... Jag känner mig så pressad. Så stressad.. -Jag sitter och gråter...

Byxorna är blöta vid knäskålarna, av tårar... Ärmsluten på tröjärmarna, likaså... -Och inte heller huvudkudden min, har kommit undan. Då jag kramade den så hårt mot mitt ansikte...

... Jag känner mig stressad. Det händer för mycket...

Det ligger för många förväntningar i luften, från mig själv och från alla andra... -Och jag känner mig så orolig för att svika. Att såra... -Eller att bara inte vara bra nog...

-Rädd att andra ska tycka att jag tänker fel om "det eller det"... Och att "det ju är självklart"...

... Jag känner mig stressad inför alla sammankomster med familjen... Av att ha nära och kära att ställa upp för... -Att svika eller "felbehandla"...

Och att jag samtidigt har svårt att orka hantera livet, så fort som jag "gör någonting"... -Att kontakten med andra människor, ibland inte alls fungerar...

Och att jag inte får vardagen att gå ihop... -Att den känns meningslös.. Och livet likgiltigt...

...

... Jag vill bara proppa nu...

Jag vill äta tills det inte får plats en smula till...

Sedan vill jag spy upp allt igen, och gå och lägga mig... -Krypa upp i ett mörkt och ensamt hörn... Blunda hårt... -Och sedan hoppas på att aldrig behöva se verkligheten igen...

Jag orkar inte vara...

Inte när jag känner mig såhär skör...

Inte när allt känns så stökigt och rangligt... -När balansen i både sinne och själ, är såpass dålig att jag ständigt håller på att ramla av "vad det nu är jag befinner mig på"..!

... Hade jag varit helt ensam, hade jag kanske kunnat slappna av..

-Kanske inte.. För att inredningen min.. och allt annat som rör mitt eget liv.. -Hade ju fortfarande varit en stressfaktor... -Men jag hade iallafall bara haft mina egna tankar och känslor.. -Mina egna förväntningar att leva upp till...

...

Igår proppade jag.

Ordentligt proppade jag...

Kunde inte sova till natten... -Lyssnade på musik och klev sedan upp igen... -Åt lite till...

-Proppade fastän jag inte var varken sugen eller hungrig...

När klockan blev morgon, gick jag och la mig igen...

-Lyckades somna en stund... Och klev sedan upp vid tiotiden, som vanligt...

Jag åt igen... -Ännu mer..!

Och jag såg på tv...

-Väntade för att se om min leverans skulle komma.. -Taklampan...

Och sedan. Om än sent, mailade försäkringskassan. Och...

-Ja, det blev ju inte så mycket till möte. Inte så mycket till planering...

-Hon nämnde vården. Men sade sedan att vi kunde höras av igen på mailen, under år 2017. Och att jag skulle höra av mig om något förändrades.. -Om jag fick en aktivitet beviljad.. Eller något annat stöd...

... När klockan blev två, gick jag iväg till bussen. Fastän jag borde ha väntat ett par timmar till.. -Ifall att leveransen av min taklampa skulle komma!

Jag hatar verkligen att det är så tyst! Att jag inte får någon info om vad som händer..!
Jag har ingen aning om när den tänker anlända. Jag har ingen aning om ifall de kommer att höra av sig innan de kommer..! -Eller om jag kommer att missa dem för att de inte gör det!

... Och samma sak med mitt kanalpaket.. -Utbudet...

-Jag får inte heller där, kontakt! .. -Nu när jag ska byta ner mig...

"Ska det vara så svårt?!"...

...

Jag klev av bussen vid tidigare busshållsplats... -Promenerade i några minuter. Säkert en timme...

Sedan väntade jag på pappa. Gick långsamt, runt och runt.. -Vid och i gallerian...

När pappa äntligen kom, skulle han till bibblan först.

Han skulle även till Willys. Men det kunde han ta efter att vi hade hämtat ut mitt paket...

Paketet var mindre än vad vi hade trott. Det var inte så jätteotympligt.. Och inte heller speciellt tungt.. -Trots att den innehöll en fåtölj..! -Stolsliknande sak...

... -Så att jag sa till pappa att jag kunde ta den på bussen istället. Om han bara skjutsade mig till busstationen...

-Det var en och en halv timme att vänta. Då jag missade den bussen jag hade tänkt ta om paketet skulle visa sig vara görbart att ta med på bussen...

Men jag bestämde mig för att ändå vänta...

Det kändes lite larvigt att låta pappa skjutsa hem mig.. -Åka hela den biten.. -När paketet ändå var så lätt att få med sig...

...

Det blev kallt efter ett tag...

Jag hade tänkt kliva på en tidigare buss. Men då kliva av vid trafikplatsen(eftersom att denna inte gick ända hit)...

-Men jag bestämde mig för att vänta, istället. Då det skulle kännas farligt att gå med en stor kartong i famnen, på en kolsvart väg med hastigt körande bilar.. -Och med bara några reflexer på sig..!

... Väl hemma, bestämde jag mig iallafall för att äta lite till... -Igen!

Jag var inte hungrig... Men jag känner mig...

-Ja-a...

... Sedan så kollade jag presenter.

Kände att jag behövde hitta någonting till mamma. Eftersom att jag har köpt någonting till 23åringen... -Och de fyller ju nästan samtidigt! ...

Hade inte varit snällt att bortse från att ge den ena en gåva, när man ger den andra...

... Men då blev jag osäker på om den ena ska känna sig mindre värd på grund av "vad!" jag ger, istället...

-Och jag blir så trött... -På ångesten. På osäkerheten... På den låga självkänslan...

-Jag känner mig aldrig bra nog...

...

När jag tittar framåt.. -Känner jag bara att jag inte kommer att orka...

Jag kommer inte att orka allas förväntningar, i år efter år efter år... Dag efter dag.. efter dag...

Jag kommer inte att orka ställa upp och umgås...

Jag kommer inte att orka med ätstörningen.. -Att leva ett meningslöst liv...

Jag kommer inte att orka med att känna att jag borde, måste eller behöver göra "det, det eller det"... -Men inte orkar.. eller känner ro till det...

-Kommer inte att orka leva i ett kaos... -Inte i flera, flera år till...

... Och därför...

-Därför vill jag blunda. Glömma... -Aldrig vända tillbaka... -Aldrig kika ut ur mitt lilla mörka skrymsle...

... Men det är nu...

Det är nu som jag känner såhär...

-Men vilken dag som helst, kan jag för en stund, känna helt annorlunda...

Jag orkar bara inte, just nu...

Det är för mycket på en gång...

-Och jag vill bort...

...

Nu ska jag proppa... och gå och lägga mig, tror jag...

... Det beror på när jag ska börja med svälten igen... -För att jag tänker inte proppa mer nu, om jag ska fortsätta proppa i flera dagar till..!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...