Direktlänk till inlägg 26 april 2017
Jag är trött och sliten, har ångest som ilar enda uppför halsen... och jag ser inte fram emot framtidens utmaningar...
Jag känner bara för att äta tills jag storknar. Tills jag svimmar och somnar in...
Det börjar kännas så tungt nu, att försöka ta sig igenom det ena meningslösa försöket efter det andra, när jag samtidigt känner att jag bara försöker halvhjärtat...
...
Jag kan inte riktigt bestämma mig för, idag, ifall jag gjorde det här mot mig själv eller ifall det bara är såhär jag är och känner... -Men det gick inte alls bra, idag...
... Jag åkte in till jobbet, imorse.. Trots en hel natt av orolig sömn på grund av oro för vädret. Oro på grund av att jag inte har några kläder som skulle passa för kyla och regn... Orolig för att då inte orka, eller få väldigt "ont" av att vara ute en hel dag och jobba...
... Men det var inte vädret som jag skulle vara orolig för. Det var inte "att frysa, och bli blöt om både fötter och kropp(fastän jag blev det)", som jag skulle ligga sömnlös för...
...
Jag klev upp när klockan ringde, vid 07... Gjorde mig iordning och gick iväg till bussen...
... Sedan bestämde jag mig först för att promenera hela vägen till jobbet. Men eftersom att jag inte hade någon aning om hur lång tid det skulle ta, klev jag på bussen efter att ha gått endast en hållplats...
... När jag kom dit, blev jag med ens stel... Det kändes obehagligt och jag kände mig handlingsförlamad... Ville inte se folk i ögonen och ville inte gå i närheten av stugan där resten av gruppen jobbade... Och när min arbetsledare skulle introducera mig för lite uppgifter som jag kunde göra, vågade jag inte göra någonting. Att bara ta tag i en kratta, var en omöjlighet. Inte heller att lägga arbetsledarens hopskyfflade löv och grenar, i skottkärran.. eller att tömma skottkärran, kunde jag förmå mig att göra... -Det kändes jätteobehagligt att det var så mycket folk omkring mig, som kunde se vad jag gjorde, hela tiden!
... Min dag på Brukshundklubben, kändes i det stora hela, helt meningslös. Och jag kände mig både som en självsvikare och rent utav misslyckad...
Det enda jag gjorde, var att sitta på en bänk och se hundar bli tränade på gräsmattan. Att oroa en äldre kvinna, för att jag satt i regn, snö och hagel, för länge utan att värma mig emellan... Och att promenera omkring.. -Runt, runt, runt...
... När klockan blev ett.. och jag fortfarande inte hade lyft ett finger, på hela dagen, bestämde jag mig för att ge upp och gå hem... Jag hade lite messkontakt med JobbCoach, under dagen, då jag kände mig uppgiven och säkerligen sökte svar som kändes omöjliga att få... Men på de få mess som Arbetsledaren skickade, svarade jag inte ens... Är så svårt att veta vad jag ska svara, när saker inte fungerar och jag inte vet vem hon är.. eller hur hon ser ut! Jag menar. Jag har knappt lyft blicken så att jag ser henne, ännu!
... Jag som älskar och verkligen älskar hundar, var såpass inom mig idag, att jag sa ett kort "nej" när Arbetsledaren tog med sin hund bort till mig och frågade om jag ville hälsa... -En jättesöt liten(rätt så stor ändå) Rottwailervalp.
...
Jag tog en lång promenad(ungefär en timme) tillbaka från jobbet, och väntade sedan på en buss som var nästan en halvtimme sen, och åkte hem...
Väl hemma, har jag fortsatt känna mig misslyckad, uppgiven... vilsen... Och jag har inte kunnat sluta fundera på hur jag ska både kunna gå till jobbet så att jag slipper sitta hemma och svika mig själv.. och(!) kunna fly undan vad som känns som en omöjlighet och en obehaglig plats att vara på..(!), på en och samma gång!
Jag har ätit en hel del. Jag har sett på tv, och halvsovit framför tv:n...
... Och jag har blivit frustrerad på min mobil, för att minnet blir fullt på den hela tiden... -Blev tvungen att radera hela familjechatten, till slut...
...
Men det får räcka för idag... Ska antagligen tvinga upp mig själv tidigt, imorgon.. Så att jag kan åka iväg och stirra mig igenom en till dag på.. jobbet..!
Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...
Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...
Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...
Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera... ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...
Glöm inte att du kan ställa frågor till mig, skriva en snutt i gästboken, och gilla eller följa bloggen :)
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | ||||||||
3 | 4 |
5 | 6 |
7 | 8 |
9 | |||
10 | 11 | 12 |
13 | 14 |
15 | 16 | |||
17 | 18 | 19 |
20 | 21 | 22 |
23 | |||
24 |
25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
30 |
|||
|