... Okej. Nu har jag mycket att skriva om... När bloggade jag sist? Fredags va?

Ja. Men iallafall. Så för enkelhetens skull, börjar jag helt enkelt från lördagsmorgonen och jobbar mig framåt. För att fredagsnatten kommer jag inte ihåg. Säkert videos på youtube och hetsätning eller något.

... Men som sagt. Lördagsmorgonen.

Haha. Om jag kan minnas den.

Jag minns iallafall att jag klev upp. Det MÅSTE jag ha gjort :P Eftersom att pappa kom och hämtade mig vid tolvtiden :P

Ja. Jag åt nog lite frukost kanske. Efters... Nej, det gjorde jag inte. Jag drack nog bara en kopp te. Jag städade badrummet lite slarvigt. Då jag var osäker på ifall pappa kanske skulle vilja låna den när han kom. Ofräscht liksom.

Och så diskade jag all disk. Bara ifall att han skulle komma in...

Ja. Jag reserverar mig för eventuella lögner nu. Då jag inte minns helt klart vad som hänt för några dagar sedan.

Pappa kom och hämtade. Och vi åkte direkt hem till dem, för att äta lunch.

På vägen i bilen, fick jag höra från pappa att de ansåg att jag hade blivit(eller iallafall VERKADE) gladare nu, sedan jag flyttade hemifrån. Och det HAR jag nog också! ... Jag menar. Jag pratade nästan aldrig med familjen när jag bodde med dem. Satt mycket inne på rummet. Och eventuella bilresor tillsammans med pappa(eller mamma) blev spända och tysta.

... Nuförtiden pratar jag på utan dess like. VRÄKER ur mig historia efter historia... Och är väldigt framåt och nästan högljudd när jag pratar :D

Japp. Skillnad... Ovanligt för att vara jag. Överlag för att vara jag, sedan jag föddes :P ... Ja, det är ju andra gången jag blir vuxen nu så... Ja, och så är jag ju ensam 24 timmar om dygnet... Så det kan ju bidra också ;D

Men iallafall. Långt inlägg detta, känner jag på mig.

Så jag tar det kort.

Lunch. Och sedan iväg för att börja städa hemma i gamla huset.

Denna dagen gick smärtfritt och alla var på bra humör. Jag var lugn. Och städningen var pressfri.

Mamma och jag gav oss på köket. Så det enda jag skulle göra var att städa kylskåpet. Klara uppgifter, alltså. Inga frågetecken. Ingen osäkerhet. Skönt.

Sedan blev det hem igen.

Hungriga och dana. Tog mig en apelsin medans jag väntade på middagen. Men apelsinen tog nästan lika lång tid att skala, som middagen tog att göra(för mamma).

... Middag.

Och efter middagen... Ja, då blev det nog godis framför tv:n tror jag. Och så äppelpaj och kaffe såklart.

Sängen för natten. Vilken jag inte sov NÅGONTING i! Två timmar på morgonen, innan det var dags att kliva upp... På sin höjd.

Låg vaken och vred och vände på mig. Det där rummet alltså. Jag kunde inte sova där förra gången HELLER.

Tog fram mobilen stup i ett. Kollade det ena efter det andra. Fyllde i information i mina nya hjälpredor till appar... Och bara lät hjärnan snurra timme efter timme.

... Klockan åtta på morgonen, ringer larmet. Dags att kliva upp.

Äta frukost. Tillsammans med trötta och tysta pappa. Och så mamma som var desto piggare.

... Men det dröjer inte länge tills, enligt mig, helvetet bryter lös.

... De tjafsar, tjafsar... och TJAFSAR! I ett. HELA tiden.

Mamma säger någonting... Och pappa tar illa upp. Mamma förstår sitt misstag. Vad hon har gjort. Och hur pappa mådde av det. Säger förlåt. Gång på gång. Och förklarar sig. Gång på gång.

Pappa känner sig fortfarande illa berörd...

... Och ja-a.. Där sitter jag. Deras flyttstädhjälp... Och känner mig osäker och otrygg. Ja, obehagskänslan växer. Och jag visste inte riktigt vart jag skulle sitta. Eller vart jag skulle titta... "Och när skulle vi åka?" ...

Till slut försvann föräldrarna ner i källaren. Vi skulle ha åkt för ett tag sedan. För att flyttstäda klart...

... Jag satte mig och nynnade i 14åringensrum. Han var inte hemma. Satte mig där på golvet. Och bara stirrade. Nynnade på en låt som fastnat i huvudet. En mening. Om och om igen.

Lyssnade ner i källaren om vart annat. Nynnade desto mer när jag inte ville höra...

Till slut hade de iallafall lämnat bråket bakom sig. Och vi kunde åka. Men jag kände mig fortfarande lika spänd. För att jag visste. Saker var fortfarande inte okej...

Och det märktes på pappa... HELA dagen!

... Han var sur och nedstämd. Det var negativ spänning i luften... Och ja-a... Jag är känslig för andras känslor...

Det räcker nog att säga så.

Men vi fick lite gjort iallafall. Eller rättare sagt MYCKET! ... Mamma och jag städade badrummet på nedervåningen... Och guuud vad bra det blev! Såå rent.

... Och innan vi åkte hem på eftermiddagen, hade vi blivit såpass klara med städningen, att vi nu inte behöver tillbaka dit igen. Pappa ska bara fixa någonting med den gamla bilen som står där. Sedan är vi HELT ute därifrån! Skönt.

Hem till föräldrarna igen. För en fika. Paj och kaffe. Och sedan lite tv tillsammas med 14åringen. Medans jag väntade på att mamma och pappa var redo att skjutsa hem mig...

.. JA, just det ja. Höll på att glömma. ÖoB på lördagen. Då köpte jag en dammsugare, och en stor tavla till 17åringen i 18årspresent.

... Hemskjutsad iallafall. Många tack för hjälpen med flytt och städning. Och sedan... Ja, nu blir det svåra... Att komma ihåg vad jag har gjort sedan jag kom hem!

... Så jag hoppar nog det.

Kom ju hem i söndags iallafall. Minns jag öppnade kartongen till dammsugaren och plockade ihop och undan den...

Kanske lite dator? Någonting att äta?

Klev iallafall i säng vid halv åttatiden. Då jag ju inte sovit någonting natten innan.

Hade även denna natten, svårt att sova. Men somnade iallafall till slut. Och vaknade upp igår morse.

Gårdagen har jag svårt att minnas. Men säkert en del tankar kring ätandet. Svält eller hets. Dator kanske. Fiffel med apparna...

Ja, jag MINNS verkligen inte vart jag gjorde av min dag igår! ... Men jag fick iallafall ett tack-mess ifrån mamma. Vilket gjorde mig glad. Då vet man att man BETYDER någonting för dem. Och inte bara hjälper dem för att man är skyldig det.

Känns lite konstigt... Hade inget internet på datorn. Men ändå fick jag dagen att gå...

Jaja.

Klev i säng. 

... Ja, just det ja. Jag hämtade ut paket också. Mitt nya adsl modem hade kommit.

... Förhoppningsfull... Men det funkade inte. Skrev till dem igen. Och krävde att de skickar hit en tekniker.. Så nu är det bara att vänta.

Vaknade idag när klockan ringde.

Tog bussen in till stan. För att gå på studiebesök på ett stall, tillsammans med jobbcoach.

Jag var stel under hela besöket. Tystlåten och inte särskilt intresserad. Människorna var obehagliga... Ja, det var bara en känsla... Och det kändes inte ALLS rätt.

Därifrån igen. Utan någon större tanke om någonting...

Och sedan sitta på en galleria och vänta på att tiden ska gå.

Gå en vända till affären, innan jag åkte hem. Satt och väntade på stationen i två timmar. Kallt.

Sedan jag kom hem har jag...

Ätit. Ätit och ätit. En massa. Onyttigt. Under fullständig mättnad. Bara proppat.

... Skickat, efter mycket om och men, in svaren på frågorna som min kontakt på kommunen skickade till mig, angående boendestöd...

Och så har jag fyllt på det mobila internetet för vad jag hoppas är sista gången... Och jag har fyllt i min budget i min nya app... som jag för den delen ÄLSKAR! Älskar ALLA mina nya appar, som nu gör det mesta mindre krångligt och krävande.

... Och nu sitter jag här. Skriver.

God natt med er <3

Har kommit hem från mina föräldrar för en stund sedan...

Så ska berätta om dagen... och sedan gå och lägga mig. Ny dag imorgon.

Jag klev upp efter en natt av hetsätning och regnläckage i fönstret i vardagsrummet. Mailande till olika... Ja, ställen... 

Klev upp vid ungefär halv nio.

Pappa hämtade...

... Nej, gud vad segt det går! Vet inte riktigt vad jag ska skriva.

Vi åkte iallafall iväg till huset. Det gamla huset. Där det skulle flyttstädas, pappa och jag.

Jag tog mig direkt an badrummet på övervåningen. Mer ingrott smuts än vad man kunnat ANA! ... Och efter tre "nu har jag gjort så gott jag kan"(ja, svårt att bli nöjd), fick jag ändå lov att nöja mig... Inte för att JAG skulle vilja hyra ett hus med ett badrum som ser ut så! Skulle HELT klart behöva en renovering!

Det blev en paus mitti, för lunch hemma hos föräldrarna. Och så åkte pappa och jag tillbaka till huset för att städa lite till. Avsluta det vi höll på med... Och då vi inte skulle hinna så mycket idag, bestämde vi att vi skulle städa resten på lördag och söndag nästa vecka..

... På vägen TILL städningen, från mig, berättade pappa att han hade fattat det som att den lilla jack russelkillen som jag har passat några gånger åt min mammas kusin, men som sist var så FRUKTANSVÄRT, otroligt AGGRESSIV(!), nu antagligen inte finns längre! Och jag har inte fått veta något. Misstänkte det. Men har inte hört något från mammas kusin, fastän jag messade honom för över en vecka sedan. Men är väl svårt att prata om, kanske...

Känner dock själv lite skuld, då det kanske var tvunget att ske, för att JAG sa att jag inte orkade passa en hund som jag måste JOBBA så mycket med!

Men, men. De hör kanske av sig och berättar tids nog :)

Jag kände mig lite osäker och pressad under städningen idag. Då jag aldrig har flyttstädat förut. Och allt måste ju bli såå rent! Jag menar. Jag ska kunna titta på rummet/huset/lägenheten, och känna att... "Ja, här skulle jag kunna känna mig nöjd... Det här känns fräscht... HIT kan jag flytta in"...

... Och jag kände ALDRIG att jag kunde få det rent nog! ... Men jag höll mig vid gott mod. På bra humör. Och sedan när det var över, fick jag göra vad jag kunde för att känna mig någorlunda nöjd med min insats... Trots att jag kommer att vilja städa det lika många gånger till, NÄSTA gång vi kommer dit!

Hem till föräldrarna igen, för middag. Och sedan blev det lite Harry Potter 2, tillsammans med mamma, pappa och delvis 14åringen och 17åringen.

Jag kände mig lite spänd för att jag egentligen inte ville tvinga ut pappa på vägarna så sent, när han skulle och jobba tidigt dagen efter... Lite ångest och ängslan för det... Nästan så att jag tänkte föreslå att jag kunde STANNA där tills dagen efter, på grund av dåligt samvete!

... Men å andra sidan, hade det ju varit DE som ville ha min flytthjälp... DE som ville bjuda på middag efteråt... Och de som föreslog att jag kunde stanna och se på Harry Potter först! ... Jag tror nog bara att de var tacksamma för min hjälp :) ... Så jag behövde nog inte oroa mig.

Han skjutsade hem mig vid kvart i nio-nio kanske. Kom väl hem hit till halv tio tiden senast... och sedan hade han vägen tillbaka, för att få sova... Men det tycktes inte vara några problem.

Direkt jag kom innanför dörren, kände jag ångesten ta över min kropp och göra mig orolig och tung... Ja-a. Jag mår inte BRA av att komma hem hit igen. Att sätta mina fötter innanför denna tröskel... Och då jag VET hur jag brukar må här hemma. Hur tyngd jag blir av mina egna tankar och ensamheten, så brydde jag mig inte om att vänta på att dessa skulle komma... Utan jag tog ut ångesten i förskott...

Kände direkt ett behov av att börja äta... Och blev än tyngre i själen, av att inse att jag kommer att behöva tampas med ÄTANDET igen!

... När jag var med mina föräldrar idag. Hemifrån och sysslade med annat. Lät min hjärna fokusera på någonting nytt... Ja, då kom jag också PÅ hur onödig jag var! Att jag måste SLUTA vara så dubbel! Tillåta mig själv må dåligt när jag är hemma... och må helt okej när jag befinner mig med familjen... Ja, det känns nästan som om jag lever ett dubbelliv...

Så. Ett nytt försök till ingen svält, tänkte jag.. Det borde väl gå(?)...

Jag bestämde ingenting... Men med ens jag kom hem, insåg jag att det skulle bli en BRA mycket större utmaning än vad jag hade tänkt mig!

Nej, jag har inte svält ännu. Jag har ju varit inne i en vräkarperiod... Men det var igår kväll som jag kände att den enda utvägen var just att sluta äta...

... Sedan jag kom hem, har jag ätit lite yoghurt med granola... och kollat lite bloggar och sådär

... Och nu ska jag sova. God natt med er <3

... Jag hade gått och lagt mig, efter en ren skitdag. En dag full av tankar. Full av funderingar och kokande känslor... En dag som började bra, men stegvis stegrade sig sämre och sämre. Hjärnan blev tröttare och tröttare. Mer seg ju längre jag grävde...

Men jag var hela tiden FULLT medveten om VARFÖR...

Jag sitter HEMMA. I lägenheten... HELT ensam... HELA dagarna... Och gör INGENTING! ... Ja, mer än att stirra ut genom fönstret, sitta vid köksbordet och stirra på brinnande ljuslågor... Eller ligga på sängen... Under filten... Ja, och BARA fundera! Leva mitt liv innanför mitt pannben...

Ja, ni förstår vad hjärnan kan ställa till med för dumheter när man låter den jobba för mycket med ingenting(?)... Ja. JAG blev iallafall osäker på mig själv. Kluven och förvirrad.. Och mer och mer vilsen, ju längre tiden gick...

Men till saken.

Jag hade iallafall bäddat ner mig sängen för natten... Eftersom att det gick så långt att jag satte mig och närapå GRÄT av frustration och hjälplöshet, här på golvet mot väggen.

Jag bestämde mig för att svälta igen. Då det kändes som min enda utväg. "Kan jag inte gå åt ETT av två håll, så får jag väl gå åt det hållet där vägbommen står öppen".

... Ja kontrollbehov deluxe nu alltså. Tappar man kontrollen, så söker man extra mycket efter den... Känner extra starkt behov av den.

... Jag var inne här på bloggen en vända innan jag la mig. Då jag hade ångest för att jag skrev igår.. och  inte kände att jag orkade skriva idag också... "Vill inte HA en massa glapp i bloggen! Blogga varje dag... Eller inte blogga alls!"...

Men kom inte på någonting att skriva. "Vad var den här skiten som varit idag, värt att skriva om?" ...

Så lite halvt uppgiven och frustrerad, ut från bloggen igen...

... Men när jag hade legat nerbäddad en stund och anat dessa nyligen uppkomna sömnproblem, besöka mig även DENNA natten... Kom jag på, med ett RYCK, att jag inte kunde TRIVAS med att tillåta mig själv sluta blogga nu! "Varför kämpar jag DÅ så mycket för att få internet till datorn?!" Bloggen var ju det VIKTIGASTE i mitt liv. Det enda jag LEVDE för där, ett bra tag! ... Och slutar jag med den... Nej, jag kände att jag svek mig själv... Jag ville BLOGGA... Jag VILL blogga. För att det är viktigt för mig att få dela med mig. Dela min resa med någon annan. Även om det blir indirekt. Då jag inte HAR någon att prata om allt med, som det ser ut nu!

Så. Upp ur sängen for jag. Jag mådde(mår) fortfarande dåligt. Och tänkte(tänker) fortsätta med kvällens påbörjade proppande under mättnad... Ja, jag vill få slut på ALLT jag har! ... Jag ORKAR liksom inte längre!

Men förutom det, om jag ska berätta lite om dagen. Så har funderingarna handlat väldigt mycket om hur jag ska ta mig framåt. Vilka vägar jag kan gå... Och vem jag är, vad jag klarar av... och vart jag befinner mig...

Jag har känt mig frustrerad. Uttråkad och uppgiven... Men har trots det, försökt finna dessa lösningar. FÖRSÖKT peppa mig själv till att fortsätta framåt... Hitta anledningar till varför det skulle funka...

Jag har tvivlat. Och skrivit hela ÅTTA A4-sidor i min textsamling!

... Och så har jag diskat. Gjort rent diskbänk...

... Och ja-a... Det var nog min dag, känns det som. Ingen utgång idag.

Men däremot planerar jag att köpa busskort. Så att jag kan tvinga ut mig själv till stan varje dag. DÅ kanske jag kan undvika att sitta hemma och må dåligt... Bli frustrerad på mig själv, min situation och hela livet ;D

God natt med er <3

... Snabb bloggning nu då..

Jag mår dåligt och vill bara äta tills jag storknar...

Vet inte ens VARFÖR jag mår dåligt, egentligen. Jag känner mig bara tyngd.. Lite smått deppig och uppgiven...

Det är nog bara så mycket som händer just nu. Inte en lugn stund att slappna av... Som jag är van att få göra.. Mitt liv har väldigt fort gått från att inte hända någonting, till att vara upptagen i princip varje dag...

Och visst trivs jag... Men samtidigt inte. Allt var lugnare och mindre kravfyllt när jag "inte hade något liv"...

...Men jag tar dagen idag. Så får vi se hur det ter sig.

Jag klev upp imorse när pappa messade. De skulle hämta mig härhemma, så att jag kunde hjälpa dem att flytta... Japp, ännu en gång.

Klev upp. Klädde på mig och gjorde mig iordning.

Ingen frukost. Men det löste sig ändå.

... Det var bara pappa som kom och hämtade. Och han hade inget släp med sig. Så vi åkte hem till dem. Till deras nya hus. Där de bor nu. Och så åt vi en liten brunch och drack kaffe.

... Och efter det, packade pappa och jag in oss i bilen, och åkte för att hämta det första lasset för dagen.

Första vändan var rätt så svår. Man visste inte riktigt vad man skulle ta... Och jag var nästan tvungen att kolla med pappa, lika många gånger som jag sprang fram och tillbaka mellan släp och hus.

Men det gick nog rätt så effektivt ändå...

Sedan hem igen, med lasset. Plocka ur det. Vilket gick bättre. Då det bara var att ta vad som fanns i släpet. Inga frågetecken.

14åringen hade kommit hem ifrån skolan, när pappa och jag kom tillbaka. Så han hjälpte oss att tömma släpet.

Sedan blev det en paus för fika... Lite vila. Prat. Toalettbesök för pappa..

... Ja, och sedan åkte pappa, jag och 14åringen till gamla huset en vända till.. Den här gången skulle vi bara ÖSA på med kartonger och säckar. Inte bry oss om så mycket vad vi tar. Så det var enkelt. Och allt gick supereffektivt. Nästan fööör effektivt!

Vi fyllde släpet. Mer än väl. Pappa blev nästan lite orolig för vikten :P

Och sedan åkte vi åter hem igen.

Tömde släpet... Och åt sedan middag.

... Och efter det, hjälpte jag 14åringen lite med hans tekninska prylar... Eller ja. Hjälpte och hjälpte :P Han är ju bättre på sådant där än vad JAG är :P Han tyckte bara att jag var korkad xP

Jaoww...

Så skjutsade pappa hem mig igen...

Och sedan dess, har jag testat hastigheten på mitt internet... och märkt att med trådlöst, kommer jag inte upp i NÄRHETEN av den hastighet som är utlovad! ... Vilket innebär att jag ska få bredbandet inkopplat med sladd i datorn.. Och sedan ska jag testa hastigheten igen... Och så byter jag ner mig istället, om jag inte kommer upp till den hastigheten som jag beställde. Dumt att betala för mycket, för en hastighet som jag inte kan uppnå...

Det kan ju vara min dators prestanda som är dålig också... För att jag VET att min dator har sina brister!

... Jag har ätit... Japp. Ätit en hel del...

När jag inte är inne i någon svältperiod och därmed inte äter ALLS, kan man ge sig fan på att jag kommer in i en hetsätarperiod istället! ... Men det är lugnt. Ändå bättre att äta för att man mår dåligt... än att svälta för att man mår dåligt... Jämnar väl iockförsig ut sig då.

... Diskat en hel del, har jag iallafall gjort. Fick mammas och pappas gamla diskställ. Bättre än det som redan fanns här. Så idag tog jag lite ur skåpen också. Som inte ännu blivit diskat efter flytten...

Tjockt i mitt huvud. Ångest och ängslan i bröstet... Och på min tavla kan jag läsa "SE LIVET. HA KUL. GE ALLT ETT VÄRDE. LE. SKRATTA. DU KAN! ;p  KOM IGEN! DU KLARAR DET! DU ÄR STARK!" ... Sedan några dagar tillbaka... Ja, sedan jag tvingade mig själv att börja kämpa och äta igen. Och DET har ju funkat iallafall!

... Men det känns inte som om jag orkar ta till mig det som står...

Men den jobbiga känslan är nog borta imorgon. Då ska jag och mamma till IKEA.

God natt med er <3

... Och kvällens:

Klockan är 22.45… Och jag… Ja, jag vet inte… Vill nog varken gå och sova eller vara uppe…

Men jag ska blogga lite nu i alla fall…

Hmm.. Dagen idag…

Den har varit lång. Tråkig. Den har spenderats mest framför fönstret, med händerna på elementet.

Stirrandes ut genom fönstret, har jag drömt. Funderat. Tänkt framåt. Önskat. Och bristit i tilltro till mig själv och omvärlden…

Jag har önskat att jag kunde ge upp. Bett om att få dö… Inte allvarligt alltså… Men ändå lite gnällande inombords… Stressad. Upprörd… Kände mig misslyckad och svag…

Jag klev väl upp… Ja, jag minns inte riktigt… Jag kan inte minnas så mycket annat än att jag har tagit en snabb dusch, då jag ska vara flytthjälp åt mamma och pappa imorgon, och inte vet ifall jag kommer att behöva ta av mig mössan någonting under dagen.

Jag har diskat en del. Gjort rent… Och så har jag skrivit lite grann, i hopp om att kunna lugna mig själv lite… Och det har fungerat till och från. Men jag känner mig fortfarande upprörd och stressad. Osäker på mig själv. Orolig…

Jag vill bara flytta härifrån. Jag vill fly till ensamheten… Samtidigt som jag känner att jag vill KLARA det här denna gången! Jag vill vara STARK, klar i huvudet… Och tro på mig själv! … ALLT ska vara av ren självklarhet!

Så. Jag har stirrat ut genom fönstret, timme efter timme. Messat lite grann med Bästisen… Och även skickat iväg ett mess till Xsambon och frågat om han hört någonting om våran Vovve. Hur han har det nu…

Men inget svar från Xsambon… Så jag antar att jag inte får veta…

Vill ha honom HOS mig NUUU!!! Vovven alltså.

Har funderat på att köpa egen hund… Men det känns som en av de sämre idéerna just nu… Suck och stön…

Annars… Jag har ätit en hel del. I oro, proppat i mig choklad efter choklad… Trots att jag redan innan, var mer än mätt! … Inte direkt känt att jag ångrat det… Men väl önskat att det kunde ta slut någon gång. Så att jag slipper äta(!)…

Ja-a…

… Nu ska jag väl gå och lägga mig… Flytthjälp imorgon klockan tio… Och på tisdag ska jag våga släppa in elektrikern… Ska koppla bredbandet(eller något liknande)…

God natt med er <3

Okej. Mitt internet är JÄTTEsegt. Då surfen är slut, men surftiden fortfarande har några dagar kvar.

Så. Här kommer gårkvällens inlägg:

Jag vill ju skriva ett inlägg nu… Fast jag är såå trött…

Ja. Min surf på kontantkortet är slut nu… Gick fort denna gången… Så tror inte att jag ska fylla på igen.. Utan väntar istället tills jag har bredbandet kopplat.

Idag har jag… Ja, först åt jag frukost. När jag väl orkade kliva upp. Runt halv elva någon gång.

Messade mamma för att höra när jag kunde vara hemma ikväll. Då jag hade lovat att passa Vovve en stund på kvällen. Och nu hade blivit såå osäker på ifall jag ens skulle hinna HEM innan mammas kusin med sambo var hemma igen…

Så jag messade henne. Ville egentligen inte fråga. Då det kan verka som om jag vill hem innan jag ens har kommit dit… Till 21åringens födelsedagsfirande alltså.

Sedan messade jag lite grann med Bästisen. Som frågade om jag hade flyttat och sedan undrade om hon kunde komma över och sova någon dag under julen. Eftersom att hon ändå skulle hem till trakterna och fira jul med sin pappa…

Samtidigt försökte jag diska. Torkade nog av händerna, var och varannan minut. Då jag behövde svara på ett sms hela tiden.

Men jag var på bra humör. Och mådde idag bättre än vad jag gjort på LÄNGE. Kände mig vuxen, självständig och ansvarsfull… Jag åt en bättre frukost än vad jag gjort på flera, flera år… Och det kändes som om den här LÅNGA perioden av självskadebeteende eller behovet av att skada sig själv, var över. Glad. Framåt. Uppåt.

Vid strax efter tolv, kom sedan föräldrarna och hämtade mig… Och så for vi till syrran.

Åt gott och pratade en del… Inte jag så mycket… Men det var trevligt ändå J

Inte så mycket mer att säga om DET… Så nu går vi vidare.

Pappa och mamma skjutsade mig direkt till morskusins(eller vad man nu kallar det:s) hus…

Jag låste, efter mycket om och men(j*vla dörr :P) upp ytterdörren och gick in.

Möttes av en superduperglad liten vovve med långa pälstussar udda placerade över kroppen(Jack Russel, både slät och sträv), när jag steg in.

Studs, och vift på svansen. En del dans också.

Vi gick ut direkt. Han var superstressad och uppspelt. Och då jag bestämt mig för att hädanefter ta det LUGNT på promenaderna och inte tjata för mycket på hunden, så lät jag honom hållas. Han flög fram och tillbaka… Och jag tillät honom jaga vad det nu var han var ute efter. Stannade dock och tog kontakt med honom ibland. Likaså vände håll och gick baklänges… Och jag stoppade honom när han började stojja upp sig och bita i kopplet… Pratade med honom ibland…

Men mer än så, gjorde jag inte… Funderar till och med på ifall jag ska ignorera honom ännu lite mer…

Men det viktigaste i MIN kontakt med hundar, är att jag är lugn och trygg… Och att jag i övriga situationer(UTOM när det gäller beteendet i kopplet, som jag tycker att är såå svårt), är envis och bestämd… Humöret och sinnesfriden, är vad jag kommer att satsa på :) För att det är ju trots allt inte MIN hund. Träna honom, får de göra själva :) Ska JAG ha honom lugnare på promenaden, så får det växa fram ;) i takt med vår relation.

Kom hem till mig i alla fall. Strugglade med att få Vovve att sitta ner medans jag låste upp dörren. Tog sitt lilla tag… Men denna spidade lilla kille, var tvungen… För att man BLIR ju lite nervös när hunden dansar omkring i porten när man ska öppna.

Sedan gick vi in. Släppte in honom direkt, så att han fick nosa sig omkring. Kopplet tog jag av när jag kommit in ordentligt.

Han sprang omkring och fnös åt olika ljud som han hörde… Runt, runt, runt. Men ingenting jag brydde mig om. Brukar jag inte reagera på ljud, så ska jag inte heller göra det nu, bara för att HAN gör det.

När jag började laga mat, varvade han sina fnysningar, med att sitta vid spisen och vänta på smakbitar. Gnällde omkring lite grann. Nervöst. För att sedan komma tillbaka och sätta sig.

Samma sak när jag åt…

Efter att jag hade ätit… och lite innan. Tränade vi lite ”fot” här i vardagsrummet. Med en liten godbit i handen.. Han är lite småuppspelt… Men han klarade det rätt så bra. Syftet var ju att lära honom känna igen ORDET, så att man någon gång, när han har blivit lugnare, kan leka lite grann med det på promenaderna också.

Vi låg och myste en stund på sängen… Ja, på hela kvällen, låg han tätt intill mig och kopplade av, i kanske TIO minuter… Men dessa tio minuter, var guld värda… SOM jag hade saknad sådana ögonblick!

Ut på promenad igen. En tjugo minuters kanske.. Han var även denna gången, den jagande uppspeltheten själv… Men en GNUTTA lugnare och mer mottaglig för kontakt. Kopplet var i alla fall slakt i några sekunder NÅGRA gånger. Och inte ALLS lika svårt att få honom att sluta leka dragkamp med kopplet ;)

Men han fnyser och blir rädd för allt som låter… En spökålder, gissar jag på… Men minns inte i vilken ålder dessa skulle komma… Annars är han bara larvig :P

Lite lek och spring fram och tillbaka i lägenheten. Lite ”sitt, stanna” *Jag går iväg* och ”kom”… Vilket han rusar efter mig…

… Och sedan kom Husse och hämtade…

Jag åt lite godis… Fick ont i magen… Började, trots att det gick så bra idag, oroa mig över hur jag kommer att klara kommande dagar med Vovve.. Då jag vet hur stressad jag BLIR som perfektionist… med en stressad Vovve…

Men lugnade mig själv. Och konstaterade att det inte ät MITT ansvar att LÄRA honom någonting. Jag tar honom på promenader och ger honom min kärlek och trygghet :) … Det ska räcka. Och kanske ÄR han mycket lugnare med dem? Och då är det ju ingen fara. JAG bryr mig inte hur han är… Han är ju i alla fall liten och ”lätthanterlig” ;P

Försökte se på film… Men insåg att internetet REDAN tagit slut…

Så nu ska jag krypa i säng. Ny dag imorgon. Och på måndag ska jag hjälpa till att flytta :)

God natt med er <3

13/12 – 14 23.10 

Okej. Internet segar som f*n. Och jag vet inte varför...

Men testar att lägga ut inlägget som jag nyss skrev.

Jag vet inte vad FAN det är för fel på internetet! Men jag tänker inte hålla på att kämpa med det i alla fall.. Så jag lägger in detta när jag har lust någon dag…

Frustrationen är hög…

Men jag har ju bestämt mig för att kämpa. Jag har peppat mig själv som FAN under dagen! Och jag har gjort klart för mig själv vad jag ska vilja hädanefter…

… Men jag kan inte säga att det får mig att må bra. Inte heller att jag litar på det. Att det kommer att fungera. Att jag kommer att klara det…

Jag känner mig ensam… och vill bara ha någon att dela mina problem och bekymmer med. Mina funderingar. Framgångar… Och dessa små glädjeämnen och förhoppningar…

Jag vill ha någon att prata med närhelst jag känner för det. Någon som lyssnar. Såväl som pratar och delar med sig.. Jag vill ha någon som har tid för mig… Utan att ha det inplanerat eller bokat.

… Någon som vet ALLT och det mesta om mig. Så att jag slipper känna att jag går igenom allt helt själv…

Jag lever FÖR min familj.. Men inte så mycket MED dem. Träffar dem ibland. Har kul. Men ser ingen som jag kan förlita mig på och dela en del av mig själv med…

Ibland känns det som om ensam är stark… Och ibland inser jag bara tvärt om… För att sedan åter övertalas av tanken att ensam visst måste vara starkast… När lusten och orken att luta sig mot andras axlar, börjar ta slut… När man VET att man är fullt kapabel att klara av sitt eget liv. Att leva och må bra. ÖVERLEVA.

… Om man bara ville.

Idag har jag varit en vända in till stan. Bestämde mig för att ÄNTLIGEN ta tag i det här med handlingen, som jag nu så länge skjutit på.

… Bussen kom. Och jag klev på, med en liten osäkerhet inombords. Vart skulle jag kliva av? Skulle jag hinna plinga? Skulle jag komma på nästa buss sedan? … Och hur skulle jag klara av att få hem alla varor sedan? …

För att inte TALA om att lyckas VÄLJA varor!

… Innan jag lämnade hemmet. Ja, när jag fortfarande låg i sängen, ringde min mammas kusin. De bor här, en bit uppför gatan bara… Men jag svarade inte.. Hade ingen lust att prata i telefon, efter gårnatten.

Men sedan messade han mig. Några timmar senare. Han ville att jag skulle vara hundvakt imorgon kväll…

Vi messade lite fram och tillbaka. Och så ringde han mig. Denna gången svarade jag. Han ville bara berätta att hunden var väldigt stöddig nu. Och bits och morrar en del.. Men det visste han ju, att det var inga problem för mig… Det är ju ingen jättehund. Som tur är.

Sedan gick jag till bussen. Fick vänta ett tag…

Okej. Nu är jag tillbaka där jag började.

Jag kom i alla fall in till stan. Lyckades kliva av på rätt ställe. Men blev sedan väldigt osäker på vilken sida av vägen jag skulle stå och vänta på nästa…

Men chansade.. Och chansade rätt…

Men inte heller HÄR, kunde det bli problemfritt. Bussen som jag skulle med, var full.. Och den plockade inte upp några fler.

Okej. Aldrig igen denna resa för handling, konstaterade jag, och började gå mot stan.

Satte mig i stensalen utanför biblioteket igen. Och trots min motvilja till ”onödig” kontakt, messade personligt ombud. Ville bara berätta hur det gick… Eller inte ALLS gick!

Fick sedan förslag på vilken butik jag kunde gå till istället… Och tog, efter en del brist på lust och ork.. Efter en del tvivel, mig i kragen och började gå mot affären.

Själva handlingen gick rätt så bra. Jag orkade inte tänka. Så jag bara grabbade tag i lite av varje och fyllde hela korgen med vad jag hoppas var nödvändigheter… Och gav mig direkt på nästa utmaning.

TUNGA kassar i både plast och papper. De skulle bäras från butik till busstation. Och sedan släpas med på bussen, för att på ett eller annat sätt, kunna förflyttas från busshållsplats till lägenhet.

Det var en LÅNG bit. Och med ingen näring i kroppen. Inte från dagen i alla fall, var jag både hungrig och trött… Och mina muskler halvt förtvinade efter dagarnas knappa svält…

Men jag klarade det till slut. Och kände att jag hade uppnått någon slags vuxen framgång… Och mina krav att börja ta tag i mitt liv och ta eget ansvar. Tillåta mig själv att må bra… Och TVINGA mig själv att vilja ha en framtid… Ja, det kändes nästan lite som en vilja idag. En stund… Men bara nästan.

Jag såg lite ljusare på det, helt enkelt. Kände mig starkare.. Och insåg att det bara var larv att jag inte skulle klara av dessa vardagliga ting själv…

… Men fortfarande med tvivlet hur jag skulle klara det NÄSTA gång… Jag menar. Det där kommer jag INTE att orka fler gånger!

Väl hemma, har jag ätit en del. Nu har jag ju så att det bara är att välja…

Men känslan av brist på kontroll… och den där motviljan som trots allt fortfarande ligger där och sjuder… har gjort att jag inte heller idag, har gått utan tvivel…

Jag har gjort en del pepptexter. Jag har satt upp ”regler”… Och jag har gjort klart för mig själv vad som gäller. Vad som måste ske från och med nu.

Jag har oroat mig. Tvivlat. Känt mig ensam… Och jag har lyft upp mig själv gång på gång… Allt under en och samma dag!

… Nej, jag litar inte på mig själv. Inte på någonting, just nu… Men jag är stenhård på att försöka! Nu ska jag klara detta! Annars vet jag inte VAD jag gör. Detta SKA betyda någonting nu!!! … Mitt liv… ska bli värt att levas…

12/12 – 14 22.30

Jag vill ju gärna att man ska kunna följa med mig på min resa... Men för var dag som går, blir det ytterligare lite mindre viktigt.

Jag mår illa. Fysiskt illa. Efter den briljanta idén att börja äta igen... Och det är ju inte heller VAD som helst jag äter. Nej. Fett. Nästan bara fett. Men fett är ju typ det enda jag har hemma. Och kommer så att vara tills åtminstone imorgon.

... Jag har en djup känsla inombords. Tröttnad på situationen. På livet. Mig själv. Tröttnad på hur jag hanterar allt, och vad jag tvingar mig själv och andra att tro...

Trött på att svälta för ingenting. Att gå mot en död som jag iochförsig innerligt välkomnar mer än livet... TRÖTT på att ena sekunden vilja ha hjälp och känna att den behövs... För att nästa, ångra mig. Inte se något behov alls... Ena sekunden vilja svälta till döds... För att nästa, känna mig så illa tvungen att ta tag i situationen(kanske till och med vilja).. Ena sekunden, med bra självförtroende... Nästa...

Ja. Ni förstår.

... Men... Jag jag vet inte... Allt är bara ett stort "men" ... och "jag vet inte" ...

Dagen idag, iallafall.

Om jag nu är tillräckligt klar för att minnas.

Svårt att sova... Inget onormalt. Med tanke på mitt nästan ständiga sängliggande(förutom idag)...

Vaknade tidigt imorse. Men ville BARA somna om. Sova en stund till.

Personligt ombud kom vid halv elvatiden någon gång. Då jag bad henne komma, under natten(per sms), då jag mådde som sämst...

Hon hade med sig en massa godis och yoghurt och sådant till mig... Någonting som jag inte visade det MINSTA tacksamhet för. Dåligt samvete? Ja, lite.

Vi pratade en stund. Om det mesta. Både tråkiga och lite roligare saker...

Och så, innan hon gick, efter sådär en timme, bad jag henne ta med sig grejerna härifrån igen... Jag KUNDE bara inte ta emot det! ... Mådde för dåligt just då.

När hon hade gått, satte jag mig på sängen och funderade lite. Funderade länge...

Gjorde som varje dag.. Raderade alla mina och personligt ombuds sms och hennes nummer... Ville inte tynga henne något mer... Eller behöva riskera att ångra mig mer fram och tillbaka hela tiden. Oroa henne för ingenting...

Sedan tog jag med mig en penna och mina två block, in i köket...

Minns inte. Men jag satte igång ugnen och... Ja, jag skulle nog äta någonting. Och dricka kakao kanske..

Men om det ska stämma, så hade jag redan skrivit i mitt block. Talat allvar med mig själv... och tvingat mig själv att LOVA ett och annat...

Skrev ett sista mess till personligt ombud, där jag säger att allt är okej nu. Och att jag inte kommer att höra av mig igen, om det inte verkligen behövs.. Och avslutade med att jag bara behövde säga det, så att hon slipper oroa sig i onödan...

Ja, jag tänker mycket på de omkring mig, just nu.. På vad jag gör mot dem...

Och det faktum att jag känner att jag bara lever för ANDRAS skull just nu, men egentligen vill ge upp... Ja, det ger mig också dåligt samvete...

När de någon gång får veta...

Så. Jag åt iallafall. Och vid gott mod, gick jag iväg en vända till affären. Den dyra, lilla affären, här bortom hörnet.

Jag skulle inte handla mycket. Men bara några få saker, så att jag kunde frossa i någonting...

Hämtade även ut mitt paket, när jag ändå var där. Mitt bredband.

Och så gick jag hem igen. Paradisask, kladdkaka, ägg, mölk och tejp, var några av de saker som jag fick med mig hem...

Jag åt ett par bitar choklad. Drack lite soyamjölk... Och satte mig sedan och tittade på film på datorn. Två stycken.

Gjorde iordning en kopp kaffe mitti.. Men drack bara halva. Då jag inte fick ner en DROPPE till.

Tog mig efter en stund, en liten kladdkakebit... Började med ens må lite småilla...

Efter filmerna. Eller om det var innan.. gjorde jag iordning några punkter att hålla mig efter. Vad gäller vardagssysslor och ätandet. Fortfarande vid gott mod... Ja, så det borde ha varit innan filmerna... Kanske.

När filmerna var slut, var så även jag. Mådde dåligt. Psykiskt. Fysiskt... Och jag behövde BARA skriva av mig lite.

Så. Istället för att skriva på någon av mina tre bloggar, skrev jag idag i min textsamling.. DET var vad jag hade lust med!

... Och efter det, började jag läsa igenom några av texterna, med start på en slumpvis skrollad sida.

Trots iallamående av allt fett, la jag in några köttbullar i ugnen, medans jag proppade i mig chokladbit efter chokladbit... och önskade att jag aldrig behövde äta igen... "Det var ett misstag att äta..."

... Men jag känner mig dock fortfarande tvungen att försöka. Då jag INTE tänker tillåta mig själv att oroa någon igen! Och jag tänker INTE bli inlagd! ... INTE svika och såra min familj!

... Men däremot ska jag försöka äta efter schema. Så att jag inte äter så fel och slumpmässigt...

... Det skrämmer mig en smula... Motviljan inombords... Att riskera att misslyckas igen...

... Morgondagens handling, skrämmer mig inte desto mindre... Men det måste göras...

God natt med er <3