... Egentligen orkar jag inte blogga idag.

Men eftersom att jag inte trivs med att hoppa över en dag helt plötsligt(värsta kaoset!), ska jag se till att åtminstone skriva lite om dagen...

...

Trots gårkvällenes beslut och knappa lättnad över att nu skicka tillbaka fåtöljen istället, har jag ändå haft en del ångest och osäkra känslor inombords, vad gäller det...

Jag menar. Inte så mycket kanske, att den försvinner... -Det är klart. Den var ju snygg, och för korta stunder, bekväm att sitta i... -Utan mest för att jag känner en himla press till att ersätta den med en annan "nu, nu, nu!"...

Jag menar. Jag känner mig spänd. Jag söker ständigt bland bilder och webbshops, efter "den rätta fåtöljen"... -Och jag har svårt att komma fram till vad det är för en slags fåtölj jag söker. Vilken färg jag är ute efter.. Vilket material den ska vara i... Och på vilket sätt den ska stå på... -Hänga, stå... -Hur stor den kan vara...

Och vad jag än söker efter. Hur mycket jag än tittar... Hur många alternativ jag än går igenom...

-Jag tänker fortfarande för mycket för att kunna få fram några äkta känslor som jag litar på... -Den där klara känslan av att "den där är bara såå rätt!"...

... Nej. Ingen självklarhet här...

...

Jag tror att jag vaknade ganska många gånger inatt... Eller rättare sagt, imorse innan jag klev upp...

Men när klockan blev halv tolv, klev jag upp och satte mig framför tv:n för att se på HemTillGården...

Jag hade inte tänkt åka in till stan idag. Men ville gärna göra det...

Grejen var bara att jag inte hade ron till att åka hemifrån förrän mitt beslut om aktivitet genom kommunen, hade kommit... Och jag hoppades starkt på att jag skulle slippa vänta tills efter helgen! -"Hur många dagar kan det ta för ett brev att fraktas tjugo minuter?!"...

... När jag nästan hade gett upp om att det skulle komma idag, kom det iallafall.

Jag blev beviljad aktivitet...

Och jag skulle vilja säga att det känns bra. Underbart.. -"Det var ju det här jag hoppades på!"..

Men förutom att det används flera år gammal information som inte är i närheten av min situation längre.. -Känner jag väl lite grann att det faktum att jag har den hårdaste tiden framför mig, när det gäller att ta mig ut.. -Sänker mig lite grann i den glädje och lättnad som jag annars hade känt...

Nu har jag åter möjligheten att ta mig ut någonstans och slippa hemmavardagen för några timmar... -Men att sedan klara av att ta mig ut... -Det är en annan kamp!

...

Jag ville iallafall åka in till stan idag.

Mycket för att det skulle bli långt att sitta hemma hela dagen och bara glo... -Men också för att jag funderade på att tillåta mig själv att köpa något gott idag...

Ja, jag hade ångest.

Ångest för att jag inte ville tillåta mig själv. Samtidigt som jag verkligen kände cravings för det..!

Jag jiddrade och jiddrade. Fram och tillbaka...

Och sedan, när stressen kom ikapp för att bussen snart skulle gå.. -Bestämde jag mig för att åka iväg till stan ändå, och sedan bestämma mig för ifall jag skulle tillåta eller inte...

Grejen var ju... -Är ju, att ifall jag köper godsaker(eller färdigmat), vill jag inte bara äta lite... Utan jag vill både köpa.. och äta(!) jättemycket!!

Så att därför blev det ett stort krig inom mig... "Jag vill bli av med min propparmage... -Inte göra den större!"...

För att det är ju ett faktum... -Äter man mer än vad man gör av med... -Då går man upp i vikt..!

...

Väl i stan, gick jag in på en butik. Inte den jag tänkte. Utan en nämre...

Kollade om de hade extrapris på det som jag hade tänkt köpa "för att, bara då kan jag tillåta mig själv"...

-Men det hade de inte...

Så att.

Trots gnagande begär inombords, ständigt rullandes i tankarna.. -Möjligheten som finns, men som jag väljer att strypa.. -Gick jag tillbaka till busstationen och väntade på bussen, de tjugo minuter som var kvar...

... När jag väl klev av bussen sedan, gick jag ändå in på affären här i byn och köpte ett kakpaket och en liten påse naturgodis...

-Ja, jag klarade det ett tag. Med sedan stack jag nålen i ballongen...

...

När jag kom hem, räknade jag ut kalorierna. Kom upp med en ny plan för hur jag skulle undvika att hetsäta så att jag går upp i vikt... -Och såg till att jag istället skulle ha chansen att gå ner i vikt...

Och sedan satte jag mig vid tv:n och åt...

Den ena tuggan efter den andra, stoppade jag in i munnen i all världens fart... -Tills det inte fanns något kvar...

... Jag har nervöst och intensivt, kollat olika fåtöljer på nätet...

Intensivt och utan att kunna släppa det ur tanken..

-Oroligt och ångesttungt, sökt efter "den rätta perfekta"...

Jag har även svarat på 28åringens mess som hon skickade igår...

Hon frågade än en gång, ifall jag hade lust att träffa henne i stan imorgon...

Jag menar. Visst. Det händer så mycket just nu och jag känner mig alldeles utmattad och dränerad... -Och även om det kan vara skönt att komma ifrån lite och träffa folk.. -Så är hon så krävande i sig, att jag inte vet om jag kommer att kunna bära ångesten och frustationen, som det ser ut just nu...

Men eftersom att jag inte vill avvisa henne och sedan råka stöta in i henne i stan imorgon(om jag får för mig att åka dit en stund), så sa jag bara att jag inte kunde svara på det...

Så att... Möter jag henne imorgon, kan vi ju passa på att umgås. -Och känner jag att jag behöver vara hemma, så kan jag ju vara det... -Inget bestämt!

...

Jag har sett på film.

Och nu ska jag gå och lägga mig.

Hoppas på att det där j*vla fåtöljdilemmat snart kan lägga sig!

Dumma minne. Dumma reklamannonser. Dumma känsla av bakslag... Och dumma(dumma) envishet...

Det gör mig så nervös och tung...

-Såhär ska det väl inte behöva kännas... att leva ett såpass ändå kravlöst liv..?

... Om det känns såhär nu..(!).. -Hur känns det inte då, när jag väl får mer ansvar i samhället och för andra än mig själv?!

Jag kanske inte ska tänka så mycket hela tiden. Hjärnan går verkligen i ett, och jag blir både nervös och utmattad...

Men det är bara så svårt att sluta tänka, när man känner att man har saker pågång som aldrig blir uppklarade...

Jag har tagit isär fåtöljen igen och packat ner den i sin kartong...

Och så har jag, hela kvällen sedan jag kom hem, kollat igenom en massa hängstolar...

Ja, det var mammas idé. Att jag kunde kolla dessa som alternativ...

Det kändes helt okej, till en början...

Men ju mer jag kollar, desto segare blir min hjärna.. -Och just nu kan jag inte komma fram till varken det ena eller det andra..

Har ingen aning om vad jag känner att passar i mitt vardagsrum och inte...

Alternativet att vänta och se om jag hittar en annan brun läder/skinn/mocca-liknande fåtölj, finns ju fortfarande...

Och även att finna en hängstol, är ju fortfarande ett alternativ...

Men just nu, orkar jag inte tänka alls...

Så jag kanske bara ska ta en paus ifrån fåtöljer för ett tag... -Och när jag någon gång råkar "springa in i" någonting som jag på en gång, ser som en självklarhet.. -Så köper jag en ny då.

... Nu har jag bestämt mig för att sända tillbaka fåtöljen och ta pengarna tillbaka...

Jag kan nog aldrig, om jag ångrar mig, få den för samma pris igen... -Men den känns bara så tung att bära i sinnet och själen just nu, att jag får vara beredd på att behöva köpa den för dyrare peng om jag skulle ångra mig, istället...

Och det finns ju andra alternativ. Jag har bara inte funnit det än.. -Någonting med den rätta känslan...

Och sålänge som jag tänker såhär mycket och inte kan slappna av, kommer jag inte heller att få någon självklar känsla för ens det mest passande i världen! ... -Så att... Just nu, tror jag inte att det är någon idé att försöka... -Snarare skadligt! Så dåligt som jag mår just nu...

...

Jag minns inte så mycket från gårkvällen -och natten...

Jag minns att jag skickade iväg ett mail(ännu ett!) till fåtöljnissarna. Sammanfattade alla mina tidigare mail. Och bad om snabbt svar "så att jag kunde avsluta detta ärendet"...

Och sedan lyckades jag somna...

... Klockan halv nio, tror jag.. -Ringde reparatören... Han har varit här så många gånger nu, att jag både känner igen honom till namn, röst och utseende!

Han sa att han skulle komma vid tio...

... Jag klev upp strax därefter hans samtal. Flyttade soppåsarna in i badrummet, så att han skulle kunna komma åt bland rören om han behövde...

Och sedan satte jag mig vid tv:n och väntade...

Han kollade rören. Fixade lite grann... Och gick sedan...

...

När reparatören hade gått, började jag fortsätta slå in...

-Nej, det kanske jag inte gjorde. Kan hända att jag duschade först...

Men det är ju skit samma...

Jag har iallafall duschat idag. Och så slog jag in 23åringen födelsedagspresent klart...

Och när klockan väl var dags att gå till bussen "om jag skulle åka", såg jag inte längre någon anledning at inte göra det...

Jag ville inte svika.. "Och det skulle nog vara bra för mig att komma hemifrån lite och få en paus ifrån fåtöljen, lampan, kanalpaketet, aktivitetsbeslutet... Och allt annat som är pågång på hemmaplan just nu"... -Och för att inte förglömma..! -Ätstörningen!

... Så. Jag skrev till mamma. Sa att jag kommer klockan 14.

Och så klädde jag på mig ytterkläderna och gick.

...

När jag kom till mamma, hade mormor bakat paj(säkert hemma hos sig). Och det fanns en bit kvar till mig. Så att den tog jag som frukost.

Sedan var det dags att åka.

... Hemma hos 23årigen och hennes sambo, gick allt förvånansvärt bra.

Julkappen blev inte alls tagen på det sättet som jag förväntade mig att den skulle göra. Fick inte alls känslan av att det var en dum, konstig eller onödig sak att ge...

Utan det var snarare tvärt om. Och det kändes skönt att äntligen få den tyngden ur vägen... -En av alla saker som slår mig gul och blå, borta!

... Vi väntade på middagen. Hon bjöd på lasagne. -Supergott!

Och sedan blev det fika. Tårta och kakor.

...

På hemvägen, pratade mamma och jag. Det var så länge sedan som vi faktiskt har pratat när vi har setts.

Jag har liksom inte känt av hennes intresse på sistone. Och har därför inte velat ens försöka prata av vad som tynger mig, de senaste typ över fem gångerna som vi har setts.

Men idag pratade vi. Vilket var jättebra, eftersom att jag håller på att gå under av allt som händer och inte händer i liv, vardag och hem just nu!

... Och även om jag, vad gäller fåtöljen, fortfarande har ångest och känner mig osäker. Orolig.. -Så känns det ändå som om valet blir lite enklare och mindre tungt(kan vara samma sak), nu när mamma har lagt fram sin sida på det hela, och hjälpt mig tyda mina känslor.

Och jag tror det.

Det är nog bäst att göra sig av med fåtöljen... och antingen söka efter en ny.. eller bra "springa in i en" när tiden är inne...

För att jag känner mig bara för osäker, stressad och pressad just nu... Och det är ju som mamma sa... -Jag behöver ju ingen fåtölj precis just nu...

Jag menar. Jag har ju klarat mig utan att sakna en, i två år... -Så att jag kan nog(om jag lyckas glömma.. Lämna det bakom mig), klara mig ett tag till..! Tills jag finner den självklara rätta!

... Men det blir en utmaning.

Bara att lämna och glömma, blir en utmaning...

Jag måste helt enkelt få annat att tänka på...

... Och på talan om "annat att tänka på..!

Får hoppas att beslutet om aktivitet från kommunen, kommer imorgon... -För att jag behöver verkligen(verkligen!) komma ut..! -Så jag hoppas djupt att hon har beviljat det!

...

Jag tänker för mig själv.. "Hoppas att jag kan gå vidare nu och släppa inredningen för ett tag"...

Och så.. Så fort som jag höjer ögonen mot skärmen, ser jag alla dessa bilder.. -Annonser från de sidor jag har varit inne på.. -Med bilder på... hängstolar!

... -Ja, det lär bli svårt... En ren utmaning..!