och MENING...

... Och jag vet inte ens hur jag ska FORTSÄTTA det här inlägget, i gråtandets stund.. För att grejen är den, att det känns inte som någon MENING att blogga.. Inte när jag är såpass nära att ge upp.. När jag inte längre känner att jag orkar..

Men jag fortsätter.. Det VET jag ju redan. Med allt fortsätter jag.. Kampen om livet.. Strävan mot... döden.. Eller vart det nu är jag strävar mot.. Och bloggningen.. ALLT fortsätter. För att ALLT är viktigt.. Likaså inredningen.. Längtan efter kärleken.. Den INNERLIGA saknaden efter att dela m... Nej, det är inte det.. Kärleken vill jag bara ha för att jag tror att det kan HJÄLPA mig.. Jag är en ensamvarg.

Nej, jag vill inte framåt.. Inte hela jag.. Den starkare delen vill bakåt.. Vilket jag övertygas om gång på gång. Flera gånger om dagen.. Gör jag någonting som tar mig framåt.. Som gör att jag mår bättre.. Ångest.. Svälter jag.. Då är sinnet nöjt... Men inte så mycket kroppen.. Och oron över vad som händer inom mig.. Med dessa viktiga organ.. Om hur det ska bli när jag, helt slut på energi, ska träffa min familj nästa gång... Men annars är hjärnan helt nöjd..

Äter jag.. Ja, det går i perioder.. Hjärnan är väl aldrig helt nöjd. Men det tillåts ändå... Om min hjärna har mer andra saker att fokusera på.. Att älta och diskutera...

... Men att samtidigt inte längre orka ha det som jag har det.. och inte fullhjärtat heller vilja BAKÅT... Ja, det känns som en mardröm.. Och sålänge som jag känner såhär, så kommer jag att få nöja mig med att se livet svischa förbi i backspegeln...

... Och jag önskar jag inte orkade längre.. Bakåt är ingenting omöjligt... Framåt är allt mycket större och tyngre...

... Jag behöver hjälp... Och jag tror att jag vill ha den... Men min andra sida...

.. Sedan STÅR man där och inte längre vill ha den... Och när man väl har öppnat munnen, ser ingen annan på det som man själv gör... Kanske händer det inte... Men jag vågar inte riskera något...

... Och nu när jag sitter här och inte heller IDAG, orkar skriva om gårdagen... ELLER dagen idag! ... Ja, det är frustrerande.. Allt känns så onödigt jobbigt, om jag inte ens har något MINNE av det sedan.. Och det händer ju trots allt BRA saker också.. Saker värda att minnas...

... Men jag kan ta det väldigt kort...

Igår natt... Ja, natten som var INNAN den som var. Hade jag väldigt svårt att somna...

Eller jag vet inte. Jag kanske ljuger.. Så jag börjar från igår morse istället.

Jag klev väl upp någon gång. Gick iväg till bussen vid halv elva.. Och var påväg till min barndomsstad vid elva.

Jag hade lite sms-kontakt med 26åringen på vägen dit..

Och så sågs vi. Hon hade båda sina hundar med sig. En liten vovve. Blandning mellan Lhasa Apso, Jack Russel, Chihuahua och Tibetansk Spaniel. En liten hane. Och så en Goldentik. Båda under året. Så. Spralliga, om andra ord.

De blev mer vilda än tama i kopplet, när jag klev av bussen. Och 26åringen hade svårt att få kontroll över två fladdriga hundar i koppel.

Så jag tog goldentiken och så gick vi en lång promenad. Hon anses av dem, dragig i kopplet och svårhanterad. Och jag kan till viss del, hålla med. Men hon gick väldigt lugnt och fint, stundvis. Men problemet var hennes spurtryck i kopplet. Då hon hoppades på att kunna KASTA sig in på kanten. Och så hundmötena såklart. Var det inte den stora som stressade upp den lilla, så var det tvärtom.

Men det var en rätt så härlig känsla ändå. Att gå på promenad med 26åringen och hennes hundar. Och till en början, mådde jag inte dåligt i och över huvud taget..

26åringen pratar ju så mycket. Vilket gör att man inte fokuserar för mycket på en och samma sak hela tiden.

Jag testade att hålla BÅDA hundarna medans 26åringen var inne på affären.. Och fastän jag stod STILLA, var det en utmaning i sig!

DET var däremot stressande! Men så fort som jag hade fått ordning på kopplen. Så att de varken var långa, trasslade eller befann sig i den stora hundens mun.. Ja, då satt de båda så fint och väntade på matte.

Hem för lunch och fika. Till en film. Som vi by the way inte såg mer än någon sekund då och då på. Då vi mest pratade och skrattade. Flummade, under filmens gång..

Sedan blev det en promenad till..

Men jag var trött. Och ångesten för att det hade hänt för mycket.. Och jag hade dragit på mig en massa tankar och sådant, gjorde att jag inte kunde låta bli att känna ångest och osäkerhet under andra promenaden.. Vilket jag är bombsäker på att hunden som jag höll, kände av.. Och det gjorde mig ju inte desto mindre osäker..

Men 26åringen pratade på. Och jag svarade. Var dock lite svårare denna gången, att koncentrera sig på vad hon sa..

Även denna gången gick det bra med vovven. Men jag mådde som sagt sämre AV det.

Hem igen. För middag. Hennes sambo kom hem. Vi åt. Pratade lite grann.. Och sedan bestämde jag mig för att åka hem. För att slippa byten under bussresan. Klockan var nu sex.

... Väl hemma. Ja, jag hann sätta mig vid datorn.. Stirra på skärmen. För att försöka tvinga mig själv till att blogga.. Men tröttheten. Ångesten och mitt spända sinne... Ja, jag bestämde mig för att gå och lägga mig...

Klockan var halv åtta.

Somnade dock inte på BRA länge.. Låg och funderade. Och mådde väldigt dåligt.. Både fysiskt och psykiskt, vill jag minnas.. Och när jag säger "väldigt"... Nej, det VAR inte så illa.. Inte egentligen.. Det där beror ju alltid på vart ens egna gränser går.. Och nuför tiden.. är lite jobbigt, jättejobbigt.

Somnade väl till slut, och vaknade JÄTTETIDIGT imorse.. Kändes det som iallafall.. VILLE sova mer.. Men KUNDE inte.. Vred och vände på mig. Önskade att få sova vidare.. Men låg istället vaken. Timme efter timme.. Och bara var. Ville ju inte kliva upp. Till vad, liksom?

Klev dock upp till sist. Efter att ha "löst" problemet med boendestöd. Hon ringde nämligen idag(svarade dock aldrig). Skulle ju komma imorgon. Och då var jag ju tvungen att älta och älta. Diskutera med mig själv.. Och känna något av den VÄRSTA beslutsångesten och tvivlet som jag "någonsin" känt.. Överdrivet alltså. Och sedan så kom jag fram till att avsluta. Som situationen ser ut nu.. Som jag fungerar.. Nej, jag orkar inte ens FUNDERA, liksom.. Säkert så KAN jag. Och säkert så är spärren MYCKET mindre än vad jag gör den... Men jag vet inte HUR. Hur jag ska hantera mig själv.. Eller LIVET!

Klev iallafall upp. Hämtade ut mitt sista paket från posten.. Ja, nu har jag ETT ligger på macken.. Och sedan får det vara NOG! För att GUD vad dessa paket TYNGER mig hela tiden!

Och efter det... Ja, jag har suttit här. Tråkat. Läst bloggar. Kollat blocket. Mailen.. Och jag har skrivit av mig i min textsamling..

Jag har även kämpat med och EMOT den där mixern! Skulle mosa upp min frukt från frysen i mixern idag, tänkte jag. Då jag var sugen på NÅGONTING. Och jag har typ bara pasta och korv hemma.. Om jag inte skulle äta knäckebröd utan smör eller pålägg...

Först förstår jag inte hur man gör.. Börjar lukta bränt och allt vad det är.. Men sedan när jag väl har LYCKATS och jag är nöjd.. Smaken URGOD... Ja, då häller jag hälften på både bänk och golv! *Suck* ...

... Efter det, har jag gråtit lite. Övertygelsen om vart man vill och är påväg.. Om vart man samtidigt ÖNSKADE att man ville och var påväg.. Samtidigt som man är OSÄKER på vart man är påväg. Och vare sig VILKET, hamnar där man INTE vill... Ja, jag vet inte...

Kunde jag lösas upp till en pöl på golvet, hade jag gjort det nu.. Det KÄNNER jag! .. Och att vara ENSAM inom mig själv, med tankarna och känslorna... Att vara ENSAM genom livets utmaning... Ja, jag ser inget hopp... Jag behöver en hand som rycker upp mig när jag ligger...

... *Och att allt EGENTLIGEN är så enkelt*...

God natt med er <3

.. Jag önskar jag inte behövde säga godnatt.. För att god natt innebär också att det senare kommer ett god morgon...

... Jag kan inte börja gråta nu... För att jag ska till min syster imorgon.. och tänker INTE åka dit med svullna ögon!

Jag känner mig bara såå... Ja, TYNGD.

... Och jag vet inte vad jag ska säga... Det finns såå många sätt att leva sitt liv på... Det kan se ut på HUR många sätt som helst.. Jag kan vara PRECIS vem jag vill.. Må HUR bra jag bara vill...

Men såhär ÄR det...

Sitter hemma hela dagarna.. Har nästan ingen som HELST kontakt med omgivningen, som inte innebär att knappa på tangenter.. Och tyda bokstäver och andra tecken på en skärm..

Jag lämnar lägenheten ibland, i ett par timmar.. Bara för att få komma ut lite.. Eller för att busskortet ska vara värt sina kronor...

Men då träffar jag inte folk.. Inte en enda människa! .. Nej, jag promenerar lite grann.. Njuter av bussresan fram och tillbaka.. Och tittar på andra människor röra på sig i naturen.. Prata och skratta..

Och mitt prio ett i vardagen, som min hjärna fokuserar på, är hur livet faktiskt ser ut.. Och hur det SKULLE kunna se ut!

Jag oroar mig och ältar.. Det är inredningen.. Det är ätandet... Det är praktiken som aldrig blir av... Och det är rätt och fel.. Där jag alltsom oftast VÄLJER att göra FEL.

... Även när jag INTE svälter, är min hjärna en svälthjärna... Och det är ju inte så konstigt att jag inte orkar någonting nuför tiden.. Att allt blir en utmaning... och att jag bara vill ge upp. Sväva iväg... Inte så konstigt att dagarna trots allt BÖRJAR lite bättre än vad de slutar... Jag menar...

Ja, jag vet inte...

... Jag är iallafall HELT slut.. Och jag bäddar ärligt talat hellre ner mig under täcket och blundar hårt... Ignorerar hela SKITEN, än att kämpa på med samma dagar om och om igen.. Utan någon framtidssikt alls.. Smutsen i framrutan, har skymt min sikt såå länge nu.. Och jag vet inte hur mycket den här resan BETYDER, när jag inte kan se vart jag är påväg... Och åtminstone få en HINT om att utsikten är vackrare lite längre fram på gatan!

Men om jag bara stannar... Stannar och tittar omkring mig RIKTIGT noga, så kan jag SE alla dessa vackra ting utanför mitt fönster. Dessa vackra, underbara ting, som jag inte hinner med att se. Att ta till mig.. Som jag inte bryr mig om.. VÄLJER att avstå..

... Och bakom mig, ser jag allt det goda som jag fått ta del av, men aldrig riktigt uppskattat. Då jag hellre fokuserar på att ha det förjävligt och FORTSÄTTA köra min bil, längre och längre in på den mörkaste väg.. För att... Det är där jag är bekväm...

... Ja-a... Just nu sitter jag här och känner att det viktigaste just nu, är att få ägna mig åt det som skadar mig mest... För att det är då min hjärna blir nöjd... Då JAG och mina känslor blir nöjda... För att även under de BRA perioderna, saknar jag de dåliga...

Vilket gör att jag skäms en smula(En JÄTTEsmula!) .. Då folk har det sämre... Då folk som UPPSKATTAR sitt liv mer än jag, inte kan få det HÄLFTEN så bra som JAG kan... Och här önskar jag BORT det hela!

... Ja, jag kan ju diskutera det här hur länge som helst... Och jag känner bara att jag borde hata mig själv mer... För att det HÄR är vad som tynger mig denna kväll!

.. Jag blir bara så slut till kvällen, att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv.. Men jag kan inte ge upp nu.. Inte förrän jag har TESTAT det liv som jag strävar efter! ... Trivs jag inte med det HELLER... Ja, då...

Ja. Dagen idag. Kort..

Alltså. Jag mår så dåligt av dessa inlägg. Då de verkligen TYNGER mig. Och jag önskar jag ville sluta skriva eller åtminstone LÅSA inläggen.. Men faktum är.. Att jag vill dela med mig.. Då det är YTTERST frivilligt att läsa, så känner jag att "kan dessa tunga texter påverka NÅGON annan människa, så är iallafall inte allt förjäves" ..

Ja-a... Idag skulle pappa komma. Han och jag skulle hämta hem min tv från posten tillsammans..

Så jag klev väl upp runt.. Ja, jag hade satt klockan på halv elva. Då jag skulle diska då.. Jag var ju såå stressad inför idag! Då pappa skulle komma. Disken skulle diskas.. Och jag skulle även hinna hämta ut ANDRA paket innan dess!

Ja, det var ju inte så JÄTTEMYCKET.. Men jag blir stressad bara jag har NÅGONTING på schemat. Och denna veckan finns det någonting i princip VARJE dag! PLUS de saker som jag vet att jag borde göra, men ändå inte gör, som följer med mig från vecka till vecka!

Ja, jag hade målat upp en jättebild av idag. Och gårnatten i sängen, gick åt till att ha ångest och tunga tankar om... Ja, egentligen ALLT! ... Jag skrev nog den längsta texten NÅGONSIN, i anteckningar på min mobil.. Och jag visste inte hur jag skulle hantera det.. Livet brakade samman framför mina ögon..

Klev iallafall upp.. Halv tolv tror jag.. Och började göra mig iordning.. Behövde städa också.. Åtminstone badrummet, såg jag..

Men jag började med disken.. Efter att ha öppnat posten som jag fick... ÄNTLIGEN kom min avi! Pappersavin som jag hade väntat på.. Från den saken som jag köpte på tradera.. Men där på NÅGOT vis, både E-mailadressen OCH mobilnumret hade blivit fel! ... Och OJ, vilken klump som lossnade!

... Och så ett beslut om nytt bostadstillägg.. Minus en krona... OJ, HUR ska jag klara mig nu?! :P

Diskade.. Och städade sedan badrummet..

Nu blev det lite dator medans jag väntade på pappa... Och jag var NERVÖS! Vet inte varför.. Men himla nervös. Och spänd inför att få hämta ut paketet..

Och att vara ovetandes om ifall pappa skulle ha glömt. Då jag inte hade HÖRT någonting av honom på flera dagar, och inte heller fått någon TID... Ja, det kändes inte bra..

"När skulle han komma?" .. "Vart skulle vi mötas?" .. "Hade det ens blivit BESTÄMT att vi skulle göra det idag?" ... "Och vad förväntades av MIG?" ... "Var det någonting som jag borde ha läst mellan raderna, så att jag borde STÅ där en speciell tid?" ..

Ja, jag såg på lite serier på datorn.. Under nervositet och pressat mående.. Ville bara få det gjort, så att jag kunde slappna av sedan..

Klockan blev ungefär den tid då jag trodde att han borde vara här.. Så jag bestämde mig för att CHANSA på att vi skulle mötas där.. Kunde ändå inte sitta inne längre.. Kände mig för spänd för det..

Promenerade iväg. Tog den längre vägen. Så att han skulle kunna SE mig ifrån bilen när han kom...

Och mötte honom mycket riktigt på vägen.. Och det såg UT som om han hade tänkt åka hem till MIG och hämta mig..

Hämtade ut tv:n... Och eftersom att jag inte är i mitt bästa skede av hälsan just nu, så sa jag att vi kan hänga upp tv:n och småfixa lite någon helg framöver istället.. Han ville hem och äta, efter jobbet.. Såklart.. Och jag ville bara koppla av. Vila.. Hade ingen större lust med att ha min pappa här och borra och socialisera idag..

"Tack och hej"... Och så blev det mer dator. Fler serier... Och en MASSA godis! Japp.. HAR jag så ÄTER jag.. Men inte för att det är gott.. Utan mer på grund av min svälthjärna... Jag vill få slut på det, så att jag slipper äta igen.. Och när jag inte orkar något mer... Ja, då blir jag orolig och frustrerad... För att "då måste jag ju äta imorgon OCKSÅ"

.. Men jag har lärt mig det nu... "Godis är ÄCKLIGT" ..

.. Jag är grå i huvudet... Men det beror nog mest på hur jag hanterar mig själv.. Så jag kan inte skylla på någonting annat än min egen dumhet... Och jag VET vad som finns tillgängligt för mig.. Bara jag öppnar mitt sinne för det..

God natt med er <3 Jag får nog kul hos 26åringen imorgon iallafall.. Vi ska äta lunch tillsammans och gå ut med hennes hundar =)

God natt <3

... Morgonen började med en del oro och ältande, liggandes i sängen.. Flygandes mellan att sova och att fundera... Vetandes(om det nu är ett ord) om att jag egentligen borde ha klivit upp för länge sedan.. "Men varför?" liksom..

Jag kom på det faktum att den soffan som jag ville ha. Som jag bestämde mig för redan INNAN jag flyttade ifrån mina föräldrar.. Ja, att den NÄR som HELST kunde försvinna ur deras sortiment! Jag menar. Det VET man ju inte! Och den soffan är inte lik NÅGON annan soffa som jag har hittat!

... Så jag blev lite stressad.. Funderade på vad som var det bästa beslutet att ta. Då jag antingen var(är) tvungen att betala extra för att få den hemkörd på KVÄLLEN, så att mamma och pappa kan hjälpa till att bära in den hos mig.. Eller betala ungefär 1500 kronor extra för att få den inburen hos mig! ... Japp. Nackdelen med att bo i en liten byhåla..

Men nu när jag kom till tanken att det när som helst kan vara försent.. Så kände jag bara att det var skit samma.. Jag ville ha hem den NU! På en gång..

... Så. Ja, jag bestämde mig typ för att göra det enklast för mig. Och beställa hem den, MED inbärning. Så att de får ta den där ANDRA bilen, som de pratade om. Och så betalar jag den extra summan.

MEN. Då kom det bekymmer som jag ältade EXTRA länge.. Jag har inte så mycket pengar på kontot. Har väl 6000 som det ser ut nu.. Men jag tror att det blir tajt.. Kanske inte NU längre. När jag inte är så säker på att jag även ska köpa tv-bänk i samma veva från samma firma..

... Men ja.. Jag behöver nu ha IN mina sparpengar på kontot.. Så att jag kan FORTSÄTTA köpa hem möbler.. Iallafall tills min inredningsbudget tar slut! Vilket lär säga "POFF" snart!

... Och jag vågar inte använda automaten.. Jag vågar inte låta såpass mycket pengar "blåsas in" i en maskin. Utan att veta hur den fungerar.. Ja, första gången, ni vet.. Den är alltid värst..

Jag var in till den där automaten och SKULLE sätta in pengarna för några dagar sedan... Men jag vågade inte.. Och visste inte hur eller vem jag skulle fråga om hjälp.. Och ifall man förväntades ta en kölapp för att fråga..

Ja-a.. Jag klev väl iallafall upp runt... Ja, jag har faktiskt INGEN ANING.

Men det jag VET, är iallafall att jag har läst bloggar.. Kollat blocket. Mailen.. Allt det vanliga..

Och så har lagt upp min nya budget för månaden. Då både hyran och aktivitetsersättningen har ökat..

Jag har kollat soffbord och tv-bänkar som ska passa ihop med soffan(och helst de övriga möblerna i vardagsrummet) och satt ihop olika förslag i ett kollage... Och sedan även satt ihop olika förslag på soffan, ett bord och en tv-bänk tillsammans.. För att se vilka kombinationer av de möbler jag VALT, som skulle kunna funka..

... Ja, det tar sig.. Men det blir både rörigt i huvudet, och osäkerhet i själen, under resans gång..

Blir nog bra till slut, dock...

Sedan åt jag lite middag... För att sedan sätta mig vid datorn och kolla på lite serier på WebbTv:n

... Jag har oroat mig... Eller rättare sagt.. STRESSAT över morgondagen.. Eller egentligen hela VECKAN! Då det HÄNDER såå mycket på en gång.. Och jag bara vill att allt ska vara klart. Över.. Jag vill vila. Ta en paus ifrån allt.. Jag vill få ett händelselöst och tråkigt liv...

Eller ett jätteroligt och händelserikt liv... Men som betyder någonting =) Inte heller helt fel. Då kan man stå UT med att vara stressad ;D

... Jag har mått relativt bra faktiskt.. Lite funderingar kring på vilket SÄTT jag ska få livet att rulla och uppnå de saker som jag gärna önskar uppnå.. Att åtminstone när jag kommer utanför DÖRREN, inte behöva vara ensam.. Att inte behöva gå igenom en folkmassa, sitta i en galleria, med femtio pers runt omkring mig, men FORTFARANDE vara lika ensam som jag var innan jag gick ut!

... Ja, jag har känt mig mottaglig.. Men samtidigt blivit förvirrad av hela grejen..

Jag menar... Ja, jag VET inte ens.. Det borde vara så mycket enklare. "Gör så.  Så hamnar du där" ... "Gör du såhär, så kommer du DITÅT istället" ... Ja, jag vill gärna ha en uppritat karta över mitt liv, vart jag bara kan följa en viss väg och därmed veta vart jag hamnar..

... Och ibland önskar jag bara att jag inte vore så envis.. Inte vore så rädd för att byta riktning.. Vilja någonting som jag inte tidigare ville.. Och lita på mig själv, mina känslor, omgivningen.. och LIVET.. Även om dessa plötsligt vänder håll..

Allt GÅR inte alltid i en rak linje.. Men jag har svårt att acceptera det.. Det ska vara bra eller dåligt. Rätt eller fel.. Högt eller lågt.. Det ska vara helt nödvändigt.. Eller väldigt onödigt.. Allt ska vara skit(hela tiden).. Eller så är allt bra(alltid) ... Annars blir jag förvirrad och tvivlar..

.. Jag förstår inte riktigt "upp och ner" .. Eller, i teorin gör jag nog det...

Hmmm.. Ja-a..

Annars har jag nog inte GJORT så mycket idag.. Jag har rabblat i huvudet, allt som ska göras imorgon och resten av veckan.. Eller ja. Huvudet har fått vila rätt så mycket idag.. Så jag har typ inte orkat anstränga mig för att se över morgondagen och sådant.. Men jag har gott SETT sakerna framför mig i huvudet.. Vilka har stressat mig.. Då jag inte orkar sortera upp dem..

... Jag sitter fortfarande lite fast i svälten.. Men känner ändå att jag nog kommer att kunna ta tag i det.. Bara den här veckan(nästa veckas) värsta stress har lagt sig.. Och jag har fått ordning på praktikfrågan.. Och för att inte TALA om "stöd-i-vardagen-frågan"! ... För att DÄR känner jag mig VERKLIGEN vilsen! Otrygg.. Och allt jag vill ha, är en kompis.. Någon att leva mitt liv.. Dela min vardag med...

Och nu.. Frågan.. Ska jag låsa detta inlägget eller inte? ...