Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Sociala känslor & sammanhang

Av D - 5 juli 2016 17:05

... När man har ätit dagens alla måltider... och man känner "Hur ska jag orka enda till imorgon nu?"...

Lite sådär uppgivet... Och timmarna känns som ett långt och segt snöre. Ett elastiskt snöre, tungt att dra i...


...


Jag glömde att blogga i söndags. Kom på det först när jag hade gått och lagt mig. Och orkade då inte kliva upp igen för att knäppa på tangenterna i närmare en timme... Japp, såpass lång tid tar de, Dessa inlägg av känslor och tankar. Av intryck och visioner...


... Igår å andra sidan, var jag för trött... Kroppsligt slut... Med känningar i bröstet... En hel del tvivel i sinnet... En lite lätt gnagande oro...

Och en jag som mindre än något annat, orkade sitta upp vid datorn och låta fingrarna vibrera vid en blogg som jag tidigare glömde bort...


Jag låg mest i soffan. I sängen. Nerbäddad.

Jag lyssnade på musik. Låg på hallgolvet och stirrade rakt upp i taket...

Ja. Energin, helt enkelt. Och uppgiven som jag var, kände jag mig såå nära att vilja kontakta någon som kunde få det att sluta. Jag ville hellre vara död "än såhär trött"... Det var känslan.


...


Jag vet inte hur bra det kommer att gå att sammanfatta veckan som varit, nu när det redan har gått ett par dagar på den nya veckan...

Men jag ska försöka...


... Förra veckan var det ju tänkt att jag som vanligt skulle ladda om mitt busskort.. Och därmed gå med på ännu en omgång i att tvinga iväg mig själv till stan en gång om dagen "för att utnyttja busskortet till fullo"...

Men jag orkade inte. Jag skulle aldrig orka åka in en gång varje dag... nu när jag har så lite energi.. och får mindre och mindre...


... Så jag började räkna på ett annat system. Så att jag fortfarande ska kunna åka in någon gång i veckan för att handla mat på någon av de större butikerna...

Jag började räkna. Gjorde iordning ett slags schema på hur många gånger jag skulle kunna åka in... Och så bestämde jag mig för att fylla på ett annat busskort. Ett kort som det dras pengar ifrån varje gång istället... Även om jag tycker att det är väldigt jobbigt och obekvämt att då behöva säga vart jag ska varje gång...


...


I onsdags åkte jag sedan in till affären för att köpa det där snackset och godiset till pappas 50årsfest, som jag hade varit så orolig och nervös för... För vad jag skulle köpa. Hur mycket... Och för hur färskt godiset skulle vara...

Ja, helt enkelt med en känsla av att vara otillräcklig och svika de personer som räknar med mig...


... Men det gick bra...

Efteråt. På vägen därifrån.. -Gick jag med blandade känslor och tankar. Ett nervöst tvivel om ifall jag köpte för mycket. För många av samma sort... Ifall jag bara borde ta med mig en del...

En samtidigt känsla av att jag hade varit för snål... Att jag kanske borde ha köpt mer av "det eller det"... Och "valde jag rätt snacks?" ... "Kunde jag ha gjort bättre?"...


...


I torsdags var det dags.

Mamma hade ordnat så att jag kunde komma dit tidigare, utan att pappa skulle undra vad jag gjorde där...

Och hela förmiddagen...


...


... Eller vi börjar här...

Jag sov ingenting under natten. Kunde helt enkelt inte koppla av. Somna.

På dagen före, hade jag fixat med packning. Förberett så att allt var lätthanterligt dagen efter... Och jag hade målat mina naglar...


Det var naglarna som gjorde att jag inte kunde koppla av...

De stank lack. De kändes fortfarande lite kladdiga... och ömtåliga... Och jag låg bara på helspänn hela natten...


Klev upp tidigt. Såg på tv. Drack kaffe och åt en liten chokladbit...

Såklart inte helt överrens med mig själv.. Eftersom att det inte var dags för någon måltid. Och jag äter ju väldigt strikt nu...

Men "idag skulle ju ändå bli en fel dag"... Så det var okej...


...


Väl hos mina föräldrar, fick jag min efterlängtade ostsmörgås med en kopp kaffe. Jag älskar att äta lunch tillsammans med dem! Och förutom det, älskar jag ännu mer att få äta på ett mer fritt sätt än vad jag "kan" göra härhemma...


... Jag fick slänga av mig lite av min ångest och oro över hur stor och krävande "den här festen" verkar bli. Och jag fick mina känslor besvarade av mamma, som även hon, tycktes känna att det blev lite för mycket..

Det är ju syrran min. 24åringen, som besitter den största entusiasmen för att ordna fester och firanden av olika sak.


...


Det blev inte fullt lika jobbigt och stort som jag hade befarat. Det krävdes inte så mycket av mig... och de saker jag ändå hjälpte till med, var enkla saker. Och väldigt självklara.

Så ingen direkt känsla av att det finns en massa gömda krav i dagen...


... Det blev inte heller särskilt mycket folk. Mina syskon och färäldrar. Och så mormor och mammas morbror.

Så det var rätt lugnt.


Jag var inte alltför trött. Och det blev inte precis som jag trodde, att jag skulle sitta och bara längta hem. Se fram emot att det skulle vara över...


... Matmässigt...

Jag åt.

Jag tog det lugnt. Då jag inte ville vara med om nattillamåendet sedan... Som då kändes oundvikligt ändå...


...


Efter festen, var jag rätt nöjd ändå, med hur mycket jag åt...

Visst. Det var mer än vanligt. Såklart. "Vad är inte mer än vanligt när man äter som jag gör?"...


... Men när jag kom hem, mådde jag inte bra...

Det var liksom... rutinerna som hade tagits ifrån mig under dagen. Den kontroll som jag alltid hade haft, som jag nu helt plötsligt för en dag, hade släppt på...

Och som vanligt, blir jag då osäker på hur jag ska fortsätta dagen när jag kommer hem...


... Så. Jag proppade.

För första gången på flera veckor, åt jag nu hejdlöst. Bara för ätandets skull... Och planerade då att svälta lite extra hårt... Ja, ännu mer extra än vad jag redan hade planerat "efter 50årsfesten"...


... Dagen efter, började jag sedan med det där knappa näringsintaget. Mådde dåligt. Kände mig svag... Och sötmaberoende(!)...

... Och till kvällen, kom jag bara fram till.. "Jag svälter ju ändå. Det enda jag gör genom att strypa intaget ännu mer i några dagar, är att skynda mig mer mot den död som jag redan är påväg mot...


... Och vare sig det var en ursäkt för att få äta.. eller ett förnuft som faktiskt talade, så tillät jag mig själv att äta de sista kalorierna för dagen... De kalorier som jag normalt sätt tillåter mig själv...

... Och eftersom att detta var godis och choklad. Godis och choklad... -Kände jag bara att jag behövde ta mig en promenad "efter all energi"...


Jag gick ut. Promenerade. Och funderade...

Jag kände mig rätt så uppåt ändå... Kände att jag ville sluta äta godis. Ja, i större mängder. Jag skulle börja laga mat från grunden. Baka mitt eget bröd... Och helt enkelt bli mer hälsosam...

Och ja. Godiset. Det skulle jag fortsätta med. Men bara i en munsbit efter middagen...


Efter ett gnagande funderande under hela promenaden, kände jag att jag behövde skriva ner planen och försöka få rätsida på vad jag egentligen ville. Hur  jag skulle lägga upp det... Ja, men vilken planen egentligen var... För att det kändes rörigt...


...


Jag tror att jag har lagat mat en gång sedan jag skrev sist. Men jag minns inte...

Har jag det, så blev det iallafall ett storkok...


... Annars har det varit tv... Tv, tv, tv...

Och lite snabba tittar på datorn...


... Och idag är jag helt enkelt...

Jag tvivlar...


... Det här är hunger. Det är ont i kroppen... Det är djupa dalar och kotiga benberg...

Och jag är trött...

Det är en väg mot döden. Det är ett liv som inte betyder någonting... En själ som inte har varit lycklig på år och dagar... Och ett sinne som inte heller kan se någon förändring...


Det är ett jag som, även fast jag inte orkar mer, inte kan tänka mig att ta steget mot en förändring...

Ett jag som inte vågar lita på mig själv. Inte på omvärlden... Och inte på livet i sig...

Som mer än gärna vill  ge sitt liv mening. Kärlek... Glädje... Men som inte varken vågar eller orkar få det att ske...

Som sitter fast på ett rullband som sakta men konstant för mig närmre... slutet...


... Och ja...

Jag har funderat på att svänga... Men svaret varje gång... "Nej"... Jag kan överväga det... Men det ser inte ut som om det någonsin kommer att bli en möjlig väg för mig...

Smärtsamt. Japp. Läskigt... Jodå.


...


God natt med er <3


 

Av D - 26 juni 2016 15:36

... Jag har slut på ork.

Nu orkar jag inte mer. Varken fysiskt, psykiskt eller emotionellt...

Jag är helt utpumpad. Slut... Kvävd... Och hela den här veckan har bestått i studsande tvivel...


...


Jag har varit hemma hela veckan... Tror att jag åkte in till stan en gång i tisdags. För att som vanligt, ta en kort promenad... Eller vad jag nu gjorde... Kanske satt jag bara ut tiden också... Jag minns inte riktigt...


... Men i tisdags gick mitt busskort ut. Och jag bestämde mig för att ta en paus. En semester ifrån dessa tvång att åka iväg för att "utnyttja mitt busskort"...

Det blir ju nästan aldrig av, att jag bara tillåter mig själv att stanna hemma. Eftersom att jag alltid finner någon anledning till att ladda om busskortet igen... Att jag är uttråkad. Rastlös... Otålig... Eller att jag har något ärende i stan...


... Men jag kände att jag behövde en semester. Och har nu inte fyllt på mitt busskort igen. Vilket jag däremot måste göra nu till veckan... Då ju pappa fyller år. Överraskningsfesten ska äga rum... Och så måste jag handla inför den...


...


Att det ska kännas som en semester, att slippa åka in till stan för en kort promenad och sedan ta nästa buss hem igen... Det säger ju rätt så mycket om hur lite energi jag har just nu...


Och förutom brist på energi, är jag också väldigt stressad... Stressad inför pappas fest. Inför all press och osäkerhet jag känner inför den..

Att inte kunna äta. Att äta för mycket... Att inte veta hur mycket jag ska äta...

Att inte veta hur jag kommer att känna efteråt... Hur jag kommer att må...

... Och att orka vara social. Hjälpa till... Att veta utan att någon säger till en, vart jag behövs och när...


...


Jag har tvivlat en hel del på vad jag gör. På vart min kropp är påväg...

Jag har varit orolig för att snart tappa kontrollen över mig själv. Att få plötsliga krampanfall... som senare kan leda till hjärnskador... "-Och då verkligen mista all kontroll!"...


Jag har funnit mig själv i att drömma. Att önska...

Att nästan... hoppas...

Samtidigt som jag, hur mycket jag än försöker, inte kan se mig själv i en annan situation än vad jag är i nu... I ett annat liv... Med en annan känsla inombords... och ett annat sätt att hantera allt på...


Jag kan inte se...

Det finns inte i min världsbild, att jag skulle kunna bli lycklig... Komma längre i livet, med mig själv, än vart jag är nu...

Att jag någonsin skulle kunna vända håll och sluta skada mig själv på det här sättet...


... "Och ju längre jag fortsätter på den väg jag nu vandrar... Desto närmare döden tar jag mig"...

Så är det. Det är sanningen...

För att. På det sättet som jag äter nu, förlorar jag alltid mer näring än vad jag drar i mig... Vare sig jag ligger raklång på soffan och blundar hela dagarna.. -Eller promenerar, tvättar, städar och lagar mat..!


-Jag kommer att gå ner i vikt... Och fortsätta med det!

"Och när kroppen inte längre hittar någonting att ta av... -Vart kommer den då att börja gnaga efter energi?"...


... Jag har legat där i sängen om natten. Stirrat rakt ut... Och bara...

Jag har sökt efter det rätta stället att lägga mina olika kroppsdelar på... Utan att dessa ska röra vid varandra. Då bara känslan av mina hårda kotor och djupa dalar i kroppen, gör mig orolig...


... Japp. Orolig...

Och ändå. Fastän jag ligger där och tänker på min familj. På att det inte gör någonting för mig om jag dör. "Bara jag slipper rädsla, panik och smärta".. Men att min familj finns. Och jag vill inte lämna dem...

Trots att jag vet att livet kan ge mer...


-Så kan jag inte vända håll... Jag vågar inte... För att jag kan inte se...

Jag kan inte tro. Inte någonstans. -Att det kan bli bättre. Att jag kan må bra. Skratta och le i daglig bacis...

Jag kan inte se mig själv lycklig. Med kärlek i vardagen...

Se mig själv utan ångest. Utan stress... Och utan all denna osäkerhet... Och de alltför höga, ibland orealistiska kraven...


... Och...

Jag kan inte se hur jag någonsin skulle kunna leva utan den trygghet som jag finner i att skada mig själv... Att krama om min själ allthårdare för varje dag, med min kontroll som medel...

... Inte... Inte när det funkar så bra... När det jag med stor sannolikhet möter om jag vänder håll, inte funkar i närheten av lika bra. Ger mig i närheten av lika mycket tillbaka...


... Men trots det, har jag funderat.

Jag har några gånger, under veckans gång, funderat...

... Ja. På att vända håll... helt enkelt...


...


Jag har varit orolig för att inte orka mig iväg till festen...

Orolig för att inte orka mig iväg till affären(för att handla till festen)...

Jag har varit orolig för att jag av någon anledning, ska behöva åka flera gånger till affären... Och inte orka det...


Jag har ältat det faktum att... Hur jag än äter på den där festen, kommer ångesten, illamåendet och viktuppgången att vara ett faktum...

Och när den dagen väl har passerat, kommer oundvikligen flera sådana dagar till... Med tiden...


... Jag har känt mig pressad och stressad. Då jag har mat i frysen, som behöver tillagas.

Stressad och pressad. Ångesttung. Då jag nästan inte har några matlådor kvar att äta av... Och att jag egentligen inte orkar laga mat...


Jag har haft ångest och känt mig nere, för att jag ju egentligen älskar att laga mat. "Och nu orkar jag varken handla mat eller laga mat"...

Och jag har känt mig nästintill explosionsfärdig. Då stöket i min lägenhet. De dammiga, håriga, grusiga, sandiga... Kladdiga, skitiga.. golven.. -De smutsiga bänkytorna och borden...

All disk som jag inte orkar ta hand om... Tvätten som behöver tvättas... Det kladdiga handfatet i badrummet...


... Ja, och jag orkar ingenting. Helt enkelt...

Jag önskar bara att allting kunde försvinna. Gå upp i rök...


-Trots det, fortsätter jag planera måltider. För att det måste göras. "Mat ligger och blir dålig. Gammal"...

Och trots min brist på ork. Min totala brist på framtidstro... Eller ens någon framtid(!)... -Kan jag fortfarande på något sätt se... vad livet hade kunnat innebära. Innehålla... Vara...


... Och ibland.. -Även om jag oftast är för stressad för att kunna njuta av någonting alls... -Känner jag mig fortfarande rätt så lätt inombords. Glad.. Trots att jag bara sitter hemma. Ensam, hela dagarna...

... Och likt som när jag nästan gräver ner mig under golvet när jag känner att jag stressar ner varenda tugga "utan att smaka"... -Blir jag sådär, nästan flygande glad när jag känner att jag riktigt njöt.. och att det "inte hade kunnat vara bättre"...


...


Veckan har varit tråkig. Lång... Och jag har knappt gått utanför dörren...

Den har handlat mycket om att ladda hjärnan för att ta steget mot att laga ny mat...


... Och idag gjorde jag det...

Men matlagning innebär stress... Det innebär ångest och stök...

Och det innebär en jag som har armar och ben både högt och lågt.. Medans hjärnan håller på att dela sig i miljoner små kläggiga bitar. Samtidigt som hjärtat försöker slå sig ut genom bröstet...


Och det innebär en eftervarande stress och ångest. En tung och rörig känsla inombords, som får mig att inte kunna koppla av för någonting sedan...

Inte förrän allt har landat inom mig. Alla intryck.

Inte förrän maten har lagts undan. Alla rester som inte blev tillagade, undanskyfflade någonstans...

Inte förrän all disk och skräp. Allt kladd har tagits omhand...


... Och viktigast av allt...

Inte förrän jag har lyckats acceptera "hur, vad och varför"...

Hur reslutatet blev. Vad som ledde mig till reslutatet...

Förrän jag har lyckats komma fram till vad det egentligen var för resutat jag ville ha... Och om det som blev, blev bra eller dåligt...


Ja-a...

Inte förrän jag har landat ordentligt och lämnat dagens matlagning bakom mig...


...


Därför blev det, efter veckans stress och press. Ångest inför att laga mat alls. -Också stress, press och ångest av att ha lagat maten...

Vilket ledde till någonting som ger mycket ångest och misslyckandekänslor... -Ett stressätande utan att smaka, till nästa måltid.. "För att det är omöjligt att äta långsamt och njuta, när man känner såhär inombords"... Det går inte...


Skriva, skriva, skriva...

Och ingen som helst ro till att varken se på tv, lyssna på musik, promenera... -Eller ta hand om köket... som jag egentligen borde göra!


Ingen ro till någonting...

Och jag vill bara bort. Ha ett avslut...

Det här livet duger inte... Och nästa vecka... -Stress... Resten av livet... -Meningslöst.. -Stress... -"Hur länge har jag egentligen kvar?"...


... Men jag kan inte vända håll... Jag vet inte hur...

Och det är det värsta...


...


Okej. Något mer om den här veckan?


... Nej jag tror inte det...

Så god natt med er <3


 

Av D - 19 juni 2016 19:31

...


Skuldkänslor. Dåligt samvete. Ångest...

Svaghet. Trötthet... Oro...

... Bekvämlighet...

Svart...


...


Den här veckan. Idag. Nu...


I skrivandets stund, väger hjärtat tungt. Huvudet likaså... Som om hjärnan försöker tränga sig igenom huden... Hjärtat pressa sig ner i golvet...

Jag vill explodera. Lätta på trycket...


Jag är trött. Kroppsligt. Utmattad, psykiskt...

Och helgens sociala interaktion... Den är lika oönskad nu efteråt, som jag trodde att den skulle bli, innan...


Alltså, jag uppskattar min syster. Älskar min syster... Vill varken svika eller såra henne... Jag vill vara till lags. Får lätt skuldkänslor...


Men jag känner mig väldigt pressad... Och min egentliga vilja... Det egentliga behov jag känner, är att bara bli lämnad ifred. Inte behöva prata... Inte behöva skratta eller le... Vill inte behöva känna att jag vill vara till lags. Ställa upp...

Och aldrig igen vill jag ställa upp på någonting. Ge vika för mitt egen ångest... för att pleasa någon annan...


...


Men jag börjar från början.


... Den här veckan har i största del bestått i ångest och oro över pappas kommande 50årsfest som vi ska ordna till honom som en överraskning...

Jag har känt att den kommer att bli stor. Alldeles för stor. Att kraven och de "gömda" förväntningarna som denna sätter på mig, kommer att vara för tunga för att hantera... Att, att behöva vara social. Se folk. Prata med folk... Att bara finnas där och le... -Att det kommer att kännas för stressigt och rörigt för att orkas med...

Att hjälpa till med fixet före. Städet efter... Att veta vad som förväntas av mig, när... Och att hela tiden känna att man gör fel. Tittar åt fel håll... Eller till och med, är i vägen... Bara genom att "vara där"...

... Att festen kanske inte alls blev så bra som de mer exalterade familjemedlemmarna önskade den att bli... Och att det kanske kunde bero på mig... På vad jag gjorde.. eller aldrig gjorde...


... Och vikten. Hälsan... Den psykiska orken...

"Vart kommer jag att befinna mig om två veckor, rent fysiskt?"..

Jag går ner i vikt. Fortfarande i samma takt som innan... Och frågan ifall jag ens kommer att orka mig utanför hemmet. Bort till bussen...


... -Det är ingen självklarhet, nu när jag orkar röra mig mindre och mindre. Ligger i soffan mer och mer...

Nu när jag börjar bäva mig inför att ta den där femminuterspromenaden hem från bussen, redan tio minuter innan bussen stannar... "För att jag är såå trött... Såå orkeslös"...

Nu när jag ibland bara blir sittandes i en och en halv timme. Väntandes på bussen... För att jag, när jag kliver av, inte orkar flytta mig från busstationen... Väntar bara på nästa tillbaka hem...


... Jag har oroat mig en del över vart jag är påväg. Inte så mycket för min egen skull... Men för mina föräldrars. Mina syskons skull... För att svika dem. Oroa dem...

Jag har känt ett behov utav att prata med någon om det. Bara dela det med någon annan... Att höra någon säga "Det är ingen fara. Du kommer att klara dig"...


Jag vet att inte så är fallet. Att det här beteendet inte alls är något som man "klarar sig" med...

Men jag vill höra det ändå.

Jag vill inte ändra på någonting. Inte ramla ner i samma grop av krig igen. Med alla dessa huggande pirayor som jag inte kan ta mig ifrån. Inte nu när jag har tagit mig upp. Lagt mig tryggt på plats... i ett skadligt, men ack så bekvämt läge...


... Men jag vill dela det med någon. Jag vill känna trygghet på alla plan. På det fysiska planet... Slippa "rädslan" för framtida hjärnskador... Slippa hoppas på att döden kommer före alla slags bestående men...

Och jag vill vara säker på att jag aldrig behöver svika dem som står mig närmast... De människor som jag dock knappt träffar... Men som jag när jag väl träffar dem, känner mig väldigt trygg med... Att jag aldrig tvingas svika och såra... -Göra livet svårt för de människor som behöver mig i livet för att må bra i själen...


... Och jag vill vara där... för pappa på hans enda femtioårsfest... Femtioårsdag...

Och för allt i världen, inte tynga dem genom att säga att ätstörningen har eskalerat... Oroa dem när de ska njuta som mest...


...


Annars har jag promenerat lite grann denna vecka. Inte lika mycket som tidigare. Då kroppen har blivit så trött... Men lite grann...

Jag har fortsatt äta tre gånger om dagen, efter schema. Men beslutsångesten vad gäller "vad", "när" och "varför", har varit lite större. Tyngre... Och jag har bara känt för att strunta i att äta vissa gånger. Eftersom att jag inte kan komma fram till "något självklart val"...


...


Och så hörde 27åringen av sig.

Hon messade mig en gång. Messade mig igen... Och en gång till...

Hon ville träffas. Gärna sova här...


Men eftersom att jag har ett sådant komplicerat förhållande till mat just nu. Och en sådan stökig och smutsig lägenhet. En brist på ork.. Och ingen ro till social kontakt.. -Kändes det som att en övernattning inte var optimal...


Jag svarade till slut att vi kunde träffas i stan och gå på en långfika "Jag bjuder, såklart :D". Promenera omkring lite.. "Och sedan ta en passande buss hem"...

Det tyckte hon att passade bra...


Jag spenderade den kommande tiden på att fundera över det hela. Hur jag skulle lägga upp ätandet...

Och förlikade mig vid tanken... Tanken att det då inte skulle bli att äta efter schemat just den dagen. Igår alltså.


...


Jag vaknar alltid väldigt tidigt nuför tiden. Mycket tidigare än vad jag önskar...

Och även igår var en sådan dag...


Jag vaknade vid sex på morgonen. Klev då upp och tog ett bad. En dusch. "Då kan jag sitta utan keps på fiket"...


... Vi möttes sedan på bussen...


...


Okej. Väl där.

Syrran klippte sig hos frisören... Sedan gick vi(jag, med tunga steg) runt i butikerna en stund...

För att sedan äntligen(enligt mig) gå på fik. Åt chokladtårta och drack kaffe...


... Jag vet inte hur mycket jag vill prata om. Berätta om hur jag kände för min syster den dagen(eller idag)...

Men det kanske kommer upp en del...


... Vi gick iallafall vidare sedan. Då...


...


Äsch, jag orkar inte.

Har ingen direkt energi till att berätta vad vi gjorde, in i detalj...


Det blev iallafall en hel del promenerande. Middag som jag mådde väldigt dåligt över.

En mix av beslutsångest, prestationsångest... Dåligt samvete... Osäkerhet... Och en smått irritation för att syster förväntar sig saker och "tigger" av mig hela tiden... Antagligen för att jag är för snäll och hatar att säga nej... Men hon vet ju samtidigt att jag erbjuder när jag känner för det. Och det borde vara en självklarhet att när jag har erbjudit vissa saker under dagen, och hon har antytt flera gånger vad hon vill ha(utöver det), och jag inte har gett något gensvar... -Att jag inte har något lust att köpa "det, det eller det" till henne... Allra helst inte när jag redan står för precis allt vi gör och köper när vi träffas..


... Men nog om det.

Vi gick iallafall på bio. Spontant...

Och sedan så övertalade hon mig att få komma hem och sova hos mig ändå...


Jag var orolig. Hade ångest... Och jag var inte särskilt övertygad om att jag skulle kunna få någonting alls att fungera "med besök hemma"...

Jag kunde inte se hur jag skulle kunna äta. Hur hon skulle kunna äta...

Och egentligen ville jag bara hem och vila. Slipa på mitt matschema... Och sedan fortsätta bäva mig inför nästa sociala sammanhang... "pappas femtioårsfest!"...


... Men jag kunde inte säga nej hur många gånger som helst... Inte för att mina nej var raka nej. För att då hade hon ju åkt hem...

Men jag tycker inte om att känna mig elak genom att avvisa någon som inte förstår... ens när jag har berättat för henne utan och innan, vilka problemen är och hur jag känner...


...


Väl hemma hos mig, har hon hållit på och petat på mig... Vilket berodde på oro för min vikt och hälsa. Vilket jag kan förstå...

Jag har haft ångest. Tyckt att det har varit obehagligt... Och känt mig både dum och onödig...


Jag har haft skuldkänslor jämt emot henne. Då hon inte har fått någon vidare mat. Någonting att äta... Känt mig överkörd av henne. Då hon har "tiggt" efter saker.. Och förväntat sig dessa... Trots att jag själv inte kände möjlighet av själv njuta av samma sak(hon fick ju såklart äta. Jag syftar mer på "vad")...


... Och efter en hel del vinkar ifrån hennes sida... Kände jag ju till slut att vi såklart behöver äta något...

... Samtidigt som stressen i att ha besök och känna hennes förväntningar på mig, gjorde att besluts-och prestationsångesten blev för stor för att vilja alls...

Det gick inte att äta.


... Så att...

Idag fick hon åka hem, abdrupt(heter det så?)... Be sin sambo att komma och hämta henne...

Min hjärna behöver vila. Mitt hjärta behövde lätta... Och jag... Jag behövde vara ifred för att lugna ner mig ordentligt och få tid att koncentrera mig i ätandet. Landa igen...


...


Och nu. Ja, nu har jag ätit.


Jag har fortfarande ångest. Känner mig tung... Och att ha ätit alls, känna bara... förjävligt, rätt ut sagt..!

Vad jag har ätit. Att jag har ätit... Och att jag inte har ätit mer...

Att behöva fortsätta äta. Att fortsätta svika. Att sitta fast...

... Ja, att livet ser ut som det gör...


... Hur jag känner i kroppen. Tyngden på min hjärna... Sanden i mitt hjärta..

Röran. Stöket... Inombords och i lägenheten...

Hur allt hade kunnat se ut. Hur helgen blev... Vad jag gjorde och inte gjorde... Det jag sa... Det hon vet..


Ja, allt känns fel. Tungt. Svart.

Just nu...


Men det beror ju mycket på det jag gör mot mig själv. På svälten...

Likt väl som svälten beror på hur livet ser ut. Hur jag hanterar det. Mig själv...


...


... Jag är inte nöjd. Tillfreds...

Och jag vill bara gå och lägga mig nu. Vila. Sova...

Må bättre imorgon när jag vaknar.


God natt med er <3


 

Av D - 12 juni 2016 19:05

... Hmm. Veckan som varit...

 

Rent fysiskt, har det varit jobbigt... Jobbigare än vad det har varit tidigare...

Men det är ju inte så konstigt. Jag väger ju mindre nu, än vad jag någonsin gjort i vuxen ålder...

Jag har en grövre undervikt nu än vad jag någonsin har varit med om tidigare...

 

Och trots det, finns det både saker som jag behöver promenera till och från...

.. Och en då och då, återkommande ångest och oro som gör att "ytterligare en promenad" blir "nödvändig"... Ett illa måste...

 

Och jag känner det, när jag promenerar.

Jag har blivit tröttare. Svagare... Och att gå långsamt, är snarare en regel än bekvämlighet för lugn och frid...

 

Jag orkar liksom inte gå snabbt, längre. Inte i regel, iallafall...

Det är ju klart. Vissa gånger går det. Vissa gånger, känner jag mig bara lite extra pigg, av ingen(i min kännedom) speciell anledning...

 

... Jag går fortfarande ner i vikt. Och nu har jag nått en siffra som jag tidigare inte befunnit mig på. Vilket har lagt till lite extra oro, rädsla och ångest, till min redan lite lätt sviktande själ...

Men jag håller i mig. Och än sålänge är detta fortfarande den tryggaste situationen jag har befunnit mig i, sedan jag nådde vuxen ålder och självständighet...

 

...

 

Och på talan om självständighet, tåls det väl att nämnas också...

För första gången på flera, flera år, känner jag nu inget som helst behov av alla dessa kontakter(myndigheter och liknande) som jag tvingade mig på i början...

Det beror antagligen på att jag nu har släppt alla förväntningar och framtidsförhoppningar... Jag har släppt alla mina viljor, och krav på livet... På vardagen...

Ja, jag har nu släppt taget om att vilja förändra min vardag. Mig själv... Och att ta mig någonstans i livet...

... Om livskvaliteten...

 

... Och nu tillåter jag bara mig själv att vara uppslukad av min ätstörning... Accepterar vardagen som den ser ut. Livet som det är...

Och även om hjärtat isar till ibland.. När jag kommer att tänka på att jag inte har många år i livet... "och slösar bort det såhär..!" ..-Så är maten... Inköpen av mat... Planerandet så att jag slipper slänga mat... Och att diska.. -Det enda som jag orkar med i vardagen... Det enda jag får plats med i psyke och själ... "Om jag inte ska tryckas under jord... Gå upp i rök... Sippra ut till ingenting.. Som en pöl på golvet... Explodera..!" ...

 

... Det är inte nyttigt... Och jag vet inte ifall det är positivt eller negtivt att jag nu har tagit avstånd ifrån alla mina tidigare kontakter som jag tjatade på och vände mig till då och då...

Men kriget inombords är bra mycket mindre nu. Så att... Ja, jag antar att jag inte känner av behovet på samma sätt längre...

 

...

 

Annars denna vecka..?

 

Jag har blivit såpass trött. Slut... -Att jag nu inte lägger lika mycket(om någon alls) energi på att köpa mat... Jag prioriterar annorlunda. Lever på vad jag har hemma(i princip)...

 

... Och diskningen...

Den blir lite lidande. Lite grann...

Vissa dagar blir den stående till nästa. Även om jag inte tycker om det...

 

Jag ligger mycket på soffan... Väntar på nästa måltid...

Äter...

 

Jag går till datorn och kollar vad som går på tv...

Planerar för måltider. Räknar lite grann...

Och ligger sedan på soffan igen...

Dokumenterar... Förbereder måltider...

Väntar, väntar, väntar...

 

... Och sedan när jag äntligen är tillräckligt trött för att kunna sova, gör jag mig klar och går och lägger mig...

Ibland kliver jag upp igen...

Vaknar "alldels för tidigt"... Försöker ligga kvar så länge som möjligt... Men kliver alltid upp "för tidigt" ändå...

 

Jag drar ut så länge som möjligt på varje måltid. Men känner hur jag blir mer och mer släpphänt. Viker mer och mer för min otålighet...

Men å andra sidan "Om jag vaknar tidigare och tidigare, borde jag väl också kunna flytta på måltiderna mer och mer..?"...

 

... Ja. Och så åker jag fortfarande en bussresa till stan och tillbaka på vardagarna.

Både för att utnyttja busskortet som jag betalar varje månad... Och för att förkorta dagarna lite grann... Njuta av lugnet som en bussresa(utan för mycket folk) ger mig...

 

...

 

Ja. Något annat för denna vecka...

 

Tungt fokus har legat vid allt som borde göras härhemma...

Matsoporna som måste ut. Retursopor som också behöver ut...

Allt som jag borde köpa. Planerar att köpa. Till lägenheten...

Och sovrummet som måste städas från kartonger, och packas upp klart...

Med mera, med mera, med mera...

 

Och ingenting blir gjort. Ingenting orkar jag med...

Jag kollar på saker att köpa, lite då och då... Men så mycket längre kommer jag inte. För att jag orkar inte ta beslut. Orkar inte prioritera vad jag bör köpa först. Räkna på vad som borde vänta "för att det kostar mycket"... Och vad jag borde köpa "trots att det är lite dyrt"...

Orkar inte räkna på hur många av dessa saker jag har råd med "på en och samma gång"...

 

...

 

Idag har jag iallafall duschat för första gången på nästan två veckor. Badat. Ett varmt bad.

Det var uppfriskande...

 

... Och nu måste jag se till att få diskat. För att förenkla morgondagens måltider...

Jag diskade nämligen aldrig igår. Alldeles för trött... Eller så var det för mycket på tv... Minns inte riktigt :P

 

... Borde även föra över alla siffror från diverse kvitton, till budgeten... Var ett tag sedan, nu.

 

...

 

Med det sagt, tror jag att det får räcka.

Finns säkert mycket mer att berätta...

Men jag tror att jag ska gå vidare med kvällen nu. Försöka avverka åtminstone en del av disken...

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 5 juni 2016 22:30

Hmmm...

Den här veckan... Vad har den här veckan handlat om?

 

... Jag vet inte hur det här inlägget kommer att sluta. Bli. Eller om det ens kommer att publiceras.

För att jag känner mig lite... off, idag...

Jag är... ängslig... Tjock i skallen...

Jag är osäker. Förvirrad... Kluven... Och jag känner av en uns av prestationsångest. Generell.. Allmän... ångest...

 

Jag har ont i skuldrorna. Båda två. Men mest den högra...

Som med det mesta andra med min kropp... Min hud.. -Är det den högra sidan som blir drabbad...

Idag gäller det mina sår. Dessa smärtsamma, lockande skrovliga sår.. som jag bara pillar upp, om och om igen...

 

Och det gör ont. Det gör ont...

Men trots smärta. Så ju mer dessa lockar på mig, desto oftare är mina fingrar där...

Och ju mer stressad jag känner mig... Ju mer tankar jag har i huvudet. Gnagande retliga. Nervösa... -Desto mer intensivt låter jag dem blöda...

 

...

 

Men nog om mina smärtande skuldror...

 

Dagarna handlar fortfarande om ätandet. Om inköp... Om erbjudanden och rabatter...

De handlar om prioriteringar. Om beslut och om prestationer...

Det handlar om kilokalorier... Om vikt och om en hel del matematik...

Om planerande och om dokumenterande...

 

Jag känner mig nöjd, trygg och tillfreds... För att sedan få ett, två... och ytterligare tre problem att lösa. Beslut att komma fram till...

 

Och vare sig allting går min väg eller helt fel, kan jag inte känna mig helt hemma... För att... det som är rätt, är på samma gång fel... Och det som är fel, kan inte vara mer rätt... för mig...

 

... Ibland är jag modig. Framåt... Blir nöjd, stor. Glad...

Ibland vill jag bara krypa ihop i ett mörkt hörn. Blunda... Få ett avslut...

 

Ibland säger mig känslan att jag är på helt rätt ställe. Och att jag är tillfreds med tillvaron...

Medans medvetenheten talar om för mig att jag är påväg mot... döden...

Att jag är ensam... Livet meningslöst...

Det säger mig att jag skulle kunnat ha så mycket mer. Livskvalitet. Glädje... Lite lycka och gemenskap...

Att livet kommer att hinna ta slut "innan jag har öppnat ögonen och börjat leva"...

 

...

 

I veckan har jag fått veta att vi ska fira pappa i slutet av denna månad... Någonting som jag hade fått höra tidigare. Men som jag, eftersom att jag inte skrev upp det, hade hunnit glömma bort.

 

Vi ska fira hans femtioårsdag. En överraskningsfest. Och jag ska stå för godis och snacks...

Jag brukar ha svårt för sådant. På grund av prestationsångest. Och jag brukar bli väldigt orolig. Nervös... Få ångest av bara tanken på den press som en sådan "förtroendeuppgift" ska ge mig...

 

Men idag är inte det problemet.

Det känns inte så jobbigt. För att jag har växt. Jag känner att jag har växt...

"Det jag gör får bli bra, helt enkelt". "Det är ju bara godis"...

 

... Utan idag handlar det mer om...

Jag rasar i vikt. Eller jag vet inte om "rasar" är rätt ord. Men jag fortsätter gå ner...

Och visst. Jag kan ha stora kläder på mig. Så inga problem med att de ska märka hur "bra" min självsvält funkar nu...

 

Utan det handlar snarare om... För det första, ångest. Det handlar om att jag för en dag, ska kunna tillåta mig själv att frångå kostschemat. Att jag för en dag, ska våga släppa på kontrollen. Vända håll...

Det handlar om att för en dag, både kunna tillåta sig själv att gå upp i vikt. Backa ett steg i "framgången", för att sedan återgå till vardagen...

 

Men det handlar främst(och allra främst) om att möta vad som sedan på natten, kommer... Som garanterat kommer att tillfalla(är det ett ord?) mig...

Det handlar om smärtan. Om illamåendet efter att än en gång ha chockat kroppen med mer näring än vad den är van vid. Än vad den har fått på bra länge. Att må illa. Att nervöst sitta och gunga mitt i natten, på badrumsgolvet... För att till slut lyckas få i sig lite vatten... och stilla den värsta upprördheten i magen...

 

Jag vet inte om jag är redo att möta det. Inte något av det...

... Men för min pappas skull. För familjens.. Mina syskons skull...

Jag vill göra det... Jag behöver göra det..!

 

...

 

Förutom det...

Vad har hänt denna veckan?

 

... Jag har väl iallafall promenerat lite grann...

Jag har suttit ute i solen...

Handlat...

 

Jag har som vanligt, räknat... Räknat, räknat och räknat. Planerat...

Jag har dokumenterat...

Skrivit lite grann...

 

...

 

Jag har inte diskat ännu idag...

Och för första gången på bra länge, tänker jag inte ens börja...

För att jag är slut. Känner av för mycket ångest och ängslan...

 

Och disken är så knapp idag. Så att... kanske mår jag bättre imorgon. Och då får jag väl ta det dubbla...

 

...

 

Jag tror att jag har pumpat den här veckan tillräckligt nu. Och om inte, har jag glömt något. Och det minns jag inte...

 

Så att, jag säger god natt nu.

God natt med er <3

 

 

Av D - 29 maj 2016 20:41

... Veckan som varit, i en kort sammanfattning...


"Att inte känna mig tillräckligt svag, har gjort mig orolig...

Så nu har jag kämpat mig till svagheten och smärtan igen"...


...


Och nu. Till den långa versionen.


... Den här veckan har bestått i långa promenader. I kroppslig styrka. En ständig oro...

Och i en stressad hjärnkamp för att orka få saker att gå ihop...


...


Jag tror att...

Om jag nu börjar i en ände av det hela...

Om jag börjar med vikten. Med trötthet... Och min "oroande pigghet"...


... Jag tror att det hade att göra med min kvinnlighet...

Att det var den, den här veckan, som låg bakom källan till oro...


... Det är vad jag har intalat mig själv iallafall...


...


... Efter att jag skrev det senaste inlägget, om min viktnedgång..

Ja, förra söndagen..

-Så hade jag i måndags, gått upp fyra hekto igen(!)...


Jag konstaterade att det inte kunde bero på hur mycket jag hade ätit "eftersom att jag behöver överäta ganska så rejält, för att komma upp så mycket över en natt"...

Utan att det snarare måste ha berott på den kvinnliga cykeln...


Det vill säga. Att...


Ja, egentligen vet jag inte...

Men jag vet att menstruationen har hoppat över två gånger nu... Så att den är inte längre "bara sen"...

-Och att den skulle ha kommit just i början av denna veckan...


... Men till saken...


Fastän att jag visste att det inte berodde på "mitt allför knappa kaloriintag", att jag hade gått upp i vikt över en natt, blev jag stressad. Jag blev orolig och ångesttung...

Och jag konstaterade bara att "jag behöver promenera"...


Jag behövde en promenad.

.. Nästa dag... behövde jag en promenad...

Och dagen efter det... Ja, en promenad.


... Men jag var ju inte trött...

Inte sådär lidande trött och hungrig som jag tidigare vecka, hade varit...


Nej, jag var pigg... Kände inte av svälten alls. "Fastän jag åt som jag brukade"...


Och det här gjorde mig ju inte lugnare, precis...

... Nej, att jag var pigg. Opåverkad...

Det gjorde bara oron större...


... Men jag fortsatte promenera...

Och till slutet av veckan. De senaste dagarna, har jag åter varit trött. Slut... Och hungrig...

Och med det, kom tryggheten. Kontrollkänslan...


Och trots en del smärta, kände jag mig tillfreds igen...


...


Förutom det, har jag gått på fik i veckan. Ensam.

Jag åt chokladtårta och drack Latte.


Och grejen är att jag har växt så mycket det senaste.

Förr hade jag aldrig vågat mig in på något fik. Förr hade jag aldrig vågat sitta ute bland folk och äta, heller...


Men jag har övat... Och att sitta ute(typ på busstation eller parkbänk), känns inte alls längre. Knappt iallafall...

Och att sitta på fik. Ensam...

... Nej, det gick bra. Det kändes okej...


Och fastän jag var lite spänd, kunde jag äta långsamt. Och verkligen ta mig tid att åtminstone "försöka njuta" av det...


...


Jag kämpar på med mina måltider...

... Och även om det stundvis känns som ett fängelse, känner jag mig mestadels tillfreds med hur jag hanterar det hela och mig själv...

Trots smärta... Lite oro och ångest... -Känner jag fortfarande att det här är rätt väg för mig...


Det är ju den enda vägen. Eftersom att det här är den väg på flera, flera år, som har avslutat det tidigare ständigt pågående kriget inombords...

Kriget som fick mig att ropa efter döden. Ropa efter vila...


... Och fortfarande(kanske alltid) skulle jag för ingenting i världen, riskera att gå ner mig i den gropen igen..!


... Detta fungerar...

Detta är "the one and only way"...


...


När jag ser framåt... Tittar framför mig...

Jag kan inte se särskilt långt...


Enligt mig, har jag ju ingenting därframme att se...

Jag har inga planer. Inga drömmar... Och jag blundar för allt vad livet har att ge... Allt som det hade kunnat ge...


Och som det ser ut nu, kan jag inte ens känna mig säker på att jag finns till så länge till...

Eftersom att jag inte har några planer på att vända håll i detta trassel...

Ingen vilja till att förändra...


... Jag vet inte vart det kommer att sluta...

Antagligen inte med döden...

Det blir nog alldeles för smärtsamt för det... Och min familj är inte värd det, heller...


... Men fastän med det i tankarna, är det dit jag går...

Och det är det jag kan se.

... "Någon annan framtid finns inte"... Inte just nu...


... Och jag tror nog att jag har pumpat livet på all den energi det en gång bar på...


...


Jag är fortfarande nöjd när jag går ner i vikt.

Kanske för att det är någonting att kämpa för, som ger ett tydligt resultat.

Ett projekt som går med framgång...


För att... Vikten i sig, är egentligen inte viktig...

Jag är rädd för vikten...


... Det är obehagligt att gå ut. Och vad jag har på mig, måste övervägas ordentligt. "Så att det inte ser konstigt ut"...

Jag tycker inte om mina kotiga axlar...

Och mina spinkiga ben är det som stör mig mest när jag lämnar hemmet...

... Och ju mer jag går ner, desto sämre mår min kropp... Och antagligen likaså min hjärna!


... Eftersom att jag gick upp fyra hekto i början av veckan, har jag nu "bara" förlorat två hekto sedan jag skrev sist...

Men två hekto är i och för sig ganska mycket, när man redan gick med en undervikt på 6.5 kilo... Ja, om jag nu ska gå på vad jag minst ska väga...


...


Ja, jag är inte snäll mot mig själv...

Men då "risken att jag har varit för snäll mot mig själv.. Eller inte tillräckligt elak", gör mig orolig, missnöjd... och ger mig ångest.. -Så måste jag ju konstatera att, "att vara snäll mot mig själv, inte är något som jag är intresserad av"...


...


Ja, vad har jag gjort i veckan?


... Jag har lagat en del mat...

Och med "laga mat", menar jag på halvfabrikat. Fyllt på frysen, med matlådor...


Jag har känt mig stressad och pressad. Rörig i huvudet...

Och det har bara blivit för mycket stök i köket... För många bilder i mitt huvud, efter all matlagning. Efter allt skräp. All kladd och stök...

För många nya intryck och tankar...


För mycket nya uträkningar. Planeranden...

Prioriteringar...


...


Och jag har haft väldigt svårt att sova...

Denna veckan har verkligen inte varit sömnens vecka...


Jag sover ytterst lite. När jag väl sover, sover jag oroligt. Nästan vaket...

Och jag vaknar alldeles för tidigt på morgonen... Vilket gör att jag måste vänta extra länge på frukosten...

... Det har lett till att alla måltiderna har flyttats ungefär en halvtimme tidigare. Sakta men säkert...


...


... Jag beställde hem lite nya kläder till slut...

Men de har inte kommit än...

Och då jag inte vet vilken storlek jag har... Och egentligen inte har någon storlek just nu(!).. -Får jag se om de alls passar, när de väl bestämmer sig för att komma...


...


Egentligen har jag ingen lust att diska.

-Någonting annat som jag har fått mindre ork till, på sistone...


Men jag försöker varje dag, ta tag i det innan jag lägger mig...

.. Och så ska jag göra, även idag...


Det känns viktigt att jag inte tappar kontrollen över de få saker som jag nu ändå äntligen har lyckats få att fungera.


...


Jag har inte duschat ännu, heller...

Och det kommer inte att bli idag...

Får ta det någon dag längre fram...


...


... Så nu säger jag god natt...

God natt med er <3


 

Av D - 22 maj 2016 19:41

... Jag tänker såpass mycket på att jag måste njuta av maten, att jag blockerar själva förmågan att njuta...

Jag blir bara stressad... Och att äta, känns med ens... meningslöst...

 

...

 

Sedan jag skrev sist...

Nu de senaste dagarna har jag känt av min kropp...

Jag har börjat känna mig trött och hängig. Och att inta liggläge i soffan, istället för att sitta.. -Har på det senaste, blivit av allt oftare...

 

När jag åker in till stan "för att få tiden att gå"... För att komma ut. Iväg... Eller bara för att få åka lite lugnande buss...

-Har jag sedan suttit och nästan halvsovit där i bussbåset, i väntan på bussen hem...

 

... Jag promenerar fortfarande. Det gör jag. Det måste jag. Iallafall ibland...

Jag menar. Vissa promenader blir längre än andra. Men har jag mer än en kvart att vänta på bussen hem när jag har handlat, och det enda som finns på plats, är en pinne med en tavla på...

... Ja, då går jag hellre den biten, så långt jag hinner tills min buss ska gå...

 

Ibland blir det en timme... Ibland kanske en kvart...

Men summan av det hela... Min kropp har inte lika mycket energi att göra av med längre...

 

... Men jag blir nöjd...

Samtidigt som jag börjar lida alltmer av vad jag utsätter min kropp för. Och att jag vet att jag borde antingen äta mer eller röra mig mindre, känner jag mig mer trygg med att gå ner i vikt och röra mig för mycket, än att äta mer innan lång promenad... "och riskera att gå upp"...

 

...

 

Jo, jag oroar mig. Det gör jag... Jag oroar mig en del...

 

Jag har de senaste dagarna, känt att...

 

... Jag väger mig ju varje morgon. Håller lika mycket koll på det, som på vad jag äter, när jag äter det... och hur mycket...

... Och nu när jag har kunnat konstatera att sättet som jag svälter på, verkligen fungerar. Att jag går stadigt ner i vikt. Och fortsätter gå ner... Samtidigt som jag kan äta mat tre gånger om dagen.. och även variera min kost efter eget tycke...

 

... Ja, jag blir väl orolig eftersom att jag inte lider tillräckligt mycket för att vända håll...

Det är liksom inte tillräckligt smärtsamt för att jag ska sluta svälta...

Och då jag har funnit trygghet och stabilitet... Då jag tycks ha funnit den jag är. Mitt sätt att hantera mig själv och min vardag på.. Utan mitt femåriga krig inombords...

 

... Och då jag är rädd för att vända håll... För att försöka någonting annat...

Rädd för att ta ett steg ut ur vad jag nu har skapat.. "Då jag har för mycket att riskera"...

Och då jag är(tycks vara) helt ointresserad av vad livet har att erbjuda utanför min bubbla av.. Ja, vad det nu är för spel jag spelar med mig själv...

 

...

 

... Och jag går ner i vikt...

 

Jag väger nu mindre än vad jag gjorde när jag första gången.. utsattes för sondmatning...

Efter den gången då jag för första gången helsvälte mig själv. Levde på en smörgås.. på två veckor..!

Ja, första gången på sjukhuset...

 

Det var ju det som gjorde det, den gången...

Jag menar. Jag hade aldrig tidigare testat att helsvälta...

Men att bli tvångsinlagd var någonting väldigt traumatiskt. Och jag kunde inte hantera bristen på kontroll... Och att det var så många andra som trängde sig på mig hela tiden, och som sa till mig hur jag tänkte och kände... Hur jag skulle tänka på känna...

 

... Så att... jag helsvälte.

 

... Nu väger jag iallafall... mindre än då.

Jag minns inte riktigt vad jag vägde då. Men kanske ett hekto mer...

 

Men visst. Oro.

Men än sålänge känner jag mig ändå rätt så lugn... Då jag inte helsvälter.

Jag äter. Och jag lever.

 

Inga stötar i magen, som då. Inget sus i öronen.. som då... Och min mage fungerar som den ska. Förutom att det inte sker fullt lika ofta...

 

Och så har vi menstruationen, såklart.

Aldrig tidigare, vad jag minns.. -Har den tagit en paus...

Det har den gjort nu.

 

... Antingen har den hoppat över en omgång... Eller bara blivit väldigt sen...

... Men det som oroar mig, är egentligen inte så mycket...

 

Eller jo, det är det...

Jag är orolig för mina sinnen. För skador på hjärnan...

Jag är orolig för att inte märka när saker ska vara för sent. Att inte...

 

... Ja. Men det som skrämmer mig som mest, är väl hur lite kontakt jag har med omvärlden. Med min familj...

Avsaknaden av vänner... Som jag i och för sig har valt själv... Likt som att ha så lite kontakt med min familj, som jag har...

 

... För att...

Jag skulle lätt kunna ligga... sjuk eller livlös i min lägenhet i minst två veckor... utan att någon skulle undra...

 

... Och det känns ju hemskt att skriva...

Men det är ju så det är...

Och hur hemskt det än låter, är det sådana saker som har börjat röra sig i den lilla lediga plats som finns kvar i mitt huvud, just nu...

 

...

 

Men jag lever.

Jag är relativt pigg...

Jag har fortfarande tillräckligt med energi för att räkna och dokumentera minsta lilla steg, om så är fallet...

 

Jag förbereder fortfarande måltiderna dagen innan...

Jag åker fortfarande in och handlar. Trots brist på fysisk energi..!

... Och jag kollar fortfarande lite inredningartiklar, kläder och saker som jag behöver, när energi finns... Fastän jag aldrig orkar klicka hem något... För att "beslut orkar jag inte ta"...

 

... Jag diskar fortfarande varje natt innan jag går och lägger mig. Fastän det ibland bara blir halvklart...

Är det väldigt mycket disk, kan hälften bli kvar tills natten efter. Även om det gör mig stressad att se den där när jag vaknar på dagen... "Men jag kan inte göra mer än vad jag orkar", brukar jag säga till mig själv då...

 

...

 

Hyresnissarna kom hit igen, iallafall... Kollade rören i köket. Och såg om de kunde hitta orsaken till problemet...

Ja, det var ju översvämning här förra söndagen...

 

... De kom ett par dagar senare. Kollade. Och konstaterade att det inte längre var något problem.. och gick igen.

Skönt att det gick fort.

 

... Jag skulle ju ha duschat den dagen, egentligen...

Men eftersom att stressen satte in, blev det aldrig av...

 

Inte heller nästa dag blev det av...

Eller nästa.. Nästa.. eller nästa...

 

... Nej, först idag blev det av...

Idag tog jag min första dusch på flera veckor..!

Vet inte ens när jag duschade sist!

 

... Men det krävs helt enkelt energi. Det krävs ett visst inre lugn... En plats i min hjärna. En break från det pågående dagliga marantonet i mitt huvud... En...

 

... Ja-a...

Och idag var det den dagen.

Helt enkelt.

 

... Så jag kan ju inte bara skylla på GrannarnaFrånOvan... på just den fronten, iallafall.. Att duschen uteblev...

 

Och kanske hade den inte blivit av ändå.

 

...

 

Men som jag började det här inlägget med...

 

.. Sedan jag började äta på det här sättet och då har en väldigt stram "ätarbudget" till varje måltid...

Och sedan jag började... Fann ett sätt att kunna äta varierat...

-Så har det även blivit väldigt viktigt för mig att verkligen tänka på att njuta av maten. Av det jag äter...

 

För att jag vet hur stressad jag är. Att jag knappt smakar på det jag äter... Och att min stress och ångest när jag testar någonting nytt... Eller när jag har testat någonting nytt...

När någonting jag gör, inte blir helt bra...

 

... Ja, men vad som helst egentligen, som gör att hjärnan gör uppror.. -Gör att jag bara slänger i mig maten för att jag vill att det tar slut "nu, nu, nu!".. "Gärna igår!"...

Och det blir ingen njutning.

 

Helt meningslöst... För mig, som älskar mat. Älskar att äta.

"Jag borde bara njuta av det lilla jag trots allt tillåter mig själv"...

 

... Men att jag tänker så mycket på det, gör samtidigt att jag spänner mig för det. Och att jag då inte kan njuta därför istället...

Och jag blir lika missnöjd varje gång. När jag har ätit en måltid. Känt att den var god... Men att ändå någonting inom mig, gjorde uppror under tiden...

 

En underliggande(är det rätt ord?) stress... Ångest eller oro...

En missnöjd känsla för någonting jag har "misslyckats med"... Eller att det helt enkelt inte smakar såpass gott som jag ville att det skulle göra... Att jag inte.. kan njuta...

 

Jag kan liksom inte riktigt slappna av när jag äter...

Och jag tror att det beror på att det är allt som jag vill göra. Allt som betyder någonting för mig, i dagsläget.. Förutom vikten...

 

... Och att stressen runtomkring...

Stressen i inköp. Stressen i BästFöreDatum...

Beslutsångesten...

 

Stressen och pressen i att räkna på allt... Att dokumentera...

 

... Hela alltet är helt enkelt en för stor grej...

Men fortfarande ett intresse.. Och ett behov som blir tillfredställt... Jag trivs med det. Med vad jag gör.

Och jag är beroende av att dokumentera och utvärdera... Beroende på hobbynivå... Det vill säga.. Jag tycker att det är kul. Intressant...

 

...

 

Ja-a...

Vad har mer hänt sedan sist?

 

... Jag har funderat väldigt mycket hund. Iallafall i början av veckan...

Funderade på att bli hundvakt...

Men det var ju innan min kropp skyndade på att bli så mycket tröttare...

 

Den tanken är inte ens att överväga just nu..!

Inte intressant på något sätt...

 

...

 

Mer..?

 

Jag tror inte det...

I så fall, är det något som jag har glömt.

 

.. Så jag säger god natt, där.

God natt med er <3


Just det, ja.

Jag har testat att göra egna müslibars... Vilket misslyckades totalt. Dessa fick åka in i ugnen igen och bli Granola.

Och så testade jag torka dadlar i ugnen. Funkade nog ganska bra. Men jag vet inte hur torra dessa ska vara... Är väl en smaksak... 

 

Av D - 15 maj 2016 19:06

... Egentligen borde jag städa köket...

Egentligen borde jag torka golvet...

Egentligen borde jag diska äcklet...

... Slänga dessa bakteriebomber...


... Ja, egentligen vill jag bara få ordning i kaoset...


...


Det bara hände.

Bortom min kontroll, bara hände det...


Och likt som när brandlarmet gick, bubblade känslor av panik och frustration. Av stress och uppgivenhet.. -Upp inom mig...

Orsakade ett smärre kaos inombords...


... Tjatandes, gnällandes...

Tog jag upp mobilen under tvång... Och ringde...

Jag ringde det där oundvikliga samtalet...


"Vad kunde jag annars göra?"...

Jag var handfallen. Stressad... Lite smått uppgiven och panikslagen...

Det bara rann och rann och rann... Och jag kunde inte kontrollera det...


Det spelar ingen roll hur mycket jag kontrollerar mig själv och min egen vardag...

Sådant här kan jag inte kontrollera...

Jag kan inte styra andras handlingar...


...


Jag trodde inte imorse när jag klev upp, att jag skulle känna såhär när jag skriver mitt enda inlägg för veckan...

När jag äntligen ska göra uppdateringen som jag har väntat på...

Ja. Väntat på, på grund av att jag vill ha ordning. Reda... Jag vill ha färdigstampade fotspår att vandra i...


... Så att därför har jag, trots lust till att skriva flera gånger under veckan, låtit mig dröja tills idag...

Idag söndag. Den dag som möjligtvis ska komma att bli min bloggdag. Min dag för uppdatering...


...


Sedan jag skrev sist...


... I söndags natt...


Ja, aldrig mer ska jag chocka min kropp genom att äta normalt efter att ha levt på en kost som bara är hälften så bra som den borde vara, i flera, flera dagar... Kanske veckor...

Ja, säkert mer än det...


... För att i söndags natt...

Jag hade nästan somnat till... Och så rycker jag till i hela kroppen... Blir illamående. Inombordsligt kroppsligt upprörd...

Som en stormvind...


Jag var tvungen att kliva upp... Gå in i badrummet...

Och så minns jag inte så mycket mer...


Tror att jag fick i mig några munnar vatten, rakt ur handfatet i handen...

... Och efter det, blev jag uppe i några timmar... Innan jag gjorde ett nytt försök till sömn...


... Tror att jag gick och la mig vid femtiden på morgonen sedan...

Och med en enda tanke i huvudet... "Nu får jag välja. Äta ordentligt. eller äta som jag gör nu... På det sätt som känns tryggt..." ...

Jag kan inte chocka kroppen på det sättet igen...


...


Den här veckan har bestått mycket i... -Förutom att planera veckans måltider...

Planera... Räkna och dokumentera...

Väga mig varje morgon...


-Att kolla kläder på nätet...


... Ja, ett nytt intresse som återkommer ibland. Att gå igenom alla dessa tiotals efter tiotals sidor med kläder. För att kanske någon gång känna att jag har gjort en sådan fulländad genomgång av utbudet, att jag kan lägga en beställning...

... Vilket antagligen aldrig kommer att ske..!


... Jag har kollat mycket lampor. Inredning till lägenheten...

Blivit tjock i skallen... Rörig i sinnet...

Och inte heller detta kan jag räkna med att fullborda inom kort... Att lägga en beställning...


... Jag har varit ute i stan. Promenerat...

Eller beroende på dagsform. Fysisk som psykisk, bara åkt in för bussresans skull... För att få tiden att gå...

Och då bara suttit ut tiden, på busstation. Tills bussen hem skulle gå...


Och så, en näst intill obligatorisk kvällspromenad i den friska luften. Mörka atmosfären...


...


Jag har tackat nej till den tilltänkta kontaktpersonen som de hade hittat till mig. Då det aldrig kändes bra. Mer osäkert och stressigt... Någonting där framme som försökte hugga efter mig... Någonting som jag inte vill gå fram till...


Och jag kände bara att eftersom att det känns så osäkert. Så ovisst...

Och jag varken vågar eller egentligen vill göra någon förändring i liv och vardag...


... Ja, jag bestämde mig bara...

Jag har dragit tillbaka så många insatser, så många gånger nu,.. -Att jag inte längre känner av att jag förstör för mig själv. Knyter fler och hårdare knutar i mitt liv hela tiden...

Att jag stryper mig själv långsamt...


...


Om man tänker på ätandet då...


Jag planerar.

Planerar noggrannt... Noggrannt.

Dag för dag...


Både vad gäller BästFöreDatum... Och vad gäller kalorier... Och exakta vikter...


Fast "exakt" och "exakt"...

Jag kör ju på medelvärden... annars skulle mitt huvud explodera... Och mitt hjärta lägga på sig tjugo kilo i extravikt!


... Och det tillagade målet är helt oräknat... Ja, i den mån jag kan tillåta mig själv...

Jag försöker väl ha det så, iallafall. Då jag känner att det blir för mycket att hålla på och räkna på varenda råvara jag använder. När jag redan räknar på båda småmålen...


... Jag gör fortfarande mina inköp på erbjudanden. Nästan bara det...

Och även om det ger mycket stress och ångest i form av besluts-och prestationsångest, fortsätter jag köpa hem nya saker. Varierande saker...

Och ger mig själv ett sjuhelsikes till jobb i hjärngympa, gång på gång på gång...


Men jag är van.

Och nu när jag ändå känner att jag är vän med mig själv till den grad att mitt minst femåriga krig äntligen har avstannat lite.. och jag känner mig trygg med hur jag äter. Nöjd med vad...


... Ja, accepterandet av min egen situation, som jag äntligen har lyckats uppnå, betyder mer för mig än att jobba för ett liv som är värt att levas...

Mer än att sträva efter trivsel och lycka...

Ja, det betyder mer för mig än chansen att livet kan bli mer än bara en "nära på ensam överlevnad"...


... Och att jag fortfarande svälter. Bara att jag har accepterat det... och frivilligt sitter i den djupa svarta.. smutsiga gropen... -Så att jag därför inte längre kallar det "svält"...


... Ja, vikten gör mig väl lite orolig... Iallafall med tanke på att jag nu känner att jag har "hittat rätt"... Inre frid... Och att jag därför inte varken vågar eller är särskilt intresserad av en förändring...


... Det är ju klart... "Vart och när ska det sluta? På vilket sätt?" ...

"Kommer det att sluta?"...


Jag menar..

Hade jag inte riskerat min fysiska hälsa, är det här 120% rätt. Jag platsar som handen i hansken, vad gäller trygghet, just nu...


... "Men priset.."...


Och både att ta emot besök eller att åka på besök, blir svårare nu. "Då jag inte längre är beredd att varken chocka min kropp eller äta mer än vad jag gör"... Strikt motvillig till viktökning...


...


För övrigt...


Tillbaka till dagens problem...

Ett av...

... Ja, det största av dem, iallafall...


... Köket.

Hela dagen idag, har en flyttfirma rumsterat om på övervåningen.

Det har i flera dagar, varit buller och bang i lägenheten ovan...

Och jag har under frustration, nästan ryckt mig i håret och skrikit högt, för att ljudet varit så störigt...


Och idag har det förutom buller och bang, luktat starkt(och då menar jag starkt!) av rengöringsmedel i hela huset. Sådär så att jag har undrat om de står och häller den där sörjan bara rakt ner i avloppen... Spolar huset med den. In-och utvändigt..!


...


Och så skulle jag göra middag...

Eller ja. Vilket mål det nu blir.

Den mittersta måltiden iallfall...


Märker att grädden finns mindre kvar av, än vad jag hade räknat på...


... In i vardagsrummet igen...

Börja kolla alternativ. Någonting som kunde fylla upp den tomma platsen för kalorier...


Jag räknar lite grann... Skriver...


.. Och så är jag redo...


...


När jag kommer in i köket, spetsar jag mina  öron...

För att det låter konstigt...

Det sipprar någonstans. Jag hör hur det droppar...


... Först vågade jag inte öppna sopskåpet...

... Men när jag väl gjorde det...


... Jag blev frustrerad. Stressad... Lite smått panikslagen...

Och den första tanken som slog mig, var "Nej, nu måste jag ringa hyresvärden..!"...


Jag blev frustrerad eftersom att det var "grannarnas fel"... Och jag kunde inte kontrollera det...

Stressad för att en översvämning kunde helt klart bli ett faktum...

Osäker och uppgiven, för att jag inte hade någon aning om hur jag skulle hanetera det. Vad jag skulle göra...


.. Och jag ville bara springa därifrån...

Jag ville sluta äta... Och jag ville bara ge upp... Krypa ihop någonstans i ett litet hörn på golvet...


... Och jag lovar er...

Hur jag hanterade det idag, hade jag aldrig gjort om jag hade haft en sambo. Bott med någon...

Det hade blivit skrik och gap(från min sida). Fäktande med armarna...

Ett ansikte som bara blir rödare och rödare... Och en stackars sambo som inte vet vad jag vill... Vad hen gör för fel...


... För att jag blir stressad. Jag blir frustrerad...

Och finns det fler i rummet, som ska känna men inte känner.. Som ska reagera, men inte agerar...

Någon som helt enkelt inte tar lika hårt och allvarligt på saker och ting, som jag gör...

-Ja, då brakar helvetet löst..!


... Jag menar. Jag och Xsambon klarade inte ens av att baka tillsammans..! För att då brast min stressgräns..!


...


Men idag...

Jag började iallafall, med tårar i ögonen. En känsla av att hjärtat skulle lösas upp till ingenting... Och en ständigt tjatande mun, om att jag inte orkade. Och "vad gör de där uppe.. egentligen?!"... -Torka upp i skåpet...

Riva ut alla papperkassar med diverse sopor... Blöta och halvt förstörda...


Och så ringde jag motvilligt hyresvärdarna...


... Fortsatte sedan torka...

Torka, torka och torka...


Vatten på golvet. Vatten i skåpet...

Äckligt blöta trasor...

Hårda flagor av svart smuts... "Eller var det rost han sa?"...


...


Som om inte det vore nog...

Det räckte inte med att min måltid blev framskjuten med en timme. -För att de inte kunde komma direkt...

Framskjuten med ytterligare en timme, för att han var sen... och sedan skulle jobba för att fixa det också...

-Utan helt plötsligt börjar det översvämmas... Fort, fort, fort..! -I diskhoarna. Det bara forsar!


... Och min frustration jag låter gnaga inom mig, både vad gäller ätandet.. "och om jag ens orkar fortsätta".. och att det här ens hände, återgick i en, den här gången starkare panik... Ruschigare stress...

Det blev översvämning! "Och hur hanterar jag det?!"...


Jag hade ingen aning.. Och tårarna fyllde åter mina ögon... Munnen började babbla än fortare...


... Jag tar upp en kopp från diskbänken... Börjar håva över vatten i en mopphink., Gång, på gång, på gång...

... Inser att den där lilla tvådeciliterskoppen är onödigt liten... Och byter då upp mig mot en tillbringare...


Hela tiden är jag orolig att mina saker ska bli förstörda. Koppar äckliga. Tallrikar som jag inte längre vill äta från...

... Och dessa trasor... -"Soporna".


... Jag visste ju inte vad det var för någonting.

Skummet var ju en ren och skär överdosering av rengöringsmedel... "Men dessa svarta smutsflagor som simmade tjockt i vattnet och skönk sakta till botten, med en struktur likt strandens sjöbotten..?"...


... Det var rent utav... äckligt!

Och skiten var inte mitt! Det kom från ovan... Dessa störande städande...


...


När det blir översvämning, känner jag mig ju så illa tvungen att ringa hyresvärden igen... "Jag kan inte vänta i en timme!"

Han råder mig till någonting som jag aldrig skulle göra frivilligt "om jag inte var rädd för jordens undergång"... Vilket jag känslomässigt var idag...


"Det bästa du kan göra, är nog att gå upp till grannarna och be dem att inte spola så mycket vatten innan det är fixat"...


... *Suck*...


Motvilligt går jag upp för trappan, till den enda våningen över denna...

Knackar på den dörr som har en dröse städredskap utanför i porten...


"Är det ni som håller på och städar?"...


Och dessa människor...


Jag har inte svårt för invandrare, utlänningar... Eller folk som talar andra språk, i sig...

Men att prata...


Jag har både svårt att förstå brytningar och vissa dialekter... Och... Jag har svårt att prata så att andra förstår..!

Och jag vet inte om mitt budskap gick fram. Då de inte ens tycktes kunna koppla att det var "att de spolade vatten, som gjorde översvämning i min lägenhet"...


Men jag gick ner igen...

Fortsatte håva vatten och springa med fulla hinkar till badrummet, vartefter vattnet fyllde hoarna...

Och så lugnade det ner sig... Det verkade som om de hade förstått...


Skönt...

Men med hököga stannade jag i köket. Både för att kunna se när hyresvärden äntligen kom... Och för att vara redo att håva mer vatten...


...


När jag satt där i köket och ropade inombordsligt och lite smått frustrerat...

Hungrig och trött... Orolig... -Sa jag bara till mig själv "Vad hade hänt om jag inte hade varit hemma?"...


När hyresvärden väl kom... Sådär en timme försent. Närapå iallafall...


Han var jättetrevlig... Men allt jag egentligen kunde tänka på, var att jag måste hinna äta innan nästa måltid... Och att det annars skulle bli kaos i tillvaron...


Hyresnissen tyckte också att flyttfirman från ovan, hade skött det här på ett jättekonstigt sätt. Och att han inte kunde förstå hur de hade lyckats med det där jättelika stoppet... "Och sedan bara stack därifrån!"...

Hade jag vetat vad firman hette, hade han velat ringa dit, sa han... Och det förstår jag...


Idag hade han tydligen varit på fem andra fall av stopp i avloppet i köket...

Och han undrade om det var någon slags epidemi eller något. Alla på en gång.

Jättekonstigt, tyckte han... Jag håller med...


Men i det här fallet, var det grannarna från ovan... Eller ja. Deras hyrda flyttfirma, som hade kört ihop det ordentligt på något sätt!


...


Och ja. Jag borde städa. Jag borde försöka bli av med alla dessa rostflagor eller vad det var för något... Sjöbotten...

Och jag borde se till att inget äckel torkar in i disken som jag dricker ur och äter från...


Jag vill bli av med alla blöta pölar... Allt smuts...

Jag vill att papperskassarna torkar och flyttar in i skåpen igen...

Och jag vill på något sätt stöka undan alla disktrasor... Hiva undan den äckliga, blöta hinken...


Och jag vill flytta gårdagens tvätt från linorna i badkaret...

Ta en lång dusch...


... Jag känner mig inte bara äcklig för att hela lägenheten känns besudlad av smutsvatten och sjöbotten...

Utan också för att jag inte har duschat på länge... Och idag var "the day" för det, egentligen...


...


Det värsta med det hela. Förutom att jag behöver städa blött äckel... -Är att de kommer hit imorgon igen. Hyresvärdarna. -För att kolla orsaken till stoppet...


Jag vill inte. Orkar inte...

Och jag vill inte stå ut med ett till besök...


...


Jag åt alldeles nyss..

Men det är snart dags igen... Annars blir det kaos i tillvaron...


Ibland undrar jag bara... "Hur ska jag klara det här? Hur länge?"...

... Men det funkar. Jag kan hantera det...


... Efter flera, flera år av kamp, har jag funnit en viss inre frid. En acceptans... Och "jag kan hantera det"...


...


God natt med er<3 Ni som orkade läsa ända hit.

 

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skapa flashcards