... Kvällen har jag ägnat åt att med halvt fokus, titta på tv... och andra hälten, fundera.. fundera... Och FUNDERA.

Jag har ältat matlista. Maträtter... Och försökt fastställa mina middagar i några dagar framåt. Kommit fram till vad jag ska handla imorgon, så att jag ska slippa handla igen på några dagar. Då jag inte vet om jag behöver vara HEMMA de närmaste dagarna...

 

... Jag vet inte riktigt VARFÖR... Eller hur jag ens KLARAR det.. Att hålla igång min hjärna på det sättet. Jag vet bara att jag fastnade på potatis precis...

Men nu när jag vill reda UT det hela, har jag inte så många svar att ge. Inte heller info om mina tankegångar, att dela...

 

.. Så jag går vidare.

Dagen idag.

 

... Tappade precis LUSTEN att skriva om min dag.

Men jag ska nämna att jag har städat idag. STORSTÄDAT lägenheten. Om man nu kan kalla det "storstäda".. Så fort som allt ska gå.. Men jag både dammsög, torkade golven och dammade...

 

Till middag blev det matlåda ur frysen. Kokade lite ris till det...

 

Och förövrigt har det blivit enbart tv... Inte ens DUSCHA har jag orkat med. Men får väl se om jag orkar det IMORGON, efter affären och matlagning...

 

Rent mentalt har jag iallafall planerat middagar för några dagar framåt. Försökt räkna på vilka av alla mejeridrycker och så vidare som ständigt tar SLUT, som jag behöver köpa nytt av redan NU, för att slippa handla på några dagar...

 

... Jag har såklart som VANLIGT, känt mig lite smått uppgiven när ångesten sätter in. När tröttheten och bristen på ork, gör sig påmind... När jag får en minsta lilla HINT av tvivel i sinnet.. En känsla av otrygghet i kroppen...

... Vilket såklart har satt IGÅNG funderingarna... De funderingar som numer inte läggs så mycket ENERGI på. Då jag inte ens ÖVERVÄGER något annat alternativ. Något annat sätt att HANTERA mitt liv, min vardag och mig själv på... Inte längre... Det här är mitt liv nu... Mitt nya "jag"...

 

... Jag fick en smäll av en insikt inatt... Nästan så att jag tog ett extra andetag...

Helt plötsligt bara... "Jag fyller snart 26!" TJUGOSEX!!

... Jag blev stressad. För allt. Men allra mest på det sociala planet. För att även om jag känner mycket press och obehag i sociala sammanhang många gånger, och trivs bra för mig själv... i mina egna tankar och funderingar. I mina dagdrömmar och visioner... Så känner jag också att jag inte HAR något liv.. Inte kan UPPNÅ någonting, om jag lever för mig själv...

 

Jag antar att jag, trots att jag inte just NU kan se mig själv och en egen liten familj, ändå fortfarande HAR det som ett framtida mål...

Jag vill inte LEVA livet, meningslöst, för mig själv.. Ensam.

 

... Ja-a... Det var nog det.

God natt med er <3

 

 

Dagen idag..

Gud vad jag DRÖMMER konstigt om nätterna nuför tiden, förresten. Eller jag vet inte om det är nätterna, eller när jag somnar om efter frukosten..

Men jättekonstigt iallafall. HEMSKA drömmar. En massa bråk och konflikter. Jag känner mig ALLTID så avvisad och... HATAD...

... Det är mina syskon. Det är lärare. Okända människor... BARN... Ofta dagisbarn... Kanske inte just när det gäller bråk. Men de är ofta med i dessa drömmar...

Och inte alltför sällan, befinner vi oss på en kryssningsbåt... Mixat med någon skolaktig miljö..

 

Jag vet inte om det var igår natt eller idag. Men då var ALLA emot mig. Pappa var jättearg. Något som jag hade gjort mot 14åringen eller något. Ofta i dessa drömmar, bråkar 23åringen och jag...

Och den här gången, minns jag att jag satt hukad på golvet. Blev utskälld. Hatad... mobbad... av dessa unga tjejer. En hel DRÖSE av dem. Jag kände mig trängd... Och jag tror inte riktigt att jag FÖRSTOD... VARFÖR de var på mig...

 

... Och så det konstigaste. När jag sitter där, kommer min tvilling(som jag inte har).. Jag blev paff... Fundersam... Förvånad... Jag såg "mig själv?" framför mig. Och får veta att vi är syskon!

... Hon hade två.. eller tre kompisar med sig...

.. Och dessa var de ENDA som inte hatade mig. Och som stöttade mig...

 

... Okej. Skitkonstigt.

Men nu ska jag beskriva dagen idag.

Jag klev som vanligt upp till klockan imorse. Vid åtta.

Åt frukost. Diskade efter mig... Och klev sedan i säng igen...

Vaknade väl i ungefär samma tid som jag BRUKAR göra... Eller halv tio kanske jag vaknade första gången efter frukosten...

 

Jag tror att jag satte mig vid tv:n.. Eller om jag la mig...

Och när tiden blev inne, gjorde jag iordning lunch... Någonting däremellan MINNS jag inte... Så det låter jag vara osagt...

 

Jag åt min lunch. Medans jag såg på mitt program som jag alltid ser på...

... Och... så ringer det på dörren...

Lite stressad och med byxorna fortfarande uppknäppta, går jag mot dörren. Funderandes kring vem det kunde vara som ville MIG någonting NU... Jag får ju ALDRIG besök...

 

Jag funderade på mina föräldrar. Vilket i skrivandets stund, inses att är omöjligt... De är ju på Gotland nu..

Jag tog GOD tid på mig att öppna dörren. Då jag kände att jag behövde samla mig först.. Och knäppa BYXORNA!..

Och när jag öppnar, står där en ung kille, ny på sitt jobb, med ett leende på läpparna och mitt SOFFBORD bredvid sig!..

 

Jag blev paff. Förvånad... Lite smått fundersam... Jag har inte hört någonting om att det skulle komma idag... Sist JAG hörde något, skulle kvinnan i kundtjänst, lägga till på min order att jag ville ha det levererat om två VECKOR...

 

Killen var trevlig. Med ett ständigt leende på läpparna. Och väldigt lugn, trygg och avslappnad. Skämtade lite grann...

Ja, man hann med MYCKET på fem minuter :P

 

Jag fick skriva PÅ pappret...

Och så var man helt plötsligt, ett buckligt och halvsmutsigt, lite trasigt paket rikare. I hallen. Uppställt på kortsidan i min lilla hall, stod den likt lutande tornet... Den balanserade, rent ut sagt.

 

... Men jag lät det stå en stund. Och gick istället tillbaka till min serie som jag följer. Och i pauserna, prioriterade jag nu att öppna detta jättelika paket och få det till vardagsrummet helskinnat, före att ta hand om disken efter lunchen..

 

Det TOG sin lilla tid att få in detta rätt så tunga och såklart otympliga bord, in till vardagsrummet... Och DET utan att förstöra trägolvet!..

Jag trixade och joxade. Lät bordet VANDRA fram över golvet. En sida i taget. Ett ben åt gången...

.. Och till SLUT.. Till SLUT var det på plats... Och jag bara ÄLSKAR det! PERFEKT.

 

... Ja. Känslorna jag hade på förmiddagen.. och fortfarande till viss del HAR, skrev jag ju om tidigare idag. Så nu går jag vidare...

 

... Efter att jag hade lagt in det förra inlägget, var det dags att börja med middagen.

Idag skulle jag laga kokt potatis med stekt fläsk och spenatstuvning...

Stressad... Osäker... Och frustrerad över att inte lyckas synka de olika momenten... Det blir ju ALDRIG som man tänkt sig!

 

Men det blev MAT iallafall..

Stuvningen lite för tunn... Och trots salt i potatisen, och både salt och kryddor i spenaten, smakade det i princip INGENTING. Saltning är svårt... Kryddning lite enklare...

Fläsket blev iallafall bra...

 

Diska efter mig... Och sedan...

Jag minns inte riktigt...

Men det blev nog tv, i väntan på att få börja tvätta kläder...

 

Ner i tvättstugan. Upp igen... Tv.. Kanske lite dator. Kolla bloggar och sådär...

Ner i tvättstugan igen. Upp.. Och sedan försöka få tiden att gå, framför tv:n...

 

... Och så ner en sista gång..

Hämta upp tvätten. Och sedan äta lite kvällsfika... Och därefter börja vika min rena, härligt doftande tvätt... Halvt disträ framför tv:n såklart...

 

Jag kom även att tänka på soffbordet... som jag inte vågar ställa någonting på.. Inte ens lägga tv-kontrollen.. eller ett PAPPER :P .. Nej INGENTING, just nu..

... Jag kände ständigt med mina fingrar på bordsskivan... Jag hade kommit på det faktum att ytan var skrovlig.. och att det därmed kunde bli svårt att både torka AV det och att borsta bort damm.. Jag menar. Det händer nog lätt att ludd och damm... om det nu skulle råka hamna på bordet, borrar sig IN i trät.. Och att fiber från trasor och liknande skulle flisa sig in om jag försöker torka AV det...

 

Men det löser sig nog. Ska iallafall klippa till fina tabletter av antingen vaxduk eller något annat gummiaktigt någon dag framöver...

 

Men tvätten var det ja..

Jag.. Det gick ju såklart smärtfritt att vika TVÄTT.. Det är ju sådant jag kan göra i lugnan ro.. och bara drömma mig bort...

Men så kommer jag till mina jeanshängselbyxor... De hade trasslat ihop sig på något konstigt vis... och jag förstod inte hur jag skulle göra för att få dem rätt...

Jag snurrade dem.. och snurrade dem... och SNURRADE dem. Åt det ena hållet.. Och det andra... Men det blev aldrig BRA...

 

... Säkert i TJUGO minuter försökte jag. Lite smått frustrerad.

Men tur att man bor ENSAM i sådana här situationer. Jag menar. Hade någon varit i närheten. ANDATS vid sidan om mig... Eller försökt ge mig en hjälpande hand.. Eller TIPS!..

Ja, Xsambon vet nog vad jag pratar om. Jag blir JÄTTESTRESSAD, irriterad och frustrerad.. Det problem jag försöker lösa, behöver min FULLA uppmärksamhet. Och det finns inget utrymme för andras "förstörande" hjälp... Eller att någon "stör mig med att andas för nära"...

 

... Men ensam.. Ja, då bubblar jag inte upp.. Jag löser mitt problem. Finner svar. Klurar tills jag förstår...

 

.. Och så till slut, RÅKADE jag bara göra rätt.. och förstod då byxornas gåta. Vad som hade hänt ;P

 

... Sedan blev det tv... Och film.. på tv:n...

 

God natt med er <3

 

 

.. Okej. Jag var så himla trött igår. Så därför blev det ingen bloggning..

Jag är så himla trött idag också. Men nu får det bli bloggning ändå. Så att jag inte kommer av mig helt...

 

Sist jag bloggade var, om jag inte missminner mig, i torsdags.. Så jag kommer inte att kunna beskriva alla dagar. Men jag ska sammanfatta dem iallafall..

 

... I fredags morse, visste jag inte riktigt NÄR jag skulle åka till mina föräldrar. Eller om jag ens skulle åka samma DAG... Så jag funderade mycket på det, fram och tillbaka. Jag visste inte riktigt vad mina FÖRÄLDRAR ville. Och det kändes som om jag trängde mig på...

En obehaglig känsla som hade uppkommit av något intryck jag fått när vi pratat sist. Något tonfall eller deras röst i sammanhanget...

 

... Så, jag ville inte komma för TIDIGT. Och jag kände bara att jag kanske borde håll mig borta tills på LÖRDAG MORGON iallafall. Så att jag inte stör...

 

Men samtidigt ville jag bara ha en PAUS ifrån VARDAGEN ett tag. Komma bort, och slippa tänka på rutiner.. Inköp.. och matlagning... Vardagssysslor och så vidare..

 

Så jag bestämde mig för att åka in till stan med samma buss som jag BRUKAR göra. Där runt ettiden. Promenera lite.. Och bara ta det lugnt. Då jag inte behövde HANDLA någonting "idag"...

"Det skulle bli härligt"..

 

Sagt och gjort. Och hela tiden, funderade jag över ifall jag skulle ta bussen HEM igen.. Eller hoppa på den buss som kör åt det ANDRA hållet ungefär samma tid..

... Bestämde mig till slut för att åka till föräldrarna. Kände mig värd en paus "nu när det går så bra".. "Och jag VET ju att jag alltid är välkommen där. Annat är ju en jobbig känsla"..

 

Messade mamma när bussen lämnade stationen...

... Och ja-a. Sedan var jag där..

Mamma höll på att förbereda morgondagens mat. Lite halvt upptagen. Men samtidigt välkomnande och på gott humör. Pappa, han dammsög köksolvet när jag kom, och gjorde det ansträngande för mamma och mig att prata. Men det funkade :P

 

... Vi pratade lite i köket, mamma och jag, medans hon plockade med mat och gjorde olika röror. Och sedan blev det att sätta sig vid tv:n.. Ja, för mig iallafall. Mamma och pappa var upptagna ett tag till..

Men det dröjde inte länge, så joinade de mig...

 

Vi slöade en stund.. Och sedan blev det middag framför tv:n. Gårdagens chipsgratäng. Men inget fel på den. Riktigt gott, faktiskt ;D

 

...Eehmm...

Film och fika.. Och så ringer 14åringen och frågar om mamma kan hämta honom på busstationen...

... Pappa och jag sitter kvar vid tv:n och fortsätter titta klart på filmen... För att när mamma och 14åringen kom tillbaka, skulle vi se på annan film...

 

Det var lite smått obehagligt.. Och jag kände mig spänd... och vågade till en början, knappt andas...

... Ingen av oss SA något... Och det kändes som om ingen av oss egentligen visste "om man skulle göra det"...

... Men efter en stund, slappnade jag ändå av lite mer.. Inte mycket... Det kändes hela tiden lite...

Ja, men jag kände mig som en spänd sträng, orolig att råka klirra... eller vad man nu säger...

 

... Men när mamma och 14åringen kom hem igen, försvann känslan helt... Och jag blev med ens, mer avslappnad i både kropp och själ...

 

Vi såg på nästa film tillsammans.. och efter det...

Jo, jag satt uppe i några minuter till... Men då jag var(och har varit de senaste dagrna) väldigt trött den dagen, klev jag i säng, rätt så omgående...

 

Och visst för att det var svårt att somna. Men den natten sov jag bättre än vad jag hittills gjort hemma hos mina föräldrar. Jag somnade... Och jag vaknade inte förrän halv nio, då mamma började klirra i köket..

 

Det blev frukost...

Och sedan en del förberedelser inför grillningen. Innan 22åringen med sambo, 23åringen, och 21åringen med tjej, skulle komma.. Ja, jag tror inte att jag glömde någon nu..

 

De kom. Vi pratade.. JA, mest DE. Jag SA faktiskt inte så mycket. Och varför jag säger "faktiskt", vet jag inte. För att det är ju typ "jag" att inte säga så mycket..

Nej, jag satt mest tyst. Skrattade lite då och då.. och svarade på tilltal...

Kunde ju såklart sticka in med några ord när situationen var mer avslappnad. Alltså när alla var utspridda. Och man befann sig i en lugn situation och var sysselsatt med något...

Men annars... Nej.

 

... Det kom vissa STUNDER, då jag kände mig lite, lite... lite ivägen. Eller överflödig... Där jag kände att JAG var den enda som inte var med i samtalet(och så VAR det ju också)... Och att jag samtidigt som det var SJÄLVVALT, kände att jag borde vara lika MED som alla andra. Eftersom att jag är lika mycket FAMILJ med dem, som alla andra...

 

Men jag tror inte att jag brydde mig så mycket om det SOCIALA, EGENTLIGEN. Jag ÄR ju en ensamvarg och jag HAR inget direkt behov av att umgås och prata HELA TIDEN...

Utan det var nog mer det faktum att jag inte ville att någon ANNAN skulle reagera på hur ensam jag är... RÄDD att någon skulle tycka SYND om mig, eller PÅPEKA faktumet att jag "blir förbisedd i samtalet"..

 

... Men vi hade trevligt. Fastän jag var trött och har på det senaste, haft mer LYCKADE sociala dagar...

 

... Efter grillningen, plockade vi av och städade iordning efter maten...

Klockan var halv åtta, och alla åkte hem till sig, åt olika håll...

Själv valde jag att stanna kvar tills nästa buss gick. Så att jag kunde få njuta av den osociala bussresan in till stan... Och sedan, en SUPERHÄRLIG lugn promenad i stadsmörkret.

 

Det var RELATIVT mörkt iallafall, när jag kom in till stan...

Ja, och nu minns jag inte vad jag tänkte och kände då. Så jag hoppar lite..

 

Jag kom hem iallafall. Började småplocka lite i lägenheten. Och såg FRAM emot att få fortsätta med.. Komma TILLBAKA till mina rutiner igen...

För att trots att dessa tynger mig en del, så har jag en slags förkärlek till dem... De är trygghet. Och de känns som ett slags projekt.. "Vart kommer det att leda?" "Vart finns målet?"... "VAD kommer jag att lyckas uppnå?"... "Vad händer om jag gör så, så eller så?"...

... Och det bästa.. Trots att dessa är uppstressande och jag tvivlar dagligen, flera gånger om, så FUNGERAR det äntligen!

 

... Jag la mig, trots trötthet, i soffan en stund, och tittade på tv..

Och gav sedan upp, efter en halvtimme kanske, och kröp ner i min trygga säng. Redo att sova av mig tröttheten.

Såå SKÖNT.

 

... Vaknade imorse till klockan, som jag hade kommit ihåg att aktivera igen.. Åt frukost. Diskade efter mig... Och glömde ständigt bort att det var "söndag idag. Och inte måndag".. Bra att veta, när man planerar att åka till stan.

 

Klev upp... Minns inte när...

Men...

Ja, nu minns jag inte vad jag GJORDE, HELLER...

Men det blev att förbereda lunch. Och sedan blev det lite tv, innan jag tog bussen till stan...

 

Jag skulle gå till affären och handla mejeriprodukter och sådant. Hade en och en halv timme på mig. Och det betydde att jag inte skulle behöva stressa. Eftersom att jag hade en LISTA på vad jag skulle ha. Och därför inte skulle behöva LETA i affären...

 

Handlade. Och började min promenad tillbaka till busstationen...

Och blev en halvtimme... Eller om det var tjugo minter tidig. Perfekt.

 

... Hem igen..

Och när jag hade kommit hem, hade jag en del tid PÅ mig, innan jag skulle äta. Men idag skulle det bli matlåda. Så ingen stress.

 

Istället tog jag tag i tvätten. Jag behövde dela upp och sortera smutstvätten tills imorgon. Så att jag slipper det på den "officiella" tvättdagen. För att DET hade blivit stressigt.

 

... Jag fick problem med tvätten. Att sortera den. Och det hela kändes som ett tusenbitars pussel..

Det hjälpte ju inte att jag var TRÖTT och hade gått omkring och bävat inför kommande sociala aktiviteter hela dagen..

 

... Men jag tog en paus, i tvivlat humör...

Och tog sedan tag i det igen.

Japp, jag är envis. Men grejen är väl att jag VILL. Att jag är INTRESSERAD... ÄLSKAR att sortera och strukturera. Att ta en "aktivitet" från planering, till genomförande, och vidare till "mål"... Intressant att följa hur loppet löper...

 

Ja, men jag är intresserad, helt enkelt. Och nu när jag har kommit IN i dessa rutiner, då jag LYCKAS hålla rent.. Åtminstone med de saker jag har börjat ta mig AN. Såsom tvätt, disk och inköp...

.. Ja, jag tycker om att gå med framgång :)

 

... Och den här gången, kom jag fram till en lösning. Ett upplägg. Tvätten blev någorlunda strukturerad på ett sätt som jag trivdes med. Och tvättmedlet kunde nu doseras rätt...

 

Förutom det, har jag även skrivit rent lite grann på min WhiteBoard.. Och planerat för morgondagen och någorlunda för dagen efter det...

 

... Jag har ätit.

Varit inne på datorn och läst lite bloggar...

Och så har jag sett på tv...

 

Vet inte om jag har glömt något nu. Men annars...

God natt med er <3

 

 

Jag fortsätter.. Jag har krampat mig fast... Jag hanterar...

 

... Och fastän jag känner att jag kommer att KLARA det här, känns det också som om detta är ett evighetspel jag inte vill spela...

Jag menar. Visst, för ett TAG... Men att veta att det ALDRIG kommer att ta slut förrän jag ligger på dödsbädden...

... Nej...

 

Ibland känns det bara som om jag ÖNSKAR att jag åter ramlade ner i en svacka. Att jag åter kunde börja tänka fel. Känna att svälten var det bättre alternativet för mig... Att jag ÅTER skulle ignorera det faktum att jag sviker mina närmaste...

... Att sättet som jag lever på NU, var för svårt att hantera, orka med... och klara av...

... Återuppta självskadebeteendet.. Svälten...

 

... Men nu...

Jag känner mig för STARK för det. Och när jag säger "stark", menar jag VILJAN. Jag VILL inte backa tillbaka till någonting som jag VET att är ett stort bakslag och ett svek mot både mig själv och min omgivning...

Jag VILL inte backa tillbaka nu. Visa svaghet för någonting som jag ÄNTLIGEN har lyckats, efter flera ÅR, finna styrkan i.. Och VILJAN.

 

... Backar jag nu...

Nej, det är inte något alternativ...

Men jag önskar... Det GÖR jag..

När jag sitter, ligger härhemma och funderar. Känner ångest...

Ja, då önskar jag att jag inte orkade längre. Inte ville... Att jag ramlade ner i gropen...

... Så att jag slipper bry mig. Kan koppla av. Koppla bort...

 

... Jag klev som vanligt upp imorse...

Nej, den här gången, strax innan åtta. Vaknade så tidigt, och låg bara och vred och vände på mig...

Så jag kom på att jag lika gärna kunde kliva upp...

 

Jag åt frukost. Diskade. Och gick sedan och la mig igen... Som vanligt.

 

... När jag klev upp för andra gången.. Vilket var strax efter tio.. Så la jag mig framför tv:n.. Och när klockan blev tillräckligt, började jag i pauserna av programmen, fixa lunch...

En yoghurtexplosion över halva köket. Vilket stressade upp rejält, kan jag ju säga. Torka. Torka. Torka...

 

Det blev lunch framför tv:n. Och sedan ge mig iväg till bussen.

Idag skulle jag handla mat för dagen. Och jag skulle testa gå till köpcentret från halva biten.. Alltså mittemellan köpcentret och busstation..

 

... När vi passerade köpcentret, började jag föreställa mig hur många minuter en viss sträcka skulle ta. Och så klev jag av där jag trodde att det skulle gå en halvtimme. För att DET skulle vara lagom.

 

Jag gick i en lagom snabb takt. Raskt, men ändå relativt lugnt. Kollade klockan när jag kom till de ställen där jag hade föreställt mig en tid. Och insåg att jag hade gissat PRECIS RÄTT, på ALLA punkter ;D

 

... När jag väl kom in på affären, började jag kolla bland alla hyllor. Och DET var MÅNGA!.. En såå stor affär och jag visste redan MED mig att jag inte skulle, även om jag VILLE, orka kolla igenom dem ALLA..

... Lite beslutsångest vid hyllorna. Inre stress. Men samtidigt ett större lugn än vad jag hade TROTT att jag skulle känna. Då jag faktiskt kunde ta TILLVARA på att jag hade lång tid på mig den här gången. Vilket är unikt för mig.

Är det något nytt, spelar det oftast ingen ROLL hur lång tid jag har på mig. Jag stressar ändå... Och VÄNTAR i timmar istället!

 

... Till slut kom jag iallafall ut därifrån. Men nu var jag däremot stressad. Jag hade köpt en del utöver listan. Vilka saker jag även haft BESLUTSÅNGEST för under vissa minuter. Jag hade inte kollat särskilt på jämförelsepriset. Då jag inte kunde koncentrera mig på det i den JÄTTEAFFÄREN. Vilket jag är rätt så fixerad vid...

Och jag oroade mig över mina frysvaror som jag hade i tygpåsen i den GASTANDE solen.

 

På busshållsplatsen fanns ingen skugga.... Och bussen blev flera MINUTER SEN!

... Så ja. En viss lättnad när bussen äntligen kom... Och en lite lugnare form av oro, när jag satt på bussen och tvingade mina matvaror vara ute i rumstemperatur i minst trettio minuter till...

 

DÅ tvivlade jag, kan jag ju säga.. Jag menar. Oron..

Jag kände bara att jag inte orkade känna SÅ mitt upp i alltihopa också..

Men jag tvivlar ju ofta. Av olika anledningar. Flera gånger om dagen...

Men ALLA gånger, är det alltid bara tvivel... Ett tvivel med ett för mig, jobbigt nog, självklart svar... "Jag kan inte backa nu...". Och fortfarande.. VARJE gång jag tvivlar. Önskar. Längtar.. efter ett avslut.. så ser jag min familj framför mig... Och även om jag ibland önskar att jag var mer ensam än vad jag ÄR, vet jag också MED mig att... Det gör jag inte alls...

 

Jag...

Ja-a...

 

... När jag kom hem, stressade jag igång med maten. Trots att jag behövde på toaletten sedan länge. Och hade varor som behövde plockas undan... Ja, jag kan ju säga att allt var tvunget att ske i en viss ordning..

Jag kastade undan frys-och kylvarorna. Lät resten ligga kvar i påsen i hallen. Fram med middagen som skulle tillagas. Börja hacka och göra iordning. steka och ha mig... Samtidigt som jag mellan alla vevningar i grytor och kastruller, försökte klämma in med annat som jag behövde hinna med...

 

... Sedan, när jag redan var en HALVTIMME sen med middagen, kände jag mig ju såklart tvungen att ÄTA också.. Diska såklart... Och EFTER DET... Ja, DÅ fick jag äntligen gå på toaletten.

 

... Middagen blev god.. men det visade sig tros allt att jag hade kunnat ha ÄNNU lite mer krydda i den...

 

Annars. Jag har äntligen tagit tag i alla papper från myndigheter, vården och liknande, som har legat uppstaplade på sovrumsgolvet sedan jag flyttade in. Satt dessa i en pärm och sorterat dem efter datum.. Ja, iallafall vissa av dem.. Jag vet inte om ALLT blev sorterat. Men de papper som det var tjocka BUNTAR av... De från vården till exempel. Ja, dessa sorterade jag upp. Annars hade det känts som en enda RÖRA i mitt huvud nu..

... Inte för att jag tror att jag någonsin kommer att LÄSA i dem.. Men ändå..

 

Förutom det, har jag nog inte GJORT någonting mer idag. Har funderat lite grann kring NÄR jag ska åka till mina föräldrar.

Familjen ska ju GRILLA på lördag. Men jag hade ju tänkt komma dit redan imorgon kväll...

 

.. Men samtidigt skulle det vara skönt att bara vara hemma imorgon... Dock kanske mer av en avkoppling ändå, om jag åker hemifrån... Vet inte vad jag skulle må bäst av just nu. Vinna mest på...

 

... Jag vet bara att...

... Ja, det jag redan har skrivit i detta inlägg...

 

God natt med er <3

 

 

... Jag HAR ju mailat dem... Jag HAR skrivit en notering på min WhiteBoardTavla, så att jag inte ska glömma att kontakta dem igen om de inte svarar någorlunda på en gång... Mer kan jag inte göra just nu...

 

... Men ÄNDÅ känner jag mig bara så... OROLIG. Jag har ångest. Känner... Ja oro, helt enkelt..

 

... Jag börjar med dagen från igår och jobbar mig framåt mot nuet..

 

Jag klev upp till klockan, vid åtta på morgonen.. Som vanligt. Åt frukost. Slarvstädade toaletten... Om inte det var när jag klev upp för andra gången...

Och så klev jag i säng igen. Satte klockan på senare larm. Och klev upp vid kvart över nio, halv tio någon gång...

 

SEDAN var det bara att vänta på att pappa skulle komma.

... När klockan började närma sig, ryckte jag åt mig soppåsen med de misslyckade köttbullarna i, och gick bort till det numer fungerande och RIMLIGA soprummet.. Och så väntade jag ute, på pappa...

 

Han kom. Vi åkte och hämtade 14åringen... och även... 21åringen och hans tjej. Och så bar det av till IKEA...

På vägen dit, visade det sig att mamma och pappa önskade min hjälp att flytta omkring på möbler mellan källaren och övervåningen. Både uppåt och neråt. Tunga som lätta. Otymliga.. Liksom inte..

 

... Så jag skulle alltså inte längre hem efter IKEA... Tur att jag inte hade lagt mat på tining till igår.. Ångesten i DET, alltså...

 

... Väl på IKEA, gick pappa, jag och 14åringen för sig.. Och 21åringen och HANS tjej gick mestadels för sig själva..

Jag kollade inte så värst mycket. Och 14åringen och jag var mest pappas svans..

Men det var trevligt ändå. Och 14åringen fick hem sin soffa. Den egentliga anledningen till att pappa och han skulle dit.

JAG följde bara med för att jag blev erbjuden det när jag var hos föräldrarna sist... Och aldrig sa nej :)

 

... Ehmm..

Vi åt lunch på IKEA... Kollade lite till... Och begav oss sedan hemåt.

... Lämnade av 21åringen och tjejen, på vägen...

 

.. Och så middag när vi kom hem...

 

... Och oj..

Trött och stel efter bilresan... Och nu var det dags för ommöblering...

Idag kan jag ju säga att musklerna ömmar och det känns som om jag har sträckt nedre delen av ryggen...

Men jag känner ändå att min nya kost har gjort mig starkare. För att ALLA möbler var tyngre i vintras när vi flyttade!

 

Till kvällen, efter hårt arbete, blev det film och kvällsfika... Och efter det, gick vi alla och la oss...

 

... Jag hade väldigt svårt att somna i natt. Sängen var obekväm. Täcket fel... Och kudden ALLDELES för platt, luftig och mjuk.

... Funderingar som snurrade runt, runt i huvudet...

Och brännande ögon till slutet...

 

Men någon gång där på tidig morgon, tycks jag ändå ha somnat. För att när mamma började röra sig i köket vid halv åtta, vaknade jag...

Hörde att de skulle ner i källaren och träna... Så jag låg kvar i ett par, tre, fem minuter. Och klev sedan upp.

Satte mig vid tv:n en stund... Men direkt jag hade satt mig till rätta, kom de upp. Och det blev frukost...

 

... Efter frukosten... Ja, saker är grynigt..

Men någon gång där på förmiddagen, flyttade pappa och jag lite möbler igen... De var inte nöjda :P

Så en byrå som vi bar UPP igår, skulle NER igen... Och så skulle en kista med... Ja, vad de nu har ligger och dräller DÄRI, ner i källaren...

 

Det blev lite tv för mig. Då pappa och mamma var mäkta upptagna med resten av projektet med alla prylar från rum till rum. Upp ur lådor. Ner i lådor...

 

... Det blev lunch innan vi sedan åkte iväg till stan. Affären för att handla..

Jag hade tänkt ta bussen till stan. Och sedan ta en lång promenad till affären. Handla.. och så åka hem...

Men pappa erbjöd sig att de kunde skjutsa. Då de ändå skulle handla inom de närmaste dagarna..

 

Jag följde med mamma till den affären HON skulle till. Handlade. Väntade in mamma och betalade sedan i kassan...

Nu var det en halvtimme kvar tills halvtvå-bussen skulle gå... Så eftersom att mamma inte visste när pappa skulle komma tillbaka från SITT ärende på annat håll, promenerade jag tillbaka till stationen, i relativt rask takt. Kassen var iallafall väldigt lätt den här gången.

 

Åkte hem. Plockade undan varorna... Och slog sedan ihjäl lite tid... på ingenting.. Tills jag skulle börja med maten..

Ja, just det. Och "ingenting" i det här fallet, är att skriva in siffror i budgeten... TROR jag... Nu minns jag inte riktigt. Men jag har gjort det IDAG iallafall. Precis NÄR, vet jag inte.

 

... Sedan blev det enkel matlagning...

Middag vid matbordet... För en gångs skull..

... Och så blev det lite tv... Och dator, kanske.

 

Jag kollade upp lite tv-bänkar och soffbord, en sista gång...

Lät det hela sjunka in lite. Lägga sig.... Och slog sedan till. Jag köpte hem soffbordet som jag bokmärkte för... några månader sedan. Och likaså den tv-bänk som jag hade tittat ut...

 

... Men DIREKT jag har BETALAT soffbordet, så kommer jag på att jag skulle ha meddelat om senare frakt i beställningen! SKANDAL.

 

... Nej, men grejen är den att pappa och mamma snart åker till Gotland i några dagar... Och då kan inte pappa vara här och ta EMOT möblerna med mig.

Tv-bänken skulle redan TA mellan två och tre veckor att få HEM... Medans soffbordet skulle ta mellan en och två DAGAR... Vilket blir väldigt dumt..

 

Och så ser jag att det specifikt STÅR på just soffbordets webbutik, att man kan skriva i "meddelanden" om man vill ha varan levererad SENARE datum...

 

... Jag SKRIVER till pappa och FRÅGAR om det vore smartast att göra så... Och han svarar(eller om det var mamma) att de trodde att det var enklast...

.. Jag kommer IHÅG det... ENDA tills jag ska lägga beställningen... DÅ är det borta!.. Och DIREKT jag har klickat på "betala"... så kommer jag på det.. Och det är för sent!

 

... Men jag mailade dem direkt och hoppas att de hinner se mitt mail INNAN de behandlar beställningen...

Annars får jag lösa det på annat sätt..

 

... Men ångesten efter DETTA, alltså...

 

... När jag inte VET...

... När ALLT är ovisst...

 

... Men det BRUKAR ju lösa sig till det bättre. Man oroar sig nästan ALLTID i onödan :)

Och snart.. Inom ett par-tre veckor, har jag en tv-bänk och ett soffbord härhemma.

.. HÄRLIGT.. HOPPAS det blir snyggt.

 

... God natt med er <3

Ska ju trots allt försöka sova.. Begäret att börja stressäta har iallafall bleknat lite nu, under skrivandets stund...

 

 

... Snart gråter jag... Jag ORKAR verkligen inte. Orkar inte hålla på...

 

Just nu känns det som om ALLT har brakat samman... Jag känner ett STORT begär att bli AV med all mat jag har i skåpen. Då denna gör mig stressad... Och jag kan inte låta BLI att se FRAM emot den lugna och fria känslan som kommer när jag åter kan leva mina dagar av ingenting. Inga rutiner. Inga krav och måsten... Inga egna förväntningar på mig själv...

 

Jag vill inte känna mig DUKTIG och VUXEN på bekostnad av mitt lite mer utav inre lugn...

Visst. Jag tänker ALLTID mycket. Ältar och funderar. Gör uträkningar hit och dit. Vänder och vrider på saker och ting, tills jag finner någonting som verkar vettigt. Mer rätt...

 

... Men det här... Det KRÄVER för mycket... och jag kan inte ens känna mig NÖJD efter att jag har ätit. Får ALLTID en slags jobbig känsla... Dov eller mer intensiv...

Och jag längtar efter att kunna vara i STAN hur länge jag vill... Att inte känna att jag behöver PLANERA och FUNDERA dagarna i ända... Även om jag har ett stort INTRESSE av alla dessa avväganden hit och dit. Planeringar.. Och att slänga omkring med idéer i mitt huvud...

Och jag ÄLSKAR att handla mat. Att fylla frysen med matlådor fyllda med mat som jag SJÄLV har gjort...

 

Och nu känner jag mig bara BEROENDE av att FORTSÄTTA. Då annat vore att svika mig själv och att backa från någonting som jag ändå klarar av...

Känns såå ONÖDIGT.

 

... Och så har jag ju för MYCKET mat hemma just nu, för att kunna hetsa allt på en gång och börja med "dagens mat"...

 

... Dessutom gör min FAMILJ i mitt huvud, mig väldigt... UPPGIVEN.. Då DE är en stor faktor till att jag INTE kan ge upp om mig själv nu... Jag kan inte ge upp... Isolera mig ÄNNU mer... Och sedan bära på det TUNGA samvetet att jag "önskar att de kunde hålla sig på avstånd"...

Jag menar. Jag känner så NU OCKSÅ.. Men nu har jag iallafall ENERGIN till att tvinga ut mig själv på roliga(som jag vet att de blir) träffar med dem...

 

... Men jag bröt rutinen idag... Jag mådde dåligt. Ville ge upp... Och så åt jag en gång till... Bara för stressens och ätandets skull...

Och nu känner jag bara att... Det var okej för den här gången. Ingen skada skedd... Men gör jag det för många gånger, får jag bestämma mig för att sluta äta igen. För att jag har inte RÅD att hetsa för många gånger och SAMTIDIGT äta enligt mina rutiner...

 

Nu hetsade jag ju aldrig idag. Eftersom att jag endast åt en extra skål med mjölk och flingor. Så det kan man ju inte kalla att "hetsäta"... Men det är ju själva GREJEN. Att frångå sina rutiner och äta på grund av FEL ANLEDNING...

 

... Vet inte hur jag ska orka, bara...

Hade jag INTE haft så förjordans MYCKET mat hemma just nu, hade jag nästan GARANTERAT proppat i mig det och sedan börjat med "dagen mat" igen..

Det är sommar, och jag vill göra ANNAT. Ha ANNAT i tankarna, än äta, planera för mat, och LAGA mat...

 

... Jag vet inte om jag har lust att SKRIVA om min dag idag. Den har varit lugn och bra, tror jag.

Jag handlade mat utanför stan. Åkte vid lunchtid, som vanligt.

Sedan kom jag hem och lagade mat. Jobbade länge med att få till det rätt. Efter eget huvud. Utan recept. Bara fiffla lite grann.

 

Åt. Och diskade iordning. För att sedan sätta mig vid tv:n...

Det blev ett bad och dusch. Då jag ska åka till IKEA med pappa och 14årigen imorgon...

 

... Och sedan...

Jag fick för mig att försöka mig på att steka köttbullarna som låg i frysen. Då frysen börjar bli full... Och...

Ja-a... Dessa hamnade i soporna. En HÖG med disk i slasken. Och ett rent KAOS i huvudet. Ångest i bröstet... Och jag orkar inte ta tag i disken... Inte EN GÅNG TILL, IDAG...

Jag orkar inte... Är slut.

 

... Jag har lust att proppa. Men bara för att lindra min stressade hjärna. Och för att eliminera den sak i mitt liv som just nu ger mig den värsta stressen. Maten. Ätandet.

... Men samtidigt så får jag en på något vis, BRA känsla inombords när jag planerar för middagar. Skriver inköpslistor... Går i affären och plockar mina medvetet valda varor.. Varor av syfte...

Att jag har en PLAN... På något sätt.. ett LIV...

 

... Men att ständigt jobba... Aldrig vara ledig... förutom när jag sover(åh, den bästa tiden på dygnet)... DET kunde jag vara utan...

 

.. Så. Ska jag erkänna mig besegrad?.. Vara svag?

... Eller ska jag se denna kvällen som ett mindre nederlag? En stund av svaghet?.. Och ta nya tag imorgon?

 

Jag VET att det sistnämda är både smartare och mer rätt... Och jag KÄNNER mig ju trots allt starkare och mer vuxen... Önskar bara att jag kunde KOMBINERA detta framsteg(med tvätten och matrutinerna) med ett LIV. En VARDAG där det HÄNDER någonting... UTAN att jag ska älta mina rutiner och blir orolig och spänd. Fundera i TIMMAR på hur jag ska lösa det, det och det.. Vad som kommer att hända med det och det...

OROA mig för att ALLT kommer att braka samman för att jag inte kan, får, hinner göra just DEN saken, just DEN tiden.. Fråga mig VARFÖR...

 

... Ja-a. Jag vet inte.

Men att ge upp, känns inte rätt. Inte nu när det ändå GÅR så bra.

Jag får helt enkel ta nya tag. Försöka...

Och INTE tänka på kvällens avvikande från rutinen!.. Det gör mig svag...

 

God natt med er <3

 

 

... Samma sak idag, som övriga dagar...

Jag övertänker bara allt... För att allt ska fungera, måste jag bara gå på infall. På magkänslan... Och direkt när jag känner för det.

Alternativt skriva upp det på listan när det känns rätt, och sedan inte TÄNKA på det mer.. Inte FUNDERA mer..  innan jag "utför aktiviteten"... Eller vad man nu ska kalla det...

 

För att dessa funderingar. Denna osäkerhet... Detta TVIVEL...

... Jag orkar helt enkelt inte med ångesten. Och att ständigt fråga mig själv "varför"..

"Om" och "ifall"... "Men.."...

 

... Jag får se hur mycket av dagen jag kan minnas.

Men jag klev iallafall som vanligt upp till klockan imorse... Åt frukost... Och insåg att jag hade glömt att diska efter kvällsfikat igår... Det kom som en chock. Jag diskar ju ALLTID efter varje gång som jag har ätit. För att undvika stress.. och i rädsla för att tappa greppet.. självdiciplinen...

 

Men igår... Nej, jag hade HELT glömt bort det. Och hur jag kunde göra DET... Det VET jag inte... Måste ha varit väldigt mycket annat i tankarna igår..

 

Men iallafall.. Jag diskade all disk.. och så gick jag och la mig igen...

... När jag åter klev upp, runt halv tolv, såg jag på lite tv. Åt lunch... Och sedan så svarade jag på 22åringens mess.. Det var på tiden... Men eftersom att hon svarade tillbaka, ska jag försöka orka skicka ett svar på DET, på söndag, tänkte jag...

Ja, det är lite jobbigt bara. Kanske ingen stor grej att skriva några bokstäver och trycka på "skicka"... Men... Orken...

 

Hmm...

... Om jag inte missar någonting nu, så var det iallafall dags för att börja laga mat. Idag stod köttbullar och stuvade makaroner på listan...

... Och.. Ja-a.. Det enda jag kan säga, är att det blev totalt kaos... Vilket resulterade i att jag slängde köttbullarna som var ren köttfärsmos i pannan, i soporna.. Och så värmde jag istället upp mina hemlagade hamburgare och åt till mina stuvade makaroner..

Så. Hemlagat till fullo... Men inte precis som jag hade tänkt mig..

 

Det störde mig en aning att slänga bort såpass mycket mat... Men eftersom att jag bara hann börja steka HÄLFTEN av köttbullarna, så la jag resten i frysen, och ska se om det fungerar bättre att steka dem när de är frysta...

 

... Sedan blev det diska efter maten... LÄNGE. En ren röra att ta reda på. Vilket det alltid blir när jag lagar mat. Men på sätt och vis, TRIVS jag ändå med att diska och städa diskbänken. Det är rogivande och en liten paus från tv:tittandet och alla stressande funderingar.

 

Eehmm...

Jag tog en kort promenad på kvällen. Vid sjutiden...

... Funderade fram och tillbaka, på ifall jag skulle gå in på affären och köpa en mjölk, då den var slut. Och ifall jag skulle passa på att köpa hem till söndagens mat också... Ältande. Beslutsångest. "Vad var bäst?"... "Vad var onödigt?"... "Skulle jag in till stan imorgon och kunde handla DÅ?"...

 

... Ja, just det ja. Jag satt hela förmiddagen och eftermiddagen, och kollade gamla kvitton. Jämförde affärer och så vidare. Städade den kökslådan där allt var kaos...

 

... Men iallafall. Promenaden slutade ändå med att jag gick in på affären och köpte mig en mjölk bland annat...

Stötte ihop med mammas kusin som jag inte har sett eller hört någonting ifrån sedan jag var hundvakt till deras lilla Jack Russel som kort därefter var tvungen att somnas in...

... Varken DE eller jag har...Eller rättare sagt.. DE har vad jag har fått intrycket av, inte vågat höra av sig efter det hela.. Och JAG... Ja, jag har inget intresse av det. Det är REDAN för stressigt socialt.

 

Men han hälsade. Frågade lite grann av ren artighet.. Och sedan gick vi skilda vägar.

Jag, hem för att sätta mig vid tv:n och snart äta kvällsfika...

... Den här gången var jag dock inte hungrig. Jag kände mig fortfarande JÄTTEMÄTT efter middagen. Men det kändes bra. Jag åt ändå. Men bara aningen mindre...

 

... Jag fastnade i funderingar. I beslutsångest och osäkerhet...

... Såpass att jag ångrade att jag köpte potatis tills på söndag... "Jag handlar mer mat... men jag är inte ens säker på att jag kommer orka FORTSÄTTA"... Egentligen vill jag bara låta det vara nu. Försöka hålla på rutinerna tills allt jag har hemma, har tagit slut. Och sedan... Ja-a...

 

Men då ser jag min familj framför mig... Ska jag orka träffa dem och börja leva mitt liv på ett sätt som inte bara JAG är värd, utan även DE, så måste jag kämpa vidare nu...

För att jag kan inte hantera ett liv på ett normalt och friskt sätt, om jag svälter...

 

... Men all ångest gör mig GALEN!

.. Jag krånglar bara TILL allt så mycket. Övertänker det... Och gör allt så mycket VIKTIGARE och mer BETYDELSEFULLT... DÖDLIGT ALLVAR, än vad det egentligen behöver VARA...

... Och jag vet MED mig det.. Men det förändrar ingenting...

 

Jag har dribblat morgondagens mat. Men INGENTING har känts rätt. Samtidigt som de "förslag" jag har haft, har känts fel att avstå... Jag KAN inte ta ett beslut...

 

... God natt med er <3

 

 

... Jag är trött... Har känt mig stressad hela dagen. Dribblat fram och tillbaka, ifall jag ens skulle orka GÖRA de två saker som stod på listan idag.. Eller om jag bara skulle strunta i det...

Känt mig TVUNGEN att ändå hålla mig till rutinerna. Till mitt schema...

 

... Och ja... Allt blir gjort. Det är så det ser ut just nu... Allt blir gjort... Problemet ligger inte i det praktiska. När jag har bestämt mig och.. Ja. Kommit UR den där jobbiga perioden då jag inte fick någonting ALLS GJORT... Då KAN jag faktiskt saker.. Och får dessa gjorda... Och ofta med väldigt noggrannhet och en toutch av entusiasm...

 

Men det ligger i det psykiska... Och det emotionella... Jag är ständigt stressad eller osäker... Och skulle det vara så att jag inte ÄR det för en stund.. Mår BRA... Ja, då är det någonting ANNAT som nöter inombords... Och... ger mig ångest...

... Det faktum... att jag inte är nöjd.. Kräver MER...

 

Jag vaknade imorse, till klockan. Klev upp och åt frukost.. Och gick sedan och la mig igen..

Fick ett mess från 22åringen.. som sa att de tänkte grilla tillsammans med mamma och pappa någon helg framöver. Och om jag var intresserad... Ja-a...

 

... Drömde konstigt. Minns jag gick omkring på en båt eller något. En STOR båt. Såg en massa människor... Och blev jagad och retad. Nerbrottad av ett gäng killar. Eller män.

Jag minns att jag letade efter mitt rum. Hittade det många gånger. Men varje gång som jag lämnade det igen, så... Ja, till slut så HITTADE jag det inte. Sprang bara omkring och ryckte i handtag efter handtag.. HELT vilse.

 

Jag brukar kunna drömma LIKNANDE drömmar som då utspelar sig på skola eller sjukhus. Och detta var nog en blandning mellan skola och båt.. För att där fanns lärare..

... Men iallafall.. Det slutade iallafall med att jag blev attackerad av en av dessa killar, med kniv. Vilken jag, under ren panik, lyckades rycka ur hans hand och hugga honom fyra gånger i ryggen. Väl utspritt och bara ytliga jack. Medvetet ytliga. Då jag inte ville göra honom illa...

 

... Och ja-a.. Efter det, sprang jag bara omkring, paranoid.. Med en lärare och många andra människor efter mig... Jag, med en kniv i högsta hugg...

 

Ja-a.. Vad konstigt man kan drömma..

Klev iallafall upp för andra gången, vid... Ja, det minns jag inte. Men mellan tio och elva, kanske...

Och nu blir det grumligt. Men jag satte mig nog vid tv:n. Och framför tv:n, rullade jag tankar om ifall jag bara skulle STRUNTA i matlagningen idag. Då jag inte visste vad jag skulle GÖRA av kycklingen och potatisen. Jag visste bara att det var dags för dessa två matkällor idag...

 

... Jag funderade och funderade.. Men jag ORKADE bara inte försöka komma PÅ hur jag skulle tillaga dessa, för att vilja ÄTA dem... Kändes såå ointressant...

... Men att äta någonting annat. Något lätt... Ja, det kändes inte HELLER bra. Rädsla för att tappa greppet som jag nu har funnit. Greppet kring mig själv, som gör att jag inte längre varken hetsar eller svälter. Självkontrollen och... Ja, att det helt plötsligt har blivit så ENKELT att äta regelbundet och lagom mycket..

 

Jag var rädd att, om jag började slarva med VAD jag åt... Slarva med att ANSTRÄNGA mig lite för maten... Ja, så skulle jag snart tappa rutinerna.. Då man aldrig mår lika BRA av att äta näringsfattig- eller snabbmat varje dag...

 

... Och så var jag också orolig för att det skulle bli DYRARE för mig om jag åter började slarva med matlagning. Då det man TILLAGAR, oftast är BILLIGARE än... Ja, allt det där snabba...

Och ja-a... Ekonomin blir ju OCKSÅ lidande, om jag...

 

... Nej, jag vet inte. Jag går vidare.

Jag låg iallafall där på soffan och funderade. Gruvade mig även en del över dagens tvättning. Jag hade ju bokat tid i tvättstugan... Sett fram emot det de flesta av dagar... Men INTE idag..

Det känns bara som om jag blir tröttare och tröttare.. Och samtidigt som jag VILL mycket... och känner att jag blir STARKARE. Mer VUXEN.. Så känner jag också att ju fler dagar som går, desto närmare att ge upp av brist på ork, KOMMER jag...

 

... Men att fundera på att strunta i matlagningen. Att skjuta UPP på tvättningen. Nej, rädslan för att börja slarva... Känslan av att svika mig själv... Perfektionismen och de höga kraven inom mig själv... "Jag MÅSTE utföra detta!"..

 

Så när tiden blev inne... Efter att ha tvivlat... och känt mig LITE mer uppgiven än på länge och en GNUTTA frustrerad... Så satte jag ändå igång med maten. Fram med potatis och kyckling. Skära lite grann. Och sedan steka dessa. Fram med pulversåsen och göra iordning den... Och sedan avnjuta en fet men ändå relativt god middag...

Kände mig lite...

Jo, det var nog ångest, över känslan av att äta skräp.. Men det var ju iallafall halvt hemlagat.. Och det var ju dagens mål...

 

Sedan blev det att lägga in en massa mat och sådant i frysen. Diska all disk. Göra rent den fett-sprätta spisen...

Och så blev det tv igen...

 

Klockan fem, gick jag ner i tvättstugan med all tvätt. Hällde i det redan för flera dagar sedan, färdiguppmätta tvättmedlet i maskinerna. Satte igång dessa.. Och gick sedan upp till tv:n igen och otåligt väntade på att alarmet om att tvätten var klar, skulle ringa...

 

... Och SÅ fortsatte det sedan. Ner i tvättstugan. Över med tvätten till torktumlaren... Upp för att otåligt vänta... Och sedan till sist, ner för att hämta tvätten..

Äta kvällsfika framför tv:n. Ångest och ängslan... En unken känsla... Och stress som kom av regnet som smattrade mot rutan, och det faktum att jag nu känner STOR social press, på grund av alla som jag ska till att träffa inom den närmaste tiden... Och så maten såklart..

 

... Efter en stund, fick jag för mig att börja vika tvätten, framför tv:n...

Och efter det, blev det bara mer tv...

 

... Imorgon ska jag laga egna köttbullar och stuvade makaroner. Och så ska jag svara på 22åringens mess... Annars har jag inget annat på listan...

 

... EFTER imorgon, vet jag dock inte vad jag ska äta för mat. Matlistan tar slut efter det.

Och i skrivandets stund, vet jag inte ens om jag vill "plåga" mig själv något mer genom att köpa hem ÄNNU mer mat.. Mat som ska smärta varje gång som jag TÄNKER på hur många DAGAR jag måste hålla på rutiner och ständigt grubbla. När allt blir som jobbigast..

 

Så jag vet inte... Jag kan ju inte ge UPP, HELLER... Kan ju inte ens TILLÅTA mig själv att sluta laga mat NU.. Att backa när jag nu äntligen funnit min styrka... och hamnat i något slags vuxet "kämpar-spår"...

 

Ska snart försöka koppla av i sängen. Men först bli RIKTIGT trött framför tv:n..

God natt med er <3