Jag är orolig. Det är klart jag är...

Jag känner ingen kontroll. Ingen kontroll alls...

Jag menar.

Rent praktisk känner jag en viss kontroll. Jag känner en viss inre styrka, nu när jag är här...

Jag känner inte samma behov... Eller faktiskt inget behov alls, av att svälta...

Känner inte heller samma gnagande begär till att hetsäta...

... Men det jag inte känner kontroll över, och som väcker ångesten inom mig.. -Är att jag inte kan väga maten. Jag har inte samma möjligheter att räkna kalorier... Och jag har ingen direkt koll på vare sig hur mycket energi jag gör av med under en dag.. Eller hur stor min matkonsumtion är..!

... Jag har inte heller någon personvåg. Så att jag har ingen aning om hur mycket jag väger!

Och nu när jag vet att jag inte planerar att åka hem igen förrän om fem veckor(!).. -Känner jag mig lite lätt orolig...

...

Jag är dock orolig för att åka hem. Jag litar inte till en procent, på att jag kommer att kunna hantera mig själv på hemmaplan!

Jag menar.

Här fungerar det. Här hetsäter jag inte. Frånsett två incidenter, sedan jag kom hit för snart tre veckor sedan!

Hemma hetsåt jag varje dag, de senaste veckorna!

... Här har jag inga svälttankar. Inga alls..

Hemma kände jag mig så misslyckad och maktlös, att jag kände ett stort begär att vända mig dit, ständigt..!

... Så jag vet inte hur jag ska våga åka hem...

Jag ska ju åka hem! För att här mår jag inte bra av andra anledningar, istället...

Men jag vet bara inte hur jag ska orka hantera det som komma skall. Med hetsätandet. Begäret av att äta hela tiden... Alla känslor som kommer med det... Rädslan i faktumet, för övervikt...

... Nej, jag måste välja på helvete och helvete...

Och det känns ju dumt att välja ett helvete, 35 mil ifrån alla man älskar.. -På grund av en ätstörning!

...

Jag tar illafall en promenad om dagen, medans Xsambon är på jobbet...

Jag tar några svep med hans hantlar...

Och jag äter måltider, så att jag ser till att inte småäta... Försöker att äta mig lagom mätt... Och håller alla måltider, med mellan tre och fyra timmars mellanrum... Ungefär...

Allt för att trygga och hålla lite ordning...

I övrigt så sitter Xsambon vid datorn, större delen av sin lediga tid... Då det är det enda han orkar...

Jobba, spela datorspel. Äta...

Men till skillnad från när vi bodde tillsammans, bryr jag mig inte längre om att föreslå något annat. Bryr mig inte om att önska att han skulle umgås lite med mig...

För att just nu, ser inte jag mig själv som hans vän eller flickvän. Jag är inte hans sambo... Jag är hans rumskompis för några veckor framåt. Och vad han vill göra med sin tid, är helt upp till honom... Vill han umgås med mig för ett par minuter eller så, är ju det bara positivt!

... Jag har också gett upp om att på något sätt njuta av min vistelse här. Av naturen...

Eller om att få komma iväg någonstans alls tillsammans med Xsambon...

Just nu, vill jag bara stå ut härborta i fem veckor till. Tills mamma och pappa tar bilen och kör 35mil hit för att hämta hem mina saker... för tredje gången sedan jag flyttade hit 09!

... Ja. Guldföräldrar...

-Och sedan åker jag med dem hem...

... Efter det, vill jag aldrig åka tillbaka hit igen...

Efter det, vill jag bara lämna det här livet bakom mig. Försöka glömma bort Xsambon. Glömma bort vår relation och det förflutna...

Jag vill lämna smärtan bakom mig och gå vidare...

... Det är inte värt att fortsätta hålla fast vid någon som man får kämpa så mycket för att nå, men som man ändå mår så dåligt av att vistas tillsammans med...

... Inte för att säga att Xsambon och jag inte kan ha kul tillsammans! Men inte ens den där nära känslan av att han är min tryggaste person i världen, finns längre kvar...

...

Nästa helg(nu till helgen) är jag ensam här... Det gör mig orolig. Jag vet inte hur jag ska klara den helgen...

Det är liksom en sak att bo ensam i sin egen lägenhet. Och en helt annan att vara ensam en hel helg i en "tom" stad och någon annans lägenhet. Även om det är samma lägenhet som jag själv bodde i, i över tre år!

... Och nu...

Nu känns fem veckor, väldigt långt!

Men jag orkar inte ta kollektivtrafiken hem. Resa i en hel dag, med flera byten... och flera risker för komplikationer. Förseningar och inställningar...

För att sedan åka hela vägen tillbaka igen! Hämta grejer... Och sedan åka hem... igen!

... Nej, jag måste stå ut.

Några veckor till, måste jag stå ut. Och sedan behöver jag aldrig mer sätta min fot i detta H*vetets Stad... Sedan kan jag ta mitt sista steg ut ur detta helvete... Och fokusera till hundra, på att även ta mig ur nästa..!

...

God natt med er <3

... Ja-a, du.. Jag hör inte hemma.

Det känns inte som om jag hör hemma. Inte här. Inte där. Inte hos någon. Inte för mig själv...

...

Just nu, känner jag mig stabil. Mer stabil än vad jag gör hemma. Jag känner mig trygg i mig själv. På ett sätt som jag inte kan göra hemma...

Jag har sällskap, och fokuserar mindre på fel saker...

Jag har dock en ännu lägre aktivitetsnivå. Jag dras ner under jorden, med ett dånande hjärta... och ett frustrerat sinne.. -Av den enda person som jag har i min närvaro...

Inte ännu, har jag träffat eller umgåtts med någon annan ur hans släkt. Xsambons...

Han vill eller orkar ingenting. Och själv har jag tröttnat på att bli bemött med suckar och tysta protester så fort som jag nämner minsta lilla rörelse i någon riktning...

... Men under vardagarna, när han jobbar.. Då går jag ut. Men bara för en rask promenad.

Jag vågar inte gå och handla själv. Känner mig fortfarande väldigt otrygg och osäker vid möten med andra människor. Deras blickar... Om dessa kunde döda...

Nej, men. Egentligen tror jag inte att någon här har någonting emot mig. Tror inte att de tänker något speciellt om mig, eller ens känner igen mig..!

Men staden är förgiftad. Och otryggheten, ångesten och hela det paketet ifrån det förgångna, ligger kvar inom mig. I själen. Och där tycks den trivas och frodas...

... Däremot så är ätstörningen nästan som bortblåst medans jag är här...

Jag tänker inte så mycket på att jag borde äta mindre. Tänker inte särskilt på hur mycket jag äter eller vad...

Den lever kvar. Det gör den ju. Jag stäcker mig fortfarande efter en viss kontroll... Funderar en del...

... Men jag mår inte dåligt av det. Inte på samma sätt.

Och sålänge som jag har sällskapet och tryggheten från Xsambon, känner jag inte alls av kravet att jag vill svälta, svälta, svälta. Utan jag äter. Äter vad jag är hungrig på. Trots en del funderingar över hur mycket det faktiskt är..!

... Däremot har jag gått upp i vikt. Fått en mage...

Ja, vad blir det inte av veckor av ständigt hetsätande!?!

... Det är det jag känner.. När jag ska åka hem...

Jag vågar inte. Jag vågar inte ta steget in i min lägenhet igen. Vågar inte tappa kontrollen igen. Orkar inte sträva efter det omöjliga. Försöka undvika vad som inte kan förhindras...

Jag vet redan att jag kommer att hetsäta. Att allt jag kommer att kunna tänka på, är ätandet. Att inte äta... Om tillåtelser och förbud. Om svek och bakgånger...

Ja-a... Om en omöjlig kamp...

...

Xsambon och jag, tjafsar dagligen...

Eller, "tjafsar" och "tjafsar"... Jag har bara väldigt svårt att hålla ångesten borta, energin framme och humöret uppe.. -När han utstrålar så mycket trötthet och aggressiv jargong(stavning) hela tiden...

Han är så anti. Och vad jag än säger, måste han argumentera tvärt emot. Vilket bara får mig att känna att jag snart inte bryr mig om att säga någonting alls...

Grejen är den att han bara hade den aggressiva jargonen jämtemot sin bror, tidigare...

Men även om han inte är aggressiv direkt emot mig, pratar han ständigt om hur han snäser åt andra hela tiden... Och tonläget i dessa berättelser..

... Om ord kunde gnaga hål...

... Nej, jag borde inte gnälla på Xsambon. Jag kan ju åka och aldrig komma tillbaka, precis när jag vill!

Men jag känner ändå att jag behöver stanna. Åtminstone ett tag till. Eftersom att jag inte kan acceptera att åka härifrån än en gång, utan att ha packat ihop alla mina saker så att mina föräldrar kan hämta dem..! Sedan ska jag aldrig sätta min fot här igen! ... Jag tror att jag måste släppa taget kring detta, nu...

...

Ja. Jag vet inte vad jag mer har lust att dela med mig av idag. Så att, om jag nu bestämmer mig för att börja blogga varje kväll, skriver jag väl mer imorgon.

... God natt <3

... Jag har fallit ner i någon slags djup spricka...

Och det är både ruskigt kallt, olidligt varmt och väldigt kvavt härnere...

... Jag har nu svårare än på länge, att hantera det hela... Och jag har nått nya nivåer i mitt hetsätande... Aldrig förr har jag hävt i mig såpass okontrollerat! Aldrig förr, såpass ovilligt gått emot mina egna krav och värderingar..!

...

Jo, jag skulle helsvälta. Det var(och är) meningen...

För att den här känslan som jag känner inom mig. Bristen på kontroll. Det ständigt upprepade sveket... Och min stora och alltstörre brist på respekt till mig själv...

... Jag orkar inte. Och jag vill bara bli av med allt som jag för tillfället känner... Allt jag tänker och inte tänker...

Och det enda jag ser fram emot, just nu. Som betyder någonting för mig...

... Som avgör liv och död. Värdet...

Det är att "maten tar slut till slut"...

Tids nog, har jag ingen mat kvar. Tids nog kan jag, utan större ansträngning, svälta. Återta kontrollen. Återfinna styrkan. Respekten till mig själv...

Tids nog kan jag bli lugn och tillfreds...

... För att... Ny mat...

Nej, det kommer inte att ske. Jag kommer inte att gå in på en affär och köpa på mig mer av den sak som är som mest smärtsam för mig just nu.

Jag kommer inte att frivilligt utsätta mig själv, min kropp och sinnet, för någonting som skadar mig och får mig att känna mig... flygande, på ett negativt sätt...

Och det enda jag ser fram emot just nu. Det enda som kan ge mig lite sinnesro. Som kan få mig att åtminstone acceptera mig själv och situationen... Att orka leva det här livet med mig själv som närmaste människa...

Det är att det finns ett slut på det hela. Att för varje sak jag vräker i mig. För varje tugga utöver smärtan i övermättnad.. -Blir vägen av lidelse allt kortare framför mig...

För att tids nog...

Tids nog, har jag inte längre någonting kvar hemma, som kan skada mig. Som kan tynga mig både fysiskt, psykiskt och emotionellt...

I svälten ligger såklart fysiskt smärta...

Det ligger säkerligen en del psykisk smärta...

Men någonstans är jag ändå mer vän med mig själv. Jag slipper ångesten i att gå upp i vikt. Jag slipper den smärtsamt utåtstående magen. Gaserna... Jag slipper gå dubbelvikt efter att ha proppat utan plats. Och efter det, proppat massor till!

Slipper de vakna nätterna. Svettningarna... Och tvånget i att träna var och varannan halvtimme "för att lätta på trycket, både fysiskt och psykiskt!"...

... Och...

Jag får känna kontroll. Styrka...

Trygghet.

... Jag överlever inte svälten...

Men jag överlever inte hetsätandet heller...

Och jag vet med mig. Helsvälten funkar inte. Och även när jag sedan har blivit av med precis all mat och jag äntligen kan slappna av.. -Vet jag att jag inte kommer att kunna svälta alltför länge...

Jag är ju tillräckligt medveten om näringens roll i kroppen och sinnet, för att inse att jag efter ett tag, kommer att behöva finna en annan lösning. Ett annat sätt att hantera det hela på...

Men just nu, är svälten och de tomma köksskåpen, det enda jag kan se fram emot. Det enda som kan ge mig något slags hopp, och ett svagt ljus i slutet av tunneln...

Att bara se på den långa vägen framför mig, av smärta och brist på kontroll. Av svek och disrespekt till mig själv...

-Och samtidigt köpa hem mer smärta i form av ännu mer proppbara saker..(!)...

Att förlänga denna väg och ge den en massa kurvor som gör det omöjligt att se vart, när eller om vägen slutar...

... Nej.

Jag vill ha tomma skåp. Ingen mat, så långt ögat kan se. Fingrarna kan nå...

... Och jag ser mer fram emot döden. Ett avslut åt det hållet... Än att fortsätta gå på den väg som jag nu vandrar..!

... Men jag vill inte dö. Inte än...

Det är bara en beskrivning av mina värderingar...

Och "det gör ingenting om det skulle leda till döden"...

Jag orkar liksom inte mer...

...

Idag fyllde jag på mitt busskort igen. Så att jag kan åka hur mycket jag vill, i 30 dagar...

Jag behöver helt enkelt hemifrån varje dag.

Inte för att det hjälpte mot hetsätandet!

Ska det göra det, måste jag hemifrån varje dag, 15timmar om dygnet..!

... Tilliten till mig själv, finns inte...

Och hade jag kunnat, hade jag övergivit hemmet..! Men vart skulle jag ta vägen?!

...

Så jag var en vända till stan. Tog en kort promenad. Missade den tilltänkta bussen hem.

Tog en annan. Fick kliva av på trafikplatsen. Ta en skön halvtimmes promenad hem...

Hetsa, proppa, hetsa.

Träna lite grann...

Ångest. Brist på kontroll. Uppgivenhet...

Diskutera med mig själv. Försöka lugna mig själv. Finna hopp och trygghet.

Skriva lite grann.

Äta ännu mer. Öka på ångesten och oron...

Försöka komma fram till lösningar och ursäkter...

Bli närapå illamående av proppandet. Känna begär av att proppa ännu mer...

Vilja slänga mer mat i soporna. Inte tillåta. Inte vilja...

Ser såå fram emot när smärtan i mina skåp, är slut. Uppäten. Kastad... Borta.

...

Jag behöver hemifrån. Ut på praktik...

Behöver någon eller något annat att fokusera på.

Omvärdera mig själv, mitt liv.. och min vardag...

... Men jag sitter fast.

Och det här ekorrhjulet jag sitter fast i... Det börjar bli väldigt tröttsamt nu..!

Men jag vågar inte hoppa ur det. Det känns som att öppna bildörren och hoppa rakt ut. Körandes på motorvägen!

"Jag är trygg sålänge som jag håller mig i hjulet"...

...

Så.

Imorgon åker jag in till stan i ett par timmar igen...

Och på söndag ska jag försöka utnyttja min tvättid. Har gått i smutsiga kläder i alldeles för många veckor nu!

Och på lördag, har jag skrivit "diska" på mitt schema. Får se om jag kan få lite av disken diskad... Lite skräp slängt... Kanske till och med, lite hår, damm och "sand"... Kartongerna i sovrummet...

Nej, nu går jag för långt!

Det räcker nog med disken och skräpet!

...

 

...

Min mage putar ut cirka sex centimeter från höften. Sådär så att jag ser gravid ut.

Den är spänd och rätt så smärtsam... Och den lägger en oro i både kropp, själ och sinne...

Några tuggor till, och det hade behövt komma upp samma väg som det gled ner... "Det får inte plats mer..!" ...

...

Jag är sliten. Trött... Utmattad...

Ögonen bränner sådär så att det känns, mest när jag blundar...

Kroppen är matt och tung...

Sinnet... Ja, jag skulle nästan kunnat somna sittande...

... Anledningen...

Jag har hetsätit...

Jag har ätit, tränat. Ätit. Tränat...

Jag har ätit ännu mer... Tränat ytterligare...

... Hela dagarna!

Musklerna känns. Jag har säkert sträckt några av dem på vägen...

Och för vart gång som jag har pressat ytterligare "mat" ner i ett redan alltför fullt utrymme, har jag känt mig tvungen att göra några övningar, för orons och magens skull...

För att göra av med lite av den kroppsliga smärtan och olidliga övermättnaden...

Och för att kanske inte skjuta i vikt såpass mycket som jag nog ändå oundvikligen kommer att göra...

... Och slutet...

Det slutade med att jag tog fram en soppåse. Gick en vända i lägenheten och slängde lite skräp...

Och så ner med resten av den "proppbara" maten i påsen.

... Och den lättnaden som infann sig efter flera dagar av manisk träning och hetsätande, när jag gjorde mig av med vad som orsakade mig en sådan smärta...

Den, med en kompletterande promenad i regnet...

Mörkret. Tystnaden... Och den härliga doften av harmoni...

Ja, jag blev med ens lite mer fri inombords... "Nu är det slut på proppandet!"...

...

Men jag är trött. Alldeles utmattad...

Magen stramar fortfarande. Och de senaste dagarna har varit en mardröm i livet...

En mardröm som jag befarar att kommer att återupprepa sig, gång på gång.. på gång...

Jag vet ju vad jag behöver.

Jag behöver ut.

Jag behöver annat att fokusera på. Annat att göra...

Jag behöver någonting som kan kännas mer viktigt för mig än vad mitt maniska självskadebeteende gör...

Jag behöver antingen någon att rå om... Eller någonstans där jag behövs...

En aktivitet eller ett husdjur...

Och då dessa saker knappast kommer att ta bort detta djupt inrotade problem med ätandet(utan bara möjligtvis ge mig lite avstånd till det), skulle jag egentligen behöva stöd från någon ätstörningsmottagning...

... Men jag ser inte hur jag någonsin skulle kunna uppnå något av det.

Det känns helt oöverkomligt att varken komma ut på någon aktivitet, våga skaffa ett husdjur, eller få(och behålla) kontakten med sjukvården...

Och jag har gett upp om det.

Det fanns en tid då jag fortfarande trodde någonstans att det kanske fanns en chans. Att det tids nog skulle hända... Att jag skulle kunna ta mig framåt med tiden...

Men inte nu längre. Det har gått för många försök. För många försök utan framgång...

Och då jag nu har sjunkit längre ner i min ätstörning än någonsin förr(känns det som, iallafall)...

Ja, jag vet inte...

...

Men nu har jag iallafall slängt den "mat" som jag har proppat på de senaste dagarna. Och fastän jag har "proppbara" saker kvar hemma, tror jag inte att jag kommer att använda dem till det(hoppas jag inte)...

Nu ska jag försöka undvika att svälta mig själv. Se bortom alla kalorier. Och bara äta lagom stora portioner. Helst tre gånger om dagen...

Men jag kan ju inte säga att svälten inte känns extra lockande just nu...

Så det kan hända att jag trots allt vänder mig dit igen...

Det viktigaste är dock att jag inte börjar hindra mig själv ifrån att äta när jag är på besök eller har besök.

För att då blir det ju återigen jobbigheter med kombinationen av ätstörning och socialt liv..!

...

Jag ska fortsätta fundera lite grann över hur jag kan undvika att fokusera för mycket på ätandet...

Jag behöver ta mig ut. På en aktivitet...

För att... Ett husdjur tror jag att blir alltför krävande för mig...

Och att bara åka in till stan, för en "meningslös" promenad... Eller att enbart förlita mig på att hälsa på syskon och föräldrar någon gång ibland...

... Nej, jag behöver något fast. Någonstans där jag kan vara och ska vara varje dag.

... Som när man gick i skolan. Det var liksom rutin. Schemalagt... Och obligatoriskt...

Ja, obligatoriskt. Jag behöver någonting obligatoriskt...

Men jag går på aktivitetsersättning... Så då finns det ingen som tvingar mig... Ingen som förväntar sig...

*Suck*...

 

... Jag tror inte att jag är riktigt vaken. Det känns inte som det...

Det är som om jag lever mitt liv i en liten kraftfull bubbla. Att det finns någonting fridfullt och friskt att komma ut till. Men att jag föredrar att ligga lite på sidan om... Och bara titta på...

Allt verkar egentligen gå ut på att uppnå så mycket smärta och lidande som möjligt. Och jag har blivit min egen syndabock. Där mitt behov av att kontrollera och dominera, slår mig gul och blå...

Jag trycker ner mig själv mot golvet. Utdelar slag efter slag. Och jag ger mig inte förrän jag blir för utpumpad för att orkar fortsätta.

Och när kraft återges, går jag på igen.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag bestämmer mig för att ta mig ur det. För att trycka bort min självdestruktivitet och tvinga mig själv år rätt håll... Att avstå ifrån den smärta som jag tycks älska så...

För att jag vill inte. Jag märker gång på gång...

-Missnöjdheten när jag går åt rätt håll. Saknaden och begäret efter smärtan... Oron och ångesten i att inte längre få ta mig dit jag vill... Få gå med framgång i det enda som jag egentligen vill kämpa för...

...

Men jag vill framåt nu. Någonstans vill jag ändå bli fri...

Jag vill bryta mig ut från buren som jag sitter i. Fly ifrån den ständigt boxande, kickande hjärnan... Bara springa därifrån och aldrig vända tillbaka!

För att jag vill njuta av vad livet har att ge. Njuta av den friska luften och sköna naturen...

Jag vill kunna känna kärlek och gemenskap. Harmoni...

Skratta och le tillsammans med de människor som står mig nära. Utan att behöva känna ångest för att jag går emot allt vad min hjärna egentligen vill och strävar efter...

...

Det här kriget...

De senaste veckorna har varit väldigt intensiva...

Det krig som hade lagt sig. Den tillfredställelse som jag kände. Och den styrka i framgången som jag hade när jag under så lång tid lyckades svälta "på riktigt"...

Allt bara försvann...

Kriget vaknade åter till liv...

Jag kunde se alla möjligheter.

Och de omöjligheter som då fanns, sida vid sida med dessa möjligheter... Dessa blev återigen mer synliga. Intensivt påträngliga...

Det blev liksom ett bubblande, stormande krig under uppvaknande. Det bev alltmer påstridigt, ju längre tiden gick...

Och jag hamnade, gång efter gång, i detta alltför smärtsamma hetsätande... Följt av svält... Och efter varje socialt sammanhang... Hetsätning igen.

...

Vare sig jag svälter eller äter, mår jag dåligt. Vare sig jag går i framgång med svälten... Lyckas ordentligt... Eller om jag tror mig gå i framgång med ett hälsosamt ätande.. -Mår jag dåligt...

Jag är inte vän med mig själv. Inte överens med mig själv. Trygg i livet...

Jag vet nog inte riktigt vad som är meningen. Vart jag hör hemma eller hur jag ska hålla mig med fötterna på jorden...

Och det känns inte som om livet är till för mig... Som att jag någonsin ska kunna finna balansen, utan att krampa fast vid en pelare och stå kvar där...

...

Just nu befinner jag mig i en hetsperiod. Då jag har förbjudit mig själv till att svälta... Eftersom att det helt klart inte går att kombinera ett socialt liv, med en ätstörning.

Men det gör bara en sak... "Utan överdriven kontroll... Ingen kontroll alls"... "Ingen kontroll alls... -Hetsätande!"

Och inte bara hetsätande för en stund.

Okontrollerbart hetsätande. Ont i magen. Illamående... Putande mage, med spänd, stramande hud...

Och tvånget ligger i... "Det ska ta slut! Varenda sak på det där bordet, i den där påsen, lådan eller skåpet... -Ska ta slut!!"...

... Och att fortsätta äta, tills att man måste gå dubbelvikt för smärtans skull...

Vem skulle inte vilja svälta efter det?

Jag menar. Smärtan i svälten...

Det går inte att jämföra den med smärtan i ätandet..!

...

Det vore ju en sak om jag faktiskt ville ta mig ur det...

För att då hade jag kunnat försöka hitta balansen, och sedan varit nöjd i att lyckas äta på ett icke smärtsamt sätt...

Men att må bra... Det är inte för mig "att må bra"...

Jag strävar åt det andra hållet. Och finner någon slags njutning. Tillfredställelse.. -I att må dåligt. I att... vara självdestruktiv.

Jag vinner någonting på det, som jag känner att jag aldrig kommer att kunna uppnå... "i livet"...

Ja, detta är inte livet...

Jag sitter i en liten kvav bubbla på sidan av...

...

Efter att ha hetsätit, tränar jag. Gör övningar. Går på promenader...

Det funkar väl. Och smärtan försvinner...

Men det får inte oron att försvinna...

För att.

Trots mitt nya krav på mig själv, att jag ska tvinga mig själv att gå upp i vikt och inte ner... -Vill jag ju ner. Det är ju dit jag vill...

Och efter ett hetsätande... Man går inte ner.

... Vilket medför att jag inte kan låta bli att se fram emot att misslyckas med mitt ätande även denna gång. Att jag, när maten jag har hemma är slut.. -Ska börja svälta igen. "För att jag inte orkar hantera inköp och matlagning. Planering... och beslut om vad, när, hur och varför"...

Vilket har hänt varje gång som jag har varit på det klara med och frivilligt kämpat för att få till ett bra ätande...

Jag ser bara fram emot att kunna svälta "av en fullgod anledning". Det vill säga. En anledning som inte har med viktnedgång att göra.

...

Och sålänge som jag känner såhär, kommer jag inte heller lyckas slita mig fri och springa iväg ifrån min aggressiva hjärna.

Men jag har iallafall tagit ifrån mig själv rätten att svälta, för ett tag.

Jag känner väl att rädslan för att börja proppa efter första tuggan, ger mig rätten att för tillfället svälta på hemmaplan.

Men att inte tillåta svält "för viktnedgångens skull", gör iallafall att problemet med kombinationen "ätstörning/ nära och kära", blir mindre påttagligt.

Jag kan liksom äta i kravlösa och stabila situationer. Det vill säga. När jag inte är hemma, och har tillgång till en "normal" mängd mat...

... Och så är ju bara "moroten" i det hela. Att jag får svälta på hemmaplan...

Klart det ska försöka undvikas. Jag "får ju inte svälta"...

Men just nu... Jag vet inte om det är möjligt att stoppa någonting i munnen, utan att sluta i fysiskt smärta...

...

På lördag ska jag iallafall på 15åringens 16årsfirande.

Vilket känns skönt att jag inte behövde svika... För att ångesten i det, var stor. Innan jag bestämde mig för att tvinga mig själv till lidande i viktuppgång istället för lidandet i viktnedgång.

Och i början av nästa vecka, ska jag åka hem till 27åringen. Gå ut med henne och hundarna. Prata ikapp lite...

Nu när jag kan äta, är det mindre tungt och kompilcerat...

På det sättet, blir iallafall allt mycket enklare... nu när jag inte längre står under tvånget att svälta.

...

Disken överrumplar diskbänken.

Skräp, hår, kladd och damm på alla ytor...

Dammig, hårig, sandig tvätt på alla golv. Lite sådär lagom otrukturerat och utspritt...

Sopor som inte orkas gå ut med. Även de gånger som jag lämnar lägenheten för en promenad!

Nästan aldrig kläder på. Mer än ett linne. Och eventuellt ett par slitna, numer alldeles för stora leggins...

Jag står knappt upp alls under dagarna.

Förutom nu. När jag är i en hetsätarperiod.. För att nu gör jag någon styrkeövning varje gång som jag ställer mig upp..! Och har nästan blivit beroende av det!

...

Det var först när jag märkte att jag började bli "rädd" för att behöva se mina föräldrar eller syskon, som jag kände mig tvungen att vända håll... Mer för dem, än för mig...

Men jag vet inte hur. Och även om jag skulle lyckas... "Hur lever man? Hur hanterar man livet om jag inte kan leva det som nu -"Meningslöst, isolerat och smärtsamt"..?

Nej. Ätstörningen är min närmaste vän. Den som ger mig trygghet och värme. Stabilitet.

Det är ett missbruk. Och kan liknas vid vilken drog som helst...

Och jag är inte redo att bli drogfri... Inte än... Men "Kommer jag någonsin att bli?"...

...

 

... När man har ätit dagens alla måltider... och man känner "Hur ska jag orka enda till imorgon nu?"...

Lite sådär uppgivet... Och timmarna känns som ett långt och segt snöre. Ett elastiskt snöre, tungt att dra i...

...

Jag glömde att blogga i söndags. Kom på det först när jag hade gått och lagt mig. Och orkade då inte kliva upp igen för att knäppa på tangenterna i närmare en timme... Japp, såpass lång tid tar de, Dessa inlägg av känslor och tankar. Av intryck och visioner...

... Igår å andra sidan, var jag för trött... Kroppsligt slut... Med känningar i bröstet... En hel del tvivel i sinnet... En lite lätt gnagande oro...

Och en jag som mindre än något annat, orkade sitta upp vid datorn och låta fingrarna vibrera vid en blogg som jag tidigare glömde bort...

Jag låg mest i soffan. I sängen. Nerbäddad.

Jag lyssnade på musik. Låg på hallgolvet och stirrade rakt upp i taket...

Ja. Energin, helt enkelt. Och uppgiven som jag var, kände jag mig såå nära att vilja kontakta någon som kunde få det att sluta. Jag ville hellre vara död "än såhär trött"... Det var känslan.

...

Jag vet inte hur bra det kommer att gå att sammanfatta veckan som varit, nu när det redan har gått ett par dagar på den nya veckan...

Men jag ska försöka...

... Förra veckan var det ju tänkt att jag som vanligt skulle ladda om mitt busskort.. Och därmed gå med på ännu en omgång i att tvinga iväg mig själv till stan en gång om dagen "för att utnyttja busskortet till fullo"...

Men jag orkade inte. Jag skulle aldrig orka åka in en gång varje dag... nu när jag har så lite energi.. och får mindre och mindre...

... Så jag började räkna på ett annat system. Så att jag fortfarande ska kunna åka in någon gång i veckan för att handla mat på någon av de större butikerna...

Jag började räkna. Gjorde iordning ett slags schema på hur många gånger jag skulle kunna åka in... Och så bestämde jag mig för att fylla på ett annat busskort. Ett kort som det dras pengar ifrån varje gång istället... Även om jag tycker att det är väldigt jobbigt och obekvämt att då behöva säga vart jag ska varje gång...

...

I onsdags åkte jag sedan in till affären för att köpa det där snackset och godiset till pappas 50årsfest, som jag hade varit så orolig och nervös för... För vad jag skulle köpa. Hur mycket... Och för hur färskt godiset skulle vara...

Ja, helt enkelt med en känsla av att vara otillräcklig och svika de personer som räknar med mig...

... Men det gick bra...

Efteråt. På vägen därifrån.. -Gick jag med blandade känslor och tankar. Ett nervöst tvivel om ifall jag köpte för mycket. För många av samma sort... Ifall jag bara borde ta med mig en del...

En samtidigt känsla av att jag hade varit för snål... Att jag kanske borde ha köpt mer av "det eller det"... Och "valde jag rätt snacks?" ... "Kunde jag ha gjort bättre?"...

...

I torsdags var det dags.

Mamma hade ordnat så att jag kunde komma dit tidigare, utan att pappa skulle undra vad jag gjorde där...

Och hela förmiddagen...

...

... Eller vi börjar här...

Jag sov ingenting under natten. Kunde helt enkelt inte koppla av. Somna.

På dagen före, hade jag fixat med packning. Förberett så att allt var lätthanterligt dagen efter... Och jag hade målat mina naglar...

Det var naglarna som gjorde att jag inte kunde koppla av...

De stank lack. De kändes fortfarande lite kladdiga... och ömtåliga... Och jag låg bara på helspänn hela natten...

Klev upp tidigt. Såg på tv. Drack kaffe och åt en liten chokladbit...

Såklart inte helt överrens med mig själv.. Eftersom att det inte var dags för någon måltid. Och jag äter ju väldigt strikt nu...

Men "idag skulle ju ändå bli en fel dag"... Så det var okej...

...

Väl hos mina föräldrar, fick jag min efterlängtade ostsmörgås med en kopp kaffe. Jag älskar att äta lunch tillsammans med dem! Och förutom det, älskar jag ännu mer att få äta på ett mer fritt sätt än vad jag "kan" göra härhemma...

... Jag fick slänga av mig lite av min ångest och oro över hur stor och krävande "den här festen" verkar bli. Och jag fick mina känslor besvarade av mamma, som även hon, tycktes känna att det blev lite för mycket..

Det är ju syrran min. 24åringen, som besitter den största entusiasmen för att ordna fester och firanden av olika sak.

...

Det blev inte fullt lika jobbigt och stort som jag hade befarat. Det krävdes inte så mycket av mig... och de saker jag ändå hjälpte till med, var enkla saker. Och väldigt självklara.

Så ingen direkt känsla av att det finns en massa gömda krav i dagen...

... Det blev inte heller särskilt mycket folk. Mina syskon och färäldrar. Och så mormor och mammas morbror.

Så det var rätt lugnt.

Jag var inte alltför trött. Och det blev inte precis som jag trodde, att jag skulle sitta och bara längta hem. Se fram emot att det skulle vara över...

... Matmässigt...

Jag åt.

Jag tog det lugnt. Då jag inte ville vara med om nattillamåendet sedan... Som då kändes oundvikligt ändå...

...

Efter festen, var jag rätt nöjd ändå, med hur mycket jag åt...

Visst. Det var mer än vanligt. Såklart. "Vad är inte mer än vanligt när man äter som jag gör?"...

... Men när jag kom hem, mådde jag inte bra...

Det var liksom... rutinerna som hade tagits ifrån mig under dagen. Den kontroll som jag alltid hade haft, som jag nu helt plötsligt för en dag, hade släppt på...

Och som vanligt, blir jag då osäker på hur jag ska fortsätta dagen när jag kommer hem...

... Så. Jag proppade.

För första gången på flera veckor, åt jag nu hejdlöst. Bara för ätandets skull... Och planerade då att svälta lite extra hårt... Ja, ännu mer extra än vad jag redan hade planerat "efter 50årsfesten"...

... Dagen efter, började jag sedan med det där knappa näringsintaget. Mådde dåligt. Kände mig svag... Och sötmaberoende(!)...

... Och till kvällen, kom jag bara fram till.. "Jag svälter ju ändå. Det enda jag gör genom att strypa intaget ännu mer i några dagar, är att skynda mig mer mot den död som jag redan är påväg mot...

... Och vare sig det var en ursäkt för att få äta.. eller ett förnuft som faktiskt talade, så tillät jag mig själv att äta de sista kalorierna för dagen... De kalorier som jag normalt sätt tillåter mig själv...

... Och eftersom att detta var godis och choklad. Godis och choklad... -Kände jag bara att jag behövde ta mig en promenad "efter all energi"...

Jag gick ut. Promenerade. Och funderade...

Jag kände mig rätt så uppåt ändå... Kände att jag ville sluta äta godis. Ja, i större mängder. Jag skulle börja laga mat från grunden. Baka mitt eget bröd... Och helt enkelt bli mer hälsosam...

Och ja. Godiset. Det skulle jag fortsätta med. Men bara i en munsbit efter middagen...

Efter ett gnagande funderande under hela promenaden, kände jag att jag behövde skriva ner planen och försöka få rätsida på vad jag egentligen ville. Hur  jag skulle lägga upp det... Ja, men vilken planen egentligen var... För att det kändes rörigt...

...

Jag tror att jag har lagat mat en gång sedan jag skrev sist. Men jag minns inte...

Har jag det, så blev det iallafall ett storkok...

... Annars har det varit tv... Tv, tv, tv...

Och lite snabba tittar på datorn...

... Och idag är jag helt enkelt...

Jag tvivlar...

... Det här är hunger. Det är ont i kroppen... Det är djupa dalar och kotiga benberg...

Och jag är trött...

Det är en väg mot döden. Det är ett liv som inte betyder någonting... En själ som inte har varit lycklig på år och dagar... Och ett sinne som inte heller kan se någon förändring...

Det är ett jag som, även fast jag inte orkar mer, inte kan tänka mig att ta steget mot en förändring...

Ett jag som inte vågar lita på mig själv. Inte på omvärlden... Och inte på livet i sig...

Som mer än gärna vill  ge sitt liv mening. Kärlek... Glädje... Men som inte varken vågar eller orkar få det att ske...

Som sitter fast på ett rullband som sakta men konstant för mig närmre... slutet...

... Och ja...

Jag har funderat på att svänga... Men svaret varje gång... "Nej"... Jag kan överväga det... Men det ser inte ut som om det någonsin kommer att bli en möjlig väg för mig...

Smärtsamt. Japp. Läskigt... Jodå.

...

God natt med er <3

 

... Man kan ju säga med fast säkerhet, att jag... inte vet vart jag befinner mig just nu...

Jag tänker jättemycket... Hela tiden. Är munter... men samtidigt med en känsla av press...

Tankarna snurrar. Maler och ältar... Och jag tycks på något sätt ta mig an vardagen... utan att egentligen ha den planen...

 

... Jag menar.

Mitt sätt att hantera mig själv och vardagen... Min tillvaro på just nu, är ju att tänka "Jag ska inte bry mig. Inte vilja uppnå någonting... Inte ha några förväntningar... Jag ska "bara vara"...

 

... Men faktum är... Jag tänker framåt. Jag visionerar. Föreställer mig... Jag nästan drömmer lite grann... Vill verkligen saker(!)... Ofrivilligt...

... Och jag har nu, vad det verkar, lite mer ork till att... åtminstone diska...

... Trots att jag mår illa rätt som det är! Och äter helt oregelbundet. Helt olika saker, beroende på vad jag känner för, för stunden...

.. Och hur många gånger per dag jag får i mig någonting... Eller om det ens är tillräckligt... Det har jag ingen aning om!

 

...

 

Men det känns ändå som om jag börjar slappna av lite. Även om så antagligen inte är hela fallet. Då min hjärna rabblar och stressar upp mig, gång på gång. Till den grad att min textsamling blir överöst med texter om tankar, händelser och känslor...

 

... Men jag lever... På sätt och vis...

 

...

 

... Och när jag skriver nu, så märker jag också att allt jag skriver, har två sidor. Både ja och nej. Både sant och falskt...

Jag känner mig liksom lite splittrad. Inte så säker på... någonting...

 

...

 

Det jag skulle skriva, var iallafall.. att jag lever...

... Men jag är inte så säker på det. Visst ältar jag och drömmer framåt...

Men jag litar inte på att jag någonsin kommer att ta ett steg emot något av allt det som jag önskar att göra, att uppnå eller att uppleva... Kommer nog aldrig ta steget i riktning mot "ett värdfullare liv"...

 

... Det enda nu, är väl att jag...

 

... Tänkte skriva att jag känner mig lugnare vad gäller ätandet... Men det stämmer nog inte heller. Lite muntrare vad gäller det, iallafall. Då jag ju får äta vad jag vill... Hur mycket jag känner att är lagom. Inga krav...

... Och jag behöver inte känna att jag måste vara hemma "för att hinna, orka laga mat" eller för att "kunna äta vid rätt tider"...

... Det är liksom helt fritt, det hela.

 

... Och det känns ju skönt, på sätt och vis...

Men samtidigt, så himla rörigt...

Kroppen mår inte särskilt bra av det. Jag har blivit slöare. Känner mig.. Ja men, slö...

Jag ligger ner i soffan, allt oftare...

Och speciellt till kvällen, blir jag lite lätt illamående...

Huvudet kan pulsera eller dåna lite lätt ibland. Då jag säkert har druckit för lite...

 

... Och röran i mitt huvud. Osäkerheten på mättnad och hunger... Och att veta med sig att det här egentligen inte är särskilt hälsosamt... Men att samtidigt vilja fortsätta "För att det är hanterbart. Och då slipper jag(kanske) svälta... Eller kan iallafall skjuta på det en stund till...

 

... Men svälten. Tankarna att ge upp och vända mig ditåt igen, finns ju hos mig dagligen. Flera gånger varje dag...

För att denna hanteringen av det hela, är flygande. Osäkert... Och hade det varit möjligt, hade jag svävat iväg... Det gör jag inombords...

 

...

 

Jag drömmer. Tänker framåt...

Jag vill saker...

 

.. Och det gör mig uppgiven. Missnöjd...

"Det är så mycket enklare att inte vilja... Att inte ha någonting att uppnå... när det ändå aldrig kommer att ske..."..

Jag är rädd för att misslyckas. Dö lika olycklig, och med ett lika ovärdigt liv som jag lever nu... "Och då är det inte längre möjligt att ångra och göra om"...

 

...

 

Hmm..

 

Vad jag dribblar...

 

Men jag tror att jag är redo att beskriva dagen, nu...

Har väl tänkt ge mina "standardinlägg"... Kvällsinläggen som egentligen skulle skrivas varje kväll, en ny chans..

Men var beredda på supermycket upprepningar :)

... Att dela med mig av resten av mina texter, det vet jag dock inte hur det kommer att bli med... Egentligen inte kvällsinläggen, heller. Men vi testar :)

 

...

 

Igår var jag och handlade mjölk och grädde. Hade lite problem med, natten(och dagen) innan, vart jag skulle handla dessa två saker. Dribblade fram och tillbaka. Ältade i timmar. Gjorde mig själv orolig och nervös...

Men bestämde mig sedan för att ändå åka till stan. Ta en lite... biligare iallafall, affär, än den i byn...

 

... Handlade, och fick med mig även lite andra saker. Vilket är meningen.

"Sålänge som jag kan se till att äta mig mätt varje dag, och aldrig proppa. Så ska jag ju helst tillåta mig själv att handla hem lite vad jag känner för, att äta"...

 

... Jag hade dock lite problem. Kände mig så orolig, för att jag inte vågade köpa vad som helst. Jag vågade inte köpa hem sådant som räcker länge... Eller som det kändes för stunden, som att skulle bli ett riskobjekt för proppandet...

"Kanske ville jag svälta snart. För att jag inte orkar längre... Kanske känner jag mig tvungen, för att jag har proppat.."...

 

...

 

När jag satt och väntade på bussen hem igår, var vädret såå fint.

Solen sken. Och människorna på busstationen, gav mig en härlig känsla i kroppen.. Bara genom att... leva. Vara. Prata, skratta och le...

Solen som reflekterade sig i människa, djur och natur, gav mig bara känslan av att jag gärna hade stannat ute ett tag till, innan jag åkte hem...

 

... Men.. kylvaror.

Så jag åkte hem ändå.

 

...

 

Idag hade jag dock bestämt mig för...

Eller jag bestämde mig igår, men.. För att jag skulle åka in idag istället. Om vädret var lika fint...

"Jag hade ju diskat nästan helt klart. Köttfärsen är tillagad... Och resten av disken, och ugnspannkakan som ska göras så att äggen går åt, kan jag ta på fredag"...

 

...

 

Jag åkte in idag. Inte alls lika fint väder... Men jag orkade inte stanna hemma. Riskera att älta. Oroa mig för mycket... Kanske känna av ätstörningshjärnan. Vilja svälta...

Äta för lite... Och sedan, kanske proppa.

"Jag behövde komma ut idag".. Komma bort.

 

...

 

Jag klev upp när klockan ringde, vid halv tolv.

Såg på HemTillGården... Och åt en hamburgare. Hemgjord, från när jag tillagade köttfärsen. Och en liten klase vindruvur.. Till frukost/lunch...

 

...

 

Och sedan blev det in till stan...

Promenad genom hamnen. Bort och runt. Tillbaka till busstationen...

Och en timme efter promenadens början, var jag tillbaka på stationen. Tog bussen hem, som gick tio minuter senare...

 

...

 

Sedan jag kom hem, har jag ätit. Säkert nästan en gång i timmen...

Men det har inte bara varit "ätit". Jag har även druckit.

... Jag gör ju oftast inte ett mål av dryck och mat. Utan.. delar upp dem. Då jag är orolig att bli "för mätt"...

... Dock så har dessa nog blivit rätt så sammanslagna idag. Förutom att jag nog egentligen inte har "ätit" särskilt alls i eftermiddag. Har nästan bara varit drycker...

 

...

 

Jag har sett på tv.

Skrivit...

Spelat lite Bejeweled...

 

... Jag skriver även loggbok över vad jag äter. Inte hur mycket. Utan bara vad.

Mest för att få lite koll över hur många gånger jag hinner äta under ett dygn... Och även såklart, om jag får i mig något med näring under dagen. Och hur mycket det kan komma tänkas bli... ungefär.

 

... Min ätstörningshjärna är ju inte heller helt oskyldig..

... Bredvid den desperata viljan att lägga av. Svälta, på grund av brist på ork.. Finns ju även den delen som gärna vill äta så lite som möjligt. Hellre gå ner i vikt, än upp. Och så vidare.

... Den är inte så stark. Men den finns där. Påverkar mig en del...

 

... Men då detta bara sker under tunga perioder.. så tror jag att det har mer att göra med att livet är kaotiskt och att jag känner mig flygande. Än att jag faktiskt vill... bli smal...

Ja, det är ju en säkerhet, förståss... Jag har väl egentligen aldrig velat gå ner i vikt för att "bli smal"... Utan det enda har väl i så fall varit att hålla stenhård kontroll, så att jag inte blir överviktig...

 

...

 

Men skit samma.

Vart var jag?

 

... Eehmm...

Förutom det, har jag nog inte gjort så mycket mer...

 

... Så.. det får nog räcka så.

Nu har jag tjafsat och rabblat tillräckligt.

 

... God natt med er <3

 

 

... Jag har proppat...

För första gången på länge, har jag proppat...

... Ett moment av svaghet...

 

... Och just nu, vet jag inte hur jag ska fortsätta...

Hoppas väl att jag ska kunna vänta på tydlig hunger nu, innan jag äter igen... Att det ska ta lång tid.. Så att det innebär att det hela jämnar ut sig. Och att jag kan glömma bort detta lilla snedsteg... och bara fortsätta som innan, sedan...

 

...

 

För att faktum är. Att även om det känns rörigt och ohälsosamt, så har det ändå känts tryggt och som om det iallafall är en fungerande lösning. Någonting som jag kan acceptera...

... Att äta vad jag vill, när jag vill... Och endast när jag känner tydlig hunger..

... "Slutätet vid minsta lilla mättnad"...

 

... Det har fungerat bra... Men idag var bara så svårt... För att jag kände inte hunger. Har typ inte gjort... Och det kanske beror på att min kost har i princip bestått av godis, både igår och idag...

... Jag vet inte...

 

...

 

Och nu, efter proppandet... Efter att ha ätit utan att ha varit hungrig... Efter att ha fortsatt äta.. långt efter mättnad...

Bara proppat under stress...

 

... Ja, då vet jag inte hur jag ska gå vidare...

Jag vill inte köpa mer godsaker... Även fast det är det enda jag vill äta om jag ger upp. Mår dåligt... Eller om det blir för jobbigt att göra iordning riktig mat...

Nej. Det vill jag inte. Inte om det innebär att jag under jobbigare dagar, börjar proppa på det...

 

... Jag vill inte heller tillaga eller köpa riktig mat, om jag känner att jag hellre vill börja svälta igen...

... Vilket jag såklart inte vill...

 

Jag menar. Jag vill inte. Det vill jag inte...

Man blir trött och hängig. Man får ont i kroppen. Huvudvärk... En hjärna som hakar upp sig på mat, mat, mat...

... Och man förstör för sig själv vad gäller att orka umgås med sina nära... Att kunna bjuda hem dem till lägenheten... Då man ju måste ha saker hemma att äta, då...

 

... Men känner jag mig tvungen, så...

 

...

 

Det är bara det att det känns så rörigt, alltihop...

Att äta...

... Hela tillvaron. Vardagen... Jag själv, och situationen... Allt känns som en svävande röra..!

... Och jag vet inte riktigt vart jag är. Vart jag befinner mig...

 

... Visst vore det skönt att somna in i trygghet inatt. Och sedan aldrig behöva vakna igen. Slippa rädslan och ångesten. Slippa osäkerheten och alla beslut...

Att känna mig svag och dum...

Att svika...

 

... Att bara somna in i trygghet och harmoni. Lugn...

Och ingen märker att man är borta... Vet om att man har funnits till...

 

Ja, tack!

 

...

 

Jag bloggar inte lika mycket längre...

Men egentligen vill jag inte säga "längre"... För att det går ju lite upp och ner...

Just nu är jag bara inne känslomässigt, i någonting som gör att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Vad jag vill eller vågar... Borde dela med mig av... Och jag skriver mycket hellre till mig själv. "Då spelar det ingen roll vad jag skriver, eller hur många gånger"...

 

...

 

Det är mycket just nu...

Mycket som jag känner att egentligen behöver eller borde göras för att livet ska fungera. Flyta på...

 

Men jag slits mellan att faktiskt känna att jag verkligen måste fixa "det, det och det", och att känna att det bästa jag kan göra för mig själv just nu, för att orka leva, är att strunta i allt. Och "bara vara"...

... Strunta i vad jag uppnår och inte uppnår... Hur livet kommer att se ut när jag till slut dör... Om jag fortfarande sitter fast... Blir missnöjd. Olycklig... Med mera, med mera... Med mera.

 

...

 

... Det är så mycket... Och jag orkar inte riktigt...

 

... Men idag har jag ändå börjat beta av diskexplosionen i köket. Snart klar...

 

Annars har det bara blivit tv. En del ätande... Och nu på kvällen, ett oförlåtligt men ändå självvalt proppande på godis...

Med ett hopp om att inte äta mer nu, förrän jag känner tydlig(tydlig) hunger. För kontrollkänslans skull... För tryggheten...

 

...

 

Jag har ännu inte orkat svara på 24åringens mess... Har typ gett upp om det...

27åringen messade igen idag. Varpå jag skrev att jag har lite mycket just nu. Och är helt slut...

Varpå hon frågade om vi kunde träffas hemma hos mig imorgon eller för att sova över nästa helg!

 

... Stressad...

Hon pressar på. Men jag orkar inte träffas alls. Allra helst inte härhemma!

... Och just som det känns nu... Inte heller någon annanstans..!

 

Allt är kaos. Tillvaron är kaos... Jag är kaos!

 

...

 

Jag har skrivit en hel del idag...

Spelat en del Bejeweled...

 

Men annars har jag nog inte så mycket mer just nu...

 

...

 

... En hel del ånger över mitt proppande.. som förstörde en trygg(are) känsla inombords än vad jag har haft på länge...

Ja, det är nog min huvudkänsla, just nu...

 

...

 

God natt med er <3