Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Sociala känslor & sammanhang

Av D - 17 december 2016 23:40

... Usch. Nu ska det bli skönt att sova...

Jag är såå trött. Slut i både kroppen och knoppen...

Men eftersom att jag bara har ätit en kopp naturell yoghurt och druckit en kopp kaffe med mjölk idag.. -Får vi se hur bra det går att sova...


Grejen är väl att jag bara har ätit en niondel av vad jag kanske egentligen borde göra.. -Men det känns så skönt att äntligen få chansen att göra det, efter veckor och ytterligare veckor av nästan ständiga hetsätanden...

Så att jag tar varje chans jag känner, när begäret inte är så stort(eller ens finns!).. -Att äta så lite som möjligt...


...


Dagen idag. Snabbt nu då, innan jag lägger mig...


Jag ställde klockan igår innan jag la mig. Så att jag, om jag kände för det.. -Kunde ta bussen in till stan och se om även 28åringen skulle ta den(även om jag avvisade henne när hon ville åka till stan tillsammans)...

Så att. När klockan ringde vid kvart i elva, och jag redan hade vaknat ett antal gånger.. -Klev jag upp och gjorde mig iordning för att direkt gå till bussen...


28åringen var inte med. Jag antar att hon valde att stanna hemma, när inte jag visste om jag skulle orka träffas...

... Så att jag gick istället omkring i kylan och bara väntade på att tre timmar skulle ha gått, så att jag kunde ta nästa buss hem...(Dumt att åka in på en lördag)..

Jag funderade på att ta en som gick timmen innan. Men då hade jag behövt promenera från trafikplatsen(en halvtimme)... -Och efter att redan ha promenerat i en halvtimme utan att ha ätit någonting under dagen, kände jag inte att jag orkade promenera i kylan på en hal isvägkant i halvmörker och med galna bilförare omkring mig...


Så att jag stannade kvar...

Jag funderade dock länge och tvekande, på ifall jag skulle åtminstone ta en kaffe medans jag väntade...

Jag var inte sugen eller kände något behov av något ätbart... -Men en kaffe.


Jag gick omkring lite. Men eftersom att det var lördag och lunchtid.. -Fann jag ingen framgång i att hitta ett lugnt café... -Och något pressbyråkaffe var jag inte ute efter! Inte idag... Idag ville jag sitta i en mysig miljö och dricka kaffe... -Det hade varit en utmaning i sig. Eftersom att ju mindre man har att göra, desto mer tänker man på omgivningen... Och att då bara dricka kaffe och inte äta...


Men jag gav upp till slut...

Gick tillbaka och satte mig på busstationen och väntade... -Det var nu en timme kvar...

Jag blev kall... -Det började verkligen bli kallt...

Värkande fingertoppar...


Jag gick och köpte mig en kaffe på Pressbyrån istället, ändå...

Satte på musik i mina öron medans jag väntade...


...


Väl hemma...

Jag har kollat en massa "fåtöljer"...


Grejen är den att jag klev upp mitt i natten och kollade upp i taket i vardagsrummet...

Jag hade kommit på att jag ju kunde ha två olika sorters hängande "stolar"... Eftersom att jag hade svårt att avgöra vad som skulle vara skönast att sitta i... -Hängmattan eller hängkorgen...

Och det ska nog funka...

Jag tror att det ska få plats på just de ställen i taket, som jag skulle vilja ha dessa.


Och idag när jag kollade "fåtöljer". Lite olika alternativ och färger på hängmattor. Och lite olika utföranden på korgar.. -Poängsatte jag även de som jag gillade, från ett till tio, i tre kategorier. "Rum(hur bra den passar in till det övriga i rummet)", "utseende(hur snygg jag tycker att den är)" och "komfort(hur bekväm jag tror(tror) att den ska vara)"...

Och även om jag nu, i skrivandets stund.. -Känner lite ångest för att jag ju inte kan veta ifall jag har missat någon "helt perfekt" därute... utan att veta om det.. -Så tror jag att jag har hittat mina två favoriter.

Och jag tror att jag gör mig själv en otjänst om jag fortsätter titta ännu mer.


Nu väntar jag bara på att få skicka tillbaka den fåtölj som aldrig blev min vän, och få pengarna tillbaka.. -Så att jag kan köpa dessa två istället.


...


Annars har jag nog bara sett på tv idag.

Ätit lite yoghurt, och sett på filmen som gick på 4:an... -Dumt att den var i delar... Nu måste jag ju komma ihåg att se den även nästa vecka!


...


Eftersom att mitt busskort hade sista dagen idag, ska jag nu ta en paus och bara stanna hemma i så många dagar som jag känner att jag behöver...

Jag ska ju på julbordet den 21:a... -Men annars...


Och så...

-Det kanske blir lite svårt att orka hålla sig hemma, om jag vill proppa någon dag(kanske lite för ofta)... För att då kommer jag ju att vilja in till stan och handla. -För att slippa "bli dömd" av butikspersonalen här, på grund av vad jag köper och hur ofta..!


... Usch, vad stressad jag blir när jag tänker..!

Nu är det julbordet. Jag har IKEA inplanerad någon gång framöver, med 24åringen... -Sedan blir det födelsedagar på födelsedagar på födelsedagar, i resten av mitt liv!

Det blir familjeträffar och enskilda träffar med syskon och föräldrar...

-Och ja-a... Stress...

ANNONS
Av D - 16 december 2016 23:47

... Egentligen orkar jag inte blogga idag.

Men eftersom att jag inte trivs med att hoppa över en dag helt plötsligt(värsta kaoset!), ska jag se till att åtminstone skriva lite om dagen...


...


Trots gårkvällenes beslut och knappa lättnad över att nu skicka tillbaka fåtöljen istället, har jag ändå haft en del ångest och osäkra känslor inombords, vad gäller det...

Jag menar. Inte så mycket kanske, att den försvinner... -Det är klart. Den var ju snygg, och för korta stunder, bekväm att sitta i... -Utan mest för att jag känner en himla press till att ersätta den med en annan "nu, nu, nu!"...


Jag menar. Jag känner mig spänd. Jag söker ständigt bland bilder och webbshops, efter "den rätta fåtöljen"... -Och jag har svårt att komma fram till vad det är för en slags fåtölj jag söker. Vilken färg jag är ute efter.. Vilket material den ska vara i... Och på vilket sätt den ska stå på... -Hänga, stå... -Hur stor den kan vara...


Och vad jag än söker efter. Hur mycket jag än tittar... Hur många alternativ jag än går igenom...

-Jag tänker fortfarande för mycket för att kunna få fram några äkta känslor som jag litar på... -Den där klara känslan av att "den där är bara såå rätt!"...

... Nej. Ingen självklarhet här...


...


Jag tror att jag vaknade ganska många gånger inatt... Eller rättare sagt, imorse innan jag klev upp...

Men när klockan blev halv tolv, klev jag upp och satte mig framför tv:n för att se på HemTillGården...


Jag hade inte tänkt åka in till stan idag. Men ville gärna göra det...

Grejen var bara att jag inte hade ron till att åka hemifrån förrän mitt beslut om aktivitet genom kommunen, hade kommit... Och jag hoppades starkt på att jag skulle slippa vänta tills efter helgen! -"Hur många dagar kan det ta för ett brev att fraktas tjugo minuter?!"...


... När jag nästan hade gett upp om att det skulle komma idag, kom det iallafall.

Jag blev beviljad aktivitet...

Och jag skulle vilja säga att det känns bra. Underbart.. -"Det var ju det här jag hoppades på!"..


Men förutom att det används flera år gammal information som inte är i närheten av min situation längre.. -Känner jag väl lite grann att det faktum att jag har den hårdaste tiden framför mig, när det gäller att ta mig ut.. -Sänker mig lite grann i den glädje och lättnad som jag annars hade känt...

Nu har jag åter möjligheten att ta mig ut någonstans och slippa hemmavardagen för några timmar... -Men att sedan klara av att ta mig ut... -Det är en annan kamp!


...


Jag ville iallafall åka in till stan idag.

Mycket för att det skulle bli långt att sitta hemma hela dagen och bara glo... -Men också för att jag funderade på att tillåta mig själv att köpa något gott idag...


Ja, jag hade ångest.

Ångest för att jag inte ville tillåta mig själv. Samtidigt som jag verkligen kände cravings för det..!


Jag jiddrade och jiddrade. Fram och tillbaka...

Och sedan, när stressen kom ikapp för att bussen snart skulle gå.. -Bestämde jag mig för att åka iväg till stan ändå, och sedan bestämma mig för ifall jag skulle tillåta eller inte...


Grejen var ju... -Är ju, att ifall jag köper godsaker(eller färdigmat), vill jag inte bara äta lite... Utan jag vill både köpa.. och äta(!) jättemycket!!

Så att därför blev det ett stort krig inom mig... "Jag vill bli av med min propparmage... -Inte göra den större!"...

För att det är ju ett faktum... -Äter man mer än vad man gör av med... -Då går man upp i vikt..!


...


Väl i stan, gick jag in på en butik. Inte den jag tänkte. Utan en nämre...

Kollade om de hade extrapris på det som jag hade tänkt köpa "för att, bara då kan jag tillåta mig själv"...

-Men det hade de inte...


Så att.

Trots gnagande begär inombords, ständigt rullandes i tankarna.. -Möjligheten som finns, men som jag väljer att strypa.. -Gick jag tillbaka till busstationen och väntade på bussen, de tjugo minuter som var kvar...


... När jag väl klev av bussen sedan, gick jag ändå in på affären här i byn och köpte ett kakpaket och en liten påse naturgodis...

-Ja, jag klarade det ett tag. Med sedan stack jag nålen i ballongen...


...


När jag kom hem, räknade jag ut kalorierna. Kom upp med en ny plan för hur jag skulle undvika att hetsäta så att jag går upp i vikt... -Och såg till att jag istället skulle ha chansen att gå ner i vikt...

Och sedan satte jag mig vid tv:n och åt...

Den ena tuggan efter den andra, stoppade jag in i munnen i all världens fart... -Tills det inte fanns något kvar...


... Jag har nervöst och intensivt, kollat olika fåtöljer på nätet...

Intensivt och utan att kunna släppa det ur tanken..

-Oroligt och ångesttungt, sökt efter "den rätta perfekta"...


Jag har även svarat på 28åringens mess som hon skickade igår...

Hon frågade än en gång, ifall jag hade lust att träffa henne i stan imorgon...

Jag menar. Visst. Det händer så mycket just nu och jag känner mig alldeles utmattad och dränerad... -Och även om det kan vara skönt att komma ifrån lite och träffa folk.. -Så är hon så krävande i sig, att jag inte vet om jag kommer att kunna bära ångesten och frustationen, som det ser ut just nu...


Men eftersom att jag inte vill avvisa henne och sedan råka stöta in i henne i stan imorgon(om jag får för mig att åka dit en stund), så sa jag bara att jag inte kunde svara på det...

Så att... Möter jag henne imorgon, kan vi ju passa på att umgås. -Och känner jag att jag behöver vara hemma, så kan jag ju vara det... -Inget bestämt!


...


Jag har sett på film.

Och nu ska jag gå och lägga mig.


Hoppas på att det där j*vla fåtöljdilemmat snart kan lägga sig!

Dumma minne. Dumma reklamannonser. Dumma känsla av bakslag... Och dumma(dumma) envishet...


Det gör mig så nervös och tung...

-Såhär ska det väl inte behöva kännas... att leva ett såpass ändå kravlöst liv..?

... Om det känns såhär nu..(!).. -Hur känns det inte då, när jag väl får mer ansvar i samhället och för andra än mig själv?!

ANNONS
Av D - 16 december 2016 01:42

Jag kanske inte ska tänka så mycket hela tiden. Hjärnan går verkligen i ett, och jag blir både nervös och utmattad...

Men det är bara så svårt att sluta tänka, när man känner att man har saker pågång som aldrig blir uppklarade...


Jag har tagit isär fåtöljen igen och packat ner den i sin kartong...

Och så har jag, hela kvällen sedan jag kom hem, kollat igenom en massa hängstolar...

Ja, det var mammas idé. Att jag kunde kolla dessa som alternativ...


Det kändes helt okej, till en början...

Men ju mer jag kollar, desto segare blir min hjärna.. -Och just nu kan jag inte komma fram till varken det ena eller det andra..

Har ingen aning om vad jag känner att passar i mitt vardagsrum och inte...


Alternativet att vänta och se om jag hittar en annan brun läder/skinn/mocca-liknande fåtölj, finns ju fortfarande...

Och även att finna en hängstol, är ju fortfarande ett alternativ...

Men just nu, orkar jag inte tänka alls...

Så jag kanske bara ska ta en paus ifrån fåtöljer för ett tag... -Och när jag någon gång råkar "springa in i" någonting som jag på en gång, ser som en självklarhet.. -Så köper jag en ny då.


... Nu har jag bestämt mig för att sända tillbaka fåtöljen och ta pengarna tillbaka...

Jag kan nog aldrig, om jag ångrar mig, få den för samma pris igen... -Men den känns bara så tung att bära i sinnet och själen just nu, att jag får vara beredd på att behöva köpa den för dyrare peng om jag skulle ångra mig, istället...

Och det finns ju andra alternativ. Jag har bara inte funnit det än.. -Någonting med den rätta känslan...

Och sålänge som jag tänker såhär mycket och inte kan slappna av, kommer jag inte heller att få någon självklar känsla för ens det mest passande i världen! ... -Så att... Just nu, tror jag inte att det är någon idé att försöka... -Snarare skadligt! Så dåligt som jag mår just nu...


...


Jag minns inte så mycket från gårkvällen -och natten...

Jag minns att jag skickade iväg ett mail(ännu ett!) till fåtöljnissarna. Sammanfattade alla mina tidigare mail. Och bad om snabbt svar "så att jag kunde avsluta detta ärendet"...

Och sedan lyckades jag somna...


... Klockan halv nio, tror jag.. -Ringde reparatören... Han har varit här så många gånger nu, att jag både känner igen honom till namn, röst och utseende!

Han sa att han skulle komma vid tio...


... Jag klev upp strax därefter hans samtal. Flyttade soppåsarna in i badrummet, så att han skulle kunna komma åt bland rören om han behövde...

Och sedan satte jag mig vid tv:n och väntade...


Han kollade rören. Fixade lite grann... Och gick sedan...


...


När reparatören hade gått, började jag fortsätta slå in...

-Nej, det kanske jag inte gjorde. Kan hända att jag duschade först...

Men det är ju skit samma...


Jag har iallafall duschat idag. Och så slog jag in 23åringen födelsedagspresent klart...

Och när klockan väl var dags att gå till bussen "om jag skulle åka", såg jag inte längre någon anledning at inte göra det...

Jag ville inte svika.. "Och det skulle nog vara bra för mig att komma hemifrån lite och få en paus ifrån fåtöljen, lampan, kanalpaketet, aktivitetsbeslutet... Och allt annat som är pågång på hemmaplan just nu"... -Och för att inte förglömma..! -Ätstörningen!


... Så. Jag skrev till mamma. Sa att jag kommer klockan 14.

Och så klädde jag på mig ytterkläderna och gick.


...


När jag kom till mamma, hade mormor bakat paj(säkert hemma hos sig). Och det fanns en bit kvar till mig. Så att den tog jag som frukost.

Sedan var det dags att åka.


... Hemma hos 23årigen och hennes sambo, gick allt förvånansvärt bra.

Julkappen blev inte alls tagen på det sättet som jag förväntade mig att den skulle göra. Fick inte alls känslan av att det var en dum, konstig eller onödig sak att ge...

Utan det var snarare tvärt om. Och det kändes skönt att äntligen få den tyngden ur vägen... -En av alla saker som slår mig gul och blå, borta!


... Vi väntade på middagen. Hon bjöd på lasagne. -Supergott!

Och sedan blev det fika. Tårta och kakor.


...


På hemvägen, pratade mamma och jag. Det var så länge sedan som vi faktiskt har pratat när vi har setts.

Jag har liksom inte känt av hennes intresse på sistone. Och har därför inte velat ens försöka prata av vad som tynger mig, de senaste typ över fem gångerna som vi har setts.


Men idag pratade vi. Vilket var jättebra, eftersom att jag håller på att gå under av allt som händer och inte händer i liv, vardag och hem just nu!


... Och även om jag, vad gäller fåtöljen, fortfarande har ångest och känner mig osäker. Orolig.. -Så känns det ändå som om valet blir lite enklare och mindre tungt(kan vara samma sak), nu när mamma har lagt fram sin sida på det hela, och hjälpt mig tyda mina känslor.


Och jag tror det.

Det är nog bäst att göra sig av med fåtöljen... och antingen söka efter en ny.. eller bra "springa in i en" när tiden är inne...

För att jag känner mig bara för osäker, stressad och pressad just nu... Och det är ju som mamma sa... -Jag behöver ju ingen fåtölj precis just nu...

Jag menar. Jag har ju klarat mig utan att sakna en, i två år... -Så att jag kan nog(om jag lyckas glömma.. Lämna det bakom mig), klara mig ett tag till..! Tills jag finner den självklara rätta!


... Men det blir en utmaning.

Bara att lämna och glömma, blir en utmaning...

Jag måste helt enkelt få annat att tänka på...


... Och på talan om "annat att tänka på..!

Får hoppas att beslutet om aktivitet från kommunen, kommer imorgon... -För att jag behöver verkligen(verkligen!) komma ut..! -Så jag hoppas djupt att hon har beviljat det!


...


Jag tänker för mig själv.. "Hoppas att jag kan gå vidare nu och släppa inredningen för ett tag"...

Och så.. Så fort som jag höjer ögonen mot skärmen, ser jag alla dessa bilder.. -Annonser från de sidor jag har varit inne på.. -Med bilder på... hängstolar!

... -Ja, det lär bli svårt... En ren utmaning..!

Av D - 14 december 2016 23:30

Hela dagen idag, har varit som ett krig... -En vilja åt båda hållen och inget alls...

För att inte svika... Svika mig själv och andra...

För att inte ångra...


... Och jag känner mig såå trött...

Jag vill verkligen inte vara med om det här... Jag önskar att det inte fanns någonting...

Ingenting att bry sig om, att tänka på, känna, eller uppleva...

Jag vill inte känna någon. Inte uppå någonting... Inte vara till lags, varken för mig själv eller andra...


...


Idag vaknade jag klockan halv tolv på dagen...

Jag hade sovit bra, om än oroligt. Och jag hade inte haft problem att somna, heller.. -Vad jag minns...


Jag klev upp. Satte mig vid tv:n... -Iallafall så tror jag att det var det jag gjorde. Men jag orkar inte tänka efter tillräckligt för att kunna minnas...

Men det är ju vad jag gör varje dag.. Så varför inte?


Jag har diskat lite grann.. Eller mycket! -Då det har börjat bubbla upp en massa lödder(kan tänka mig att det är diskmedel) i min slask i köket, när grannen ovanpå diskar...

Det gör mig så nervös och orolig! Som om inte allt annat som gör mig stressad och osäker i vardagen, är tillräckligt..! -Nej, nu ska avloppet igen, bete sig på samma sätt som det gjorde när jag upplevde min skräckupplevelse med översvämningen i köket! -Ni vet, den gången när städfirman städade lägenheten ovanpå?


... Och det. Om inte annat.. -Fick mig att känna en ännu mindre lust till att åka iväg imorgon. Till min syster som firar födelsedag!

Jag menar. Tänk om det blir översvämning medans jag är borta..!


Men jag skickade iväg ett mail till hyresvärden... -Som skickade frågan vidare... Till någon som kontaktade reparatören... -Och denne ska komma.. imorgon..!


Japp. Jag mådde redan jättedåligt över att jag riskerade översvämning i köket, och därför kanske skulle behöva ta hit någon... "Och jag har inte diskat! Orkar inte diska!"..

Det var ju inte bara det att jag inte vill ta in någon annan till mitt stök och äckel... -Utan det var ju också det faktum att det skulle vara omöjligt att fixa översvämningen... -Att reparera det som orsakade den.. -Om det var en massa, massa disk i slasken! ... -Och för att inte tala om hur omöjligt det skulle bli för mig att hinka slaskarna på vatten, om dessa var fulla med disk som låg ivägen..!


... Nej. Så jag fick börja diska...

Jag var inte nöjd. Jag var superstressad och hade ångest...

Mina tankar och känslor inför pressen i att hinna diska klart.. -Varvades med stressen och ångesten i att egentligen behöva duscha och slå in paket, för att kunna åka till syrran imorgon..!


Jag hade ingen som helst ork att duscha...

Att slå in paket fanns inte ro till...

... Och disken... -Det var bara för mycket!


...


Jag blev helt klar med disken. Ja, slarvigt gjort...

Det som jag diskade, är rent. Men vissa saker har jag också bara skyfflat undan... -De saker som bara var smuliga och inte... äckliga, har jag bara skjutit upp mot väggen på diskbänken...

Ytor har jag torkat av lite grann. Så att det inte ser förfärligt ut..!


Jag började även slå in 23åringens present... Men har inte blivit klar. Då jag inte har något presentpapper, utan bara julpapper...

Jag skrev dock till mamma, att jag inte vet ifall jag kommer... Men att jag är hos dem strax innan de åker(ska åka med dem) "om jag mår bättre imorgon"...


Jag kan fortfarande inte komma fram till ifall jag ska åka...

Reparatören kommer hit imorgon, och ska kolla rören i köket... -Men han klarar sig nog själv, dock...

Jag har varken duschat eller slagit in hennes paket...

Och jag känner bara att jag har svårt att orka...


Men samtidigt vill jag inte svika...

Jag hade lovat att komma. Flera gånger...

Och även för min egen skull, att jag inte tillåter mig själv missa så många sådana här "familjeaktiviteter"... -Sådant som alla andra i familjen upplever...


... Men jag känner mig så pressad...

Och att tänka på hennes födelsedagsfirande, får mig också att tänka på julbordet med övernattning den 21:a...

-Hennes present får mig att tänka på mammas present(som jag ännu inte köpt), som får mig att tänka på alla andras kommande födelsedagar!


Krav och förväntningar. Krav och förväntningar...

Och jag kan bara se alla dessa firanden och sociala aktiviteter framför mig. Som krockar ihop till en tjock knöl... -Och jag kan inte borra mig igenom den! .. Eller ta mig förbi...


...


Annars har jag...

-Ja. Trots mitt förbud till att proppa, har jag idag, gått till affären och köpt mat. Mat som var på erbjudande. -Färdigmat...


Jag borde inte göra så. För att det innebär att jag äter på grund av stress och ångest. Istället för på grund av hunger...

Men jag tror inte att jag kan äta på grund av hunger, längre...

Jag kan bara äta på grund av ångest, stress, osäkerhet... eller lust... -Begär. Behov... -Och därför tappar jag också kontrollen...

Jag har inga måltider. Jag har ett ständigt ätande, om någonting jag vill ha, finns åtkomligt...

... Det är mer utav ett tvång, än varken lust eller fysiskt behov..!


...


Jag har gråtit. Jag har skrivit... Och jag har haft lite ångest för fåtöljen.. -Men inte i närheten av lika mycket som tidigare dagar! ... Jag vet inte om jag vill ha den. Men jag orkar inte heller tänka på den mer... -Får se hur morgondagen blir...


...


Imorgon ringer klockan vid halv tio.

Jag vet ju inte när reparatören tänker ringa eller komma... -Och jag måste tömma skåpet under diskhon, innan dess...

Och så måste jag ju hinna duscha och sådär innan jag ska ta bussen till mina föräldrar, om jag bestämmer mig för att åka imorgon...

Av D - 12 december 2016 22:58

... Jag pillar sönder mig i ansiktet... Och jag fortsätter att pilla...

Jag äter fastän jag är varken hungrig eller sugen... Och jag fortsätter att äta...

Ångesten och stressen.. -Osäkerheten, kommer som svallande attacker lite då och då...


... Men samtidigt så mår jag lite bättre nu...

Lite bättre än vad jag gjorde igår.. Dagen innan det... och dagarna innan det...

... Vem kunde tro att fåtöljen som nästan tagit livet av mig(överdrivet), nu skulle stå på sin rätta plats i vardagsrummet.. och vara älskad?! -Med bara den vanliga "det här är nytt, osäkert och jobbigt-ångesten" kvar.?!


...


Ja-a...


Inatt kunde jag knappt sova alls...

Jag gick och la mig med noll hopp om att få somna in i lugn och ro...

Satte på musik på mobilen. YouTube... -Och la mig för att vila...


Klockan kvart i fyra på morgonen, utan att ha fått en blund, bestämde jag mig för att kliva upp igen...

Egentligen hade jag inte någon som helst ork.. Men jag orkade inte heller ligga kvar och bara vrida och vända på mig. Med alla dessa gnagande tankar i huvudet...


Jag låg framför tv:n och försökte koppla av, fram till klockan kvart över fem... Och sedan gick jag och la mig igen...


...


Jag lyckades somna till slut, men sov väldigt oroligt och lätt... -Sådär så att man är halvt vaken...

-Och vaknade sedan...

Ja, det är luddigt, det där. Eftersom att jag var halvvaken hela natten. Men den var väl runt halv nio när jag kollade klockan första gången...


... Igår hade jag bestämt mig för att verkligen börja ta tag i min vardag. I hushållssysslorna och i ätandet...

Jag hade gjort upp ett enkelt schema med "hur många gånger per vecka, månad" och så vidare...

Och för att få det att verkligen fungera, ville jag komma upp med ett belöningssystem. Så att jag får motivation till att verkligen... vilja...


Och det är där det tryter.

Det är svårt att komma upp med en bra motivation. En bra belöning för mina ansträngningar och framgångar.. -När det inte finns någonting här i livet, som jag vill ha och ser fram emot. Det finns ingenting kul eller för mig kärt, som jag inte samtidigt mår dåligt av att ägna mig åt...


... -Så att, det sprack.


Idag när jag hade fått svar om fåtöljen när jag vaknade, sprack det. Lika direkt och hastigt som jag fick för mig att satsa från första början... Lika starkt som jag för några timmar, kände att jag skulle satsa stark.. -Förvann den motivationen på grund av hur sjukt jobbigt allt är just nu.. Och hur stort behovet av att äta upp och svälja ångesten, är...

-Och utan någon passande belöning. Motivation.. -Orkade jag helt enkelt inte vilja det längre. -Inte just nu...


... Så att jag tog fram alla godsaker igen. Började vräka och äta. Där jag satt vid tv:n...


Jag svarade på fåtöljnissans mail. Där hon hade skrivit att jag antingen kunde skicka tillbaka den och få en ny, eller behålla den och få 30% rabatt på den...

... Just då, var jag inte intresserad av att behålla den. Och blev stressad för att jag inte visste om det ens var något alternativ längre, att få pengarna tillbaka och skicka iväg fåtöljen...


...


Till lunchtid, kom posten. Då fick jag beslutet om aktivitetersättning från försäkringskassan.. -Som jag hade bett om, då MinKontaktPåKommunen hade frågat om det för att kunna slutföra min ansökan om aktivitet via dem...


... Så att...

När klockan blev runt två.. -Eftersom att den tidigare bussen precis hade åkt.. -Gick jag iväg till bussen...

Skulle lämna av beslutet till kommunen. Så att hon så snabbt som möjligt, kunde skriva klart beslutet om aktivitet...


Jag funderade lite, på vägen dit.. -Om hur jag skulle lämna in det. Om de skulle ha något brevinkast.. Brevlåda.. -Eller om jag skulle vara tvungen att lämna det i luckan...


-Det fanns en brevlåda. Inomhus. Men ändå lättillgänglig...

Jag lämnade brevet.. och gick sedan direkt till busstationen, för att ta första bästa buss hem igen...


... På vägen dit, messade 19åringen. Frågade hur det var...

Jag svarade henne inte med detsamma... Men när jag väl kom till busstationen, kände jag mig ändå tvungen att åtminstone svara kort...


... När jag sitter där och väntar i kylan, kommer 16åringen till busstationen. Han var påväg hem från skolan...

Så att. Trots att jag tycker att det är jobbigt att vara social vissa gånger, hade jag nu sällskap i de tjugo minuter som jag skulle vänta...

-Det var inte så jobbigt. Och även om det var svårt ibland, att veta vad man ska säga, kändes det rätt så naturligt och avslappnat...

Det var helt okej. Och faktiskt positivt.


...


Väl hemma...

Jag minns inte riktigt. Men jag satte mig nog vid tv:n och åt mer godsaker...

Proppade utan lust eller egentligt fysiskt behov...


... Och sedan. Någonstans där i timmarna, fick jag för mig att jag åtminstone måste klara av att få ihop den där fåtöljen "för att veta vad det är jag gör mig av med och går miste om"...

Att få det där mailet imorse, fick mig ju att åter börja tänka... -Om jag nu någonsin hade slutat! ... -Och jag mådde rätt så dåligt av det..

-Jag behövde veta vad jag hade framför mig...


... Så att. Jag tog halvt motvilligt, fram den där fåtöljen ur kartongen... för sjuttioelfte gången sedan jag fick hem den..! ... Och så började jag för tredje eller fjärde gången, försöka få ihop den så att jag får se hur den ser ut!


... Det tog tid. Det var tungt. Hårt... Och jag blev väldigt frustrerad.. -Bröt två naglar under byggandets och stretchandets gång...

Men till slut fick jag äntligen ihop den! ... Inte på det sätt som jag hade velat... -Den kändes instabil och enkel... Och jag kände bara att jag ville rätta till den hela tiden... -Känna på den om den var ranglig.. -varje gång efter att jag hade suttit i den...


Men den satt ihop. Den såg ut som en fåtölj/stol...

Och jag fick äntligen svar på mina frågetecken... -Skulle den vara bekväm att sitta i? Och hur skulle den se ut på plats?


... Jag menar. Jag hade ju bestämt mig för att skicka fåtöljen tillbaka. Eftersom att den gjorde mig så illa...

Och ångesten och osäkerheten lever ju fortfarande kvar. Trots att jag har fallit pladask in i förälskelse med den där stolen..! -Den är skön att sitta i. Den har precis rätt nyans, färg och storlek för mitt varagsrum..! -Och min dagliga ångest och osäkerhet i att ha bestämt att göra mig av med den.. -Saknaden som jag kände inombords...

-Den måste ju bara ha betytt att jag skulle ha den kvar! Att den hör hemma här...


Jag menar. Jag känner en viss ångest. Ångest över hur bra den där fåtöljen egentligen kommer att hålla ihop... Ångest över att den är trasig i skinnet... Ångest över hur den står i lägenheten... Ångest över hur mycket jag kommer att vilja sitta i den...

-Men. Att behålla den, känns nu självklart. Den hör hemma här. Jag sitter bra i den... Dess utseende är mer än perfekt..! ... Och att inte behålla någonting som jag har blivit så förälskad i.. -och kanske chansa på en annan(!)... -Det känns bara idiotiskt!


... Nej, nu har jag bara "detta är nytt och ovant-ångesten" kvar... -Och den får jag ju leva med de första dagarna eller veckorna, oavsett! ... -I det faktumet spelar det ingen roll vad det är jag tillför till liv, hem och vardag..!

Men jag hoppas att nyheten lägger sig snart... -Den där stolen har tagit alldeles för mycket av min energi nu...


...


Nu väntar jag bara på beslutet från kommunen(och svaret från kanalpaketet, svaret från fåtöljen..).. -Hoppas på att inte få den väg som jag har det minsta lilla hopp om, blockerad för mig...


Och så har jag 23åringens 24årsfirande på torsdag... -Så att jag ska väl försöka orka slå in hennes present, och duscha innan dess!

... Och sedan. Någon dag i veckan, bör jag även köpa present till mamma...


-Men av att bara tänka på allt, blir det för mycket!

En dag i taget... -Blir allt en enda gröt, så får det så vara..! Jag orkar inte kräva av mig själv, någonting som jag inte orkar uppnå, just nu...

Av D - 11 december 2016 20:58

... Det går som en kall stråle genom hela själen... -Som sedan slutar i en varm och tung klump...


Man tillåts liksom inte gå vidare. Glömma...

Så fort som jag har börjat släppa ångesten och funderingarna.. Osäkerheten.. -Iallafall för en stund.. -Så påminns man någonstans ifrån...


Jag kan ju inte skylla på någon annan för att jag kan se min taklampa på köksgolvet.. -Att den stör mig för att jag ännu inte vet hur det kommer att gå att sätta upp den.. Hur den kommer att se ut.. Eller hur jag kommer att tycka om den...

-Inte heller för fåtöljen som ligger nedpackad i sin kartong i hallen, så redo att skickas iväg igen, som bara möjligt..(!)...

Jag kan inte beskylla någon annan än mig själv för att jag är osäker på mina val och lätt fixerar vid det nya som tillkommer liv, hem och vardag... -Att jag har svårt att vänja mig och ta in...


... Men.

Det som jag själv inte kan kontrollera. Dessa ständigt uppoppande påminnelser.. Som drar igång den ångest och osäkerhet.. -De funderingaqr som kanske äntligen har lagt sig.. Tagit en paus... Eller precis är påväg att lägga sig..!

Dessa små bilder på sådant som man har köpt.. -Förslag på saker "som man kanske också gillar"... -Reklambilder från de webbsidor som man har handlat på.. Eller kanske bara besökt..!


Det är ju skitjobbigt..!

Jag har liksom väldigt svårt att gå vidare från den där fåtöljen som nu bestämt ska tillbaka till stället som jag köpte den ifrån...

Jag har jättesvårt att stå fast vid mitt beslut utan att fundera... Utan att ständigt och återkommande känna att "det kanske inte finns någon som jag någonsin skulle kunna tycka att passar in bättre eller alls"...

-Och att då, så fort som man har en paus i sin ångest och svallande osäkerhet.. -Sitt ältande.. -Bli attackerad av en bild på just den fåtöljen, i flera olika utföranden och färger..(!).. Plus lite andra saker som "man kanske också gillar"..! -Det blir ju helt otroligt jobbigt! Påfrestande för både sinne och själ...


Varje gång jag ser dessa bilder, går en kall stråle upp genom ryggen och in i själen.. -För att sekunderna senare, lägga sig som en varm och tung klump i bröstet... I själen...

Och jag blir alldeles varm av stress och ångest...


... Det är inte så jättejobbigt och inte alls så dramatiskt...

Men det känns samtidigt så onödigt att ständigt återuppta denna osäkerhet och ångest.. -Dessa frågetecken och funderingar.. som är en del i den känsla man har av att vilja gå och lägga sig någonstans där det är mörkt. Dra ett täcke över huvudet och sedan sluta ögonen för gott...

-När det är en del i att känna att "det helt enkelt inte är värt det"...


...


Ja-a...

Val och beslut är inte min starka sida...

Att göra för många förändringar i vardag, hem och liv... -Att det händer för mycket på en och samma gång...

-Nej, det är inte mina starka sidor...

Och ändå är jag så himla expert på att vara helt apatisk till livet.. -Att låta det inte hända ett skit i flera veckor.. -För att sedan helt plötsligt få ett ryck och göra allt på en gång!


Och att det är juletider nu.. -Att det är många högtiderliga aktiviteter på gång..

-Hopslaget med att jag har många syskon och föräldrar(bara två, såklart) som ska fylla år, tätt och jämnt...

Och att dessutom de flesta i min familj, förutom jag själv, ser någonting kul eller betydelsefullt i alla dessa högtider och födelsedagar... -Och tycker om att träffas och umgås då och då...


-Nej, den sociala pressen blir också för tung att bära, periodvis.. -För det mesta, faktiskt...

Det är snarare en regel än undantag, att jag tycker att det blir för mycket... -Och mer utav ett undantag att jag ser fram emot att träffas.. -Ber om att få träffas.. Utan att känna en uns av ångest eller press vid något tillfälle innan...


Men sedan så trivs man ju och har rätt så kul när man väl träffas...

Men att ha det framför sig. Att ha det inplanerat... -Eller att ännu värre, ha det sagt men inte "när"(!)...

-Det känns jobbigt... Och allra helst om det är väldigt många som har nämnt eller planerat in något umgänge under en och samma period..!


...


Inatt...

Jag tror att jag satt uppe rätt så sent. Men jag minns inte...

Jag minns inte mycket alls av gårnatten...


Men jag minns iallafall att jag, innan jag somnade, skrev ett mail till de som jag köper kanalpaketet från...

-Eftersom att jag drabbades av en "akut ångest" över att det nog inte alls skulle lösa sig på rätt sätt med att byta ner mig till det mindre paketet..(!)... -Jag klarar ju inte av telefonsamtal, "och de anser att det krävs för att undvika missförstånd!"...

Men jag litar inte på dem. Jag litar inte på att de kommer att ge mig det jag vill ha.. Och att de inte kommer att villa bort mig och göra mig förvirrad..!

-Jag trivs mycket bättre i text. Så att jag, efter min förmåga, kan i lugn och ro, förklara mig och ställa frågor.. -Som de sedan, så tydligt och utförligt de bara kan, kan svara på... -Vartefter jag kan ställa följdfrågor och försäkra mig om att jag verkligen har förstått.. -Och att de verkligen är med på noterna!


-Nej, för mig... -För mig, passar mailet bättre än telefonen.. -På alla sätt och vis..!


Nej, jag litar inte på dem...

Det här känns som att hoppa från en klippa och hoppas att det någonstans där nedan molnen, finns någonting mjukt att landa på...


...


Jag mailade iallafall dem. Förklarade mig och sa att jag bara vill att de hjälper mig byta ner mig...

-Och sedan somnade jag.


... Jag vaknade sedan av att jag fick mail.. -Eller så var det av 23åringens mess... -Jag minns inte vilket som kom först...

Klockan var halv tolv... Och jag fick en chock av hur sent jag vaknade för första gången på bra länge!

Men kanske inte så konstigt heller. Eftersom att jag bara sov i kanske fyra timmar natten innan, och jag har haft det väldigt jobbigt i några veckor nu...


... Dagen började som vanligt, framför tv:n...

Men jag bestämde mig ganska så direkt, för att ta bussen in till stan idag... -Jag ville proppa.

Ja. Än en gång, ville jag proppa. Vräka i godis... -Fastän jag inte borde... Fastän jag egentligen inte vill...


-Men det skulle bli sista gången(som om)... Och när det var slut, skulle jag börja äta efter schemat igen.. -Och godisköp skulle vara förbjudna!


...


Jag gick iväg till bussen.. -Kände mig lite smått stressad. Då jag ville hinna se klart på SåMycketBättre -reprisen.. -Samtidigt som jag behövde gå innan den tog slut, för att hinna till bussen..!


Jag började klä på mig och göra mig klar, samtidigt som jag med både öron och ögon, försökte hålla så mycket koncentration som möjligt på tv:n...


Väl vid bussen, blev jag lite stressad och orolig..

Jag skulle ha en halvtimme på mig, från att bussen anlände till busstationen och fram tills jag skulle ta bussen hem igen.. -För att några andra bussar gick typ inte.. Såhär en söndag...

-Och nu skulle bussen bli sen..! Vilket kunde innebära att jag fick ännu kortare tid på mig att hinna till och från affären, och handla!


... Jag funderade på att vända hem igen istället, och strunta i att åka iväg och handla...

Men eftersom att jag inte ville handla på butiken här i byn "då jag köpte en massa godis igår!"(som jag vräkte i mig för att slippa äta något mer sedan)(samma sak varje gång..).. -Och jag hade ett såå starkt propparbehov(!).. -Bestämde jag mig för att ändå chansa.. -Chansa på att jag skulle hinna...


... Bussen blev inte så jättesen... Och jag hann både gå till affären.. Fundera under stress, vad jag skulle köpa.. -Och sedan gå tillbaka igen och stå och vänta i tio minuter!


...


Väl hemma igen...

Jag började såklart proppa på godis, rätt så per omgående.

-Godis, kakor, baguette.. Ja-a... You name it!


... Och förutom det, har det blivit tv.

Jag har tittat lite på bloggarna som jag brukade följa...


...


Och där tog det stopp...

Undrar om det var något mer...


Jag vet att jag har känt mig stressad för 23åringens 24årsfirande, och för julbordet den 21:a...

Jag vet att jag har ältat fåtöljen, lite smått...

Jag vet att propparfrågan har varit en svidande tanke idag.. -Att jag känner att jag proppar för ofta och att jag bara vill återta kontrollen igen...

.. Att jag kanske skulle skaffa hund...


... Ja. Och så har jag kollat efter träningsredskap! Då jag tänkte att kanske ett rullband av något slag, skulle göra att jag mår lite bättre... Att ätandet går enklare. Att jag känner mig piggare och friare... -Och att inte hela mitt liv går ut på att ständigt och återkommande proppa på en massa godsaker som inte ens längre kan kännas goda i mitt sinne..! Jag vill liksom inte ha dem. Är inte sugen på dem.. -Och långt ifrån hungrig! ... -Jag har helt enkelt bara ett behov av att vräka i mig för kung och fosterland.. -Tills det inte längre finns plats!!


... Och ja-a...

Jag kan ju säga att det är tur att träningsredskap inte tar så mycket plats i sine och själ för tillfället...

-För att. Eftersom att jag har varit inne på webbsidor och kollat, ploppar dessa bilder av reklam upp överallt! ... Överallt!


...


Ehm.. ja-a... Det var nog iallafall allt!

Av D - 10 december 2016 23:57

... Det blir nog ett rätt så kort inlägg idag. Bara för att hålla det igång...

Jag är jättetrött... Tung i sinnet... Orolig i själen...

-Och jag känner mig bara helt upp och ner...


...


Jag satt uppe till tidigt imorse... Den var väl runt halv fyra, kanske fyra.. -Innan jag gick och la mig...

Hade svårt att släppa alla tankar... -Allra helst den där fåtöljen som inte blev rätt!

... Jag satt uppe till tidig morgon, och kollade bilder på google, i hopp om att lyckas stöta in i en ny fåtölj som skulle kännas sådär "helt rätt"...


... Sedan tror jag att jag satte mig vid tv:n en stund. För att koppla av... -Så att jag sedan skulle kunna sova...

Jag åt säkert ännu mer.. -Fastän jag inte var hungrig...

Gick och la mig när jag tröttnade.. -Inte med hopp om att kunna sova... Men jag orkade verkligen inte fortsätta på samma dag längre!


... Vaknade sedan vid åtta-niotiden, kanske...

Klev upp...


...


Jag minns inte riktigt hur dagen började...

Men jag vet att jag har legat och halvsovit på soffan halva dagen. Med musik på datorn och tv:n på låg volym...


Jag minns även att jag länge, satt här vid datorn och kollade igenom fåtöljer efter fåtöljer efter fåtöljer...

-Och att jag började oroa mig över huruvida jag egentligen kommer att kunna få igenom att skicka tillbaka fåtöljen och få pengarna tillbaka... -Kan de ens föra tillbaka dem?!

-Och ältandet och osäkerheten i om jag ens skulle någonsin vilja ha en annan fåtölj än en sådan som jag hade tänkt mig, fortsatte gnaga inom mig...


Osäkerheten...

-Ja, för att jag vet inte...

Jag känner en viss kärek till just den designen.. -Det utförandet...

... Men samtidigt känns det som att jag söker någonting annat...


...


Jag har iallafall, efter att ha halvsovit i soffan.. -Diskat ett par tallrikar, koppar och skålar...

-Det är väldigt mycket kvar att diska.. Och ännu mer kvar att göra i hushållet i det stora hela..!

-Men en liten bit iallafall...


... Sedan så har jag...

-Jag råkade snappa upp ångesten i taklampan som ligger på köksgolvet just nu...

Jag började fixera mig ordentligt. Sprang fram och tillbaka mellan lampan och soffan...

Satt på golvet i hallen och stirrade in på lampan där den låg på köksgolvet...

Jag lyfte upp delar av den och la ner dem igen.. -Vred och vände på dem...

-Funderade. Gnagde och ältade...


... Jag drack lite likör. Två små glas...

Jag har ätit en hel del, fastän jag inte har varit varken hungrig eller sugen...

-Och jag känner bara att jag inte alls vill vara med längre...

Jag längtar bort... Jag vill sluta ögonen... -Somna...

Slippa... -Aldrig vakna igen...


...


Jag känner mig stressad inför 23åringens 24årsfirande på torsdag. Stressad över förväntningarna på mig... Över att ge henne en present som jag känner mig mäkta osäker på...

Jag känner mig pressad i att behöva umgås.. Prata och skratta...

-Över att slita mig hemifrån när jag har så himla mycket att tänka på..(!).


Lika stressad över julbordet som jag och min familj ska på den 21:a...

-Där vi ska övernatta en natt på B&B eller hotell...


... Och jag vill bara slippa...

Jag vill inte boka in några fler sociala aktiviteter eller umgängen...

Jag vill bara vara hemma... -Att saker slutar hända...


Jag vill inte beställa hem någonting mer...

Vill inte göra några fler förändringar i vardagen...

-Och inte ens den nya lampan, orkar jag se till att få upphängd, nu.. -Jag har inte den psykiska och emotionella styrkan, för tillfället..!


... Jag orkar inte med att beta av vardagssysslorna... -Ligger efter med precis allt...

... Och när det gäller ätandet, känns det hela som en tung och grumlig.. mardröm! ... -Jag vet inte vad jag håller på med, längre!


... Jag vill sova...

Jag vill slappna av...

Och jag vill bara slippa! ...

-Fly...


...


Förövrigt så har jag bara sett på tv...

Ätit.

Skrivit lite grann..


... Och så kokade jag lite broccoli och mixade till en soppa...


... Nu ska jag nog gå och lägga mig... -Somna ifrån den mardröm som jag upplever, för ett tag...

Av D - 8 december 2016 22:59

... Jag känner mig så pressad. Så stressad.. -Jag sitter och gråter...

Byxorna är blöta vid knäskålarna, av tårar... Ärmsluten på tröjärmarna, likaså... -Och inte heller huvudkudden min, har kommit undan. Då jag kramade den så hårt mot mitt ansikte...


... Jag känner mig stressad. Det händer för mycket...

Det ligger för många förväntningar i luften, från mig själv och från alla andra... -Och jag känner mig så orolig för att svika. Att såra... -Eller att bara inte vara bra nog...

-Rädd att andra ska tycka att jag tänker fel om "det eller det"... Och att "det ju är självklart"...


... Jag känner mig stressad inför alla sammankomster med familjen... Av att ha nära och kära att ställa upp för... -Att svika eller "felbehandla"...

Och att jag samtidigt har svårt att orka hantera livet, så fort som jag "gör någonting"... -Att kontakten med andra människor, ibland inte alls fungerar...

Och att jag inte får vardagen att gå ihop... -Att den känns meningslös.. Och livet likgiltigt...


...


... Jag vill bara proppa nu...

Jag vill äta tills det inte får plats en smula till...

Sedan vill jag spy upp allt igen, och gå och lägga mig... -Krypa upp i ett mörkt och ensamt hörn... Blunda hårt... -Och sedan hoppas på att aldrig behöva se verkligheten igen...


Jag orkar inte vara...

Inte när jag känner mig såhär skör...

Inte när allt känns så stökigt och rangligt... -När balansen i både sinne och själ, är såpass dålig att jag ständigt håller på att ramla av "vad det nu är jag befinner mig på"..!


... Hade jag varit helt ensam, hade jag kanske kunnat slappna av..

-Kanske inte.. För att inredningen min.. och allt annat som rör mitt eget liv.. -Hade ju fortfarande varit en stressfaktor... -Men jag hade iallafall bara haft mina egna tankar och känslor.. -Mina egna förväntningar att leva upp till...


...


Igår proppade jag.

Ordentligt proppade jag...

Kunde inte sova till natten... -Lyssnade på musik och klev sedan upp igen... -Åt lite till...

-Proppade fastän jag inte var varken sugen eller hungrig...


När klockan blev morgon, gick jag och la mig igen...

-Lyckades somna en stund... Och klev sedan upp vid tiotiden, som vanligt...


Jag åt igen... -Ännu mer..!

Och jag såg på tv...

-Väntade för att se om min leverans skulle komma.. -Taklampan...


Och sedan. Om än sent, mailade försäkringskassan. Och...

-Ja, det blev ju inte så mycket till möte. Inte så mycket till planering...

-Hon nämnde vården. Men sade sedan att vi kunde höras av igen på mailen, under år 2017. Och att jag skulle höra av mig om något förändrades.. -Om jag fick en aktivitet beviljad.. Eller något annat stöd...


... När klockan blev två, gick jag iväg till bussen. Fastän jag borde ha väntat ett par timmar till.. -Ifall att leveransen av min taklampa skulle komma!


Jag hatar verkligen att det är så tyst! Att jag inte får någon info om vad som händer..!
Jag har ingen aning om när den tänker anlända. Jag har ingen aning om ifall de kommer att höra av sig innan de kommer..! -Eller om jag kommer att missa dem för att de inte gör det!


... Och samma sak med mitt kanalpaket.. -Utbudet...

-Jag får inte heller där, kontakt! .. -Nu när jag ska byta ner mig...

"Ska det vara så svårt?!"...


...


Jag klev av bussen vid tidigare busshållsplats... -Promenerade i några minuter. Säkert en timme...

Sedan väntade jag på pappa. Gick långsamt, runt och runt.. -Vid och i gallerian...


När pappa äntligen kom, skulle han till bibblan först.

Han skulle även till Willys. Men det kunde han ta efter att vi hade hämtat ut mitt paket...


Paketet var mindre än vad vi hade trott. Det var inte så jätteotympligt.. Och inte heller speciellt tungt.. -Trots att den innehöll en fåtölj..! -Stolsliknande sak...


... -Så att jag sa till pappa att jag kunde ta den på bussen istället. Om han bara skjutsade mig till busstationen...

-Det var en och en halv timme att vänta. Då jag missade den bussen jag hade tänkt ta om paketet skulle visa sig vara görbart att ta med på bussen...


Men jag bestämde mig för att ändå vänta...

Det kändes lite larvigt att låta pappa skjutsa hem mig.. -Åka hela den biten.. -När paketet ändå var så lätt att få med sig...


...


Det blev kallt efter ett tag...

Jag hade tänkt kliva på en tidigare buss. Men då kliva av vid trafikplatsen(eftersom att denna inte gick ända hit)...

-Men jag bestämde mig för att vänta, istället. Då det skulle kännas farligt att gå med en stor kartong i famnen, på en kolsvart väg med hastigt körande bilar.. -Och med bara några reflexer på sig..!


... Väl hemma, bestämde jag mig iallafall för att äta lite till... -Igen!

Jag var inte hungrig... Men jag känner mig...

-Ja-a...


... Sedan så kollade jag presenter.

Kände att jag behövde hitta någonting till mamma. Eftersom att jag har köpt någonting till 23åringen... -Och de fyller ju nästan samtidigt! ...

Hade inte varit snällt att bortse från att ge den ena en gåva, när man ger den andra...


... Men då blev jag osäker på om den ena ska känna sig mindre värd på grund av "vad!" jag ger, istället...

-Och jag blir så trött... -På ångesten. På osäkerheten... På den låga självkänslan...

-Jag känner mig aldrig bra nog...


...


När jag tittar framåt.. -Känner jag bara att jag inte kommer att orka...

Jag kommer inte att orka allas förväntningar, i år efter år efter år... Dag efter dag.. efter dag...

Jag kommer inte att orka ställa upp och umgås...

Jag kommer inte att orka med ätstörningen.. -Att leva ett meningslöst liv...

Jag kommer inte att orka med att känna att jag borde, måste eller behöver göra "det, det eller det"... -Men inte orkar.. eller känner ro till det...

-Kommer inte att orka leva i ett kaos... -Inte i flera, flera år till...


... Och därför...

-Därför vill jag blunda. Glömma... -Aldrig vända tillbaka... -Aldrig kika ut ur mitt lilla mörka skrymsle...


... Men det är nu...

Det är nu som jag känner såhär...

-Men vilken dag som helst, kan jag för en stund, känna helt annorlunda...


Jag orkar bara inte, just nu...

Det är för mycket på en gång...

-Och jag vill bort...


...


Nu ska jag proppa... och gå och lägga mig, tror jag...

... Det beror på när jag ska börja med svälten igen... -För att jag tänker inte proppa mer nu, om jag ska fortsätta proppa i flera dagar till..!

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se