Livet ur D:s synvinkel

Inlägg publicerade under kategorin Sociala känslor & sammanhang

Av D - 23 februari 2016 22:01

... Jag har problem. Bekymmer... Stora...

 

...

 

Jag var inte säker på, tidigare idag, ifall jag skulle fortsätta blogga eller inte...

Då det känns så meningslöst, alltihop. Och då saker känns så tunga och jag ändå skriver flera gånger dagligen, i Word.. så kändes det...

 

... Ja-a...

Men jag känner ändå att jag nog vill skriva. Blogga... Iallafall just nu ikväll... Så då gör jag väl det.. tills vidare...

 

...

 

I mitt huvud, är allt supertungt, just nu. Superrörigt och väldigt kaotiskt...

 

... Jag blir nervös och orolig, när jag attackeras av det ena frågetecknet och gnagande bekymret, efter det andra...

Och jag hakar upp mig på "livsavgörande" småproblem hela dagarna. Till den grad att jag skriver och skriver och skriver. För att försöka finna en lösning. Ett inre lugn...

 

... Och dessa bekymmer och problem. Dessa frågetecken, beror på att jag inte riktigt kan komma överens med mig själv, vad gäller mina "regler"...

De regler som jag sätter upp för mig själv, för att få lite klarhet och trygghet...

Jag börjar tvivla i takt med att ett nytt alternativ kommer upp i mitt huvud. Ett alternativ som då stör den balans som jag hade funnit "sist jag diskuterade och dribblade med mig själv för trygghet"...

 

...

 

Och jag blir bara så trött... Trött i huvudet.

Då det egentligen inte ska vara så svårt...

 

Till exempel, hela kvällen och natten igår...

Satt vid datorn. Skrev i min textsamling... Gjorde till och med uträkningar i procent(!)... För att komma fram till ifall jag skulle kunna tillåta mig själv att köpa färdiga drycker eller ifall jag skulle göra egna...

Och när jag inte kunde komma fram till ett klart och tydligt svar med ett bra argument... Så...

 

... Ja, jag kunde varken komma fram till det ena eller det andra... Eller känna trygghet i att göra både och...

"Jag vill antingen tillaga eller göra iordning allt jag äter och dricker, på något sätt... Eller komma fram till ett annat upplägg"...

 

För att just nu känns det inte tryggt att köpa färdiga saker. Varken dryck eller mat. Då jag är rädd att börja proppa på det någon gång.. "för att det är så lättillgängligt"...

... Och även om det då gäller någonting som jag knappast tror mig börja proppa på, så kan jag inte tillåta färdiga saker... "Eftersom att "reglerna" blir för flytande då"... Vad det är som gäller...

 

...

 

Så. Som sagt...

Jag blir väldigt stressad. Orolig... Jag blir trött...

... Och den diskning som trots allt började fungera när jag åt "helt kravlöst"... Helt kravlöst...

Den orkar jag nu inte längre med. Då...

Ja, jag har helt enkelt ingen energi. Varken psykisk eller fysisk...

... Och jag blir stressad "då jag har annat att tänka på"...

 

...

 

... Så idag har jag funderat på att bara börja svälta igen...

Jag har bara känt för att ge upp så att jag får vila. Slappna av. "Då det inte finns något möjligt sätt för mig att orka äta på. Och detta är kaos"...

 

... Men jag har, eftersom att jag egentligen inte vill börja svälta, även funderat på ifall jag kanske ska tillåta mig själv att äta vad jag vill och känner för.. "Men på speciella tider"... Så att det inte blir lika kaotiskt vad gäller hur många gånger jag äter... Eller dessa hastigt vågiga flytande tider emellan näringsintagen...

 

... Men då detta slog mig under den stund på dagen som bekymret låg i att jag inte kunde ta ett beslut om vad jag skulle äta av de saker som jag hade hemma, känns det ju inte som om "att äta precis vad jag vill och känner för, hjälper"... För att då blir det ju helt plötsligt ännu fler alternativ! ... Typ hela affären!!

 

... Så då funderade jag istället...

"Det enda sättet för mig att kunna fortsätta äta alls, är om jag lever på samma sak hela dagen, varje dag"...

Och det känns både ohälsosamt och väldigt tråkigt...

Men det är ju enkelheten som lockar. Stabiliteten... 

 

... Det vore ju kanske att föredra att äta tre olika saker om dagen, till de tre olika måltiderna... Men då hamnar jag ju på i princip samma ställe som jag är idag... För många alternativ... För många frågetecken och bekymmer som måste knytas upp och lösas ut...

... Känns det som, iallafall...

 

...

 

Ja, det är en hel djungel...

Och det känns inte så konstigt att jag bara vill sluta äta. Ge upp... "Inga av alternativen jag testar, orkar jag ju fortsätta med"...

 

Det känns bara kaotiskt...

... Och nu känner jag mig flygande uppgiven...

 

...

 

Jag funderade på döden idag...

... Men inte heller den vägen, visar sig ju som en öppen väg på min karta...

"Det finns inga öppna vägar..!"..

 

... Och det gör en ju såklart, om möjligt, än mer uppgiven...

 

...

 

Jag har ju sysslor i hemmet, som skulle behöva tas om hand. För att livet och vardagen ska funka så bra som möjligt...

... Jag har syskon och föräldrar som nog gärna vill träffa mig då och då...

... Och ska jag leva, har jag även saker som jag vill uppnå för att få ett liv som känns värt att levas... Och inte bara överlevas "för att det är det enda rätta"...

 

... Men när jag tänker på det, vill jag bara blunda. Blunda hårt, och sedan ta klivet utför det där stupet. Ner i det svarta, tomma, djupa...

... Jag riktigt känner hur lugnet lägger sig inombords... "Jag blir lycklig"... Lätt... Harmonisk...

En härlig känsla...

 

... För att jag vill inte vara med längre, när det känns såhär. När livet ser ut såhär... Och när det jag ser där framme, är ett tungt faktum...

... Jag vill fly verkligheten... Bort.

 

...

 

Dagen idag...

Jag har fortsatt diskutera med mig själv. Blivit beskjuten av det ena bekymret och frågetecknet, efter det andra...

Jag har skrivit. Känt mig stundvis, mer uppgiven än innan...

 

... Jag har ätit...

Sett på tv...

Hållit på att somna vid tv:n...

 

Och så har jag tvingat in mig själv i duschen. För ett varmt bad... "Kan ju inte åka skitig till föräldrarna imorgon"...

Ja, jag måste dit. 18åringen ska ju firas. Som by the way får börja kallas 19åringen, nu...

Och jag kan inte svika... Även om jag egentligen inte orkar träffa någon... Allra helst inte hela familjen!

 

... Men å andra sidan. Träffar jag alla på en gång, kanske jag slipper prata för mycket...

Då är det bara att orka lyssna och visa att man bryr sig, som blir lite jobbigt...

.. Och alla intryck!

 

... Jag tror att mormor ska vara där, också...

Har inte träffat henne på länge...

Och ser inte så mycket fram emot det, heller...

 

...

 

Så.

Jag ska väl fortsätta älta problem efter problem. Och se om jag kan komma fram till hur jag ska gå vidare. Om jag kan finna någonting möjligt att utföra... Eller om svälten är och förblir den enda vägen, möjlig att gå...

... "Och vad har jag då för mening att leva?".. Eller rättare sagt "Hur överlever jag?"...

 

... God natt med er <3

 


Ja, just det.

Försäkringskassan mailade mig idag...

Jag måste skicka in läkarutlåtandet också...

Så jag får väl göra det imorgon...

 

... Jag är ju inte ens säker på att jag blir beviljad ersättning en gång till... Och blir jag inte det, kommer en sak till att orka med och att tänka på...

För att då blir det socialbidrag. Och regelbundna möten... Krav... För att ens få in pengar på kontot... Månad efter månad...

 

 

ANNONS
Av D - 22 februari 2016 22:02

... Jag märker redan nu(igår), hur energin till att diska(vilket är den enda sysslan jag har orkat med), åter har dragit sig tillbaka...

... Jag orkar inte längre. Finner inte ro...

Och den blir bara stående istället...

 

...

 

... Jag känner mig pressad inför onsdagen. Då jag ska till föräldrarna och träffa familjen, då...

Fira 18åringen som fyllde 19 den 3:e...

Hon bor i skåne. Så därför det blev lite senare...

 

... Jag känner mig pressad för att jag åter har ramlat ner i en "omöjlig situation".. En spricka där jag inte vet riktigt hur jag ska hantera det hela... Eller ifall den plan jag nu har, kommer att fungera. Om jag kommer att orka...

 

... Ja, jag pratar om ätandet...

Det tynger ner mig...

... Och jag vill helst bara stanna hemma. Iallafall inte umgås med någon... Det orkar jag inte...

 

...

 

Dagen idag...

Igår hade jag en propparnatt.

Till slutet av natten.. En stund in på morgonen, pressade jag bara i mig det sista som jag ville bli av med.. "För att sedan slippa det"...

 

Jag ville egentligen inte ha... Och jag hade redan ont i magen av allt "mat"...

 

... Jag satt uppe och tittade på tv... Skrev säkert en del i min textsamling.

-Fram till... Jag vet inte om den var sex eller sju på morgonen... Men det var iallafall direkt efter HelaSverigeRunt...

 

...

 

... Idag klev jag sedan upp till klockan, när den ringde för HemTillGården, vid halv tolv...

Såg på det...

Och blev sedan "för mätt" efter två tuggor av min frukost/lunch... Även om jag nog trodde att jag skulle orka äta det jag tog fram.. "Då jag var jättehungrig", enligt min mage...

 

... Men jag litar inte på varken hunger eller mättnad, längre... För att min kropp sänder helt klart ut falska signaler.

... Vilket gör det väldigt svårt för mig att orka hantera ätandet, just nu... Då jag inte har en aning om hur mycket jag behöver få i mig!

.. Och osäkerhet är otrygghet...

 

... Så. Efter lunchen, skrev jag av mig i min textsamling... En och två gånger. Försökte komma fram till hur jag skulle klara det här. Då den här planen nu inte skulle fungera...

Men jag kom fram till att jag iallafall måste äta upp maten jag har tillagad i frysen. Och de förpackningar som är öppnade...

Och att under den tiden, kanske min kropp hinner börja samarbeta med mig. Och prata ett språk som jag förstår... och kan acceptera!

 

...

 

... Sedan dess, har jag skrivit några gånger till...

Det har varit tankar och frågetecken...

 

... Ja, jag är fortfarande inställd på det här sättet(gårnattens plan) att äta...

... Men jag vet inte riktigt vilka mina regler ska vara. Och hur jag ska på bästa sätt, kunna accpeptera och vara nöjd med det hela...

Jag har frågetecken att reda ut. Oklarheter som måste fastställas svar på. "För att jag ska kunna slappna av och känna mig trygg. Fortsätta äta"...

 

... Grejen är ju den att jag inte ens vågar tillåta mig själv att äta hela frukter "för att allt jag äter ska vara iordninggjort på något sätt... Så att jag inte "tillåter mig själv" att ta det enklaste och snabbaste alternativet varje gång, sedan"...

 

Jag vill ha tydliga riktilinjer.

Tillåter jag mig själv att äta något "oiordinggjort", så kommer jag att få svårt att avgöra i vilka fall detta är okej, sedan...

Även om det är något nyttigt det handlar om...

 

Så. Smoothies eller juicer, it is...

 

... Det var även frågetecken om andra råvaror, som behövde redas ut...

 

Och sedan, ifall jag ens skulle fortsätta äta alls. För att "ska jag inte fortsätta äta, ska jag ju inte heller fortsätta handla... Men ska jag fortsätta äta, vill jag köpa den där saken som är på "erbjudande" nu, och inte när priset är höjt igen"...

 

...

 

Jag slungas mellan att nog tro att detta kan komma att funka "även om det blir stundvis tungt"...

Och att känna att det här aldrig kommer att fungera. "Jag kommer aldrig att orka"...

 

...

 

Jag åkte in till stan för en promenad. För att komma hemifrån lite, när klockan blev två...

Skulle gå i hamnen, tänkte jag...

 

... Bussresan...

... Jag funderade en del över hur jag skulle kunna "fly ifrån helvetet". Alltså slippa tänka på ätandet. Helst slippa äta alls. "Då det är så tungt"...

Men samtidigt kan jag ju inte fly till någonting "för att slippa äta", för att då proppar jag med största sannolikhet, sedan när jag väl äter"...

 

...

 

Jag gick ner till hamnen. Satte mig och bara satt...

Sedan stressade jag tillbaka till busstationen. För att hinna med bussen hem. KlockanFyraBussen...

 

...

 

Jag mailade på vägen till stan, MinKontaktPåKommunen. Då jag kände att jag nog borde satsa på en praktik ändå... "En hund kommer jag nog aldrig våga köpa". Även om jag väntar på det rätta tillfället. "Då det äntligen känns helt bra"...

Men jag kan inte vänta på det. Inte resten av mitt liv...

 

... Samma sak när det gäller ätandet...

Jag känner att, även om jag nu har lust att fly "för att slippa tänka. Slippa hantera", så känns det ändå som om jag kan få ätandet att fungera... tids nog... Och att då pressen i en praktik "och att inte längre ha tid", ska förstöra det hela...

... Men nej. Jag kan inte vänta på att det "kanske tids nog ska fungera"... Det orkar jag inte..

 

... Men på vägen hem sedan, när det ändå kanske kändes som om det kan fungera "åtminstone för ett tag" med ätandet, blev jag osäker på om jag skulle orka med en praktik. Eller om vardagen i sig, var tillräckligt...

 

... Och lusten att skaffa hund, har stött mig i själen några gånger om... Under dagens gång...

 

...

 

På vägen hem, lyssnade jag på musik...

Jag var trött i huvudet, och höll nästan på att somna. Men min känsla var klar...

 

Jag hamnade som vanligt när jag lyssnar på musik, på utsidan av livet. Tittade på det, med bakgrundsmusik, genom en fönsterruta...

... Och jag konstaterade bara. Fick den klara känslan av...

"Jag vill inte leva". Det är inte vad jag vill. Jag är inte intresserad"...

 

Utan jag vill bara behålla den där känslan. Somna in. Drömma...

Och sedan... inget mer...

... Höra musiken i bakgrunden... Bara glömma att det finns någonting som ska levas...

... "Jag vill inte delta. Bara i lugnan ro, betrakta"...

 

... Jag är inte intresserad längre. Jag har gett upp om livet... Och nu vill jag bara sluta. Koppla av... Koppla bort.

Slut.

 

...

 

Sedan jag kom hem, har jag som sagt diskuterat med mig själv. Och försökt finna trygghet i det nya sättet att försöka hantera ätandet...

 

... Jag har gjort mig själv nervös, genom att inte idag, följa denna plan...

Men lugnat mig själv med att "imorgon gäller"...

 

...

 

Jag oroar mig. Det gör jag. För att jag vet inte vad jag håller på med... Eller hur det kommer att funka...

Vad det kommer att reslutera i... Eller hur jag ska orka leva...

 

... Men att äta efter tider igen(trots att jag blir stressad och låst), känns ändå bra. För att då slipper jag känna kaoset i att inte kunna känna av ifall jag bör äta och inte... Eller att vilja äta hela tiden och inte veta ifall jag borde.. Behöver...

Kaoset som blir när jag äter för många gånger, under vågigt flytande timmar...

 

... Nu finns det åtminstone någon stolpe. Även om min kropp fortfarande inte signalerar ut trygghet genom hunger och mättnad...

 

...

 

Annars har jag bara sett på tv, tror jag...

 

... Jag har ju inte orkat diska ännu, heller...

Eller duscha...

 

Har ingen energi till övers...

Får bli imorgon, hoppas jag..

 

...

 

God natt med er <3

 


 

ANNONS
Av D - 21 februari 2016 22:43

... Idag har varit en dag av "tänka, tänka, tänka"...

Inget ovanligt för att vara jag, kanske... Jag som lever mitt liv, helt på insidan av mitt eget huvud...

Men det finns ju mer eller mindre intensiva dagar... Och idag har varit en av de mer intensiva...

 

...

 

Jag tror egentligen inte att jag har mått så dåligt.. till jämförelse med andra dagar...

... Men det har bara varit så långt.

 

När man tänker intensivt. Låter hjärnan rulla hela dagen...

När man springer fram och tillbaka mellan det ena tråkiga tidsfördrivet, efter det andra...

... Och känner hur meningslöst allt är...

 

... När man bara ältar och ältar, samma saker hela tiden...

 

... Vare sig dessa saker är positiva eller negativa... Drömmar eller uppgivna tankar...

.. Så blir det väldigt långt... och man blir väldigt slut...

 

...

 

Jag vet inte...

Idag har det varit mycket tankar på...

 

... Då jag har haft lust att bjuda över 27åringen till nästa helg. För att få någonting att göra. Få lite sällskap...

 

... Jag har bara ältat det...

Tagit upp mobilen flera gånger... för att sedan lägga ifrån mig den lika snabbt igen... Eftersom att jag inte kan veta nu, ifall det är ett mistag eller ej. Att ge henne förhoppningar, om jag sedan ångrar mig och inte längre orkar, tills nästa helg...

 

...

 

Jag har även haft stor lust att skaffa hund.. Av precis samma anledning...

Att jag behöver någonting att göra. Sällskap...

Och någon annan än mig själv, att fokusera på. Bry mig om...

 

... Men det handlar om ekonomin...

Utan aktivitetersättning har jag verkligen inte råd! ... Och om jag nu blir beviljad ny... "Har jag råd?"..

 

... Det handlar även om att låsa upp sig...

Ja, det går ju inte att komma ifrån... Med hund, blir jag väldigt låst...

"Mina föräldrar tar inte in djur"...

Jag har inget körkort... och bussförbindelserna är inte jättebra...

 

... Och så, ansvaret...

Jag är inte bra på att hantera press.... Press som lätt kommer med eget ansvar...

Jag blir stressad. Orolig... Och osäker...

... Vet inte om jag är redo för det. Att satsa på lyckan i att ha hund, om jag aldrig kommer att nå dit "för att det kräver för mycket"...

 

...

 

Och nu på kvällen...

 

... Även om det nu känns som om jag har funnit ett sätt att hantera hela det här ätarproblemet på, som gör att jag inte behöver dö nu direkt. Som gör att jag inte heller känner det där superstarka behovet av att svälta "för att det är den enda möjliga vägen"...

... Och som också gör att jag orkar med att diska. Inte känner mig hindrad från att lämna lägenheten... "Leva" om jag hade velat... "Eftersom att, att få ihop ätandet, inte längre tar all min tid och ork"...

 

... Även trots det, så känns det här allt annat än hälsosamt..!

Jag mår illa, istället för att bli hungrig...

Jag äter onyttiga saker... Egentligen vad som helst. Nyttigt som onyttigt. Bara vad jag känner för...

Äter dessa precis när jag känner för det. Natt som dag...

 

... Ibland blir det en timme emellan... Ibland lite längre...

Ibland blir det endast någon dryck... Ibland enbart mat... För att sedan kanske bli både och...

 

...

 

... Och nu till kvällen... Då osäkerheten över när jag bör äta och inte... Ovissheten över ifall jag äter för mycket eller lagom under ett dygn... Ifall jag får i mig alla dessa viktiga näringsämnen...

Och sedan, min ovilja som ligger i bakhuvudet... och tränger sig fram alltmer, att jag vill äta "mindre, mindre... mindre!"...

 

... Ja, det ger mig bara lusten att proppa. Då jag är stressad. Orolig...

Uttråkad... Underaktiverad...

.. Och i brist på mening i vardagen...

 

... Det är så tungt...

Jag behöver en meningsfull vardag. Orkar bara inte få det att ske...

 

... En aktivitet vore bra...

Eller en hund som lyfter upp...

Umgänge med nära och kära. Vilket för tillfället bara i mina ögon, är mina föräldrar och 27åringen...

 

...

 

... Men jag vet inte...

Det är tungt... Och hjälplösheten får mig bara att vilja svälta... "Hellre det, än röran i att äta som jag gör nu... Än smärtan i att börja proppa.."...

 

... Men jag vill egentligen inte börja svälta. Det är inte rätt väg...

 

Jag önskar att det krävde såå mycket mindre energi och tunga känslor, att äta under mer struktur...

"Det vore trygghet!"...

 

...

 

Ja-a...

 

Jag klev upp vid halv två idag... Vaknade då...

Efter att ha vaknat vid nio första gången...

 

... Det har blivit tv...

Jag har skrivit en gång i textsamlingen...

... Och så har jag sprungit rastlös, fram och tillbaka mellan datorn och vardagrumssoffan...

 

...

 

... Jag har ätit... Ätit några gånger till...

 

... Och nu har jag lust att proppa... Bara vräka i mig!

Men för att göra det, måste jag vara beredd på svält... Beredd på att överge allt gott jag nu får äta när jag vill... För den fysiska smärtan i att svälta...

Överge möjligheten att kunna ta hem någon till lägenheten...

 

... Jag blir begränsad...

Backar... Trycker ner mig själv...

 

... Men jag vet ändå inte om det är värt att ha det såhär... Att känna att tillvaron är såhär kaotisk...

Svävande... Liksom.. instabil...

 

...

 

Nu blir det mer tv...

Sedan, sängen...

 

Jag ska åtminstone diska och duscha imorgon..

 

... God natt med er <3

 

 

Av D - 13 februari 2016 21:25

... Jag har proppat...

För första gången på länge, har jag proppat...

... Ett moment av svaghet...

 

... Och just nu, vet jag inte hur jag ska fortsätta...

Hoppas väl att jag ska kunna vänta på tydlig hunger nu, innan jag äter igen... Att det ska ta lång tid.. Så att det innebär att det hela jämnar ut sig. Och att jag kan glömma bort detta lilla snedsteg... och bara fortsätta som innan, sedan...

 

...

 

För att faktum är. Att även om det känns rörigt och ohälsosamt, så har det ändå känts tryggt och som om det iallafall är en fungerande lösning. Någonting som jag kan acceptera...

... Att äta vad jag vill, när jag vill... Och endast när jag känner tydlig hunger..

... "Slutätet vid minsta lilla mättnad"...

 

... Det har fungerat bra... Men idag var bara så svårt... För att jag kände inte hunger. Har typ inte gjort... Och det kanske beror på att min kost har i princip bestått av godis, både igår och idag...

... Jag vet inte...

 

...

 

Och nu, efter proppandet... Efter att ha ätit utan att ha varit hungrig... Efter att ha fortsatt äta.. långt efter mättnad...

Bara proppat under stress...

 

... Ja, då vet jag inte hur jag ska gå vidare...

Jag vill inte köpa mer godsaker... Även fast det är det enda jag vill äta om jag ger upp. Mår dåligt... Eller om det blir för jobbigt att göra iordning riktig mat...

Nej. Det vill jag inte. Inte om det innebär att jag under jobbigare dagar, börjar proppa på det...

 

... Jag vill inte heller tillaga eller köpa riktig mat, om jag känner att jag hellre vill börja svälta igen...

... Vilket jag såklart inte vill...

 

Jag menar. Jag vill inte. Det vill jag inte...

Man blir trött och hängig. Man får ont i kroppen. Huvudvärk... En hjärna som hakar upp sig på mat, mat, mat...

... Och man förstör för sig själv vad gäller att orka umgås med sina nära... Att kunna bjuda hem dem till lägenheten... Då man ju måste ha saker hemma att äta, då...

 

... Men känner jag mig tvungen, så...

 

...

 

Det är bara det att det känns så rörigt, alltihop...

Att äta...

... Hela tillvaron. Vardagen... Jag själv, och situationen... Allt känns som en svävande röra..!

... Och jag vet inte riktigt vart jag är. Vart jag befinner mig...

 

... Visst vore det skönt att somna in i trygghet inatt. Och sedan aldrig behöva vakna igen. Slippa rädslan och ångesten. Slippa osäkerheten och alla beslut...

Att känna mig svag och dum...

Att svika...

 

... Att bara somna in i trygghet och harmoni. Lugn...

Och ingen märker att man är borta... Vet om att man har funnits till...

 

Ja, tack!

 

...

 

Jag bloggar inte lika mycket längre...

Men egentligen vill jag inte säga "längre"... För att det går ju lite upp och ner...

Just nu är jag bara inne känslomässigt, i någonting som gör att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Vad jag vill eller vågar... Borde dela med mig av... Och jag skriver mycket hellre till mig själv. "Då spelar det ingen roll vad jag skriver, eller hur många gånger"...

 

...

 

Det är mycket just nu...

Mycket som jag känner att egentligen behöver eller borde göras för att livet ska fungera. Flyta på...

 

Men jag slits mellan att faktiskt känna att jag verkligen måste fixa "det, det och det", och att känna att det bästa jag kan göra för mig själv just nu, för att orka leva, är att strunta i allt. Och "bara vara"...

... Strunta i vad jag uppnår och inte uppnår... Hur livet kommer att se ut när jag till slut dör... Om jag fortfarande sitter fast... Blir missnöjd. Olycklig... Med mera, med mera... Med mera.

 

...

 

... Det är så mycket... Och jag orkar inte riktigt...

 

... Men idag har jag ändå börjat beta av diskexplosionen i köket. Snart klar...

 

Annars har det bara blivit tv. En del ätande... Och nu på kvällen, ett oförlåtligt men ändå självvalt proppande på godis...

Med ett hopp om att inte äta mer nu, förrän jag känner tydlig(tydlig) hunger. För kontrollkänslans skull... För tryggheten...

 

...

 

Jag har ännu inte orkat svara på 24åringens mess... Har typ gett upp om det...

27åringen messade igen idag. Varpå jag skrev att jag har lite mycket just nu. Och är helt slut...

Varpå hon frågade om vi kunde träffas hemma hos mig imorgon eller för att sova över nästa helg!

 

... Stressad...

Hon pressar på. Men jag orkar inte träffas alls. Allra helst inte härhemma!

... Och just som det känns nu... Inte heller någon annanstans..!

 

Allt är kaos. Tillvaron är kaos... Jag är kaos!

 

...

 

Jag har skrivit en hel del idag...

Spelat en del Bejeweled...

 

Men annars har jag nog inte så mycket mer just nu...

 

...

 

... En hel del ånger över mitt proppande.. som förstörde en trygg(are) känsla inombords än vad jag har haft på länge...

Ja, det är nog min huvudkänsla, just nu...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 5 februari 2016 21:55

... Jag funderar på att skaffa katt.

Jag minns inte riktigt vad som gav mig den där plötsliga, nästan självklara känslan av att jag ville ha en katt härhemma...

Men nu känns det som om det vore rätt för mig.

 

Jag får någon att kela med. Att leka med. Krama, och ta hand om...

En bästa vän som klarar sig väldigt bra själv. Om man jämför med hund... Vilket jag inte vågar eller orkar ha härhemma just nu. Annars är ju helt klart hund mitt favoritdjur!

 

...

 

Katten som jag funderar på att köpa, är leveransklar nu och står som "först till kvarn" på Blocket...

Så egentligen är det ju fritt fram.

Bestämmer jag mig för att köpa den. Slå till...

Så ska jag kontakta ägaren, och sedan få alla saker köpta(om nu katten finns kvar, det vill säga)...

 

Sedan är det ju bara att hämta!

Den bor i min kommun. Så det blir inte så omöjligt att ta sig, även om jag inte kör bil, i så fall...

 

...

 

Idag klev jag upp till HemTillGården.

Drack min sista hemgjorda tomatsoppa, och åt lite godis, till frukost/lunch...

Och åkte sedan, vad jag minns, iväg till stan...

 

Eller ja. Jag vet att jag åkte iväg till stan. Men jag minns inte om det var något annat som gjordes, kändes eller tänktes, däremellan HemTillGården och stan...

 

...

 

Jag bestämde mig helt enkelt igår, för att strunta i att jag egentligen behövde diska idag. Då jag inte tänkte tvinga mig själv till att hålla mig hemma en heldag till. Inte när helgen ändå spenderas hemma, "Då bussarna inte går som jag är van vid och trivs med, då"...

 

... Så jag skulle istället diska på lördag. Laga mat på söndag och måndag. Istället för lördag och söndag...

 

...

 

Jag klev av bussen, en bra bit ifrån busstationen, och tog mig en lugn promenad dit...

 

Eller ja. Den började relativt lugnt. Men efter ett tag, började höfterna göra sig påminda... Jag blev trött i kroppen. Slut. Som om jag hade slut på bränsle...

Och RödaVeckan satte igång mitti. Inte rikligt. Så ingen fara...

 

Men det som störde mig lite grann... Vilket det andra i princip inte gjorde.. Var att jag inte kunde komma fram till något beslut vad gällde boendestöd eller inte...

"Jag klarar det inte utan..

.. Jag kan inte heller konsten att ta emot...

Men jag vågar inte säga upp, när jag kanske egentligen behöver dem... och längre fram, tar emot det "och därmed börjar klara mig bättre"...

 

...

 

Jag dribblade, dribblade och dribblade under min långa promenad...

Och när jag sitter och väntar på bussen. Vilket blev i femtio minuter, då jag vägrar åka den fulla "klockan- 15-bussen"... -så mailar jag ändå och säger upp det hela. För att jag inte orkar bry mig...

 

... Åkte hem och skrev en lång text för att lätta mitt hjärta. Och göra det "rätt att säga upp det hela"...

Argumenterar med en massa ursäkter om varför det är bra att "bara vara" istället... "och inte bry sig"...

 

Och det är ju så.

Jag behöver dessa ursäkter. Jag behöver kunna ge upp när det blir för mycket i mitt huvud. När känslan av hopplöshet och uppgivenhet blir för långvarig i livet och vardagen...

... För att annars får jag svårt att orka leva. Att klara av att hantera både mig själv och livet...

 

... Och det är ju klart att jag önskar och hoppas att jag kan acceptera att bara vara. Att endast bry mig om att skratta och le tillsammans med mamma, pappa och alla syskon...

Att det ska vara det enda som jag själv eller livet ska kräva av mig...

Att det funkar att leva så...

 

Det är ju klart att jag önskar och hoppas att jag ska kunna undvika att tänka på vad jag uppnår och inte uppnår. Bara släppa alla krav. Inte bry mig om hur jag egentligen mår... Vad jag vill och inte vill... Sluta önska och drömma...

 

... För att... det är enklare...

Vill man ingenting..

.. Bryr man sig inte om hur livet eller tillvaron ser ut eller kommer att se ut...

Ja, då finns det inte heller någon ångest. Ingen oro eller osäkerhet...

 

...

 

Ja, jag är trött nu. Och jag önskar och hoppas att jag ska sluta bry mig. Slappna av...

Bara fokusera på glädje och kärlek... Strunta i bedrifter...

 

... Jag har mått såhär, och i psyket gått i cirklar i flera år nu...

 

Och om det känns rätt, ska jag köpa mig en kärlekskatt. En bästa vän =}

 

...

 

Sedan jag kom hem, har jag som sagt skrivit. Bara en gång...

 

...

 

Just det.

När jag satt och väntade på bussen, messade mamma. Hon föreslog att jag kunde komma över på tisdag om jag ville, och äta semla tillsammans med dem. Om jag vill, sova över. Och se på film på kvällen...

Älskar våra filmkvällar! Och saknar dem nu när det blir alltmer sällan..!

 

... Eftersom att mensen nu har åtminstone börjat lite grann, känns det som om det vore en bra idé. Eftersom att det värsta ändå borde vara över på tisdag, då.

... Så jag tackade ja. Och så får vi se om jag stannar över natten eller inte. Annars blir det iallafall en heldag där.

 

...

 

Annars har jag ätit. Godis.

Jag har även ätit en burk av min grönsakssmoothie. Lite mer godis. Druckit lite grönsaksjuice.

Jag har sett på tv. Kollat blocket, om och om igen...

 

Och jag har fått ett mess ifrån 27åringen.

Vet inte om jag la ut inlägget som jag skrev härom dagen. Men då skrev jag iallafall det att "27åringen kommer att höra av sig. Det gör hon alltid. Och hon kommer att vilja sova här. Det vill hon alltid". Eller något liknande.

 

Och nu gjorde hon det.

Hon undrade över imorgon. Och då sova tills på söndag. Och annars undrade hon över nästa helg...

 

Men jag har inte svarat ännu. Vill inte varken avfärda eller rista någonting i sten, just nu...

Så vet inte riktigt vad jag ska svara...

 

... Ja, och så har jag spelat Bejeweled...

 

...

 

Imorgon har jag planerat att åtminstone diska... Och så behöver jag ta ut soporna. Eftersom att jag ska laga mat på söndag...

Och så ska jag vattna mina kära växter.

 

På söndag har jag "laga mat, duscha, och avboka boendestöd" på schemat...

Ja, MinKontaktPåKommunen svarade inte idag. Så jag vet inte om hon hann se mailet innan hon gick hem för dagen. Och jag har ju boendestöd bokad på måndag förmiddag...

 

...

 

Ja, just det. Jag mailade Tyfon som jag har mitt bredband hos...

Då jag vill byta till fiber, nu när det är kopplat även här i byn. Och jag hade lite frågor till dem...

 

...

 

Tillbaka till schemat.

På måndag har jag "laga mat", än sålänge.

På tisdag har jag "till föräldrarna"

Och på onsdag har jag "skicka in ansökan". Det vill säga, aktivitetsersättning och boendestöd.

 

... Ja, det är det jag har än sålänge.

Men jag har ju egentligen mycket mer som behöver göras.

Boka tvättid, är väl en utav sakerna...

 

...

 

Vi får se vad vi får gjort.

 

Nu blir det nog att torka idominsalvan från läpparna, och äta lite potatis,-morot-och ingefärasoppa..

Det är nog den näst sista, tror jag.

 

... God natt med er <3

 

 

Av D - 31 januari 2016 20:24

... Jag har ingen plan på hur jag ska orka fortsätta...

Jag har ingen plan på vad jag ska göra när maten börjar ta slut. Då jag varken orkar med allt vad det innebär att äta, eller vill svälta...

 

...

 

Jag vet inte hur jag ska hantera det. Hela grejen...

Jag tycker efter varje måltid, att jag har ätit för mycket. Eftersom att jag har blivit mätt...

Och efter varje måltid, gör den känslan att jag bara vill börja proppa. På grund av stress och ångest. Uppgivenhet... En känsla av brist på kontroll...

 

...

 

... Och som det ser ut nu, vill jag varken svälta... eller orkar fortsätta äta...

 

... Ja, jag vill inte utsätta mig själv för den smärtan igen... Vill inte känna att jag medvetet och av egen vilja, drar mig själv åt fel håll... Skadar mig själv på ett onödigt vis...

 

...

 

Men jag orkar inte heller fortsätta... Inte när jag känner såhär...

 

Ja. Just nu, är hur jag känner efter att ha ätit. Den där känslan av att man aldrig kan äta lagom...

Och det där begäret man känner, av att alltid behöva börja proppa efter en måltid...

 

... Just nu är det, det som gör att jag inte orkar fortsätta...

Mer än disken och kladdet på min diskbänk... Översvämningen av matstöket...

Mer än känslan av att jag inte kan komma fram till beslut om vad, när, hur och varför... Och därför inte orkar varken planera för, handla eller laga mat...

 

...

 

Men jag kan inte bara sluta, heller...

Jag kan inte gå in i svält än en gång...

För att det skulle innebära att jag verkligen inte har någon chans till ett liv...

 

Jag menar.

Jag har försökt så många gånger.. och alltid ramlat tillbaka ner i svält...

Och jag är trött på det!

 

... Min vilja är att strunta i livet. I vart jag hamnar. Vad jag gör och inte gör. Uppnår och inte uppnår...

Och bara leva för stunden. Försätta mig i de situationer med de människor, som gör att jag skrattar och ler...

Det skulle vara det enda som betydde någonting!

 

...

 

Men det blev bara så himla svårt.. när jag väl började äta.. att ens orka försöka leva utefter det. Den planen...

Jag har inte orkat. Och kommer inte att orka...

 

... Och nu...

Efter att ha slutat svälta. Börjat äta... vet jag inte alls hur jag ska gå vidare! Åt vilket håll jag ska titta...

 

För att detta är ett dödläge... och det finns inga rätt vägar...

Vad jag än gör, kommer det att vara fel. Otryggt. Jobbigt...

 

...

 

Jag kan inte vara ensam...

Jag behöver en trygghet. Någon som ser vad jag gör, men som inte reagerar som jag på det. Som ser alla dessa jättestora dilemman och hur jag hanterar dessa, som något självklart och inte alls uppstressande... Att jag inte gör något fel...

 

Jag har ingen som kan bekräfta hur jag äter... eller vad, just nu...

Ingen som kan se det som normalt, hur mycket jag äter...

Och jag har ingen som kan ta mina tankar ifrån det som tynger mig... i min egen vardag!

 

Det är ju klart att jag kan ta mig hemifrån(om jag hade orkat)... Och därmed träffat någon som lugnar mitt sinne... och tar bort alla krav och förväntningar för ett tag...

Men det är i mitt liv jag mår dåligt...

 

...

 

Jag känner mig vilsen. Jag känner mig uppgiven... Och jag har inga vägar att gå...

 

Jag vill varken dö eller svälta...

Och det gör att de enda vägar som tidigare gett mig trygghet, nu har suddats ut, de också...

 

... Vart vänder man sig då? ...

 

...

 

Jag behöver kanske en aktivitet. Någonting att fylla mina dagar med...

Men hur hinner jag det? Hur orkar jag det om jag ska fortsätta äta? ... Hur orkar jag äta om jag har annat som fyller mitt huvud?

 

...

 

Dagen idag.

Frukost vid nio. Mer än vad jag brukar äta. Som om magsäcken har växt. Dock inte omöjligt...

... Sängen igen... Och kliva upp vid tolv...

 

Tv. Tv, tv, tv...

 

... Skriva massor(massor) i min textsamling... En dag, full av ångest för ätandet och vägar hit och dit... Eller rättare sagt... Inga vägar...

 

...

 

Äta.

Äta, äta, äta...

Och ingen diskning alls... Fastän det inte finns en decimeter ledig yta. Varken på diskbänk eller i slask.

 

...

 

Jag har duschat. Då det var två veckor sedan sist(usch, jag vet)... Och Boendestöd ska väl komma imorgon...

 

... Och så har jag spelat Bejeweled...

 

...

 

God natt <3, från någon som snart exploderar... Hoppas jag.

Denna känslan är för tung att bära.

 

 

Av D - 19 januari 2016 22:01

... Min mage mår inte bra. Den mår så himla dåligt...

Och om det inte vore för vad jag har ätit och hur myket, hade jag trott att jag blivit sjuk. Smaken som stöts upp i munnen hela tiden, är outhärdig. Och svälten är för mig, mer än välkommen nu...

 

...

 

Ännu har jag inte svarat på Boendestöds mess...

Och 27åringen har skickat ännu ett mess. Där hon skriver att hon gärna vill träffas i stan.. Äta och gå på bio. Och sedan sova här i en eller ett par nätter...

 

Men jag skrev specifikt att vi kunde träffas i stan under en dag någon helg. Och jag skrev så, eftersom att jag inte vill ha hem någon hit när allt är en enda röra. När jag varken bryr mig om eller orkar med vardagen just nu... Och när jag dessutom inte äter. Inte ska äta... Iallafall inte på ett sätt som antas acceptabelt...

 

... Men jag har inte svarat på hennes mess ännu. Får väl göra det sedan...

 

...

 

Diskat har jag inte heller orkat göra...

 

...

 

Men jag tar det ifrån början...

 

Inatt sov jag bra. Det var inte kallt...

Och jag vaknade sedan till en behaglig temperatur. Nästan lite varm.

Klev upp i bara t-shirt, trosor och strumpor. Och satt sedan i bara det, vid datorn och vid tv:n. Enda tills jag skulle åka till stan vid tvåtiden...

 

...

 

Jag satt vid datorn. Fastnade vid att undersöka en ny idé till hur jag ska kunna få ett tryggt ätande...

.. Och när klockan började närma sig, skulle jag bara kolla "lite till"... "Lite till, lite till... Och lite till"...

... Vilket resulterade i att jag sedan, med tio minuter kvar tills bussen skulle gå, fick stressa på mig kläderna, ruscha på mig ytterkläderna... Och med knappt fem minuter kvar, raska mig iväg till bussen...

 

Men det hjälpte inte. För att, två minuter kvar tills den skulle gå, och jag såg den svischa förbi.

... Jag vände håll, och tog mig en lång promenad på lantvägen istället...

Funderandes, diskuterandes med mig själv. Stundvis dagdrömmandes...

... Och fortsatte sedan mitt "projekt" vid datorn, när jag kom hem...

 

...

 

Jag blev sittandes vid datorn, större delen av dagen.

Kollade blocket. Läste lite bloggar. Bloggade...

Åt, åt, åt...

Betalade räkningar...

 

Och så har jag sett på lite tv...

 

...

 

Boendestöd kommer imorgon. Ja, om jag lyckas svara på messet, det vill säga.

Känns bara så svårt. Då jag inte vet vad hon skulle kunna hjälpa till med. Vad jag vill eller behöver ha hjälp med... Ja, men vad det finns för anledning egentligen...

 

... Men jag ska svara sedan. Vi kanske bara kan träffas för att se hur det känns...

Känns det sedan helt onödigt, vet jag ju det...

 

... Samma sak med kuratorkontakten...

Det var ju den och boendestöd som bestämdes på vårdplaneringen...

Men likt som boendestöd, känns det inte som om jag någonsin kommer att komma igång med kontakten...

 

Jag menar. Det är via mail. Och i vanliga fall brukar jag kunna skriva långa texter med en massa känslor och tankar i, till personer som jag har tagit kontakt med på mail...

Men det känns inte lika enkelt denna gång. Antagligen för att det hela skedde på fel sätt...

Jag brukar i regel ha ett ärende hos de som jag fattar tycke för. Någonting konkret som jag behöver hjälp med, som sedan blir lika fort och tydligt avslutat...

 

... Men nu är det så flygande, på något vis...

Jag vet inte vad jag behöver hjälp med... Vilket har gjort att jag inte heller har lyckats etablera någon kontakt. Någon trygg sådant...

Känns bara så trögt...

 

... Och nej.

Just nu verkar det inte som om det kommer att komma igång...

Men vi får väl se...

 

...

 

God natt med er <3

 

 

Av D - 18 januari 2016 22:37

... Nej, jag måste släppa på mitt trygghetsbehov och gå vidare...

Det är det jag inte vet hur jag ska handskas med, bara...

För att bristen på trygghetskänsla, är ju det som gör att jag inte vågar...

 

...

 

Ja, jag känner mig rädd. Osäker. Uppgiven.

Samtidigt som jag önskar någonstans, att allt bara kunde gå vidare nu.

Jag har stått stilla så länge, och det beror ju inte på någon annan än mig själv. Mina tankar och känslor. Hur jag fungerar...

 

Och hur mycket jag än har försökt peppa mig själv. Tjata mig själv framåt. Skriva diverse budskap på datorn. På små kort. I långa texter...

... Jag gör det helt enkelt bara inte. Jag tar mig inte vidare...

.. Lever mitt liv i texter... Ja, det kan man nog kalla det.

 

... Och det, för att jag inte vågar. För att livet känns för stort.. Och för att jag prioriterar fel...

Vilket gör att jag inte vill...

 

...

 

Jag har ett behov av trygghet. Och att som det känns för mig varje gång som jag ska ta ett steg någonstans, slänga mig utför ett stup, känns som en omöjlig utmaning att anta. För att det vågar jag inte. Ingen säkerhetslina i världen, är tillitsfull nog för att jag ska våga ta steget utför ett sådant högt fall...

 

... Och jag är trygg där jag är nu...

Jag vill inte bli ensam. Mer ensam än vad jag är. Göra livet större... Ta större ansvar...

... Och sedan, ändå riskera att dö olycklig och utan mening... Utan att "ha uppnått tillräckligt"...

 

...

 

Det känns som om jag ger mig ut på en resa på liv och död, helt ensam. Fastän jag vet att jag har min familj därborta i det andra hörnet... En familj som gärna stöttar och ger kärlek...

 

... Men jag känner mig ensam. Då jag har ett helt liv att upprätthålla. Att bygga upp eller bryta ner... Och det känns bara för stort för mig att orka handskas med... För många möjligheter. Omöjligheter. Val, hit och dit...

Och så kan det ändå sluta med missnöje... "för att det var alldeles för stort för att kunna lyckas"...

 

...

 

Och jag behöver.. kärlek, värme.. Trygghet...

Från någon stabil. Trygg.. och varm person...

 

... Och någon annan än mig själv att tänka på, vore ju bra...

Någon annan att ta hand om, så att jag glömmer bort mig själv för ett tag... Någon som är viktigare än jag... Som fyller min värld, istället för alla feliga tankar. Allt inombordsligt krig... Och allt som bara är "fel, fel, fel" med mitt liv och vad jag åstadkommer... Inte åstadkommer...

 

...

 

Igår när jag kom in till sjukhuset vid ettiden, hade jag fått byta rum...

Jag hade åter placerats i en sal med en annan patient. Och jag gjorde än en gång, vad jag alltid gör. Undvek att gå in i rummet och satte mig ute på avdelningen. Med alla ytterkläder på...

 

Och jag fick eget rum igen.

Jag klarar inte av att dela rum med andra människor. För mig kända, som okända. Jag är för osäker och försiktig för det. Vågar knappt varken andas eller röra på lemmarna... Vet inte vart jag ska titta. Eller hur jag ska hantera min mun. Mitt ansiktuttryck...

Och så i det här fallet, skulle jag även sitta spänt och oroa mig över att bli tilltalad, hela tiden...

 

...

 

Nej, men jag fick eget rum iallafall.

La mig direkt i sängen, under filten, och vilade.

Låg sedan kvar där tills imorse när det var dags för vårdplanering.

 

Jag åt ingenting igår.

Och på natten när jag skulle sova, hade jag ont i kroppen. Magen pulserade varje gång som jag la mig på den... Och huvudet gjorde ont...

Att sova kändes som en omöjlighet. Då min hjärna, oavbrutet rabblade en massa olika mat och godsaker hela tiden.

 

... Och då menar jag verkligen "rabbla". Det var inte en lugn stund. Och jag vet att det var för att näringsbristen hade gått så långt att hjärnan började desperat skicka ut signaler om att jag svälter och behöver äta för att överleva.

Det har jag lärt mig nu. Då hjärnan reagerar på samma sätt varje gång som jag svälter mig själv för länge.

 

...

 

Jag vaknade imorse vid kvart i åtta.

Fick in frukost på rummet, som jag åt.

Och sedan, klockan nio var det dags för vårdplanering... som varken gav mig till eller från. Inga tydliga känslor eller tankar om någonting.

Och när man inte vet vad man behöver hjälp med, eller egentligen förväntar sig någonting...

Ja, vad hade jag förväntat mig att känna, liksom?

 

...

 

Efter mötet, gick jag tillbaka in på rummet.

Pratade lite med kontaktpersonen...

Hade utskriviningsmöte med läkaren...

.. Och gick sedan till affären för att handla dagens "propparmat"...

 

... Jag handlade för mycket, som jag alltid gör när jag handlar propparmat.

För att egentligen ska ju den maten bara vara för en dag. Men det är ju svårt när det mesta bara finns i storpack. Och när jag dessutom nästan aldrig äter längre. Så när jag väl tar en proppardag, vill man ju ha det mesta... "vet ju inte när det blir nästa gång"...

 

...

 

Väntan på bussen, blev lång.

Jag åt lite grann. Frös.

Gick in i väntrummet och väntade.

Ut igen. Vänta i en halvtime till.

... Bussen blev sen. Så ytterligare tjugo minuter i kylan...

 

...

 

Väl hemma...

 

... Ja, jag har ätit... massor!

 

Jag har sett på TheBigBangTheory. Jag har bloggat en del...

Sett på tv... Skrivit i min textsamling...

 

... Nu på kvällen, skrev jag någonting som jag tyvärr inte vill dela med mig av. Men som jag hoppas ska kunna bli någon slags vändning... Tror dock inte det. Det känns så invecklat, att jag inte ens vet om jag kommer att komma ihåg det...

... Det handlar om att våga släppa på tryggheten, iallafall. Att på något sätt, våga hoppa... Eller "hissa mig ner för det där stupet". Ett steg i taget...

 

...

 

Jag har lust att proppa ännu mer nu. Och jag önskar bara att det var slut.

Har lust att äta upp det sista jag har.. Så att jag slipper äta imorgon också...

 

... Men jag mår redan dåligt av allt proppande. Jag kommer att få ångra om jag äter ännu mer... Både fysiskt.. och allra helst psykiskt!

 

...

 

Jaja. Vi får se hur det går med allt.

Men just nu sitter jag fast. Och har gjort så, alldeles för länge...

Trots att jag gör framsteg. Tar mig små steg i rätt riktning.. Sitter jag fast i gummiband. Och en liten avslappning för att hämta andan.. och jag studsar tillbaka igen!

 

...

 

God natt med er <3

Nu blir det nog mer proppande. Och lite tv... Innan jag ska sova.

 

 

Detta är jag...

Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)

  

Vad vill du veta? :)

20 besvarade frågor

Dela med dig :)

Vill du följa mig? :)

Följ Livet ur D:s synvinkel med Blogkeen
Följ Livet ur D:s synvinkel med Bloglovin'

RSS

Viktkampen

           

Kan ni lösa denna?

Dagens gåta

Dagens Citat!

Dagens citat

Länkar

 

Jag tipsar

Starkt filmtips till den känslosamma =)


Kalender & klocka

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2018
>>>

Tidigare år

Mina senaste tankar

       

Checklista

 0% uppnått

 

    

Det jag skriver om...

 

         

Allt jag skrivit :)

Vad söker du?

Besökare hittills

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se