... Jag vet inte vilken mening jag ska använda som förstamening...

 

"Jag önskar att jag bodde med någon"...

 

... "Ett faktum är att detta inte fungerar"...

 

Eller... "Kanske ska man ge praktiken en till chans"...

 

... Men en sak jag VET är att jag inte orkar. Att det känns som om jag har kört fast. Men endast till den grad att jag fortfarande med hjälp av ALLA mina krafter, kan glida lite framåt hela tiden...

Men jag vet inte om jag VILL framåt..

Jag menar. Vore det inte för rädslan för ett fortsatt grovt håravfall... och kala fläckar på huvudet, så hade jag bara gett upp. Backat..

För att jag är inte RÄDD för svälten. Och "dagens mat" fungerade väldigt bra. Jag kände mig trygg. Jag hade struktur. En fast linje... Och jag visste vad som gällde... Det fanns liksom inga frågetecken. Inte större än vilket "skräp" jag skulle välja vid mitt enda mattillfälle...

 

... Jag känner bara att jag inte får grepp.. Jag har stunder då jag känner hopp. Då jag känner att på NÅGOT vis kan jag nog klara det här. Bara jag kämpar. "Jag är stark".

... Men faktum är... att jag känner mig inte trygg... Allt känns väldigt osäkert. Och vägen som jag går på, känns instabil på fler en ETT sätt...

 

... Till en början ligger funderingarna. Osäkerheten.. ÅNGESTEN, i att jag inte kan förstå hur jag ska kunna finna en måltid till varje dag i veckan. Utan att det slutar med att jag äter samma sak VARJE dag. Dels för att jag inte orkar variera mina matvaror i affären. Och dels för att jag inte ork...

 

... Nej. Jag vet inte... Men så, efter att ändå ha klarat det rätt så bra. Att åtminstone hålla på rutinerna och varken hamna i svält eller hets... Ja, till slut tappar man styrkan. Självdiciplinen... Och ja... 

 

.. Jag orkar helt enkelt inte..

Livet betyder för lite för mig för att jag ska kunna finna såpass mycket inre styrka att det känns värt att kämpa emot sina känslor....

Och det värsta ÄR, att jag blir inte besviken på mig själv eller känner mig hjälplös och svag när jag går på svält. Hoppar ÖVER att äta. Utan DET känns OKEJ. Det gör liksom ingenting. "Jag äter nästa gång"... Men när det kommer till att jag hetsar för en gång. Och inte känner att jag vill sluta äta. Trots en ÅNGEST utan dess like, som säger att det är fel... Ja, då... Det är en helt annan sak..

 

Faktumet är... att jag hellre dör av svält än av fetma. Och just nu känns det som om, oavsett vad, är jag påväg åt NÅGOT av hållen. För att jag får inte kontroll. Grepp...

Och jag bor själv. Så inte heller i någon MÄNNISKA, kan jag finna min stolpe.

 

... Jag befinner mig på omöjlighetens väg just nu...

Jag kan inte sluta äta riktig mat. Inte ge upp om att finna mina rutiner och börja äta tillräckligt... För att jag vill, om inte annat för mitt HÅRS skull, bli mer hälsosam...

... Men samtidigt så orkar jag inte riktigt... Allt har blivit så STORT och jag orkar inte ensam. Inte utan någonting att greppa tag i så att jag inte flyger iväg. Inte utan något som ger allt en mening...

 

Jag behöver någon att BO med...

Och jag behöver något att GÖRA om dagarna. Så att jag...

Ja, jag vet inte... Kanske kan det reducera riskerna till att börja hetsa... Eller kanske göra mig hungrig, så att jag kan ÄTA när det väl är tid för det...

... Men just NU, känner jag inget hopp... Vet inte hur jag ska klara det... Och det känns inte heller som om jag VILL.. Det BETYDER ingenting. Om det inte vore för flinträdslan...

 

Undrar om man ska ge praktik en ny chans... Men vad säger att det går bättre DENNA gången? Hur vet jag att jag verkligen VILL den här gången?..

 

... Men dagen idag.

Jag vaknade vid... strax innan elva imorse.. Mobilklockan ringde klockan elva...

Jag städade lite. Bara smått. Slängde skräp och sådär... Och så blev det frukost. Tredje dagen med frukost..

 

Tv, i väntan på att mamma skulle höra av sig. Så att jag visste om mormor och hon skulle komma eller inte...

Mamma hörde av sig vid... Ja, kan det ha VARIT kvart över tolv? ... Ja, men något sådant.

Och så kom de någon timme senare..

 

Vi pratade. Mormor och mamma kollade på mina nya saker. Soffan och gardinerna och sådär... Och så satte vi oss till bordet i köket.. Jag gjorde iordning en varsin kopp snabbkaffe... Ja, det enda jag hade.. Och mamma och mormor hade med sig en varsin mazarin till oss, som de fick från syskonens jobb..

 

Vi satt och pratade. Inget speciellt EGENTLIGEN. Men jag höll mig fokuserad. Och pratade ungefär lika mycket som de själva gjorde...

Ungefär en halvtimme innan de gick, började jag tröttna och ville bara börja med min mat. Köttfärssås skulle jag göra..

 

Väntade. Pratade lite mindre. Men höll mig ändå engagerad...

Och så, när de gick, började jag direkt med maten... Tog väl... Ja, jag kollade aldrig klockan. Men närmare en timme kanske... Och mitt mål att få den att smaka som mammas, men med exra ingredienser... Ja, det blev faktiskt förvånansvärt bra..

 

Jag åt... Och sedan blev det tv igen...

... Och där blev jag sedan sittandes resten av kvällen. Med några pauser för hämtande av något att äta, och diskning efter diverse förberedelser...

 

Och ja-a... Jag har hetsätit... Och jag vill bara äta mer...

Mer... Och mer.

... Och allt jag BER mig själv om, är lite självrespekt och STRUKTUR.

 

... Jag orkar inte HANDLA någon mer mat nu... Så får väl se om jag gör slut på det jag HAR och sedan återgår till tryggheten igen...

Men i den bästa av två världar, BLIR det inte så...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag går omkring hela dagarna. Med en ångest. Rädsla. Osäkerhet...

Går omkring, med en lätt huvudvärk. Men med ett samtidigt glatt och ibland relativt lätt sinne...

Jag känner mig bara så STRESSAD. Tankar som stör. Frågetecken. Och fast beslutsamhet... Jag rör mig hela tiden framåt. Mot någonting som jag hoppas ska bli mitt mål... Med den ständigt återkommande känslan av att jag bara vill avsluta. Ge upp... ¨Tillåta mig själv att ÅTERIGEN backa... För att det är vad jag behöver...

... Men det är det inte... För att hade det VARIT det, så hade jag också GJORT det.. Men jag står fast besluten... För att bakom all denna ångest och press.. All rädsla och osäkerhet.. gömmer sig lättnad och glädje.. Stolthet och framgång... Ett hopp om ett LIV...

 

... Det är tungt... Och när jag tänker på morgondagen... Morgondagens risk för huvudvärk och stress. Ångest och osäkerhet... Morgondagens risk för att ge upp...

... Ja, jag vill inte säga det... Men jag önskar jag ville dö... Det vore så mycket enklare... *säger jag, som har varit där... och vet att det inte ALLS var mycket enklare... FRUSTRATION och hjälplöshet. Desperation.. var nyckelorden då..*

... Men ändå. Då hade jag ett rakt streck att gå på... Nu vet jag inte ALLS vart jag är påväg. Och varje steg jag tar, blir tyngre än steget innan...

 

... Men. Dagen idag.

Jag vet inte. Idag börjar jag från när jag vaknade imorse. Då jag inte orkar fundera ut gårnatten.

Jag vaknade iallafall imorse klockan halv tolv. Så "morse" vet jag inte om det var..

Klev upp direkt och åt frukost. Japp. Frukost idag också. Dock vet jag inte hur jag ska få ihop det med måltiderna, om jag inte är hemma 24timmar om dygnet..

Men kommer till det snart.

 

... Efter frukosten... Ja, då stressade jag mig iväg till bussen. Eller ja. Det blev inte så mycket stress, rent praktiskt. Jag KÄNDE mig stressad. Men fick trots det, sitta och vänta i tio minuter på bussen sedan.. Så. Inte så bråttom..

 

Väl i stan, springer jag in i 23åringen, påväg till affären... Båda blev vi väldigt glada. Att vi nu börjar stöta in i varandra lite rätt som det är. Hon jobbar nämligen inte lika mycket nu. Så hon finns där jag finns :P Typ så.

 

Jag blev överraskad.. och konstigt nog, glad. Konstigt, för att jag brukar bli stressad och få ångest när jag överraskas med social kontakt. Men inte idag. Jag kände mig öppen i sinnet. Och småpratade i ett par minuter. Innan jag gick vidare mot affären.. Och för det andra, var jag inte heller för STRESSAD för att stanna och prata lite idag. Skönt.

 

... Jag bestämde mig för att ta en sväng in på ÖoB innan jag gick in och handlade mat.. Då jag hade en speciell kopp som jag ville köpa... Jag och koppar alltså :P

Gjorde det. Och även lite andra småsaker...

 

Japp. Ekonomin. Känner att jag tappar greppet. Men det är mest för att jag småhandlar så många gånger hela tiden. Och inte har fört in siffror i budgeten på hur många dagar som helst... Vet inte hur jag ligger till... Och orkar inte hålla på... Men ska se om jag orkar ta tag i det imorgon...

Känner nämligen att jag behöver veta hur jag kan handla utan att det blir ekonomiskt ohållbart... För att DET är ÄNNU en sak som gör det hela jobbigt just nu, bakom allt annat... EKONOMIN. Jag vet inte hur jag ska handla för att ha råd...

 

... Sedan var det iallafall in på mataffären.. Jag handlade en del... Men jag kände mig för stressad.. För blockerad för att till en början ens kunna URSKILJA alla varor på hyllorna ifrån varandra...

... Ja, jag gick som i en grumlig och tung. Tjock DIMMA... Och jag kunde inte tänka klart. Inte komma på vad det var jag hade tänkt handla... Och allt blev bara kaos inombords..

 

Men jag fick som sagt en del handlat. Samlade på mig lite mat. Frukt och grönt... Lite yoghurt och sådant...

Och sedan betalade jag och började gå mot busstationen...

... Men nu hade jag bråttom!

 

... Jag hade några få minuter på mig innan bussen hem skulle gå... Om jag inte skulle behöva vänta i flera TIMMAR på nästa! Och det hade INTE mina kylvaror tyckt om!

Så jag gick. Snabbare än vad mina ben kunde bära mig. Och med VÄRLDENS sämsta uppdelning av varorna!

 

... Stressad. Bråttom... Och väldigt slutkörd...

Men jag hann fram dit. Precis när bussen kommer, kommer jag. Det var på håret! "Pjuh" ... Och den stressen vill jag ALDRIG uppleva igen! Anledningen till att jag går till bussen en timme innan den går! DET, och att jag är för rastlös. Har för lite att göra, för att INTE göra det...

 

Åkte hem. Konkade hem kassen med mat, de meter som var från busshållplats till lägenhet... Och så plockade jag undan varorna. Delade upp köttfärsen som jag hade köpt, och la hälften i frysen...

Och då jag diskar DIREKT efter att jag har använt någonting, nuför tiden, så har det blivit mycket diskning idag..

 

Sedan blev det tv...

Så småningom, lite grönsaker med yoghurt att dippa i, framför tv:n. Istället för middag. Då jag var för trött för att börja laga middag när jag kom hem... Hade inte tänkt äta någonting alls. Men då jag var sugen, så tänkte jag att det var lika bra...

 

Ja, jag har i princip BOTT framför tv:n idag! ... Ätit lite grann. Och så gick jag och tog mig ett bad. Då mamma och mormor eventuellt kommer över imorgon en snabbis. Och då vill jag vara ren.. Allra helst i håret...

 

På talan om det. Det stör mig. Inte för att jag inte vill att de kommer. Det skulle vara jättetrevligt.

Utan mer för att det gör mig stressad. Jag vill bara koppla av. Ha hela dagen för mig själv. Och få i lugn och ro, försöka få livets pussel att gå ihop. För att ALL min tid.. ALL min tankekraft... Det känns som om jag vill ha den tillgänglig till... att jobba på mina bekymmer...

 

... Och så bestämde jag fika med 23åringen. På onsdag... Känns också pressigt... Men det var ju trevligt förra gången... och jag mådde inte ALLS dåligt av det... Så kanske ska försöka låta bli att må dåligt och lida av det, även INNAN, denna gången.

 

...Ja-a... Annars har jag bara funderat en del. Känt mig svag. Och bråkat med tanken att jag inte vill fortsätta äta på det här sättet. Och kontra med tanken att jag inte vill börja äta på något ANNAT sätt.. Att jag inte kan acceptera att ge upp nu.. När jag äntligen har lyckats börja... Lyckats FÖRSÖKA!

 

Det är läskigt. Det är svårt. Det blir inte särskilt bra... Och varje dag riskerar jag att ge upp. Avsluta, på grund av att jag inte får grepp... Men det är inte idag...

 

... Jag tog lite yoghurt... på en tid som inte står på schemat... Och det var nästan förödande.. Jag BEHÖVER mina rutiner. Mina ramar att klamra mig fast vid. För att känna mig trygg... Men samtidigt. Hunger är kroppens sätt att prata.. Och jag måste lyssna... Iallafall i vissa fall...

Men jag hoppas väl på att lyckas få in rutiner ordentligt. Så att jag blir hungrig vid rätt tider... Och förhoppningsvis ÄTER vid de utsatta tiderna också! ... För att hoppar jag över, så blir jag såklart hungrig vid annan tid istället.

 

... God natt med er <3

 

 

...

 

När jag tänker på morgondagen, vill jag helst slippa...

Men det har faktiskt gått relativt BRA idag :)

... Det är nog mest det faktiska problemet i mitt huvud och bröst(hjärtat)... Mer än det praktiska problemet, som spökar...

För att det känns bara så jobbigt just nu... Svårt. Krångligt... Lite lätt omöjligt.. Ja. Svårt att orka MED, helt enkelt..

Samtidigt som jag faktiskt KLARAR det här rätt så bra. Med vissa förhinder, såklart. Och allt går inte jättebra... Men för vem gör det egentligen DET, när man ska komma in i någonting nytt?

 

Jag har ju faktiskt inte riktigt LEVT det vuxna livet förut. Jag hoppade ju direkt ifrån det trygga livet hos föräldrarna, med nästan noll kunskap... och faktiskt noll erfaranhet av livet som skulle komma efter.. Direkt till ett icke fungerande liv tillsammans med Xsambon. Där jag inte HELLER lärde mig hur det skulle vara att vara vuxen.. Lämpade bara över allting på min kille. Någon som inte HELLER kunde hantera det självständiga livet...

 

... Det var tryggt. Men inte vuxet. Och jag fick inte andra erfarenheter av det, än hur det kändes att vilja dö och samtidigt vilja framåt. Hur det kändes att svälta sig själv. Och att våga ta sig an konflikter med andra människor... Ja, jag lärde mig hur det kändes att ge upp.. Att det inte var så farligt ändå. Som jag hade gått omkring och trott i över tjugo år...

 

Men jag lärde mig INTE hur det var att vara vuxen. Hur man hanterar DET. Utan det är först nu. Andra gången som jag flyttar hemifrån, som jag ens har FÖRSÖKT klura ut hur man lever självständigt. Hur jag lägger livets pussel...

Och det är svårt.. Ännu svårare nu. När jag tycks VILJA så mycket mer. NU. Då den sidan av mig som inte såg tjusningen i livet, börjar tyna bort. Och lämnar mig kvar med den starka viljan att kämpa... mot alla odds... Det är DÅ det blir svårt.

 

... Men dagen idag.

Jag sov JÄTTEGOTT igår natt.. Ja, natten som var. Jag minns inte när jag la mig. Men jag var jättetrött hela dagen igår. Somnade nära bums, när jag hade lagt mig... Och vaknade sedan inte förrän kvart i tolv på dagen.. SKÖNT =)

 

... Jag klev upp direkt. Åt frukost. Japp. Idag blev det frukost iallafall. En klar förbättring mot när jag åt halva mitt näringsintag i godis... Och INGENTING annat på hela dagen!

... Idag blev det riktig frukost.. Och så lördagsgodis till kvällen... Men då jag inte var hungrig på hela dagen därimellan, så kändes det trots allt bäst att inte äta någonting då heller... För att bespara mitt sinne en del hårt arbete.. Likaså hjärtat..

 

Jag såg iallafall på lite tv efter frukosten... Då jag hade en massa tid att vänta, innan jag skulle gå till bussen.. Lördagar alltså. Bussarna går såå dåligt!

... Idag skulle jag handla lite godis, tänkte jag... Då det var lördag. Och SKA jag införa lördagsgodis, så ska jag också ÄTA lördagsgodis den dagen. ÄVEN om det inte har gått en vecka sedan sist(denna gången).

 

... Ehmm...

Ja, jag gick iväg till bussen, klockan... Ja, en halvtimme innan bussen skulle gå.. Den skulle gå halv tre, tror jag..

 

Satt och väntade på bussen... Och ja.

När jag kom till busstationen, gick jag direkt till affären. Köpte det jag skulle ha. Gick igenom hela affären. Tur jag valde en liten butik :P Och kollade noga på varorna... Eller ja. Vissa av dem ;)

.. Jag tänker liksom att, kollar jag igenom alla varor lite snabbt varje gång jag handlar, så får jag nog med mig någon LITEN vara som kan gå till mat i skafferi, frys eller kylskåp varje gång. Behöver ju fylla på, om man säger så..

Och att handla när man är mätt, som man brukar säga att man ska göra... Nej, jag ska nog vara hungrig, tror jag. För att problemet blir att jag går igenom alla hyllor utan att vilja handla någonting alls.. Hellre handla några oviktiga saker till, i så fall.. Kanske.

 

... Ja-a... EFTER att jag hade handlat... Dum som jag var.. hade jag tre och en halv timme kvar innan bussen hem gick! ... Det var LÅNG tid att vänta! Och eftersom att jag hade handlat lite grann ändå, så orkade jag inte förflytta mig från busstationen... PLUS att det REGNADE! Ville inte förstöra min fleecejacka...

 

... Så först stod jag och bara stod. Då det såg ut att vara upptaget i varenda bussbås... Men efter en stund.. när jag trodde att det var ledigt, gick jag och satte mig..

Lugnt till en början... Men så kommer konstiga människor.. Vet inte om de har missbrukat för MYCKET.. OFTA... Eller ifall de var påverkade även nu... Men de pratade. Högt. Konstigt... Och jag kände mig bara så trängd in i ett hörn. De var trevliga. Tillmötesgående. Men väldigt otrevliga vissa gånger. Högljudda. Bärska... Emot VARANDRA.

 

... Det kändes jobbigt. Och jag hoppades bara att de skulle GÅ snart. Att de skulle finna ett sätt att ta sig därifrån på. Tidigare än vad bussen gick..

Ja, de hade gjort en tabbe när de kollade bussarna. Och nu hade de missat den enda buss som skulle gå inom de närmaste TIMMARNA!

 

... Men tills slut så gick de iallafall och satte sig i väntsalen sålänge... VILA. LUGN OCH RO... SKÖNT.

... Själv satt jag kvar, de närmaste två timmarna. Väntade. Långdraget.. Lyssnade på musik en stund. Ville ge mig själv en STOR eloge, om jag lyckades vänta hela den tiden, på bussen... Trodde ALDRIG tiden skulle gå!

 

Väl hemma iallafall...

Jag har suttit framför tv:n... HELA kvällen! Sedan jag kom hem vid sjutiden!

... Ätit lite godis. Druckit kaffe. En kopp te... med honung i...

 

... Ja-a...

... Jag tror inte att jag vill SÄGA något mer nu. Min hjärna känns överarbetad och seg. Och ja-a... Som sagt. Jag ser inte fram emot morgondagen. Trots att det känns som om det mesta löser sig...

... Jag klarar mig ju iallafall.. Det går kanske inte JÄTTEBRA... Saker kunde bli MYCKET bätte och mer optimalt. Jag VILL MER än såhär...

Men ja. Saker funkar. Det går framåt... Får ju vara glad för det lilla =)

 

God natt med er <3

 

 

... Jag går igenom en jobbig period. En kris med inslag av glädje och framgångar... Och jag vet inte om jag ska känna mig lättad eller tyngd... Glad eller ledsen... Uppgiven eller hoppfull..

Har svårt att avgöra vad jag känner... Vilken känsla som väger tyngst...

Men det ÄR en jobbig period. En kris... Med inslag av glädje och framgångar...

 

Igår morse...

Ja, om vi börjar med onsdags natt...

Jag tror att det var den natten som jag...

Nej, jag minns inte...

Undrar om det VAR den natten som jag...

 

Äsch. Jag tror inte att jag kommer så långt i DEN tanken.

Men jag vet iallafall att jag somnade väldigt sent på natten. Och att jag sedan vaknade vid fyra på morgonen. Kände mig pigg.. Men nyvaken. Att jag klev upp och drack vatten. För att sedan somna om igen...

 

..Vilket inte hände. Utan istället låg jag kvar till klockan fem. Och klev sedan upp och satte mig vid tv:n.

Med ett leende på läpparna. Och en ovanligt fri och glad känsla inombords. Lätt.. Satt jag där och såg på tv. Den där "Ellen.." vad hon nu heters - show.

 

... Klockan sex fick jag istället för mig att gå på en morgonpromenad... Och så fort jag kom utanför dörren, blev min känsla, om möjligt, ÄNNU lättare, friare och gladare.

Luften var frisk och fuktig. Men långt ifrån tung. Fukten låg fortfarande och vilade mot bilarna, som små droppar... Och jag svär att jag nästan kunde flyga. Lyfte ifrån marken...

Jag kände hur leendet växte på mina läppar. Och utan att ha någon att visa det för, fortsatte jag att le. Utan någon anledning..

Jag kände mig så fri som jag inte har gjort på... Ja, jag vet inte om jag har gjort det förut... Men den känslan går nog alltid att toppa. Liksom känslan av tyngd och dovt mörker...

 

Jag tog mig bara en kort promenad. Då jag trots allt var väldigt trött...

... När jag kom hem igen, började jag kolla efter en matta till vardagsrummet.. Tänkte köpa en shoppingvagn. Nu när jag ska börja handla MAT istället för "dagens mat"... Men jag fastnade i matträsket istället..

Jag hittade en som jag ÄLSKADE! Och nu började den oändliga mätningen av golv. För mattstorlekens skull..

Mäta, mäta... Mäta. Försöka föreställa sig en rund matta på ett fyrkantigt golv. Utan att kunna göra en cirkel i rätt storlek, på golvet...

Stirra. Stirra... Stirra... Sitta på golvet och mäta... Fundera. Fundera.

 

Åt lite choklad från dagen innan.

Ja, för trots mitt proppande den kvällen(kvällen innan), hade jag för ovanlighetens skull, lyckats avböja från ätandet INNAN det var slut! Lite stolthet i det :)

 

... När klockan blev kvart i nio, messade jag mamma och frågade om jag kunde komma tidigare. Då jag hade vaknat vid fyra.. Blir lite långt att vänta tills fyratiden(på eftermiddagen). Då pappa skulle ha hämtat..

Så. Klockan halv tio. Eller om den var kvart i.. gick jag iväg till bussen..

 

Väntade på busstationen...

Nej, nu ljög jag..

Väntade på tågstationen. Då jag klev av DÄR istället. För att vara säker på att hinna med nästa buss..

Väntade LÄNGE.. Ja, eller ungefär tjugo minuter :P

 

Väl hemma hos mina föräldrar...

Ja, tänka efter.. Vad hände då?

Säkert så pratade...

Ja, just det ja. Mamma hade lite saker att göra... Hon skulle fixa med tvätten i tvättstugan...

Men förutom det, så åt vi lunch framför tv:n, mamma och jag. Vi pratade. Småpratade...

 

... Och sedan åkte vi iväg för att besikta hennes bil och handla mat... Ja, mamma skulle handla.. Själv köpte jag bara en liten yoghurt, och en choklad som jag ville att syskonen skulle smaka...

 

... Ja-a. Jag har inte så mycket mer att SÄGA om det, tror jag.

Men jag kan ju säga att HELA den dagen, kände jag en äcklig känsla i magen.. Egentligen i hela kroppen. Det berodde säkert mycket på hur onyttiga saker... Hur mycket SKRÄP jag har ätit på sistone. Och att jag inte hade sovit mer än ett par timmar på natten. Och därför var övertrött..

 

Efter att vi kommit hem igen, åt jag min yoghurt. Och sedan tog vi en promenad. Mamma har en jättebra och lagom lång promenadrunda som hon tydligen går VARJE dag. Och igår blåste det som f*n och rundan kändes JÄTTELÅNG! Ansträngande.

 

Sedan blev det tv för mig. Vid det här laget hade jag börjat bli så trött att, att SITTA upp var en ren utmaning. Jag la mig på soffan. Frös. Och orkade inte prata för fem öre... Ja, jag blev väldigt osocial.. Och när man ligger ner... Ja, man blir ju inte piggare.

 

Pappa kom hem... Ja, vid fyratiden kanske. Och 14åringen hade precis kommit hem när vi kom in efter våran promenad..

Det blev middag. Och sedan.. Ja, undrar om jag inte satte på tv:n igen då...

 

När kloc...

Nej, nu höll jag på att ljuga.. Jag gick och la mig i gästrummet efter middagen. Pappa hade lagt sig och vilat i vardagsrummet. Och för att garantera mig själv att slippa någon som HELST kontakt, valde jag att vila i gästrummet istället..

 

Jag somnade aldrig. Men det VILLE jag ju inte HELLER. Ville gärna kunna sova på natten istället.

... Klockan halv sju... eller liknande, gick vi iallafall iväg, i blåst och kyla... Jag, mamma, pappa och 14åringen. För att titta på majbrasan..

Det var kallt. Och jag såg inte KLOK ut, med regnjacka, och fleecjacka uppdragen över hakan. Och en stor fleeceluva på huvudet..

 

Vi stod och frös ett tag. Hade nog allmänt tråkigt. Och det som skulle komma att bli brasan, var fyra gånger så liten som brasan vi brukade gå till som små...

Vi visste inte när den skulle tändas... Och ja... Vi frös..

Så vi bestämde oss för att gå hem istället. Vi hade ju iallafall varit där :P Och så skulle vi ta en fika och titta på film.

"Men det var ju roligt det där :P"

 

Ja-a.. Det blev fika. Glass. MASSOR! För typ fyra personer... på MIN tallrik!

Och så blev det till att se på film med en längtan efter slutet, från första början... Ja, för MIN del då. Som var såpass trött att jag kunde somna där och då.. Om det inte vore för att jag inte KAN sova framför tv:n.

 

... ÄNTLIGEN slut!

Och min konstiga mage. Jobbiga känsla inombords, gjorde att jag tog lite yoghurt och en banan. Och la mig i sängen och åt.. Innan jag somnade bums. I gästrummet. Det rum som jag har sovit högst tre timmar i. Utspritt på alla gånger jag FÖRSÖKT sova där!

Somnade DIREKT.

 

Vaknade sedan, vid åtta på morgonen. Av att mamma och pappa kom in i köket. Utanför gästrummet...

Åt frukost tillsammans med dem. Men sådär trött och smått osocial. Och direkt jag ätit klart, däckar jag i gästsängen igen. Frysande. Så att jag bara kunde halvsova...

Men det räckte.

När jag kände mig tillräckligt pigg, klädde jag på mig min scarf och fleecejackan. Och så satte jag mig framför tv:n. Klockan var halv tio... Eller om det var halv elva...

 

Sedan blev det lunch..

23åringen kom hem. Och likaså 18åringen... Som jag by the way inte har sett hemma på HUR länge som HELST! ... Jag kommer ju inte så ofta. Och NÄR jag har varit där så har hon oftast det inte.

Så det var trevligt.

 

Klockan tjugo i ett går hon och jag till bussen. Hon skulle till sin kompis. Och jag skulle och handla och sedan åka hem..

Det kändes lite jobbigt att ha sällskap på bussen. Då jag var såå trött. Och inte hade någon lust att lyssna. Eller ORK till en social kravkänsla.. Ville inte hålla igång någon konversation... Eller behöva hålla på några bra svar... Nej, det kändes spänt.

 

Hon klev av. Och jag åkte vidare.

Väl på busstationen, gick jag direkt, med raka raska steg mot affären. Skulle handla mat... Japp. MAT. Och det kändes osäkert och nervöst... "Men nu gällde det!"...

 

Jag hade ont i huvudet... Trötthet. Press. Stress... Jag vet inte. Kanske vädret...

Men faktumet VAR... Jag hade ont i huvudet.. Och kände mig osäker.

... Beslutsångest i affären. Och ALLDELES för många varor. För mycket som man inte orkade titta på eller fundera över. Mycket som man kanske ville ha, men inte orkade ta... För att det blev för mycket i korgen. För mycket att hålla reda på...

 

Men jag tog mig ut därifrån. Med en del varor. Ingen fullbordad handling. Men tror jag fick ihop till iallafall minst en måltid. Det fick räcka...

... På vägen dit, tänke jag "Varför storhandla NU? Bara för att jag ska börja äta MAT... Borde ju kunna fortsätta handla varje dag. Även om det bara är för kompletterings skull" ... Så. Jag får väl handla igen snart. Helt enkelt.

 

Ut därifrån. Och sedan sitta och vänta på busstationen, på att bussen skulle komma...

Hem. Och då blev det att skära grönsaker... Hälla upp lite naturell yoghurt i en skål... Och dippa grönsaker, framför tv:n... GOTT.

Men redan DÅ, började jag känna av pressen... ORKADE jag detta? Denna förändring... Det kändes bara så mäktigt. Så krävande... Rent psykiskt utmattande... Även om jag samtidigt TRIVS...

 

... Kort därefter började helvetet... Eller ja. Det kanske är att ta i... Men nu när jag sitter här. Känner mig flygande uppgiven... Inte riktigt vet vad jag ska tycka om VAD. Och ifall jag ska retirera eller fortsätta kriga. "Hur goda är mina odds?" .. Ja, då vet jag inte om jag ska kalla mitt liv i kaos och framgångar, för helvete eller paradis... Kanske något mitt emellan?

 

... Det blev iallafall tv hela kvällen. Ja, jag satt såpass länge att tv:n för första gången, ville stänga av sig själv idag! ...

Jag lagade mat... Vilket... Ja, det var där någonstans som jag återigen började tvivla. Ja, tvivla sådär på riktigt. Så att jag funderar på att slänga all mat. Bara för att få börja med "dagens mat" igen.. Enkelt. Lätt. Inte alls krävande. Bara skita i allt. Retirera. Ge upp.

Men blotta TANKEN på det, gjorde att jag kände att jag svek mig själv. Jag vill INTE!

 

... Jag tänker inte retirera igen. Jag vill aldrig mer SE "dagens mat". Aldrig mer VIKA för min hjärnas svaghet och mitt hjärtas tyngd. Måste vara modig nu. För att annars. Om jag alltid viker för rädslan och smärtan... Ja, då kommer jag ALDRIG att nå äkta framgång och må bättre! ...

... Och en framgång som jag faktiskt HAR nått... Jag VILL må BÄTTRE!

 

Jag skrev lite i min textsamling. Och sedan satte jag mig framför tv:n igen... Och PROPPADE i mig smörgås! Efter smörgås... Efter smörgås... Och.. Jag mådde bara sämre och sämre...

Trots allt, fast besluten att jag INTE skulle slänga allt och ge upp. Jag skulle KLARA det här! Jag skulle visa mig själv STARK. Och jag skulle kämpa vidare... För att jag KAN.

 

Film...

Och nu bloggandet...

 

... Ja-a...

... God natt med er <3

 

 

... Okej. Det här var sista gången som jag köpte godis på vardagarna. Sista gången som jag handlar "för dagen".. Från och med nu, blir det strukturerad handling av MAT, för åtminstone en vecka åt gången...

För att nu mår jag såå illa... IGEN.

 

... SÅ. TILLS jag känner mig redo att börja äta regelbundet och mer hälsosamt... så får jag försöka klara mig utan handling. På det sättet kanske jag till slut tvingar mig själv att ta tag i ätandet...

.. Godis... Nej, jag mår inte bra...

 

Ser såå fram emot att börja äta LAGOM mycket, och vid MÅLTIDER som känns strukturerade och inte bara hipp som happ... Och för att inte TALA om, NYTTIGARE! ... Det ska bli så GOTT!

 

... Men till dagen idag...

Jag vet jag klev upp igen igår natt... Då jag bara låg vaken och funderade. Kunde inte sova... Tror att jag mådde dåligt. Skrev en massa anteckningar på mobilen...

... Så jag klev upp... Klockan var två eller tre..

 

Jag satte mig och såg på tv...

Blev tröttare och tröttare. Men ville se klart på programmet som jag höll på att se på... Så inte förrän klockan fyra, kom jag i säng igen...

Och då tror jag att jag somnade rätt så per omgående...

 

Men jag vaknade VÄLDIGT tidigt igen... Om den var sex kanske... Somnade om flera gånger. Men bara så att jag halvsov. Drömde konstigt.. En mardröm om min mammas kusins hund. Den hund som var tvungen att låtas somna in, på grund av aggressivitet...

Ja, en hemsk dröm. Fast skillnaden var väl att denna hunden(i drömmen) var en DanskSvensk, och mammas kusins var en JuckRussel...

Den var iallafall aggressiv(i drömmen) och jag hade STORA problem med den. Blev biten hela tiden..

 

Och grejen är den, att jag sov så HIMLA konstigt imorse... Och hela tiden vid medvetande... Ville bara att klockan skulle gå fortare... Men ville samtidigt inte kliva upp...

 

När klockan blev tolv, och det började spöregna ute... Ja, då klev jag upp och raskade mig iväg till affären. Köpa dagens mat, tänkte jag..

Sedan blev det, äta framför tv:n. Med en kopp kaffe...

Och när tiden blev inne, gick jag iväg till bussen...

 

... Måste bara...

Jag är alldeles stel i fingrarna. Så att det är väldigt svårt att skriva just nu. Att pressa ner tangenterna och att röra på fingrarna... "Fa-an också!" vill jag bara säga...

 

... Men så messade jag iallafall 23åringen. Och sa att vi kunde träffas närsom helst mellan tre och sju. För att jag var påväg in till stan nu...

 

... Väl i stan, gick jag bara omkring. Varvade det med att sitta på en bänk. Eller en stol. Väntade på att 23åringen skulle höra av sig...

 

Så träffades vi...

Vi satte oss på ett fik. Åt. Och pratade. Pratade... Och.. PRATADE.

Ja, vi satt där i TVÅ TIMMAR och bara pratade. Delade erfarenheter. Och diskuterade tidigare upplevelser... Och jag kände inte för en SEKUND, att det var jobbigt att umgås! Innan gjorde jag det... Men inte när vi väl satt där... Det fanns bara så mycket att prata om. När man inte har pratat på så länge...

 

... Sedan blev det musikföreställningen... Den var långtråkig...

De var duktiga. Men ärligt talat... Nej, jag kände inte riktigt för det. Längtade bara, från första stund, efter att det skulle ta slut... Antagligen för att jag inte visste vad som skulle hände EFTER.. Och det var det enda jag ville ta reda på..

 

Och efteråt... Ja, jag följde mamma, pappa, 23åringen och 14åringen, till bilen... Och sedan tog jag en RASK promenad..

Jag försökte hitta en öppen affär. Så att jag kunde köpa "dagens mat" för ANDRA gången idag..

 

... Ja, det stör mig en smula.. Jag hade funnit struktur. Jag hade funnit stabilitet. En stark vilja. Och jag hade kommit överrens någorlunda med mig själv..

Men så tänker man om. Kanske för att man för en stund, börjar må bättre. Och därför känner att man vill göra förändringen... Till det bättre...

... Och då, när man väl märker utmaningen i det hela... Och känner att man inte orkar... Att det var ett "misstag" att tänka om... Ja, då är det försent... För att nu har man inte längre den starka viljan. Inte längre strukturen och tryggheten i sitt gamla upplägg...

 

Ja, men iallafall...

Jag gick till två affärer. Stressad. Då den sista bussen skulle gå om en timme. Och missade jag den... Ja...

... Men jag VILLE verkligen HA GODIS! ... Så jag gick. Snabbt.

Och trots att jag krigar en del med mig själv. Vill hålla fast vid tryggheten i en strikt "dagens mat" och därför gärna vill äta så lite som möjligt... Enklare att hålla reda på. Struktur...

Ja, så känner jag mig även NÖJD när jag känner att jag nu kan gå raskt utan att känna mig ansträngd... Och ett plus vore ju om jag även kunde börja äta nyttigare, så att håret kunde stanna på huvudet..

 

För att grejen är den att många av mina tankegångar under dagarna.. Trots att jag nästan aldrig nämner det på bloggen, handlar just om mitt GROVA håravfall. Och oron för det...

Är rädd att snart inte ha något hår kvar...

Min hy mår inte bra. Mitt hår mår inte bra.. Det enda som inte tar stryk av mitt beteende emot mig själv, är mina naglar... Dessa har ALLTID varit hårda och långa! ...

 

Men iallafall...

Jag köpte sallad. Jag köpte godis i massor... Och nu i efterhand. När illamåendet kom till mig och jag lyckades hejda mig själv från att fortsätta äta...

Ja, som vanligt, känns struktur och hälsosamt ätande, som en välkommen... Ja, vad man nu ska kalla det.

 

Sedan jag kom hem, har jag iallafall ätit... för mycket. Druckit kaffe... Och bara HOPPATS på att jag nu ska låta BLI att handla någonting alls, tills jag kan handla och äta... HÄLSOSAMT(eller iallafall regelbundet.. Och mat istället för skräp)..

... Medans jag satt där vid tv:n...

... Nu får det vara bra..

 

God natt med er <3

 

 

... Det är fikan med 23åringen imorgon. Det är "dagens mat" och "nya dagens mat"...

Och jag vet inte hur jag ska hantera allt.

 

Livet är bara så TRÅKIGT. Och frustrationen över hur allt ser ut, gör bara att man vill få ett mer händelserikt och BETYDELSEFULLT liv. Samtidigt som en liten fika med en nära person, är alldeles för mycket att orka med och se fram emot...

 

... Men ja-a... Just nu ligger nog mycket i... I skrivandets stund, alltså.. Ligger nog mycket i att jag har tråkigt. Jag har väldigt tråkigt. Och DET i kombination med att jag är TRÖTT på att äta som jag gör.. EN gång om DAGEN, liksom... Och samtidigt inte känner att jag orkar hantera att börja äta annorlunda... Ja... Det är jobbigt...

 

Jag menar. Jag HAR viljan nu. Jag ser FRAM emot att börja köpa hem en massa grönsaker, baljväxter, rotfrukter, frukt, nötter, svamp och bär... Ja, men allt det här JÄTTEGODA. Istället för det jag proppar i mig NU, i för liten mängd, en gång varje dag..

 

... Men grejen är den. Jag kan göra uträkningar på uträkningar. Vad gäller både ätandet och ekonomin. Räkna ut hur MYCKET jag behöver köpa.. Hur mycket jag har råd att SPENDERA... per dag. Per vecka... I procent... Och medelvärden över diverse saker..

 

Ja, räkna. Det gör jag. Det är intressant och... Ja, det underhåller mig... Jag känner mig tryggare. Och jag får helt plötsligt någonting att greppa tag i... Ett mindre rum att förhålla mig till...

Men så fort det kommer till att ta det ett steg längre. Det vill säga, göra verklighet av det hela... GÖRA den där förändringen som jag så noga räknat på...

Ja, då känns inte allt lika klart längre. "Det finns saker som det inte GÅR att räkna på"... Och dessa går att beskriva med ETT ord... Otrygghet.

 

... Jag vågar inte ta steget till förändring. Till att handla det som nu ska bli "nya dagens mat"... För att jag vet inte hur det ska gå till... Att försöka planera för VAD jag ska köpa.. HUR jag ska tillaga maten... Och vilka ingredienser jag vill ha vid vilket shoppingtillfälle... Ja, det är svårt. Jag orkar inte ängna mina tankar åt det... Då det finns för mycket att välja mellan. För många alternativ till råvaror och ingredienser... Möjligheterna är OÄNDLIGA...

... Och.. Ja-a... Det hela blir plötsligt väldigt stort... "Men det är ju bara mat..."

 

Så. Jag ska iallafall ta och rabbla dagen idag, också.

... Jag tror att jag vaknade vid åtta i morse... Men jag låg kvar ett BRA tag... Minns inte riktigt. Men klev nog upp strax innan jag bestämde mig för att gå till bussen. Idag skulle jag gå till trafikplatsen, tänkte jag... Den som ligger ungenfär 45minuters långsam promenad härifrån...

 

... Så jag började gå..

Min plan var att jag skulle ta en tidigare buss.. Den buss som innebar att jag hade ungefär femtio minuter på mig att promenera till affären, köpa dagens mat, och sedan ta mig tillbaka till busstationen innan bussen tillbaka, gick.

 

Efter gårdagens relativt BRA och avslappnade ätande, kunde jag idag gå rätt så raskt till trafikplatsen. Utan att känna mig mer sliten och utmattad, än till lite håll i magen... Och jag var där på ungefär en halvtimme... Satt och väntade i ungefär tjugo minuter. Och klev sedan på bussen...

23åringen messar mig när jag precis stigit på. Säger att hon sitter där bak.

... Varpå jag bara messar tillbaka "Jaha :P" .. Och stannar kvar på den plats jag satt mig på...

 

När vi kom IN till stan, klev vi båda av bussen... Och jag avfärdade syrran, med några få ord som typ sa... "jag har bråttom"...

... På sätt och vis, HADE jag ju bråttom. Men inte till någon annan anledning än att jag inte ville umgås. Inte idag. Jag ville följa min plan, och hinna med nästa buss hem igen...

Jag fick ångest så fort jag insåg att jag satt på samma buss som min syster och därför riskerade att umgås eller att avfärda henne och på något sätt verka otrevlig...

Jag VILLE inte umgås. VILLE inte prata... Och önskade bara att jag hade haft en bra ursäkt.. En SANN sådan.

 

... Men jag ljög. En vit liten lögn. Som jag sedan kände att var väldigt vek... Vilken gjorde mig nervös och gav mig dåligt samvete, enda tills jag satt i trygghet påväg tillbaka hem till mig..

 

... Men vi ska träffas imorgon. Innan 14åringens och de övriga musikklassernas musikföreställning, ska vi träffas och ta en fika. Hon har mycket att berätta. Och trots att jag tycker att det känns jobbigt, även med DENNA sociala situation. Trots att den är planerad. Så är jag lite nyfiken på allt vad hon har att berätta. Det blir säkert trevligt med en fika. Och tiden går nog fortare och situationen mindre spänd, än vad jag föreställer mig...

Men hela grejen, är jobbig i sig...

 

Jag gick iallafall min promenad till affären. Skyndade mig på. Mest för att jag var stressad för vad jag "gjorde mot 23åringen" .. Och ville hinna med nästa buss hem. Komma i trygghet.

... Vilket resulterade i att jag var tillbaka på stationen ca trettio minuter INNAN bussen skulle gå! ... Och det gjorde ju inte min själ lugnare! Min vita lögn kunde ju komma till att spricka vilken minut som helst!

 

Men jag kom på bussen. Åkte hem...

Och väl hemma, åt jag lite grann, med en kopp kaffe, framför datorn. Rutin. Det kändes skönt. Jag SKA bryta denna rutinen. För att försöka skaffa mig en hälsosammare. Men jag kan ju inte sticka under stolen med att jag faktiskt TRIVS med den tryggheten som det här "jobbiga" ätandet ändå GER mig...

 

Det blev att kolla lite på datorn. Skriva in siffror i budgeten... Ja... Jag minns inte riktigt.

Sedan flyttade jag omkring soffan i vardagsrummet. Då jag störde mig på hur den stod...

Och fann till slut ett ställe där jag trivs med att se den.

 

... Lite tv. Vattning av växterna... Och springandes fram och tillbaka i lägenheten...

Och när jag började må lite FÖR dåligt, la jag mig på sängen... För att sedan bestämma mig för att blogga mitt kvällsinlägg direkt istället...

 

Dagen är såå lång.

... God natt med er <3

 

 

... Okej. Jag tänker inte göra NÅGONTING, förrän jag vet hur och känner mig trygg i det.. Just nu har jag bara gjort allt så stort att jag inte orkar med förändringen... TROTS att jag då och då ser fram emot den.

... Men jag får fortsätta som förut sålänge... För att... jag känner att allt bara blir för stort...

 

Men. Dagen idag. Har ju positiva saker att berätta :D

Tung natt... Eller ja. Kväll, egentligen. Igår.. Ni vet. Jag hade ju proppat. Hade inte sovit sedan på morgonen dagen innan...

... Och ja. När jag sedan gick och la mig där någon gång efter bloggningen. Så somnade jag rätt så omgående.. Vad jag minns... OCH. Jag sov mig igenom hela natten! ... Vaknade första gången klockan kvart i tolv... Och jag blev såå glad. Såå lättad... Och jag kände mig såå NÖJD ;D

 

Det var bara så länge sedan jag fick sova bra en hel natt.. Länge sedan jag fick vakna utvilad och kunna kliva upp direkt. Då dagen hade börjat.

Ja, jag började iallafall söka upp vilket företag som skulle leverera min soffa idag.. Letade nummer. Och kollade vilka de var...

Och sedan... RINGDE jag dem! Japp. Självmant. En kvart efter att jag hade vaknat, stod jag frivilligt i telefon med en snubbe som jag inte visste vem han var eller egentligen vad jag skulle säga TILL.. Vad han skulle svara...

 

Ja, men...

Det gick bra. Jag ville ju mest veta ungefär lite mer exakt NÄR de skulle komma idag. För pappas skull.. Och min egen såklart. Så att jag slapp sitta här och oroa mig... Och ville jag veta... Ja, då var jag ju tvungen att fråga... Trots obehag.. Och ovisshet.

.. Och jag blev så glad när jag insåg att jag på något vis VÄXER och blir modigare, ju längre jag tvingas leva i vuxenlivet :)

 

Efter det... Ja, jag tror att jag satt vid datorn en stund, och åt av det som trots allt blev kvar från gårdagen...

Och sedan småstädade jag badrummet. Och småplockade i köket. Vattnade växterna och sådär...

 

Och när jag väl fick för mig att åka in till stan. Då jag kände att alla mina "sysslor" för dagen, var avklarade. Duschad och klar...

Ja, då insåg jag att klockan var för mycket för att jag skulle kunna vara säker på att vara hemma tills sex igen. Då soffan planerades vara här...

 

... Så. Jag drog på mig kläderna och gick ut på en kort promenad istället...

Funderade på att svänga in på affären och köpa något litet att äta. Men då jag inte kände behov av det, hejdade jag mig själv och gick rakt förbi istället. Kändes bra att stå emot. Då det jag köpte, bara hade blivit en del i en upprepning av gårkvällens hetsande...

 

Väl hemma igen... Ja, jag minns inte riktigt. Men satt väl kanske vid datorn igen... Kanske låg jag på sängen en stund... Jag minns inte...

Men jag fick iallafall efter en stund, för mig att gå och köpa en portionsmåltid bland frysvarorna på affären här i byn...

 

Gick iväg... Och precis när jag kommit dit. Står och stirrar bland alternativen, så ringer min telefon. Jag svarar.

Det var pappa. Han undrade vad jag hade tänkt äta idag. Och ifall han skulle stanna någonstans på vägen hit och äta. Eller ifall vi skulle gå på pizzerian här i byn när han kommer...

Och det KUNDE ju bara inte komma mer lägligt! .. Det har hänt så MÅNGA gånger nu de senaste dagarna. Allt bara faller på plats. Som om de hade varit menade att hända.

 

... Ja, men det var ju klart jag ville! ÄNTLIGEN skulle jag få min kebabrulle som jag så länge längtat efter! Jag har bara väntat på att få en anledning. Någon att GÅ med.

... Det enda som kändes lite obehagligt i DETTA fallet, var att gå dit och riskera att det skulle kännas stelt att sitta ensam på en pizzeria tillsammans med pappa...

 

Jag gick bort till pizzerian och stod utanför och väntade på honom...

Och så gick vi in. Jag visste redan vad jag skulle ha. Så beslutsångesten var mig besparad, denna eftermiddag.

Vi åt. Pratade lite då och då... Men kunde likväl sitta tysta emellanåt. Utan att det kändes ALLTFÖR spänt.

 

Och så åkte vi hem till mig. Gick in och lämnade saker. Och sedan ut för att stå och vänta på soffnissen..

Väntade. Väntade och väntade. Mestadels tysta. Men några meningar då och då...

Och... När soffsnubben kom. Det KUNDE inte ha blivit enklare än så! Inte för MIG iallafall :P

... För att snubben var jättetrevlig och fick min största önskan att gå i uppfyllelse, utan att han ens visste vilken det var ;D

 

... Som om det var meningen, började han och pappa, tillsammans bära in soffan. Och jag själv höll bara upp porten till dem :)

Det var såå skönt. Mina största och tyngsta orosmoment har bara lagt sig för mig det senaste. Och SÅ, även idag :)

 

Soffan är på plats. Tv:n likaså. Lägenheten ser ut som ett hem... Och trots mycket kvar att fixa, kan jag nu lägga mig till ro en stund och ta en paus. Jag vill inte fixa någonting mer nu. Inte på ett tag. Nu vill jag bara försöka koppla av och finna lite ordning i livskaoset ett tag...

 

När pappa hade åkt, tryckte jag i mig den sista delen av min kebabrulle. Framför datorn.

Och sedan la jag mig tillrätta på soffan. Och försökte acceptera den och dess placering. Själva soffan... ÄLSKAR den! Perfekt färg och utseende. Passar UTMÄRKT in i rummet! ... Men. Placeringen. Jag vill inte ha den mot väggen. För att då ser jag ut till grannarna. Vilket betyder att DE ser IN till mig. Och det är obehagligt. Så nu har jag soffan lite på sniskan...

 

Men vi får se. Det blir nog bra till slut.

 

... Annars. Jag har försökt planera "nya dagens mat"... Men jag har helt klart övertänkt det och gjort det alldeles för stort. Och flera frågetecken har dykt upp..

Så. Väldigt motvilligt, tänker jag fortsätta ett tag till, med "dagens mat"... Motvilligt, för att jag såg såå FRAM emot att få börja äta tillräckligt och nyttigare...

 

... Men det kommer nog. Jag måste bara veta HUR...

 

På Onsdag, musikföreställning med bland andra, 14åringen på scen...

Men imorgon. BARA vila. Och "dagens mat" såklart =)

 

God natt med er <3

 

 

... Ahh. Jag måste spy. Jag BEHÖVER spy.. Åååh vad jag önskar jag ville spy!

 

... Men jag kanske hinner skriva det här inlägget, innan min dumhet gör att jag måste lägga mig ner igen...

 

... Jag har iallafall beslutat mig för att sluta med "dagens mat". Då jag inte kände att jag fick i mig tillräckligt eller rätt sorts näring...

... Men nu, efter dagens... Ja, dumhet. Så vet jag inte om jag vågar börja med den nya, bättre ätarrutinen som jag har funderat över och sett fram emot idag... DET, och så har jag övertänkt den så mycket nu, att den känns för mäktig för att jag ska orka med att försöka...

 

Men iallafall.. Nu har jag ju en del att berätta.

Gårdagen. Och så dagen idag.

Jag får ju berätta det jag minns. Svårare är ju annat. Så jag tar det viktigaste.

 

... Jag minns iallafall att dagen igår var lång.

Jag åkte som vanligt in till stan för "dagens mat". Handlade det jag skulle ha. Och satte mig sedan på busshållsplatsen och väntade på bussen hem..

Jag åkte hem... Och så gjorde jag någonting som jag inte kommer ihåg.. Satt väl antagligen vid datorn. Tv:n.. Åt och sådär. Kollade mailen. Läste bloggar. Kollade blocket husdjur...

Ja-a.. Fick tiden att gå helt enkelt...

 

Och så la jag mig på sängen... Hade tråkigt. Mådde väl lite halvdant av det... Eller av något annat..

Jag kollade, som vanligt när jag har tråkigt, bussarna in till stan. Bara för att SE om det fanns några möjligheter ifall jag ville åka in en gång till..

 

Det fanns det. "Men varför skulle jag åka in? Vad skulle jag göra där? ... Vad fanns det för anledning?" ... Men så kom den snabba kontrafrågan till mig själv... "Vad fanns det för anledning att sitta hemma?" ...

 

Så jag drog på mig ytterkläderna. Tog en LÅNGsam promenad runt i en omväg till busshållsplatsen. Och hamnade sedan i bussbåset en halvtimme tidigt...

 

... Och så kliver jag på bussen... Börjar min ANDRA resa för dagen, mot stan...

Och "attackerad" blir jag av 14åringen som springer emot mig, bakifrån bussen.. Sätter sig bredvid mig...

Han var glad och framåt. Ett HELT annat intryck än vad jag fick förra gången. Han var pratglad och intresserad...

... Och han bjöd hem mig. Och KUL skulle det bli att överraska mamma och pappa, tyckte vi!

 

Väl i stan... Ja, vi gick till pressbyrån. Jag ville bjuda på glass medans vi väntade på bussen hem till dem... Det ville han också.

Han är så stolt. JAG är så stolt! Över honom! ... Han har nämligen helgjobb på en slags snabbmatsrestaurang eller något liknande ;D Och det känns bara som om alla blir så VUXNA nu! Jag minns ju fortfarande när han var ny och jag var tio. Bytte hans blöjor. Matade honom med flaska. Och bar omkring med honom. Liksom körde honom i vagnen. Hade honom i en stol bak på cykeln...

... Och nu är han snart ikapp mig! Älskade bror =) .. Eller ja. Praktiskt sätt har han ju i vissa saker, kommit LÄNGRE än mig. På den sociala fronten. Och på jobbfronten iallafall :)

 

Så kom vi hem dit. Det blev tv tillsammans med mamma och pappa. Film och sådär. Och lite småprat..

Pappa går och lägger sig. Mamma slänter efter.. Och jag... Ja, jag går också och lägger mig...

Men rummet luktar parfym.. JÄTTEMYCKET. Eller ja. Det var ju vädrat. Men det var ändå för starkt för mitt huvud att orka med...

Det, OCH att jag var stressad inför soffleveransen. NÄR de ska komma... HUR vi ska få in den genom dessa SÅÅ små dörröppningar...

... Och det faktum att jag kände att jag inkräktade på 23åringens liv. Då jag låg i gästrummet där hon dagarna innan hade legat. Hon var bara borta över någon natt nu...

 

Så jag låg på helspänn.. Kunde inte slappna av... Ont i huvudet. Stressad...

Så jag klev upp igen. Bäddade iordning sängen. Klädde på mig den långärmade tröja som jag trots allt klätt av mig... Och gick ut till tv-soffan igen. Slog på tv:n. Sänkte ljudet ordentligt... Och åt lite yoghurt...

Ja, jag var hungrig.. Dagens Mat, ni vet... Har inte varit mätt på flera VECKOR! ... Och att komma hem till föräldrarna blir som en liten paus ifrån det.

 

... Och ja. Där hamnade jag sedan. Jag hade inga planer på att gå och lägga mig igen...

 

... Och så ringer det. Ingen svarar på mammas mobil. För att den ligger här på övervåningen... Och så ringer pappas.. Klockan var runt ett eller två någon gång..

Det var polisen. Lillasyster(skriver inte åldern i detta fall.. Om jag inte råkar, längre ner i inlägget) var väldigt väldigt ledsen, och berusad... Och antingen behövde pappa hämta henne. Eller så skulle de ta in henne sålänge..

 

Ja, pappa klev upp igen. Klädde på sig. Och gjorde sig klar för att åka iväg. På gott humör. Lugn. Stöttande... Ja, så långt ifrån den pappa jag kände som barn, jag kan komma... Nästan. Och det gör mig så glad. Alltid, nuför tiden. Lättad. Att jag nu har den pappa som alla kan önska sig..

.. Som efter en knapptryckning :)

 

... När han nästan skulle till att öppna dörren, så frågar han mig om jag ville följa med. Då han inte visste hurpass full syrran skulle vara... "Jo, okej. Självklart gör jag det!" ...

Men innerst inne var jag väldigt osäker. Jag hade aldrig behövt hantera någon full person förut. Och jag visste inte hur jag skulle bete mig. Vad som förväntades av mig... Eller hur lillasyster skulle reagera på det jag gjorde eller inte gjorde...

Jag hade aldrig förut utsatts för att se NÅGON av mina syskon berusade så att det tydligt märktes.. "Men kom igen. Hon är ju fortfarande samma lillasyster, oavsett tillstånd. Så det är LUGNT." ...

 

... Jag sa inget till pappa om min osäkerhet. Utan åkte bara snällt med. Och gjorde så gott jag kunde, när vi väl kom fram...

... Men där får det räcka vad gäller det. Vill inte hänga ut för mycket. Ifall att bloggen någon gång skulle komma fram.

Men lite stöttande blev det. Och att lägga i säng..

Sedan gick pappa... Jag TROR, och duschade... Och jag la mig på soffan igen... Spänd och lite orolig. Visste ju FORTFARANDE inte vad jag kunde förvänta mig av hela situationen!

 

... Jag såg på tv... Tv... Tv.

Var vaken när lillasyster kom upp igen vid sextiden... och nu verkade må MYCKET bättre. Hon pratade och skrattade. Och hon berättade för mig vad hon MINDES att hade hänt(och inte mindes)... Och... Ja-a. Det var intressant... Men hur man kan utsätta sig för grav berusning frivilligt.. Nej, det har inte "aldrig någonsin fulla jag" kunnat förstå mig på... För att det VERKAR ju inte särskilt behagligt... Eller FRÄSCHT!

... Men nu hade ju iochförsig lillasyster en historia bakom det hela... Vilket kanske alla har?

 

... Hon gick iallafall och la sig igen, efter en halvtimme ungefär... Och jag fortsatte... att INTE sova.

Stirrade på tv:n... Stirrade. Väntade otåligt men uthålligt på att mamma och pappa skulle kliva upp. Sällskap. Och frukost.

 

Till slut så. Sällskap. Och frukost...

 

Sedan hände det inte så mycket. Jag satte mig vid tv:n en stund till. Lillasyster som nu hade klivit upp, pratade och höll oss underhållna...

Och så blev det lunch.

Mer tv för min del.. Mamma joinade även denna gången, till slut...

Lillasyster blev hämtad av sitt X. Och ja-a...

 

Vid ettiden sedan, lämnade även JAG dem, för att åka in till stan. Skulle köpa "dagens mat", innan bussen hem från stan gick sedan...

Vid det här laget.. Påväg till affären, kom jag på att jag inte skulle äta på samma sätt längre.. Jag ville börja äta soppor. Jag skulle börja köpa rotfrukter, baljväxter och grönsaker. Även frukt och bär. Nötter och fröer... Och ja, vad man nu kan tänka sig. Och så skulle jag göra soppor... Det skulle bli den nya "dagens mat"... Jag tänkte bara att, det kan ju inte vara SÄMRE att leva på BARA frukt och grönt, om man vill ha det enkelt och smärtfritt, än att leva på BARA SKRÄP av samma anledning!

... Kan bli enformigt. Men det är det ju nu också.

 

... Ja, det kändes bra. Och jag såg fram emot det. Men idag skulle bli min sista dag av den gamla "dagens mat". Men på ett mycket friare sätt. Sedan skulle allt förändras... Till det bättre. Det hälsosammare.

 

... Jag kom hem. Började äta det jag hade köpt. Och funderade. Planerade mitt nya ätande. Vad man kunde använda sig av. Vad som fanns inom de olika "grönsakskategorierna" ... Och hur jag skulle lägga upp inköpen av dessa ting... För att det skulle ju bli SVÅRARE än att bara köpa onyttigt skräp som man äter rakt ur förpackningen... Och nu skulle jag dessutom äta tillräckligt MYCKET för min längd!

 

... Tänkte mer och mer. Här jag satt vid datorn. Skrev...

Ja, jag övertänke det. Helt klart.

Allt började så plötsligt kännas så svårt. Osäkert och komplicerat. En massa frågetecken som inte tidigare visat sig, dök upp i mitt huvud, ett efter ett... 

 

... Och ja. Efter att ha proppat för mycket. Känt mig äckligt mätt... och fortsatt proppa...

Ja, jag fortsatte vara pepp på det hela en stund till... Där jag gick på min promenad, för att gå bort den uppsvällda, spända och värkande magen...

Ja, jag var glad. Jag skulle SLIPPA allt det där onyttiga. Och dessa saker skulle ÅTERIGEN få bli sådär speciellt goda... Och JAG. Ja, jag skulle få njuta av SOPPOR varje dag! ... Jag som ÄLSKAR SOPPOR!

 

... Men jag övertänkte det. Tänkte det mer och mer...

Och när jag väl kom in igen, och kände att jag ändå hade lyckats spänna av magen LITE grann under promenadens sista tiondel...

Ja, då FORTSATTE jag fundera, medans jag pressade och pressade... och pressade.

 

... Jag började må illa. Magen fick verkligen inte PLATS med något mer nu... Och nu började jag undra om jag skulle våga chansa på att äta någonting mer ALLS.

Jag menar. Jag hade en rutin i "dagens mat". Den funkade. Jag hade "lagt mig ner" för den. Accepterat den. Och lärt mig med att LEVA med att egentligen inte vara riktigt nöjd...

För att... det funkade. Det var tryggt. Och jag visste vad jag gjorde. Vart jag hade mig själv och allt annat..

 

Jag hade inte haft nästan NÅGRA propparincidenter(hetsätningar)...

Men däremot så var jag ju ständigt hungrig. Och gick bara NER i vikt. Blev trött och orkade inte längre promenera i uppförsbackar. Och trots att mina ben de RUSADE, kom jag MYCKET långsammare framåt än alla andra!

 

Jag ville förändra. Ge mig själv chansen att bli lycklig. Och för att kunna bli LYCKLIG, är jag också tvungen att må BRA. Klara av att ta hand om mig SJÄLV och MITT liv... För att sedan kunna uppnå min dröm med hundar... och kanske även barn... Vilket INGET av dem är något som jag skulle våga nu!

 

... Och det var värt att dippa ner i den här gropen, om det innebar att denna förändring. Satsning i ätandet, kunde ta mig framåt tid nog...

 

Men när jag låg där på sängen. Gungade av oro och hopp om motverkan till att spy... Trots att allt jag VILLE, VAR att just spy. Då magen snart skulle explodera...

Ja, då visste jag inte längre... Om det var värt det.

 

... Men "dagens mat" tänker jag inte HELLER fortsätta med. Visst. Tryggt. Och det funkade... Men nej. Det är inte värt det.

 

... Nu har jag en soffa att hoppas på det bästa med imorgon... Sedan är det onsdagens musikföreställning...

Så får vi hoppas på ingenting för ett tag sedan. VILA.

 

God natt med er <3