Imorgon reser jag iväg. Lämnar min vardag och dess problem och bekymmer, för ett tag...

För att nu finner jag ingen kontroll. Noll kontroll... Och greppet jag kände i början av sommaren, tycks vara ett minne blott...

Tillåtelserna att strunta i vad jag egentligen borde göra för mig själv... Tillåtelserna att gå åt ett håll som känns så, så fel... Som tar mig dit jag verkligen inte vill.. -Blir bara fler och fler... Och det går inte ens dagar emellan gångerna!

... Att inte känna kontroll, fick mig att åter börja rabbla vad jag borde göra men som aldrig har fungerat...

Och till slut fick jag bara för mig "Jag åker iväg. Till H*vetets Stad, reser jag iväg"...

Samma kväll som jag fick för mig det, messade jag Xsambon som jag inte hade hört någonting ifrån sedan jag i vintras konstaterade honom ointresserad och gav upp om hans kontakt...

Jag frågade honom hur hans liv såg ut nu och ifall han var intresserad av besök...

Det var han.

... Så. Dagen efter, ringer jag honom. Vi pratar i tre och en halv timme...

Visst. När vi var nykära, hann jag varken tröttna eller bli trött... Men nu ville han bara prata, prata och prata. Fastän jag redan efter mindre än halva tiden, hade för mycket ångest och kände mig för trött, för att orka fortsätta..!

Men han hade mycket att säga.

Han stöttade mig iallafall från sitt håll, med att beställa biljett till resan... Och imorgon åker jag.

... Så. Från att få infallet på lördagen, ringa Xsambon på söndagen... Och så reser jag 35mil bort, till ett ställe som jag tidigare velat dö på... Med en person som tyngde mitt liv såå mycket...

Men han är min själsfrände. Min varmaste person.. och tryggaste vän(bara han tillåter det)... Och naturen är underbart fin. Hans familj, trygga vänner...

Och jag behöver en semester ifrån vardagen och ätstörningen... Så jag får hoppas på det bästa... Det vill säga, att jag inte tyngs ner under jorden och längtar hem det första jag gör...

"Energin, kära Xsambon. Energin. Du får inte tynga energin. Jag saknar ju dig. Oss."...

...

Den senaste tiden har iallafall bestått i att äta... Att äta, äta och äta...

Får jag för mig att börja svälta igen... Eller som nu... Att börja äta strax under den mängd som jag kanske borde. "Så att jag har kontroll, men inte rasar i vikt".. -Så kommer jag alltid på en anledning till att, dagen efter typ, tillåta mig själv "en sista gång av hetsätande"...

Det har i princip bara varit godis. Godis och andra sötsaker... Och jag vet inte hur mycket pengar jag har gjort av med på det de senaste veckorna!

Men min kropp har iallafall vant sig vid den sortens kost nu... och mängden! Så att jag får inte längre ont. Blir inte längre illamående... Det är bara magen som blir stor, stor, stor(men den går ju tillbaka igen)!

...

... "Jag är inte fet. Jag är bara mindre spinkig"...

Ja, så är det. Men ju mer jag äter, desto mer går jag upp i vikt. Det vet jag. Och det säger sig ju självt...

Och när jag tittar på mina lår. Känner på min mage. Slänger en inspekterande blick på mina överarmar. På vristerna och vaderna...

-De är stora! Eller ja. Större.

Och när man för bara några veckor sedan, har gått med tio kilos undervikt under fungerande svält... Och sedan helt plötsligt bara väger tre kilo under gränsen till normalvikt... Ja, då ser man sig ändå som fet... och rädslan smyger sig på. Oron.

... Jag menar. Det är ganska stor skillnad mellan att gå omkring med varken muskler eller fett... Och att börja närma sig normalvikt...

Och eftersom att jag inte tycks kunna tygla mig själv, vet jag ju inte vart jag kommer att sluta... Och det är ju en rädsla i sig!

...

Men imorgon reser jag iallafall till H*vetets Stad. Stannar under obestämd tid...

Mår jag bra där. Bättre. -Då stannar jag nog, jag vet inte hur länge! Men mår jag dåligt, kommer jag med största sannolikhet bara att stanna i fem dagar eller så...

... Egentligen har jag möte bokat med MinKontaktPåKommunen och JobbCoach. Då jag kände att jag verkligen behövde komma hemifrån, den perioden då hetsätandet var relativt nytt och jag inte kunde acceptera beteendet. Så. Jag ville ut på praktik. Behövde verkligen ut!

... Men nu vet jag inte. Det känns som en återvändsgränd. En rondell... Och utvägen ur det hela, blir aldrig någon annan än vad den blev gången innan...

Jag menar. Ingen praktik. Ingen framgång... Ingen vilja när det väl kommer till kritan...

... Jag var hos mina föräldrar i söndags. Då de hade skrivit ut min biljett för resan, åt mig. 

Och då pratade mamma och jag om det här med att komma ut på aktivitet...

Jag börjar ju såå tappa hoppet och tröttna. Och ju fler gånger jag försöker men inte tar mig, desto mindre har jag lust att försöka igen, igen och igen...

Jag menar. Man tappar ju lite av det lilla självförtroende man ändå besitter... Och nu känns det som om jag försöker pressa ut den sista droppen...

...

Sedan jag skrev sist, har jag varit nära på att köpa hund. En valp. Stor hund...

Jag kontaktade uppfödaren. Hade lite kontakt med henne. Men kunde inte riktigt ta det steget, då det är en sådan stor förändring. Och att även om jag behöver någon annan att fokusera på och lite kärlek i mitt liv.. -Blir kraven i vardagen, med ens jättehöga! Och hela min tillvaro kan braka samman!

.. "Och hur är det med ekonomin?"...

... Mina föräldrar... Eller mest mamma, var en annan orsak...

Jag vill inte se hennes skrumpna ansikte. Hennes besvikna och oroliga ögon, gå ner i golvet...

Vill inte höra hennes stönande suckar... Känna hennes negativa energi...

Ja, hon gör så. När hon tycker att man gör någonting som hon inte håller med om, visar hon det...

Och visst. Jag är vuxen. Och jag ska inte behöva någons medkännande för att kunna få gå min egen väg... Men jag känner mig skyldig.

Gör jag mina föräldrar oroliga eller besvikna, känner jag mig skyldig...

Sist jag var i H*vetets Stad och kom hem och sa att jag funderade på att flytta dit igen, fick jag precis de blickarna... Det ljudet... Den energin... Hon tyckte inte om tanken på att jag återigen skulle flytta 35mil bort, till den stad där jag höll på att dö ifrån dem utan att de kunde närvara som stöd i helvetet...

Och hon tycker inte om tanken på att jag skaffar hund och därmed drar på mig ett ansvar som jag inte kan eller kunde hantera...

...

Ja just det, ja. Jag skulle ju skriva om vad mamma och jag pratade om i söndags.

Jag behöver liksom kraven på mig, för att ta mig ut någonstans. Jag menar. Utan krav från samhället.. eller från någonstans alls, kommer jag inte heller någonstans.

Jag kan liksom inte tvinga mig själv ut i någonting smärtsamt och otryggt... Någonting jobbigt.. -Om jag inte behöver!

.. Men om jag måste, så kan jag!

Jag menar. Jag gick en hel skolgång. Tolv år i skolan. Pluggade genom stress och press. Genom krav som var aningen för höga(på grund av perfektionism och konfliksrädsla)...

Jag gick bestämt till skolan varje dag. Kom alltid i tid. Och utsatte mig själv för mobbning och utanförskap. Otrygghet...

.. Och jag fick bra betyg!

Jag visste ingenting annat när jag var liten. Jag visste bara att pleasa. Göra vad som förväntades av mig. Och undvika utskällning. Besvikenhet... Eller dömande blickar.. -Till den grad som jag själv klarade av...

Men hade jag vetat att det var okej för mig att inte göra som andra förväntade sig, tidigare än vid 17 års ålder... Ja, då hade jag nog inte sett den där jobbiga skolgången som ett krav, heller...

Men den var ett krav. Och jag behöver krav. För att kämpa mig igenom jobbiga saker, behöver jag krav. Annars godtar jag dem inte...

Men med aktivitetsersättning. Inga krav...

... Och nu, med det här självskadebeteendet och vetskapen om att "det går bra att inte vara till lags. Inga konsekvenser", vet jag inte vad ett krav skulle göra för eller mot mig...

... Men det får jag inte heller veta... om ingen ställer kraven...

*Suck*...

...

Jag skriver kanske mer, från H*vetets Stad sedan...

För att jag känner att den resan kan både bli en stor och tung undergång... Med mycket ångest och besviket grubbel...

Eller en känsla av lättnad, kärlek och glädje... Och en vilja att med bums, flytta tillbaka dit och aldrig mer utsätta mig själv för min meningslösa vardag!

Jag menar. Jag har vänner där. Och med "vänner" menar jag Xsambon, hans bror, hans syster och mamma...

Men det känns ändå mer som ett liv än vad det här gör. Jag lever ensam. Har familjen. Men inte i vardagen...

... 

Om jag sätter en svart bindel för ögonen... Kan ni se mig då?

...

Jag känner mig så pressad. Så otillräcklig...

Och jag vill bara att allt saktar ner lite...

Jag vill bli osynlig för ett tag.

Krypa ihop. Gömma mig i en svart liten låda.

I mörkret vill jag sitta.

Och varje gång som jag sitter i den där lilla lådan, finns jag inte...

Ingen vet längre av mig. Ingen saknar mig eller förväntar sig något av mig...

Varje gång som jag sitter i den där lådan, är jag bara min egen...

Ingen otillräcklighet. Inget dåligt samvete... Ingen stress eller press...

När jag sitter där, blir alla automatiskt medvetna om att jag inte är mottaglig för social kontakt. Att jag inte är redo att ta några sociala beslut...

Och tiden utanför... Den står stilla...

Ingen känner sig sårad eller bortstött när jag sitter därinne...

Ingen oroar sig för mig eller undrar en massa...

... Jag kan bara vara...

Och där vill jag vara...

...

Jag orkar inte riktigt just nu...

Jag vill inte ha någon eller något i livet, som betyder någonting...

Ingenting kul att vilja göra men inte orka... Att ha lust att göra men inte vilja...

Inga sociala band att upprätthålla...

Ingenting som jag kan missa... Som jag kan ångra att jag gjorde eller inte gjorde...

Jag vill inte ha några sysslor att utföra men inte göra...

Vill inte se kaoset växa runt omkring mig för att jag inte orkar hålla igång...

Och jag vill inte känna att jag går åt fel håll, åt vilket håll jag än går åt...

Vill inte heller känna mig stressad över hur jag lever. Hur jag borde leva eller kanske någonstans önskar att jag levde...

Och jag vill inte känna att jag slänger bort mitt liv på att skada mig själv och hindra mig själv ifrån att verkligen... leva. När jag samtidigt vill åt även det andra hållet...

... Vill inte känna att det är svårt, omständigt eller nervöst att lämna vardagen för en stund. Stiga ur min trygghetszon...

Vill inte. Vill inte... Vill inte...

Känner mig så pressad. Otillräcklig...

...

Egentligen ska jag tvätta idag. Tror jag...

Men just nu känns det som att det inte kommer att bli av...

Det är inte bara det att det känns omständigt och rörigt att få det hela att hända...

Utan också rent orkmässigt...

Jag orkar inte...

Orkar inte springa upp och ner mellan de två husen...

Får inte ro till att ge tre timmar av min tid till att joxa med någonting som jag inte sedan kan avbryta mitti...

Och så har jag disken. Behöver städa...

Jag har 25åringen som vill ha svar på när vi kan ses och vad vi ska göra när vi ses...

Men jag vet inte(!)...

Vi är så olika, hon och jag.

Hon gillar kläder, smink, smycken... Spa och skönhet...

Jag tycker att allt sådan är väldigt obehagligt...

Smink känns...

Det är jag bara inte intresserad av...

Spabehandlingar, frisering eller att få naglarna gjorda...

Beröring är väldigt obehagligt. Och jag skulle bara längta bort...

Att någon skulle hålla på med mitt hår... Nej, jag klipper det bara rakt av...

Hon föreslog att vi annars kunde äta middag på stan och sedan åka hem till mig för en heldag med nagelmålning och liknande...

Sådär tonårsfilm, typ(känns det som)...

Men jag har ingen lust till att släppa in henne i lägenheten, när den är såhär... äcklig...

Har ingen lust att ta hem någon till min vardag, när den är såhär kaos. När jag fungerar som jag gör...

.. Och jag orkar inte städa, diska, tvätta...

... Har inte heller hjärta att säga nej...

Att avvisa henne...

...

Jag vill köpa mig en svart liten låda.

Sätta mig i den. Krypa ihop.. Och ignorera omvärlden...

Inte finnas, för en stund...

... Bara vara...

Komma ut först när jag är redo...

Bli socialt tillgänglig när jag känner för det...

Och ingen...

Ingen undrar vart jag är. Frågar sig vad som händer...

Ingen oroar sig för hur jag mår...

...

Jag måste svara på systers mess...

Men tvätten... Den blir nog inte av...

Har inga rena kläder...

Men jag får boka om...

... Har ingen energi...

...

... Imorgon ska jag messa JobbCoach, om hon inte har svarat på mitt mail då...

Inte för att jag vet om en aktivitet kan rädda upp vardagen nu. När jag tyngs som mest av de sociala kraven..!

... Och på talan om de sociala kraven.

Kryssningen.

I jul planerar mamma och pappa. Antagligen 16åringen, och de som vill.. -Att åka iväg på en kryssning under ett dygn(eller vad det nu är)...

Och alla skulle höra av sig om ifall de ville med, senast den 30/8! Och jag har inte svarat!

Jag har bara så svårt att säga ja eller nej. Då jag känner att det vore kul med en kryssning...

Men att jag är rädd att känna som jag gjorde förra gången som vi åkte på kryssning tillsammans..!

Jag kände mig ivägen. Utstött. Oönskad...

Och jag kunde inte alls njuta av någonting!

Jag hade mina två...

Två av mina syskon, att gå omkring med. Umgås med...

Men jag kände inte att jag var önskad där. Att jag platsade vid deras sida...

Jag var liksom det tredje hjulet på den tvåhjulade cykeln.

Och jag hade väldigt ont i hjärtat(emotionellt)...

... Men det som jag mår sämst av, är... ju såklart att svika om jag säger nej...

Men framför allt, att inte ens ha svarat ännu!

...

Idag har jag iallafall inte proppat ännu...

Men lusten finns! Då jag känner som jag gör. Mår dåligt socialt... Känner mig pressad... Uppgiven...

Ska låta bli. För att jag vill inte tappa kontrollen sådär, en gång till!

... Från och med imorgon, börjar jag med kostshemat igen...

Eller rättare sagt "ett kostschema"...

Och det ska bli så skönt att(förhoppningsvis) få känna lite kontroll i tillvaron igen!

Att åter få känna styrka och stabilitet... Och att få öka på tilliten till mig själv...

Även om det skadar mig på vägen.

...

Jag äter bokstavligen(nästan) hela tiden. Nästan helt utan avbrott. Och precis vad jag kan komma åt...

Det spelar ingen roll ifall det är en måltid. En sås...

Eller ifall det är sött, surt, starkt eller salt...

Går det att äta, så åker det in i min mun!

Och det spelar ingen roll hur många gånger jag bestämmer mig för motsatsen. Eller hur dåligt jag mår av det och efteråt...

Jag känner helt enkelt ett stort tvång att äta. Och vare sig det beror på att jag har för lite annat att fokusera på. Ifall jag har tappat tron på mig själv och därför inte ens försöker längre... Eller ifall det beror på att jag helt enkelt har blivit väldigt beroende av att äta, äta, äta...

Kanske är det bara stress och ångest? En känsla av att min plan att svälta, som ständigt finns där framme på vägen.. -Gör att jag "passar på" att äta hela tiden... Och därför får svårt att sluta! Att slappna av...

... Jag vet inte.

Men jag mår iallafall väldigt dåligt av det.

Och nu tänker jag dra åt tyglarna ordentligt. Jag tänker ta ett fast grepp kring mig själv, och sedan inte släppa taget!

Jag tänker leva hårt efter ett schema. Och...

... Jo, jag vill säga att jag ska svälta. För att det är vad jag planerar.

Jag kan inte...

Jag känner inte att jag kan eller klarar av... Eller egentligen ens vill(!).. -Börja äta en normal mängd mat..

Att istället använda den kontroll och envishet som jag nu åter söker efter, till att äta på ett bra sätt. En lagom mängd. På ett sätt som får mig att må bra...

För att jag tror inte på det.

Jag tror mig inte klara av det. Orka med det...

För det första, blir det väldigt tungt med planering av måltider. Inköp av mat. Att försöka äta upp den mat jag köper(innan den själv vandrar iväg)... Och att sedan kunna stå ut med att inte längre få spela på min ätstörning. Mitt självskadebeteende... Min enda trygghet...

... Nej. Jag vill...

Planerar att strama åt ordentligt.

Äta knappt. Och stå hårt för mina egna regler...

Tills den mat jag har, är slut. Då ska jag...

Ja, då vet jag inte vad jag ska göra.

För att. Ser det fortfarande ut som nu, när jag väl har ätit upp den mat jag har hemma.. -Så kommer jag mindre än allt i världen, våga köpa hem mer mat!

... Och har jag funnit kontrollen och det funkar, kommer jag inte heller vara beredd att göra någon ändring...

Så att. Där har jag ju ett litet problem...

Funkar halvsvälten, och maten tar slut...

En helsvält skulle inte funka. Inte i längden... Och då kan allt gå åt skogen..!

...

Idag har 25åringen messat och ringt...

Hon messade igår...

Men grejen är...

Jag orkar inte avvisa...

Jag orkar inte heller träffas...

Och att försöka komma på en bra och snäll... -Förståelig anledning...

... Det är bara så... hopplöst.

... Men jag har dåligt samvete.

Inte så mycket för att jag inte svarar...

Utan mer för att jag vet att jag oroar mina nära när jag inte svarar dem. Allra helst efter att ha pratat av mig med dem vid något tillfälle!

... Jag kan ju inte heller svara till exempel mamma, om hon hade skrivit och sagt att 25åringen försöker nå mig...

För att då kommer jag ju att verka(och vara!) väldigt elak och avvisande emot min syster!

...

Jag är orolig för min hälsa.

Mycket för min vikt. Men också för min hälsa...

Jag menar.

Oron finns ju när jag svälter också. Men då känner jag ändå full kontroll och "jag vet vad jag gör"...

Det är ju dessutom enklare(för mig) att börja äta igen när svälten går för långt.. Än att sluta äta när hälsan går åt det andra hållet, om det beroendet har satt igång!

... Jag är orolig för övervikt. Fetma...

Jag är orolig för olika hjärtproblem som kanske kan komma med att man vräker i sig för okontrollerat(?)...

... Och jag är orolig för att till slut inte längre vilja vara hemma... eller ens leva(!)... -Om jag inte kan känna en nypa kontroll!

...

Ja, jag börjar förakta mitt hem...

Jag orkar liksom inte med att befinna mig på ett ställe där jag inte få någon kontroll över mig själv.

Där jag greppar efter luft och vinner ingenting på det...

Där jag försöker, gång på gång, att ruska om mig själv ordentligt. Men att mina krafter inte finns, att göra mig själv bemärkt...

Som att ropa för döva öron(fastän jag hör mig själv utmärkt)...

... Och det gör mig ju bara orolig och rädd...

Finner jag ingen styrka. Har jag låtit alla mina psykiska muskler förtvina...

Då klarar jag mig inte i livet. I vardagen...

Och finner jag ingen stolpe, stadig att hålla fast i.. -Så svävar jag iväg...

Och utan att kunna styra mig själv i rätt riktning, krockar jag i alla möjliga vassa förmemål påvägen...

... Och jag orkar inte.

Det är bara(mestadels) hemma som jag känner såhär...

Bara här som kontrollen är såpass viktig...

... Bara här som jag känner behovet av att äta, äta, äta...

Begäret att svälta, finns vart jag än går...

Men det är bara här. Hemma hos mig. Ensam(som mest).. -Som jag verkligen försöker tvinga mig själv till att lyda dessa känslor(till 120%)!

... Och det är här... som jag nu tappar kontrollen... Gång på gång på gång..!

... Och finner jag ingen kontroll...

Jag sviker mest min familj... Eftersom att jag inte orkar umgås med dem. Vill avvisa dem... "Då de inte platsar i min tillvaro"...

...

Det vore ju jättebra om jag kunde få komma ut på en aktivitet...

Att JobbCoach kunde hjälpa mig att komma ut någonstans...

... Men tills dess, hoppas jag att mitt nya schema ska kunna hålla saker under kontroll iallafall..!

...

Imorgon ska jag egentligen tvätta...

Tror jag. Det var länge sedan jag bokade min senaste tid. Så att det kan hända att jag minns datumet fel!

Men orkar jag tvätta(och har tvättid) imorgon, vore det väldigt bra. För att... jag har inga rena kläder..!

Har inte haft på länge. Och det duger egentligen inte.

...

... Jag tror inte att jag är riktigt vaken. Det känns inte som det...

Det är som om jag lever mitt liv i en liten kraftfull bubbla. Att det finns någonting fridfullt och friskt att komma ut till. Men att jag föredrar att ligga lite på sidan om... Och bara titta på...

Allt verkar egentligen gå ut på att uppnå så mycket smärta och lidande som möjligt. Och jag har blivit min egen syndabock. Där mitt behov av att kontrollera och dominera, slår mig gul och blå...

Jag trycker ner mig själv mot golvet. Utdelar slag efter slag. Och jag ger mig inte förrän jag blir för utpumpad för att orkar fortsätta.

Och när kraft återges, går jag på igen.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag bestämmer mig för att ta mig ur det. För att trycka bort min självdestruktivitet och tvinga mig själv år rätt håll... Att avstå ifrån den smärta som jag tycks älska så...

För att jag vill inte. Jag märker gång på gång...

-Missnöjdheten när jag går åt rätt håll. Saknaden och begäret efter smärtan... Oron och ångesten i att inte längre få ta mig dit jag vill... Få gå med framgång i det enda som jag egentligen vill kämpa för...

...

Men jag vill framåt nu. Någonstans vill jag ändå bli fri...

Jag vill bryta mig ut från buren som jag sitter i. Fly ifrån den ständigt boxande, kickande hjärnan... Bara springa därifrån och aldrig vända tillbaka!

För att jag vill njuta av vad livet har att ge. Njuta av den friska luften och sköna naturen...

Jag vill kunna känna kärlek och gemenskap. Harmoni...

Skratta och le tillsammans med de människor som står mig nära. Utan att behöva känna ångest för att jag går emot allt vad min hjärna egentligen vill och strävar efter...

...

Det här kriget...

De senaste veckorna har varit väldigt intensiva...

Det krig som hade lagt sig. Den tillfredställelse som jag kände. Och den styrka i framgången som jag hade när jag under så lång tid lyckades svälta "på riktigt"...

Allt bara försvann...

Kriget vaknade åter till liv...

Jag kunde se alla möjligheter.

Och de omöjligheter som då fanns, sida vid sida med dessa möjligheter... Dessa blev återigen mer synliga. Intensivt påträngliga...

Det blev liksom ett bubblande, stormande krig under uppvaknande. Det bev alltmer påstridigt, ju längre tiden gick...

Och jag hamnade, gång efter gång, i detta alltför smärtsamma hetsätande... Följt av svält... Och efter varje socialt sammanhang... Hetsätning igen.

...

Vare sig jag svälter eller äter, mår jag dåligt. Vare sig jag går i framgång med svälten... Lyckas ordentligt... Eller om jag tror mig gå i framgång med ett hälsosamt ätande.. -Mår jag dåligt...

Jag är inte vän med mig själv. Inte överens med mig själv. Trygg i livet...

Jag vet nog inte riktigt vad som är meningen. Vart jag hör hemma eller hur jag ska hålla mig med fötterna på jorden...

Och det känns inte som om livet är till för mig... Som att jag någonsin ska kunna finna balansen, utan att krampa fast vid en pelare och stå kvar där...

...

Just nu befinner jag mig i en hetsperiod. Då jag har förbjudit mig själv till att svälta... Eftersom att det helt klart inte går att kombinera ett socialt liv, med en ätstörning.

Men det gör bara en sak... "Utan överdriven kontroll... Ingen kontroll alls"... "Ingen kontroll alls... -Hetsätande!"

Och inte bara hetsätande för en stund.

Okontrollerbart hetsätande. Ont i magen. Illamående... Putande mage, med spänd, stramande hud...

Och tvånget ligger i... "Det ska ta slut! Varenda sak på det där bordet, i den där påsen, lådan eller skåpet... -Ska ta slut!!"...

... Och att fortsätta äta, tills att man måste gå dubbelvikt för smärtans skull...

Vem skulle inte vilja svälta efter det?

Jag menar. Smärtan i svälten...

Det går inte att jämföra den med smärtan i ätandet..!

...

Det vore ju en sak om jag faktiskt ville ta mig ur det...

För att då hade jag kunnat försöka hitta balansen, och sedan varit nöjd i att lyckas äta på ett icke smärtsamt sätt...

Men att må bra... Det är inte för mig "att må bra"...

Jag strävar åt det andra hållet. Och finner någon slags njutning. Tillfredställelse.. -I att må dåligt. I att... vara självdestruktiv.

Jag vinner någonting på det, som jag känner att jag aldrig kommer att kunna uppnå... "i livet"...

Ja, detta är inte livet...

Jag sitter i en liten kvav bubbla på sidan av...

...

Efter att ha hetsätit, tränar jag. Gör övningar. Går på promenader...

Det funkar väl. Och smärtan försvinner...

Men det får inte oron att försvinna...

För att.

Trots mitt nya krav på mig själv, att jag ska tvinga mig själv att gå upp i vikt och inte ner... -Vill jag ju ner. Det är ju dit jag vill...

Och efter ett hetsätande... Man går inte ner.

... Vilket medför att jag inte kan låta bli att se fram emot att misslyckas med mitt ätande även denna gång. Att jag, när maten jag har hemma är slut.. -Ska börja svälta igen. "För att jag inte orkar hantera inköp och matlagning. Planering... och beslut om vad, när, hur och varför"...

Vilket har hänt varje gång som jag har varit på det klara med och frivilligt kämpat för att få till ett bra ätande...

Jag ser bara fram emot att kunna svälta "av en fullgod anledning". Det vill säga. En anledning som inte har med viktnedgång att göra.

...

Och sålänge som jag känner såhär, kommer jag inte heller lyckas slita mig fri och springa iväg ifrån min aggressiva hjärna.

Men jag har iallafall tagit ifrån mig själv rätten att svälta, för ett tag.

Jag känner väl att rädslan för att börja proppa efter första tuggan, ger mig rätten att för tillfället svälta på hemmaplan.

Men att inte tillåta svält "för viktnedgångens skull", gör iallafall att problemet med kombinationen "ätstörning/ nära och kära", blir mindre påttagligt.

Jag kan liksom äta i kravlösa och stabila situationer. Det vill säga. När jag inte är hemma, och har tillgång till en "normal" mängd mat...

... Och så är ju bara "moroten" i det hela. Att jag får svälta på hemmaplan...

Klart det ska försöka undvikas. Jag "får ju inte svälta"...

Men just nu... Jag vet inte om det är möjligt att stoppa någonting i munnen, utan att sluta i fysiskt smärta...

...

På lördag ska jag iallafall på 15åringens 16årsfirande.

Vilket känns skönt att jag inte behövde svika... För att ångesten i det, var stor. Innan jag bestämde mig för att tvinga mig själv till lidande i viktuppgång istället för lidandet i viktnedgång.

Och i början av nästa vecka, ska jag åka hem till 27åringen. Gå ut med henne och hundarna. Prata ikapp lite...

Nu när jag kan äta, är det mindre tungt och kompilcerat...

På det sättet, blir iallafall allt mycket enklare... nu när jag inte längre står under tvånget att svälta.

...

Disken överrumplar diskbänken.

Skräp, hår, kladd och damm på alla ytor...

Dammig, hårig, sandig tvätt på alla golv. Lite sådär lagom otrukturerat och utspritt...

Sopor som inte orkas gå ut med. Även de gånger som jag lämnar lägenheten för en promenad!

Nästan aldrig kläder på. Mer än ett linne. Och eventuellt ett par slitna, numer alldeles för stora leggins...

Jag står knappt upp alls under dagarna.

Förutom nu. När jag är i en hetsätarperiod.. För att nu gör jag någon styrkeövning varje gång som jag ställer mig upp..! Och har nästan blivit beroende av det!

...

Det var först när jag märkte att jag började bli "rädd" för att behöva se mina föräldrar eller syskon, som jag kände mig tvungen att vända håll... Mer för dem, än för mig...

Men jag vet inte hur. Och även om jag skulle lyckas... "Hur lever man? Hur hanterar man livet om jag inte kan leva det som nu -"Meningslöst, isolerat och smärtsamt"..?

Nej. Ätstörningen är min närmaste vän. Den som ger mig trygghet och värme. Stabilitet.

Det är ett missbruk. Och kan liknas vid vilken drog som helst...

Och jag är inte redo att bli drogfri... Inte än... Men "Kommer jag någonsin att bli?"...

...

... Den här veckan har jag haft svårt att acceptera både mig själv.. och hur jag lever...

Jag har ältat och skrivit. Jag har önskat och drömt. Dribblat fram och tillbaka, om de möjligheter som finns "men ändå inte"...

Och jag har åter känt som jag tidigare gjorde, innan jag började äta på ett tryggt och stabilt sätt... Ett sätt som jag trivdes med. "Som fungerade"...

Jag har för första gången på månader, känt att jag inte riktigt vet vad jag vill. Hur jag vill ha det... Och jag har tvivlat på mig själv. Mina val... Alternativ...

Att ha börjat kriga med mig själv igen. Det känns som lite av ett bakslag. Ett bakslag som kommer av att på omöjliga vägar, försöka kombinera ett socialt liv, med en ätstörning som nu tar mig närmare döden än vad jag någonsin lyckats komma...

Det går inte att kombinera. Jag kan inte helt plötsligt sluta svälta mig själv. För att sedan gå tillbaka, efter några timmar, till ett strikt schema...

Det fungerar inte för mig... iallafall...

...

Men jag lyckades, dagen efter jag skrev sist. Ja, där på måndagen.. -Iallafall gå tillbaka till mitt strikta schema igen...

Jag har sedan dess, sett till att äta enbart de kalorier som jag tillåter mig själv. Som finns där på schemat...

Och likt som jag hade lovat mig själv, har jag slutat med godiset. Det som jag kände mig så beroende av helt plötsligt efter Bästisens besök...

Det var en hård kamp, till en början... Och jag fick skriva väldigt många och tjatiga texter, där jag övertygade mig själv om varför jag skulle låta godiset ligga där på hyllan, orört ".. tills jag kan njuta av några bitar tillsammans med någon annan... Eller tills jag ångrar mig igen"...

Och jag har inte rört det.

...

Annars.

Jag har inte varit utanför lägenheten sedan jag skrev sist.

Jag har lagat mat någon enstaka gång...

Grannar har flyttat upp här ovan nu. Och lyhört är bara förnamnet!

... Och jag har försökt. Men bara försökt(!), få diskat lite grann... Då det känns som om hela lägenheten håller på att rasa samman! Förfalla...

...

Mamma messade idag. Släppte två bomber på mig..!

Eller ja. Bomber och bomber. Jag visste ju att det skulle ske. Det är ju någonting som jag har räknat med. Då vi har pratat om det så mycket...

Men det gjorde samtidigt, under en av mina hårdaste veckor på länge, att jag fick lite ångest och kände mig stressad, till på köpet...

Vi ska gå på fik... Jag, mamma, pappa... och så tror jag, 15åringen.. -På tisdag.

Vi ska åka till ett slott. Äta fika... Och sedan planerar de att äta på en grill.. Och efter det, spela minigolf... Vilket jag får ta ställning till sedan, om jag vill vara med på eller inte...

Men fiket ska jag iallafall gå på...

Och det som känns lite jobbigt, är ju då att återigen avvika ifrån matschemat. Att än en gång riskera att börja proppa och tappa mig själv, när jag väl kommer hem. Tillbaka till vardagen...

Och för att inte förglömma.. eller bortse ifrån... -Jag kommer att gå upp i vikt!

Ja, jag vet att det är dumt. Och jag vet att de ynka hekton som jag kommer att gå upp.. om jag ändå lyckas hålla matintaget "normalt".. På en lagom nivå.. -Kommer att försvinna väldigt fort, om jag sedan går tillbaka till mitt schema när jag kommer hem...

Men det hjälper inte.

Jag vill inte gå upp... Det känns nästan som en rädsla. Att jag är rädd att tappa kontrollen. Tappa greppet om mig själv, min kropp och min styrka...

Som om jag sviker mig själv... om jag inte fortsätter gå med framgång i den enda sak som jag klarar av att hantera att sträva efter...

... Men jag funderade en stund. Och kom till slut fram till... "Jag ska inte tänka att jag måste svälta. Utan jag måste tänka att "jag måste fortsätta äta som jag gör "för att det är tryggt. Stabilt. Och det fungerar"...

För att på det sättet, tror jag att jag kommer att kunna fortsätta acceptera att träffa folk och därmed tvinga mig själv att frångå kostschemat... På det sättet, tror jag att jag kommer att kunna fortsätta kombinera ett någorlunda socialt liv(det lilla jag ändå har) med min ätstörning. Mitt självskadebeteende... och det enda liv som jag har funnit mig själv orka leva med...

... Och den andra bomben(förutom tisdagens fika), var 23åringens grillfest som ska vara på lördag...

Ja, jag har lovat att komma dit också. Vilket såklart gör mig än mer stressad "eftersom att det blir två sociala sammanhang med avvikande ifrån matschemat, på en och samma vecka!"...

Men som sagt. Acceptera.

Dagarna som jag svälter, ska nog mer än väl väga upp för dagarna jag frångår schemat!

...

I onsdags hörde MinKontaktPåKommunen av sig iallafall. Sa att hon var tillbaka ifrån semestern nu...

Och jag vet inte om det har med saken att göra. Om det bidrog till att veckan blev extra tung, med extra mycket tvivel... och fler önskedrömmar...

Men jag tror inte att det hade en sådan stor inverkan...

Jag har ju många gånger, tvivlat. Många veckor, känt att jag borde vända på steken. Att det är dags. Och att livet inte är värt "om jag har det såhär"...

Men den här veckan har jag många gånger, i mina egna texter, diskuterat med mig själv, vad jag gör mot mig själv. Vad jag utsätter mig själv och andra för...

Och det faktum att jag inte har varit nöjd. Känt mig tillfreds med tillvaron. Med mig själv... Att jag inte längre trivs lika väl med hur jag hanterar det hela, som jag tidigare gjort...

Det faktum att nu den trygghet och stabilitet jag kände i att inte längre behöva kriga med mig själv, börjar avta... Det gör ju inte saken enklare!

... För att jag känner fortfarande inte att jag kan ta steget och vända håll!

Jag känner fortfarande att jag hellre fortsätter med detta, än att slänga mig in i någonting som jag vet(vet) att kommer att göra allt så mycket värre. Som jag vet att tidigare aldrig har fungerat..!

Att be om hjälp. Räcka sig ut till någon alls... När jag vet(vet) att jag inte kommer att vilja längre när jag väl får hjälpen...

... Nej. Jag kan inte. Jag vill inte...

Hur mycket jag än önskar att jag med hela mitt hjärta, ville för både mig själv och mina närmaste, bli lycklig. Stark... -Så är det inte vad jag vill...

På sidan av denna trotsiga och envisa hjärna... Som bara vill skada mig.. -Önskar jag mig dock ett liv ute i naturen. Önskar mig kärlek från och till djur och andra människor...

Jag önskar mig mycket skratt och en övertygelse om livets mening och värde...

... Men jag sitter fast...

"Inte ens för mina närmaste.."...

...

Jag kan iallafall acceptera en heldag tillsammans med mamma och pappa...

Acceptera en heldag på grillfest hos min syster... Och det är positivt!

Men jag oroar mig redan för hur jag ska återgå till kostschemat sedan. Och hur mycket jag ska behöva börja om med min viktnedgång...

Och jag oroar mig fortfarande, trots det(!).. -Över hur länge jag ska låta denna idioti fortsätta. Hur många hälsoproblem jag ska dra på mig...

.. Och när lungorna eller hjärtat ska bestämma sig för att kollapsa...

... Samtidigt som jag bävar inför att snart behöva möta ytterligare sociala sammanhang... Det ena efter det andra. Och det fjärde efter det femte... "Det förstör min svältstrategi!"...

Det, hand i hand med mina funderingar och det behov som bara växer, att en gång för alla, ta emot hjälp. Bli frisk, stark och lycklig...

Att äntligen få ett liv som betyder någonting. Där jag orkar med och klarar av vardagens alla sysslor...

Att ta emot hjälp, utan att backa innan jag har gått framåt...

...

Jag orkar inte med vardagens sysslor. Det känns som om jag drar på tio ton.. Bara för att orka diska några glas!

Tvätten har inte tagits omhand på månader..!

Golven och övriga ytor, känns äckliga... och ögonen faller till golvet av tyngden av att bara titta på dem..!

Jag har inte haft någon menstruation alls, på flera månader...

Och jag orkar inte, ens de gånger som jag kanske hade velat(!), umgås med någon på eget initiativ...

... Dagarna känns långa och sega. Meningslösa...

Och näst efter sömnen, kommer måltiderna. När det gäller "den bästa tiden på dygnet"...

... Och mitt mål...

Det tycks vara att börja må ännu sämre. Att bli ännu svagare...

... Men kanske efter en vecka till av funderingar, att jag tar steget mot ett nytt liv.

Jag vill ha ett friluftsliv. Och jag vill känna mig fri och harmonisk...

.. Egentligen...

...

God natt med er <3

... Den här veckan...

Jag har känt mig svag. Vek... Som om den starka vilja... och den trygghet som jag hade byggt upp... och äntligen lyckats åstadkomma...

Att den form som jag så bekvämt och passligt, hade lagt mig tillrätta i...

Att den bara helt plötsligt löstes upp till ingenting...

Jag har bara tappat det. Släppt på det...

Och det inger en otrygg känsla i själen. Tilliten till mig själv, tynade bort...

Och jag hoppas... Jag kan bara hoppas... att jag finner den igen...

Men att jag just har tappat min envishet...

Att jag har släppt taget kring mig själv ett tag, och bara "tillåtit" en massa som jag känner att jag egentligen inte borde. Inte får...

Det har gjort att mina lungor har fått en paus. Jag är starkare, rent fysiskt...

Och att jag har kunnat intala mig själv att "jag bara förlänger min väg mot döden". Att jag "försenar den"...

Det har iallafall gjort att det hela har känts lite mer okej och hanterbart, än vad det hade gjort om jag aldrig ens hade varit stark förut...

Jag menar. Detta har ju inte hänt på länge. Jag har inte frångått mina regler och matschemat, på flera månader. Inte sedan jag började med det... i typ februari.. Eller när det nu var...

Detta var liksom första gången... Vilket får mig att känna att jag ändå kan ge mig själv chansen att "svika". Att "avvika"... Utan att jag för den sakens skull, ska behöva börja "helsvälta"... Eller känna att jag vill dö "nu, nu, nu!"...

För att "När jag väl börjar svälta igen, har dessa dagar av svaghet och svek, bara varit en förlängning av den väg mot döden, som jag så egentligen ovilligt vandrar på"...

...

Ja, jag vet inte hur det började eller varför...

Men i början av veckan, var jag väldigt svag. Med lungor som började lägga av. Ett hjärta som likaså började göra sig påmint...

Jag var trött och sliten. Bävade inför minsta lilla promenad... Och jag hade börjat räkna mina dagar...

Att se till kommande "sociala dagar", kändes tungt och ångestladdat.. "Då jag inte visste om jag skulle klara mig utanför dörren"...

... Men så i... tisdags, tror jag. Eller om det var i måndags. Då messade Bästisen... Ja, min barndomskompis.

Vi hade inte hörts på flera, flera månader.

Hon hade nog gett upp med att kontakta mig. Då jag...

Ja, som jag egentligen alltid har varit, är jag rätt så ointresserad av att upprätthålla kontakter. "Kontaktar ingen mig, blir det ingen kontakt".. Helt enkelt.

Det är egentligen bara Xsambon som jag har varit intresserad av att ha kontakt med, och inte bara känner mig pressad av när han hör av sig... Men han är ju också den enda som jag själv har gett upp om. Då han inte är intresserad längre...

Men Bästisen hörde iallafall av sig igen. Sa att hon var "hemma" nu. Och att vi kunde ses om jag ville "Ingen press"...

Jag tog mig en lång promenad...

Jag minns inte anledningarna. Men jag hade redan ångest innan hon hörde av sig. Antagligen hade det med svälten och döden att göra... Men jag minns inte...

Hennes mess gjorde mig dock stressad och pressad.

Så. En timmes promenad senare. Och jag bestämde mig för att jag trots allt ville passa på att träffa henne. Då...

Ja, jag har cravings för lite social kontakt just nu!

... Jag kände att det skulle bli väldigt mycket social kontakt det närmaste. Att det redan hade varit väldigt mycket...

Och att jag skulle behöva frångå kostschemat. De regler och den trygghet som jag så länge hade kämpat för att vänja in...

Det kändes inte helt okej.

Men jag ville. Och ville jag, så skulle jag... "Och jag förlänger ju trots allt bara dagarna mot döden" ... Och "Dagarna emellan de sociala sammankomsterna, är ju trots allt bra många fler än dagarna som jag träffar folk... Så att, jag hinner svälta"...

...

Jag åkte med Bästisen och hennes mamma, in till stan. Vi gick i lite affärer. Satt på fik... Och blev sedan hemskjutsade till mig...

Vi såg på tv. Pratade. Och sedan stannade Bästisen över natten. Sov på min soffa...

Vi åt frukost... Ja, vid tvåtiden. För att Bästisen sov enda in på eftermiddagen...

Själv vaknade jag som vanligt vid åtta. Kan inte vakna senare än så! Inte längre...

... Ja-a...

Och när hon sedan hade åkt vidare. Hem.

Då kände jag badly att jag hade ätit alldeles för mycket. Och som vanligt när jag har frångått matschemat och släppt på mina regler för ett tag, så hade jag tappat min styrka. Tappat greppet om min vilja... Och jag satte upp en massa frågetecken om vad som var "tillåtet och inte"... Hur jag skulle fortsätta dagen... När jag skulle börja äta efter schemat igen...

Och som vanligt efter att ha ätit en massa onyttigheter, krävde min hjärna "mer, mer, mer!" onyttigheter...

Och som vanligt när jag är stressad och bara vill äta för ätandets skull, ville jag stressäta. Slänga i mig det, utan att smaka. Utan att vara hungrig...

... Och så har de senaste dagarna sett ut...

Jag har tillåtit mig själv att proppa på godis varje dag, det senaste... Varje dag.

Kommit på ursäkt efter ursäkt. Skjutit fram svälten... Och med tiden, börjat tvivla på mig själv. Känna mig psykiskt svag... Och riktigt längtat efter att bli av med det där godiset "så att jag kan påbörja min nya plan, utan restriktoner"...

...

Igår var det dags för 24åringens 25årsfirande...

Ännu mer ätande. Och precis som de senaste dagarna, åt jag så att det gjorde ont i magen. Så att den putade ut som en ballong...

Bara åt för att jag visste att det var sista gången... "Jag ska ju börja svälta igen"...

Det var sista gången som jag skulle få njuta av att slänga i mig godis. Sista gången jag skulle få äta utan hinder. Utan regler och tajta ramar...

Och även idag, har varit samma sak. Även om jag egentligen skulle börja svälta redan idag...

Men fram åkte godiset, med argumentet "Imorgon är det Måndag. Det är ny månad... Och det passar bara så mycket bättre att börja om då, än på en söndag"...

... Ja. Jag gav mig själv en sista dag av svaghet. En sista dag av tillåtelse... En sista chans att äta.. och njuta... Ett sista tillfälle att "ursäkta en förbjuden handling"...

...

Och imorgon...

Ja, jag hoppas på att lyckas lägga mig på plats i den där bekväma och trygga formen igen...

Jag hoppas att jag kan finna styrkan igen. Så att jag slipper falla ner i den grop som jag satt fast i så länge och som jag inte kunde hantera att vara i...

Jag skulle inte orka med ångesten och oron. Krigen i huvudet, som stormade ständigt...

Jag skulle inte orka med att känna att jag gör fel, åt vilket håll jag än går. Vad jag än gör...

Och jag skulle verkligen inte stå ut med eller kunna hantera att vilja dö samtidigt som jag behöver finnas kvar för andra..! Inte igen...

... Så att...

Även om det tar mig mot döden... Även om jag var orolig för min hälsa. För mitt liv... Och även om det var superjobbigt att inte orka knappt stå upp... Att inte vara säker på att orka sig utanför dörren.. -Så önskar jag och hoppas att imorgon är dagen då jag lyckas återgå till styrkan och tryggheten igen...

"Jag har redan förlängt mitt liv med säkert ett par veckor, på bara en vecka"...

Positivt eller negativt?

...

God natt med er <3

Jag kom på vad det var som jag mådde så dåligt för i början av veckan. Inte så mycket svälten och döden...

Nej, det var tv:n. Alla de nya kanalerna som jag nu helt plötsligt hade tillgång till... Att inte explodera av alla nya valmöjligheter. Att orka ens hantera att dessa nu finns...

Och... Att lyckas komma underfund med hur allt fungerar... och varför inte allt fungerar, som borde fungera!

Förändringar är skitjobbiga. Förändringar är skitjobbiga. Förändringar är skitjobbiga...

Och förändringar är såå mycket jobbigare när man inte har någon energi. När lungorna gör sig ständigt påminda... Och när man är påväg mot någonting som man borde vända ifrån "nu, nu, nu!"...

...

Jag är orolig. Osäker. Nervös...

Och jag befarar att varje handling jag utför... Varje beslut jag tar, är "fel, fel, fel!" åt ett håll eller det andra...

Att jag ska försämra saker för mig själv eller andra, när allt jag egentligen vill, är att allt blir så bra som möjligt... Så rätt som det bara kan bli!

... Jag står mitt på vägen... Vill inte gå. Inte framåt. Inte bakåt. Jag vågar inte titta åt höger eller vänster...

Jag vill bara stå stilla. Sluta gå. Stanna "stopp!"... För att då kan inget skada mig. Saker kan inte bli sämre. Inget händer... Allt står bara stilla...

Jag orkar inte röra på mig. Inte ett steg till... Det vill jag inte...

Jag vill vila. Blunda. Sova...

Jag vill ha en lång paus. För att sedan kunna, i lugn och ro, ta ett beslut om ifall jag alls vill eller orkar fortsätta gå...

...

Ja, jag tycker inte om förändringar. Tycker inte om att frångå. -Byta ut någonting som redan fungerar. Som jag har vant mig vid och känner mig trygg med...

Jag tycker inte om den resan. Att gunga fram och tillbaka, medans jag försöker komma fram till ifall det nya är bra eller dåligt. Bättre eller sämre...

Jag tycker inte om osäkerheten över de oklarheter som alltid promt ska finnas... Bristen på tydlig information... Svårigheten att få svar på tal. På funderingar och stora "livsviktiga!" frågetecken...

... Tycker inte om ångesten och nervositeten som det innebär innan man vet med säkerhet att saker fungerar som de ska... Och att jag vet hur dessa fungerar! Förstår vad andra tänker. Vad som är sagt och inte sagt...

Tycker inte om tiden emellan "nytt och obehagligt" och... -Ja, vad ska man kalla det? "Välbekant, hemma och tryggt...

... Och den här tiden. Den som jag upplever nu...

Jag orkar bara inte tänka på det. Samtidigt som jag inte kan släppa det. Inte förräns allt är som det ska. Förrän alla frågeteckan är noga utsuddade. Allt fungerar... Och jag förstår vad som händer och inte händer...

Inte förrän allt känns tryggt och "hemma"...

...

Ja, jag pratar om mitt nya abonnemang. Min syster, som jobbar på företaget i fråga, ordnade ett avtal till mig. Ett bra sådant...

Men problemet är att jag inte förstår vad som gäller. Hur avtalet egentligen ser ut..

Då andra människor, inte så ofta tycks se någon anledning till att ge utförlig information... Inte på det sätt som jag själv känner att jag behöver göra, både när det gäller till mig själv eller andra...

Jag skriver hellre för mycket än för lite. Och när det gäller för egen räkning, står det oftast på minst tre olika sätt, och på lika många ställen..!

... Det är ju klart.

Jag har ju en syster som fixade avtalet till mig. Gjorde beställningen åt mig. Och det är ju också mycket därför som jag känner mig så orolig. Osäker... -För att jag vet inte vad som blev gjort. Sagt...

Och då kan man ju tycka att jag kan kontakta henne...

Och det har jag gjort. Jag har haft kontakt med henne. Och vi kom överens om hur jag ville ha det. Vad hon skulle ordna...

Men när jag sedan messar för att dubbelkolla, på grund av min osäkerhet... och hon inte svarar... på flera dagar(!)...

... Ja, då...

... Eftersom att ångesten och osäkerheten jag känner, är återkommande. Och kommer som en varm, svettande våg över mig när jag minst anar det... -Gör mig himla nervös, kunde jag inte hålla mig borta ifrån att maila kundtjänst och fråga.. också. -Hur mitt avtal egentligen ser ut...

... De svarar inte på mailen.

Idag ringer(ringer!) de... De ringer igen... Men båda gångerna blockeras samtalet av något program i min mobil...

Och även om jag skäller på dem inom mig själv och säger att de borde "maila..!".. -Så vill jag samtidigt inte så gärna ha svar alls...

... För att...

Jag tror att vilken handling jag än gör, ska förvärra. -Försämra saker för mig eller någon annan...

Att avtalet ska vara något fel på, och att det skulle innebära ett sämre avtal efter mitt mail...  Att min syster ska förlora på det "för att jag inte vänder mig till henne som person istället"... Vad vet jag om ifall hon får några förmåner av att "värva kunder" eller något..?

...

Och samtidigt som allt detta...

Jag har min fysiska hälsa att tänka på, också...

Jag mår alltsämre. Blir allt svagare... Och mina lungor...

... Förut blev det tyngre framåt kvällarna... Men nu har jag hela tiden känslan av att lungorna inte riktigt orkar med... Jag menar. Jag får inte andnöd eller jobbigt att andas... Men... de ömmar, på något sätt...

Och jag orkar ingenting längre. Jag tar mig aldrig utanför dörren.. om jag inte känner att jag måste...

...

Och att jag då fick mess från en butik i stan, om att mitt paket hade kommit..!

Jag har aldrig fått något paket dit förut. Och det kändes väldigt tungt att behöva, för det första "betala nästan 100 spänn för att ta sig in och hämta ett paket!"... Och för det andra, orka ens ta sig dessa meterar fram till affären, från busshållsplatsen!

... Nej, jag såg inte fram emot det.

Men paketet behövde hämtas. Så i fredags tog jag mig i kragen, och hoppades att jag skulle överleva att både ta mig dit och hemåt igen...

... Det gick bra. Jag var piggare idag(då). Ynka mer att äta innan jag åkte... och jag blev förvånad över hur mycket jag orkade. Till skillnad från tidigare dagar hemma, när jag fick hålla mig för bröstet och gå dubbelvikt, för att orka ställa mig ur soffan alls..!

...

Paketet var tungt...

Nej, nu ljuger jag. Det var inte tungt. Det var jättelätt. Innehöll ju bara en katalog, lite sladdar, en fjärrkontroll och en liten digitalbox(antar jag att det heter)...

Men alla företag envisas ju alltid med att lägga ett litet(litet) paket i en stor(överdrivet stor) kartong... -Som gör att man knappt kan bära den ändå..!

... Så, där gick jag. Med ett stort paket, som bara blev tyngre och tyngre. Svårt att hålla. Fingrar som fick krampa fast i kartongen, för att den inte skulle glida mig ur händerna...

Rakt igenom stan. På långa gator som aldrig tycktes ta slut, gick jag. För att envist och beslutsamt ta mig till en annan affär för att köpa lunch...

Jag hade kunnat ta bussen hem. Ätit när jag kom hem...

Jag hade kunnat äta lite tidigare, och då köpa någonting på butiken där jag hämtade ut paketet...

... Men nej.

Jag visste vart jag ville. Jag visste vad jag ville ha... Och hur jobbigt det än var, skulle jag, med paketet i famnen, ta mig in på affären.. -Köpa min lunch... och ta mig till busstationen. "Enda fram!"...

Men jag ångrade stort att jag inte tog med mig mitt chassi att knyta fast paketet på... "Jag visste ju att de alltid överdriver kartongstorlekarna"... Sakerna "skvalpar" ju omkring därinne... "Alltid..!"...

... Men jag tog mig hem. Med paketet. Med lunchen.

Åt...

...

Annars denna vecka...

Nytt kanalpaket(då de markbundna kanalerna(som jag trivdes med såå) kommer att försvinna härifrån), blev fixat. Som sagt.

Jag har lagat mat någon gång, också. Fyllt på lite i frysen...

Jag har kämpat med att orka diska, åtminstone lite grann. "Någon dag, då och då"...

Och jag har vankat mellan sängen och soffan. Känt att det har varit alldeles(alldeles) för långt mellan måltiderna... Och att jag har "fått" alldeles(alldeles) för små och meningslösa måltider...

Jag har varit...

.. Känt mig desperat till stöd. Till att få prata med någon om det hela... Utan att för den sakens skull, ofrivilligt klistra fast mig själv vid att göra en förändring...

För att jag vill inte ha någon förändring. Jag är inte beredd att försvåra saker för mig själv igen. Att "ropa på dödslängtan" nu när jag äntligen efter så många år, inte känner av den hjälplösheten. Det kriget inombords, som så länge gjorde livet omöjligt att orka levas...

Jag vill inte göra någon förändring ifrån det som fungerar. Från min trygghet... "Även om jag går med fasta steg mot någonting som jag inte vill möta!".. Även om jag börjar tröttna på vad jag håller på med... Tröttna på "smärtan" i bröstkorgen... På oron och rädslan om nätterna...

... Men jag vill bara prata med någon...

Och någonstans(någonstans) önskar jag nog ändå att allt bara kunde vara över. Att detta inte var så mycket av en trygghet för mig, "-att jag väljer det, fastän det tar död på mig..!"...

... Jag önskar nog...

... Att jag både kunde fortsätta, och(!) överleva och må bra...

...

Jag önskar att jag kunde sova så mycket mer och längre än vad jag gör...

Jag tycker inte om att vakna... Tycker inte... om någonting i min vardag, just nu...

... På lördag(tror jag att det är) firar 24åringen, 25årsdag... Och jag kan inte svika... Jag vet inte hur jag ska orka mig dit... Men jag kan inte svika...

...

Nu ska jag se om jag för första gången idag, kan lägga mig på soffan och koppla av...

Ångest, ångest, ångest. Osäkerhet och oro...

"Låt livet ha sin gång. Koppla av... Allt ordnar sig tillrätta, till slut"...

Jag önskar bara att jag kunde lita till ordspråket "Hälften av det man oroar sig för, händer aldrig. Och resten händer ändå"...

... God natt med er <3

... Okej, vi får se om detta blir ett väldigt kort inlägg. Eller om jag ens orkar skriva och publicera det alls...

...

Den stilla oron fortsätter. Ja. Stilla, för att jag trots rätt så stor oro och egentlig förtvivlan över vad jag håller på med och är påväg, känner mig väldigt trygg och lugn... Stabil i det liv jag nu lever. Det sätt som jag nu hanterar allt på...

Och att avsaknaden av den inre storm som jag upplevde vart dag i flera år, inte är det minsta saknad...

... Men som sagt. Den stilla oron fortsätter. Och det känns som om den blir starkare och starkare. Mer intensiv, ju längre tiden går. Och ju mer kropp jag förlorar...

Ja. Härom dagen. Om det var i förrigår.. -Upptäckte jag att mina bröst inte längre är lika fylliga som de brukar vara...

Jag menar. Jag håller nästan aldrig i dem. Men så råkade jag göra det för någon dag sedan... Och de är säkert hälften av vad de brukade vara..!

... Min bröstkorg känns ansträngd framåt kvällarna. Sådär så att det blir tungt att andas. Ibland dunkar hjärtat lite extra högt. Dock väldigt sällan...

Och att vila armen över bröstkorgen när jag ligger ner... Eller sitter baklutad... Ja, det känns väldigt obehagligt. Som om armen skulle väga tio kilo... och revbenen bara klarar nio...

... Ja, och så det här med att lämna lägenheten. Visst kan jag göra det... Men det blir mer och mer sällan. Och att åter ladda mitt busskort... Det finns inte på världskartan...

Det "jag" som slaviskt kollade erbjudanden på stormarknaderna... för att se till att ha varierad mat hemma, orkar nu inte ens slänga ett öga in på något reklamblad... "för att jag orkar ändå inte åka iväg och handla"...

... Jag har inte längre någon rutin på diskandet. Blir praktiskt taget aldrig gjort... Någon gång, då disken blir för jobbig att se på... Eller jag får svårt att äta eller knappt med plats för mer disk på diskbänken...

Ja, då måste jag ta tag i lite... Men det blir aldrig allt. Och innan jag har hunnit beta av, kommer där mer...

... Att tvätta. Det har jag behövt göra länge... Men det finns ingen energi till att gå ner till tvättstugan och boka tid... Inte heller att ta ut sopor.. Eller städa när damm och hår bildar ett täcke på golvet...

... Jag ligger mycket i sängen...

Eller mycket och mycket... Men mer och mer, iallafall...

Ser på tv. Äter...

... Ja, äter.

Jag äter. Men...

...

Men trots att jag bara sitter inne. Funderar. Tung i kroppen. Seg i sinnet... Lätt i sinnet. Uppåt... Orolig och förtvivlad... Med en stark insikt om att jag borde ta tag i det hela. Men ett samtidigt medvetande om att det aldrig kommer att bli av...

-Så...

... Jag tror att jag tappade vad det var jag skulle skriva...

Men har för mig att det var detta... -

Trots det, så var jag iväg i ett par dagar, i fredags...

... Mamma messade mig helt plötsligt och frågade om de kunde komma över en vända och hjälpa mig  med det som jag ville ha hjälp med. Det vill säga, att kolla över det här med internet och tv... Mina kanaler kommer nämligen att försvinna härhemma. De markbundna... eller vad det nu heter...

Vilket innebär att jag måste fixa abonnemang. Och jag ska även byta till fiber, från Adsl. Eftersom att det blir ungefär hälften så dyrt...

... Men, ointressant. Ointressant...

... Så. Eftersom att jag gärna ville träffa mina föräldrar, kastade jag mig in i duschen. En snabbdusch. Oundvikligt efter över en vecka utan...

Och så började jag torrtorka golven. Plocka skräp och torka ytor... Diska lite disk...

... Och sedan bara koppla av.. Försöka, iallafall.. -Framför tv:n...

Nervös i magen. Pirrig i bröstet... Med en osäker känsla inombords... "Varför blir jag alltid så nervös när de ska hit, men inte när jag ska dit?"...

...

... Men efter att pappa och jag hade kollat upp vad jag skulle beställa... och hur jag skulle gå tillväga, bestämde vi oss för att gå till fiket. Jag hade aldrig varit där. Så det passade mig bra. Det hade jag länge sett fram emot...

Och efter det...

Ja, då slutade det med att jag följde med dem till 15åringens jobb. Han jobbar på gatukök... kanske det kallas... Snabbmat, iallafall...

... Och visst kände jag lite grann, att det var dumt att frångå mitt kostschema... Och att jag skulle gå upp i vikt av det. "Svika mig själv"... Men jag ville. "Och jag träffar ju nästan aldrig folk. Så att en dag utan svält, gör ingenting. Det tar bara lite längre tid att dö".. Vilket inte är negativt!

... Men visst... Ett smärre inre krig som pyrde lite grann inombords...

... Vi åt. Jag åt en fiskburgare...

Och fastän pappa skulle skjutsa hem mig igen efteråt, slutade det med att jag följde med dem hem istället. -För en filmkväll...

"Så kan du fortsätta svälta igen imorgon", var vad han sa. Min pappa...

Han menade det såklart inte. Han vet att det var sant. Och det höll jag ju med om själv också, när han sa det.

Men det är ju klart att han ser på det mer allvarligt än så. Egentligen... Men vad ska han göra?

... Jag är väldigt öppen om det här, med mina föräldrar. Pratar om det som om det vore vardag. Någonting som varenda människa gör, känner och upplever...

Men det är ju för att, för mig är det vardag. Det har pågått såpass länge nu, att det har blivit mitt "jag"...

Att skada mig själv. Att gå sakta mot döden... Att bara sitta hemma ensam... nästan hela livet... Och att helt enkelt... inte bry mig...

... Ja, det är "jag"...

Och nu kämpar jag inte heller för någonting, längre... Jag vill inte längre särskilt mycket... Och det lilla jag vill, de stunder jag vill någonting... Dessa slås ner av insikten och vetskapen om att det inte är möjligt "på grund av den, den eller den orsaken"...

Så att. Att uppnå någonting alls. Det finns inte på min livskarta. Det är liksom en fluga som jag lätt viftar bort. En liten dunfjäder som jag blåser ifrån mig... En smula som jag borstar från bordet...

... Ja, jag stöter bara bort tanken... Bilderna av den lycka och framgång som hade kunnat vara...

... "Det här är min vardag. Mitt liv... Mitt jag"... Helt enkelt. Jag har förlikat mig med det. Accepterat det. Funnit en trygghet.. -Ett lugn i det... Och på sätt och vis... -Jag trivs.

... Men samtidigt...

Hade jag haft någon att kontakta nu, som jag känner trygghet i.. -Kanske jag hade gjort det...

Ja, om jag hade tagit mig över det stora hindret... Det omöjliga hindret... "Att jag inte kan höra av mig till någon, när jag inte är beredd att ta emot hjälpen"..

"Vem gör något sådant, liksom?"...

Men jag är orolig. Och tanken att jag "borde", gnager i mig för vart gång jag känner av någon kroppslig hälsoförsämring... Eller slås av insikten att detta tar mig mot döden... Ett ställe som jag inte är redo att möta. Villig att möta... -".. Olycklig eller inte!"...

...

Dagen efter, åkte jag iallafall hem med första bästa buss. Efter en natt utan sömn...

... Och idag har jag känt mig alldeles borta. Alltså. Klar i huvudet, till den grad att jag kunde räkna och kolla en massa produkter på nätet... Men borta på det sätt att jag trodde att det var kväll och snart dags att sova, vid ett på eftermiddagen...

... Och nu känner jag bara av pressen att maila min nuvarande internetleverantör. Ställa frågor. Att maila den nya som jag ska beställa ifrån. Ställa frågor...

Att diska. Laga mat. Tvätta kläder... Och att handla mer mat...

... Och pressen... Ja, den ligger i att jag inte alls orkar..!

...

Hmmm..

Jag kan ha glömt massor av veckan som varit...

Men eftersom att detta var vad som kom till mig nu, antar jag att det också var det viktigaste och mest minnesvärda för tillfället...

Så.

God natt med er <3