Jag har precis färdigställt en pannkakstårta, med hjälp av en kastull och plastslev :) Huvva.. Svettigt :P

... Men det var kul. Nervöst. Stressigt. Men jag kände mig för första gången på såå LÄNGE, kreativ ;D

Mer om det, snart.

Nu tar vi dagen idag.

Eehmm...

Jag vaknade imorse klockan åtta, av matklockan... Klev upp direkt. Nyvaken och halvyr. Gjorde iordning frukost. Åt...

Diskade efter mig... Kände mig lite sådär förväntat orolig och ängslig. Osäker...

Gick och satte mig vid tv:n och väntade på att få gå till bussen...

Nej, förresten. Jag la mig under täcket, på kudden, och tittade på tv. Hallå. Klockan var ju bara halv NIO! :P

Där blev jag sedan liggandes. Avslappnad i hela kroppen och halvsov... Nästan iallafall...

Jag minns ju inte så mycket. Men jag låg säkert och finurlade på allt det nya som händer just nu. Funderade... och oroade mig lite grann... Med vid gott mod, såklart ;D

Japp det är en positiv period nu :) Det känner jag på mig.

När klockan ÄNTLIGEN...

Nej, nu går jag händelserna i förväg. Det blev, efter en del ältande och en massa väntande, dags för lunch.

Åt en smörgås kvar från frukosten. Och en Brownie med en kopp kaffe..

SEDAN blev det dags att gå till bussen..

På denna resan ältade jag rätt så mycket och kände mig stressad över vad jag skulle köpa när jag kom till stan. Både i matväg och "prylväg"... Ältade lite ekonomi... Och funderade lite kring den här almanackan som jag tänkte börja med. Hur den skulle kunna hjälpa mig...

... Och sedan messade mamma, när jag satt på bussen.

Hon frågade om de kunde komma över på fika ikväll, pappa och hon... Och det var ju klart att de kunde! Mäkta lägligt att de hör av sig IDAG av alla dagar. När JAG precis har tagit mig ur en VECKOLÅNG... Kanske till och med MÅNADSLÅNG period av... HELVETE! ... Det var ju passande =) Hade de hört av sig några dagar tidigare, kanske jag hade slitits i tusen bitar, av dåligt samvete och dubbla viljor.

... Dock så blev jag lite stressad av att en ny punkt för dagen, helt plötsligt kom upp..

Mitt dagsschema hade ju varit. Äta, äta, bussen till stan. Handla, åkta hem, laga mat... Äta... Ja, och sedan bara fokusera på det..

Men nu blev det istället. Iväg till stan. Skynda mig att handla det jag skulle ha. Kolla lite SNABBT efter almanacka... för att sedan RASKA mig iväg till nästa butik för att handla den mat jag skulle ha... Och KÄMPA för att hinna med första bästa buss hem..

- Och när jag kom hem, skulle jag hinna laga mat och äta. Städa och dammsuga... Och helst även DUSCHA! ..

Ja. Jag kom iallafall in till stan. På gott humör... Men ständigt och oavbrutet funderandes över VAD jag skulle köpa och VARFÖR. Vad jag borde köpa FÖRST för att hinna med nästa buss... Och vilken BUTIK som var smidigast att gå till..

DET i sällskap med funderingarna kring allt ANNAT som jag behöver köpa och fixa i vardagen... Och ekonomin med det. Hur jag skulle få allt att gå ihop... Och det faktum att jag fortfarande känner mig rädd och osäker... Inte vågar köpa hem vissa matvaror. Då jag har en djupliggande oro för att börja proppa... Och därmed ångra mig... Och ÄNNU VÄRRE... Börja svälta igen!

... Ja, när det gäller rädslan och oron, trivs jag inte ALLS med att äta... Känner mig faktiskt rätt så skrumpen... Men jag ska klara det här den här gången... Jag hoppas väl och TROR att detta bara är tillfälligt. Jag behöver bara komma in i det ;)

Väl i stan, gick jag iallafall till den närmaste butik som jag trodde att skulle ha en almanacka som passade bra till det som jag skulle använda den till... Men jag gick in... Kollade lite. Konstaterade att de inte HADE det... Struntade i den sak jag behövde, som FANNS där... Eftersom att jag ville köpa båda eller ingen...

... Gick ut... Och raskade mig lite halvstressat, iväg till nästa affär. Mataffären..

Jag hade en lista på de saker som jag hade tänkt köpa IDAG... Men... Ja, jag lyckades ändå missa en sak. En rätt så viktig sak för att kunna laga mat... Stekmargarin...

... Jaha. Jo, det blev ju ett ältningsmoment i sig... DET, tillsammans med alla ANDRA saker som rörde sig i huvudet. De saker som jag nämnde ovan..

... Men jag satt på busstationen och väntade på bussen, med en viss ro i kropp och sinne... Det var inga jättejobbiga känslor... Lite ängslan bara.. DELS för att mamma och pappa skulle komma...

... Och ju närmre deras ankomst jag kom, desto mer nervös blev jag..

Ja, jag tycker inte om att få besök. Jag får en knut i magen och blir orolig och nervös...

... Antagligen för att jag VET att de kommer, men inte EXAKT NÄR det kommer att ringa på dörren. EXAKT när jag kommer att behöva vara social... Och inte heller vad som kommer att hända. Vad som kommer att tyckas om vad... Vad som FÖRVÄNTAS av mig... Och vad som kommer att kännas av vem..

... Jag kom hem. Började direkt försöka mig på att steka pannkakor. Inte det enklaste med de redskap som jag hade..

Men jag gjorde det. Lite stressad inombords. Men inte värre än så..

Det gick halvdant.. Vissa gick sönder. Och vilken värme jag skulle ha för att få den textur(om man nu säger så) som jag ville ha, var inte det enklaste att få fram...

Men det jobbigaste var stressen av allt jag skulle hinna med innan föräldrarna eventuellt skulle komma..

Japp, de gjorde det igen. Det gör de alltid. Men mitt fel att jag inte säger ifrån..

De säger att det FUNDERAR på att komma...

... Och ja-a... Jag är inget vidare fan av ovisshet.

Men iallafall...

Jag åt... Mer stressad idag. HELT klart. Både frukosten, lunchen och middagen åts med stress i sinnet och relativt fort..

Sedan diskade jag.. Började städa...

Och pustade sedan ut framför tv:n...

Ja, jag pustade ut.. Men jag kunde inte slappna av. Jag kände mig glad. På bra humör... Och förväntansfull...

Men jag var samtidigt nervös. Och orolig... Jag satt rak i ryggen och lutade mig inte tillbaka i soffan. Ja, jag kände mig som en pinne. En nervös pinne.

... Men så kom de.

Vi pratade. Drack kaffe. Och åt fika...

Och jag... Ja, jag mådde bra... En LITEN hint av ängslan inombords, där vi satt vid köksbordet och umgicks.. Men jag pratade på, precis som de själva gjorde.. Och leendet. Ja, det fanns där, as well :)

... När de hade åkt igen, kände jag mig... Ja, jag hade ångest. Det hade inte hänt något negativt. Men vi hade pratat. Dagen hade varit stressig och händelsefull... Alla förändringar som jag skapar mig i vardagen. Allt som planeras tillsammans med familjen... Det där lilla som pappa ska fixa åt mig... Allt som JAG ska fixa. BEHÖVER fixa... Och det faktum att jag har bestämt träff med mamma och pappa... "En bokad dag" ...

... Ja, det blev för mycket...

Men förstå mig rätt. Detta var ängslan. Ångest. Inget annat.

Jag var på bra humör. Var SUPERTACKSAM för att föräldrarna ville komma över och göra mig lite sällskap. Bara umgås... Och ÄNNU mer tacksam och glad att de vill träffa mig för en filmkväll på fredag nästa vecka ;D

... Det är bara lite mycket på en gång. That´s all :)

Ja. Det blev diskning efter fikat. Och sedan sjönk jag ner framför tv:n och tittade på bakningsprogram... Medans tanken att jag ville steka upp den sista pannkakssmeten som inte hanns med tidigare, störde mig en aning. GNAGANDE tanke.

.. Den här gången skulle jag steka tjocka pannkakor. Små, som jag sedan staplar i lager, med fyllning emellan.

Och så blev det.

Jag använde en liten kastrull och stekte i. Men bara på ena sidan. Så får se hur de smakar i konsistensen imorgon. Smakade den nämligen inte idag. Då mina måltider är över för dagen. Men har ju fyra chanser imorgon ;)

... En sista notering.

Något som stör mig och ger mig ångest vad gäller ätandet. Som gör det lite tungt att fortsätta, är VAD jag ska äta. Att försöka laga till någonting av det jag har hemma, när jag är så rädd för att köpa hem matvaror... Ja, det känns lite kärvt(stavning)..

... Jag menar. Jag vågar ju köpa hem sådant som man kan köpa i minipack... Så att det inte gör någonting om man råkar hetsäta. Och som jag inte behöver slänga, om allt spricker... Men jag vill ju inte LEVA på snabbmat...

... Men det löser sig nog. Ger jag mig själv tid, så får jag nog hem både den ena och andra varan. Till slut vågar jag äta och köpa precis vad jag vill... Till och med sådant som OFTAST proppas av mig!

... Men det känns ändock som om jag kommer att lyckas HÅLLA på rutinerna den här gången.. Sålänge som jag inte tappar tron och den starka viljan. Tvivlar jag, så spricker det.. Ägnar jag en FUNDERING till svälten, så kommer jag att vräka...

Så.. VILJAN.

Därför så är det bra om jag får hem en sådan där "pepp-almanacka" snart. Tänkte till och med köra med stjärnor eller liknande för saker som jag uppnår och klarar av i vardagen. Så kanske det gynnar även städning och tvätt :) ... Och jag har även funderat på om en hund kan vara en belöning efter ett antal månader av success ;D

God natt med er iallafall <3

Min kamp om livet, börjar igen. Och likaså mitt kvällsbloggande... Ja, jag ska iallafall ge det en chans, vad gäller båda.

... Så det känns bra. Jag har saknat det. Och jag har saknat den här lite klarare och friare känslan som jag känner i både huvud och själ just nu...

Visst. Jag känner ångest och ängslan, nu på kvällskvisten. Men det är ju sådant som jag räknar med när jag ska göra stora förändringar och ta risker och chanser igen...

Just nu är det gardinerna som stör mig lite grann.. Att jag för några dagar sedan, hängde upp dem i fönstret igen. För att jag gav upp om att någonsin ta hit någon att fixa det läckande fönstret...

Ja, jag hängde tillbaka dem ändå. Var trött på att ha dem ligga över köksbordet medans fönstret hängde kalt... och med obehagligt tillgängligt för insyn.

... Men jag stör mig OCKSÅ på alla ideér om de förändringar jag vill göra och på vilket sätt... På den ändå knappa rädslan eller oron för att allt ska spricka igen... De försiktighetsåtgärder jag vill göra...

Ja, det är lite läskigt. Känns som om jag står och balanserar på en ranglig bräda..

Men denna gången har jag en STARK vilja att klara det! Äntligen vågar jag SÅPASS mycket iallafall. Att CHANSA :D

... Ja, jag har gjort några cheman och planer idag. Ett peppkort till mig själv. Där jag övertygar mig själv vad som är rätt och fel. Och för vems skull som jag egentligen gör VAD.

Jag har listat upp alla punkter som jag vill, ska eller borde göra för att få ett värdefullt liv.. Eller ett liv av värde. Får ju inte ha för höga krav :P

... Men jag var också väldigt noga med att lägga till att "allt ska göras i MIN takt". Ingen stress.

Jag försöker hålla kraven nere. Och för en stund, bara ta det lugnt och NJUTA. Allt kanske inte blir SUPERBRA eller KÄNNS superbra till en början. Men så måste det få vara.

Min plan är att ha en matklocka, för att slippa sitta och TÄNKA på ätandet hela tiden. Och även att försöka ta mig UT så mycket som möjligt. Helst träffa folk eller utöva något intresse. Och så ska jag inte ha någon struktur över mina inköp, vad gäller mat. Utan bara handla när jag har lust och VAD jag har lust med. Hålla koll på ekonomin såklart.

... Ja. Och jag ska kämpa HÅRT med att inte svika mig själv vad gäller hetsätandet! För att på så sätt riskerar jag inte heller att hamna i svältläget som jag har suttit fast i, i några dagar nu!

... Ja, jag vet inte. Det finns så mycket att SÄGA. Så mycket som jag vill få UT. Så MYCKET som pågår i mitt huvud just nu.

Förutom det jag redan sagt, har jag även allt som ska göras i hemmet, i mitt huvud just nu. Städningen i sovrummet. Kartonger och skit. Tvätta kläder. Dammsuga... Ja, men allt det där.

Men jag ska inte tjata mer om det nu. Nej för att, från och med idag är det kvällsinlägg. Så att nu ska jag rabbla dagen. Innan inlägget blir OLÄSLIGT långt.

... Eeehhmm... Det känns egentligen som om jag borde rabbla flera VECKOR. Då jag annars börjar mitti.. Men det får ni/jag stå ut med ;P

Börjar från imorse, tror jag bestämt.

Imorse vaknade jag som vanligt nuför tiden, rätt så tidigt. Kollade som alltid, mobilen. "Kanske har fått mail".. Ett mail från min kära handläggare på kommunen. Ja, vi har mycket kontakt. Men idag var hennes sista dag innan semestern... Tråkigt. Men jag TROR att det på något sätt fick mig att ta mig i kragen... Vet inte hur. Men NÅGON anledning måste det väl ha, att jag vände håll och blev fri just idag?

... Hon skrev iallafall, då vi försöker kolla upp lite olika alternativ till stöd och hjälp på psykiatrin, att det inte fanns möjlighet till mailkontakt mellan dem och mig. Vilket jag redan visste och kunde ana. Men värt en försök. Och så sa hon att de hade givit förslaget att ha en större möte mellan psykiatrin, habiliteringen, henne och mig...

Vilket jag inte svarade på.. Men vi får se hur jag tar emot stödet. Om det ens behövs sedan, när HON väl kommer tillbaka.. Kanske LYCKAS jag denna gången! ;D

... Jag klev iallafall upp... minns inte när. Och så satte jag mig direkt vid datorn. Jag började skriva det där kortet till mig själv. Sådana som jag brukar lägga ut på bloggen. För att peppa mig själv och FÖRKLARA mig mig själv ... Eller rättare sagt, FRÅGA mig själv vad som är viktigt här i livet..

Vilket har fått mig att öppna ögonen för HUNDAR igen, också. Ja, det känns lite ljusare idag, fastän läskigt och obehagligt. Och med ett lite VAGARE hopp än vad jag hade önskat...

.. Men lite i taget ;)

Efter det, satte jag mig i soffan och uppmärksammade hur mycket(MYCKET) segare tiden gick idag än vad den BRUKAR göra. Minuterarna kändes som TIMMAR... Och jag TROR att jag vet varför. Fastän jag inte riktigt hade bestämt mig för om jag skulle VÅGA. Och fastän jag ältade väldigt mycket om hur, när och varför...

Ja, jag skulle ÄTA idag! Med största sannolikhet. Det var iallafall vad jag hoppades på. Men trots att jag hade saker HEMMA, vågade jag inte riktigt. Så därför längtade jag mig till bussen... som skulle gå om ett par TIMMAR! ... ... Där hoppades jag nämligen på att kunna handla någonting att äta... Ja, i stan alltså.

Ja, dessa JÄTTELÅNGA timmar och minuter, gick iallafall till slut. Och jag kunde ÄNTLIGEN gå till bussen.

Satt och väntade en stund på hållplatsen. Och åkte sedan iväg. Hungrig, svag och trött...

Jag åt någonting litet.. som jag gör VARJE dag. Och tog mig sedan i kragen, för att bryta det mönstret som innebar ett litet mellanmålsstort mål om dagen.

Köpte det jag skulle ha, och oroade mig en gnutta för de kyl-och frysvaror som jag ändå fått med mig hem. Delat med tanken och den ynkliga känslan av att detta kanske är ÄNNU en sak att ångra sedan.

Men jag har varit vid gott mod idag. Och jag tror att jag kan klara detta. Då viljan känns stark. Och det känns ändå som om jag HAR någon slags plan.. Fastän jag har tankar som snurrar i huvudet. Alldeles för många för att inte göra mig stressad och ängslig...

Men samtidigt. "Jag ska ta det LUGNT nu. Nu GÄLLER det! Så jag måste se LUGNET som mitt viktigaste verktyg, om jag inte ska ge upp"..

Jag ska vänta med hundar och fritidsintressen. Vänta med aktivitet och att tvinga mig ut och träffa folk. Jag ska VÄNTA med att stressa på med städning och tvätt... Jag ska bara laga mat när jag känner mig peppad till det. Endast handla någonting när jag vet vad jag vill ha...

Ja, nu ska jag helt enkelt bara satsa på att äta vid fasta TIDER och i lagom MÄNGD. Resten får komma de dagar jag orkar, närhelst det faller mig in. Helt enkelt.

Jag ska dock skaffa mig en almanacka. Där jag kan peppa mig själv(räkna hur många dagar jag lyckas hålla på matrutinerna). Kanske skriva ner ideér till maträtter. Kanske någon bakdag(bakningsdag?).. Om jag planerar att TRÄFFA någon... Ja, men bara sådär enkelt...

Ja. Jag åkte iallafall hem igen, med första bästa buss. Men det känns ändå skönt. Nu när det är sommarlov, går inte den första bussen längre. Så att jag slipper stressa för att jag vill hinna med en så tidig buss som möjligt. Nu kan jag ta det lugnt och NJUTA istället. De dagar som huvud och hjärta tillåter det ;)

Väl hemma...

Ja, jag ÅT. Och jag NJÖT. Jag åt LÅNGSAMT. Vilket betyder mycket för mig...

Eftersom att jag är en svältare, med en hjärna som vet OM det.. så är jag också en stressätare. Inte BARA att jag äter när jag är STRESSAD.. Utan jag STRESSAR också när jag ÄTER...

Men idag.. då jag mådde BÄTTRE, fokuserade jag på att äta LÅNGSAMT. HIMLA skönt. Och MYCKET GODARE ;D

... Ja, jag åt några gånger till, efter det. Tillät mig till och med att äta en gång extra nu på kvällen. Då svälten har varat så länge. Och så börjar jag från början med matklockan, imorgon ;)

Det har varit tv hela dagen, sedan jag kom hem. Som alltid.

Men jag har OCKSÅ fyllt i budgeten på min dator, som jag inte har gjort på flera VECKOR! ... Ja, halva iallafall. Jag har NÅGRA kvitton kvar att föra över...

... Och nu när jag nämner det.

Nu när jag ska börja ÄTA ordentligt och sådär, kommer även EKONOMIN att bli sämre. Så jag oroar mig lite för DET.

Samtidigt som jag har saker som jag måste KÖPA. Tillexempel regnkläder och nya skor... Och då jag har en STOR rabatt hos Vattenfall, på elprylar.. så vill jag även utnyttja den...

Och förutom det, alla saker till LÄGENHETEN, som jag ännu inte köpt!..

... Men ja. Det löser sig nog till slut. Det viktigaste just nu, känns ändå att vara regnkläder och skor. För att skorna läcker in ur minst tre hål... BÅDA! Och regnkläderna är sedan jag gick i sexan eller sjuan.. Några regnskor HAR jag inte ens...

Men för allt... femtusen spänn... Skulle säkert kunna få det billigare...

Eller jag vet inte.. Vad vet JAG om pengar :P

Hmm.. Ja-a. Det var nog det. Mitt första kvällsinlägg på länge. Men nu KÖR vi!

God natt med er <3

Något jag upplever knepigt just nu... Att blogga...

Ja, det är VÄLDIGT svårt. Då jag känner mig förvirrad och inte riktigt vet vart jag befinner mig. Och som jag sa igår, beror det på att allt förändrades så snabbt. Helt plötsligt gick krisen över, och ångesten lättade en aning... En STOR aning ifrån mitt hjärta! Situationen är dock densamma. Och likaså mina tankar.. i stort sätt...

Så, ja.. Det är därför som det blir förvirrande.

... Men för att göra det så enkelt som möjligt för mig att skriva det här inlägget, rabblar jag helt enkelt min dag.

... Även inatt var en natt då jag sov bättre än tidigare nätter...

Jag minns inte gårnatten så väl. Så därför hoppar jag den... Minns inte heller när jag somnade.. eller hur natten var...

Men jag vaknade iallafall av klockan vid tolv på dagen. Då jag skulle gå till bussen.

... Jag stressade mig upp och gav mig direkt iväg... Med ett hopp om att jag KANSKE skulle ha turen att pricka in då inget av syskonen var i stan... Hade FÖRSÖKT kolla upp bussarna så att jag skulle komma dit en bra tid...

Ja... Ett flyktbeteende... mot mina egna syskon... Men orkar man inte, så orkar man inte...

Väl i stan...

Ja-a... Jag hade en stund att slå ihjäl... Och då jag glömde min flaska med fryst vatten i, som ska hålla varorna kalla... så att de inte smälter bort, så var jag tvungen att vänta med att gå till affären, så länge som möjligt... Vilket störde min hjärna väldigt mycket...

Kunde inte sluta fundera. Älta.. Räkna på tid...

"När var lagom att gå?"... "Skulle det räcka?" ... Och "HUR kunde jag fixa kyla i påsen?" ... Ja. Trots bara några få funderingar, höll sig min hjärna sysselsatt... fram tills handlingen var utförd och problemet löst...

Jag satte mig iallafall nere vid forsen och väntade...

På min promenad ner dit, kunde jag dra slutsatsen att gårdagens matintag var för lite i förhållande till gårdagens kvällspromenad. Då jag knappt orkade promenera min alldeles för långsamma promenad idag...

Men å andra sidan så VET jag ju redan det..

Dock så äter jag mer denna gången än vad jag gjorde förra perioden med "dagens mat".. Och jag blir inte ALLS lika trött, "stram i magen" och hungrig..

Efter att ha suttit en stund vid forsen... och känt denna OBEHAGLIGA värme, som redan i förväg, fick mig att oroa mig extra mycket över varorna som jag ännu inte köpt.. så gick jag iallafall en extra långsam, men ändå lite stressad promenad till affären.

Gjorde mig av med mina småpengar hos tiggaren utanför... Och handlade sedan det jag skulle ha...

... Men då de inte HADE vissa av sakerna, var jag tvungen(Nej, egentligen inte.. Men ville) att gå in på NÄSTA butik också. Innan jag kunde gå vidare till busstationen och ta nästa buss hem...

Lite mer stressad nu... Men jag hann..

Satt och väntade i ungefär en halvtimme, på busstationen... Och åkte sedan hem.

Väl hemma, satte jag mig direkt vid tv:n och började äta det jag köpt... Till en smaklös kopp kaffe.. Ja, ett totalt nedköp... Men jag har ju en godare burk att BLANDA med.. Så det går nog bra..

Sedan dess, har jag blivit sittandes vid tv:n hela dagen. Med en promenad och lite tid vid diskbänken emellan..

... Jag minns inte så mycket om mina tankar och känslor under dagens gång...

Men jag tog mig iallafall en promenad.. En paus ifrån tv:n.. helt enkelt. Någon gång vid sextiden tror jag...

Idag skulle jag gå till skogen.. tänkte jag...

Energin var inte särskilt... Ja, närvarande... Men jag gick långsamt... Och jag var ju inte heller supersvag liksom..

... Under promenaden, gick jag omkring och skrev inlägg innanför mitt pannben.. Diskuterade med mig själv... och berättade om min situation, min vardag och förändringen som nu har skett... Mina tankar och känslor...

Ja, jag skrev helt enkelt ett blogginlägg.. Precis som jag gör nu... Fast i huvudet bara.. Antar att det är ett sätt att bearbeta... Eller så tycker jag bara om att skriva. Berätta.

... Ja. Just det ja... Förutom det, har idag även varit en dag för avsaknad av kärlek... Eller kanske rättare sagt... SAKNADEN av kärlek. Alla har bara... Alla jag har sett när jag har varit ute, har sett så LYCKLIGA ut.. Haft någon att promenera tillsammans med.. Att krama... och att prata med...

Och solens strålar. Fåglarnas kvitter... Barns skratt och hundars tassar... Ja, det gör bara att jag saknar kärleken ÄNNU mer... Saknar livet som jag hade med Xsambon... Och det säger jag FAST jag vet att det är en lögn... Det finns liksom inte mycket att sakna med DET...

... Men jag kan ju säga... Att när ångesten börjar lägga sig och min syn blir åter klarare... Ja, då saknar jag kärleken extra mycket. Saknar att skratta och le... Att umgås...

Och idag... Jag har saknat hundar...

Efter promenaden, har jag börjat förbereda lite med min "kruka" som jag ska ha i fönstret i köket, då mina fikussticklingar börjar växa ur glaset som de står i...

.. Annars har det bara blivit tv... tv... tv...

... Och nu blir det nog sängen.

God natt med er <3

Grejen är den, att jag går hela tiden omkring med en känsla av att någonting är fel. En undanskymd ångest. En ängslan...

Jag känner av min hjärna. Känner hur den jobbar... Och jag VET ju vad problemet ÄR.. Jag har börjat TÄNKA fel igen... Min hjärna har åter vänt sig EMOT mig. Jag KÄNNER det...

Det var så länge... Ja, några veckor iallafall... Sedan jag KÄNDE det. Trodde nästan att det var över. Ett berg bestiget... Att jag nu, efer en lång kamp... Under två år, nu hade lyckats övervinna den delen av mig själv... Och helt och fullt, kämpar åt rätt håll...

... Men ja-a... Det är kanske lite mycket att begära...

Men förutom det, har idag varit en lugnare dag. Efter några MINST sagt HEKTISKA dagar, rent emotionellt och psykiskt, har det nu lugnat ner sig lite... Vilket känns både bra och dåligt... MINST sagt förvirrande...

... Jag tror... Eller rättare sagt VET, att det beror mycket på att jag nu har blivit av med den mat som störde mig... Jag slängde den sista yoghurten igår... Och nu kan jag återgå till tryggheten med "dagens mat"...

Det finns både bra och dåliga saker med det.. 

Jag tillåter mig själv att ÅTERIGEN gå tillbaka till att MEDVETET skada mig själv. Genom att äta både fel och för lite. Tillåter mig själv att RASA i vikt och att än en gång genomlida kroppsliga smärtor på grund av för lite näring..

Men samtidigt så innebär det kontroll för mig. Smärtan fysiskt kommer inte i NÄRHETEN av lika intensivt, som den gör när jag hetsar dag efter dag, timme efter timme.. Jag får också enklare att veta hur jag ska HANTERA maten. Matlagningen... Och ätandet. Det finns ingen risk att jag tappar kontrollen över mig själv och gör någonting som jag egentligen inte vill göra... Och jag får i mig EXAKT samma sak varje dag.. Eller ja. Ungefär iallafall.

... Det finns ju såklart PSYKISKT negativitet i det hela, OCKSÅ. Men inte lika mycket nu, som förra gången. För att nu har jag FÖRSÖKT äta normalt. TESTAT många vägar... och GETT mig själv en chans... Men upptäckt vart det ledde mig. Hur INTENSIV min hjärna blev.. Och hur många FRÅGETECKEN som dök upp...

Och jag kunde inte hantera det. Orkade inte...

.. Och visst. Det var nog mycket annat också. Allt annat som inte fungerar... Men jag TROR... att detta var en stor del i att det hela sprack. Till att döden återigen blev närvarande.. Hjälplösheten... Vägarna som bommade igen framför mina ögon... Bristen på ork... Och den fysiska smärtan som uppkom VARJE dag på grund av brist på kontroll... Och den PSYKISKA smärtan därav.

... Men som sagt. Idag har jag haft det lite lättare, rent känslomässigt. Inget lika tungt hjärta... Och trots att hjärnan min, återigen sänker mig, har jag kunnat känna mig glad och framåt...

Och visst. Det beror ju mycket... Och då MENAR jag MYCKET, på "dagens mat". Att jag åter har tagit kontrollen tillbaka...

Men det beror också på att jag har VÄRLDENS underbaraste kontakt på kommunen, som stöttar mig och hjälper till, HUR många gånger jag än backar och fösöker. Backar och försöker. Jag känner att hon respekterar mig och mina känslor och vill mig väl.. Min nya A-K.. Fast mindre spänd.. -Får jag känslan av.

... Och jag känner nu att jag har öppnat en dörr som KAN göra saker mer möjliga... Ja, då alla andra dörrar nu har smällt igen i ansiktet på mig... och jag har gett upp hoppet om att själv klara mig ur och förbi detta... Jag BEHÖVER denna dörren.

... Psykiatrin.

... En dörr som länge varit stängd, låst och bommad. Av mig själv till största del. Jag har inte vågat. Inte orkat... Men nu, TROTS att allt kan spricka, bli värre, och enligt MIN hjärna, rent utav FARLIGT(för mitt liv), är jag nu redo att satsa. För att alternativet är döden... Jag ORKAR inte mer. Att kämpa utan framgång. Och att leva ett "omöjligt" liv i rädsla...

... Och det här är min sista väg att testa...

Känner mig konstigt nog, hoppfull. Har jag aldrig gjort förut, vad gäller den sak som min hjärna gör svår att hantera.

... Ojoj.. Ska jag ta dagen idag också.

Vet inte riktigt..

Vaknade imorse. Det var en varm och... Vet inte om jag vill säga "orolig" natt... Och morgonen blev even varmare...

Mailkontakt med min kontakt på kommunen, medans jag låg och halvsov i sängen...

Höll på att återigen backa ifrån den hjälp som nu är den enda anledningen till att jag bryr mig om att fortsätta kämpa... För att det var jobbigt. Hela grejen ÄR ju såklart jobbig. Men den blir ju BRA mycket jobbigare när man inte riktigt vet hur allting ska gå till..

Men jag tror att det håller på att ordna upp sig. ANTAGLIGEN, om jag klarar det.. Vågar och inte backar... Sålänge som jag TILLÅTS av min tvivlande hjärna... Ja, då kommer det KANSKE... ÄNTLIGEN att gå vägen... Och jag kanske har chansen till ett "normalt" liv trots allt.. Det är väl på tiden i så fall!

... Jag känner inget större hopp. Vågar inte ens TÄNKA på HUR det skulle gå till! Inte HOPPAS på att hela jag kommer att kunna samarbeta med mig själv åt SAMMA håll.. Men det finns en chans :) Det får duga sålänge.

Ja. Jag klev upp...

Mådde ganska dåligt imorse. Då min hjärna bestämmer sig för att bråka.. Och jag både kände AV det och kände mig DUM på grund av det... Såklart. "Kan man må bra.. Så varför inte bara GÖRA det?"..

... Men rent emotionellt MÅDDE jag nog rätt så bra ändå..

Jag åkte in till stan med en senare buss idag. Då jag egentligen inte ville åka in ALLS. Var orolig. Rädd att möta något av syskonen. Den "risken" finns ju alltid när man åker till den stad som även FAMILJEN har som närmsta... Om man säger så.

... Och jag hade ingen ork med det. Ville inte prata. Inte SE någon. Bara gömma mig. Vara ifred... Mest ville jag nog inte "bli konfronterad" över, få en massa FRÅGETECKEN om vad jag har haft för mig de senaste dagarna. Att de har försökt få tag i mig och så vidare.. "Vad skulle jag säga?"..

... Och så ville jag ju gärna bara åka in dit. Köpa "dagens mat", och sedan åka direkt hem.. Inte få frågan om jag vill ta en fika. Inte stå och prata eller förväntas föra en konversation. Vara GLAD när vi möts...

... Ja, ni kanske förstår.

Men jag gjorde iallafall en satsning. "Möter jag någon, så GÖR jag. Då får jag hantera det"..

Klädde på mig. Och gick till bussen...

Väl i stan, gick jag direkt till affären. Köpte det jag skulle ha... Kände en lättnad över... En STOR lättnad över att jag nu skulle åter få kontroll över mig själv...

... Men också ville jag gå ner i vikt...

... Jag måste säga...

Jag är såå GLAD när jag ser mig själv i spegeln. Såå GLAD. Mina kinder är rundare. Jag ser både hälsosammare och bättre ut. Och jag känner mig lite närmre sådär rund och gó ut, som jag alltid ville göra när jag var liten...

Alltså, jag är inte tjock. Nu ligger jag faktiskt PRECIS på min normalvikt. Vilket jag ser som väldigt positivt. Och med håret som jag klippte igår... Jag trivs.

MEN. Faktum är... För det första, har ju hjärnan vridit sig fel...

Men så känner jag även en RÄDSLA. Bristen på kontroll, som gör att jag antingen går ner... eller UPP, utan stopp... Den gör att jag hellre väljer smärtan och oron i att gå NER, än väljer smärtan och oron... som är så mycket STÖRRE, både fysiskt och psykiskt, i att gå UPP..

Hellre DÖR jag i svält eller pajade organ, än att uppleva den där bristen på kontroll och det dåliga samvetet, DAG efter DAG... Ja, jag vet inte HUR länge! ...

Men det är ju klart. Jag önskar mig ju hälsosam kontroll och att stanna på en normal vikt. Det vore ju det bästa... Både för kropp och själ...

Hoppas att jag håller med.. HELA jag! Annars blir det svårt...

Jag åkte iallafll hem igen, med första bästa buss... Bestämde mig för att ta en buss som tvingade mig att PROMENERA en stund idag. Klev av vid Trafikplatsen. Och det kändes jättebra. Av en viss anledning.

... Väl hemma, satte jag mig vid tv:n, med en JÄTTEGOD kopp kaffe, och "dagens mat"...

Och där blev jag sedan sittandes..

Diskade..

Har bestämt mig för att diska det jag har använt, plus en eller två saker till, för varje gång som jag har använt något. För att jag har ingen energi till att ta ALLT på en gång. Men tids nog blir nog allt klart. Om jag bara håller ut.

Och då ska jag även försöka ta tag i det här med fönstret. Så att gardinerna kan hoppa upp på sin plats och sluta reta mig till ångest hela tiden.

... Jag tog en kort promenad, innan SofiasÄnglar skulle börja. Ungeför tjugo minuter bara.. Kände inte att det räckte. Så ska gå ut igen, efter att jag har bloggat klart.

Efter det, blev det iallafall SofiasÄnglar.. Och nu bloggningen.

God natt med er <3

Jag känner att jag borde ha gått och lagt mig för länge sedan... För att nu ska jag orka BLOGGA vid fyra på morgonen...

... Fortfarande lika oduschad som de senaste dagarna... Veckorna? Jag minns inte ens när det var sist... Dåligt. Dåligt...

Disken hopar(är det ett ord?) sig fortfarande i diskhoarna, och har nu även sträckt sig utöver hela diskbänken... Tillsammans med allt skräp... Inte ens så att jag orkar mig FÖR att skölja UR disken innan jag låter den stå...

Fönstret är fortfarande kalt och tomt. Och kommer att ge vatten på golvet, vid nästa regnfall...

... Och jag har idag tackat nej till att gå på 20åringens 21årsfirande imorgon... Fastän jag egentligen inte ens är upptagen... Har bara ingen ork.. Ingen lust... Tillåts inte? .. Till att gå på något socialt sammanhang just nu...

... Igår hade jag som sagt... en HEMSK dag..

Den var inte hemsk... Eller egentligen VET jag inte...

Jag känner mig bara så KONSTIG just nu... Jag vet inte hur jag MÅR. Men jag vet att saker har vänt såå FORT nu det senaste.. Vilket har gjort mig förvirrad...

Allt har gått åt helvete. Spruckit... Och dödslängtan... Ja, den har kommit tillbaka...

... Jag kan börja gråta närsom.. Och när jag föreställer mig att jag utan vidare kunde välja mellan livet och döden... Ja, det gör mig ledsen... För att valet hade varit döden... Och döden är inget alternativ... Inte här.. I verkligheten...

... Jag minns inte gårnatten så väl... Men jag vaknade iallafall...

Minns inte DET HELLER så väl...

... Så jag går vidare...

Idag har jag... Ja, mest suttit vid tv:n... Det är där mina dagar spenderas just nu...

Men minnet om dagen idag, har också halvt suddats ut...

Jag har ätit en hel del... Jag har... Ja-a...

Jag vet inte. Skrivit lite grann...

Mer tv...

Och så till kvällen... Ja, strax efter tolv. Så natten var det väl...

Då gick jag ut på en promenad...

... Frisk luft... Fukt. Mörker, och härliga gatulyktor... Tystnad. Naturens sus...

Glittrig, blöt asfalt, som långsamt förflyttade sig under mina fötter...

Ja, det var fridfullt... Fridfullt... Men jag befann mig inte riktigt "där"...

... Känslan förde mig tillbaka till... Ja, det ÄR någonting med just den atmosfären. Helheten... Som påminner mig om kärlek. Påminner mig om familjen. Om Xsambon... Och om okända killar...

Det påminde mig även idag, om...

... Ja, tiden då jag var på flykt. På flykt från den otrygga tryggheten... Eller trygga otryggheten...

... En härlig känsla... Men samtidigt... Ja, jag vet inte...

... Inte heller IDAG, ville jag gå hem igen när jag hade lämnat lägenheten. Jag var inte beredd att gå hem till min okontrollerbara vardag. Den vardag där jag inte kunde hantera varken mig själv, mina tankar eller handlingar... Den vardag där jag tvingas vara rädd.. Känna mig svag... Där jag ständigt gör "fel"...

... Jag satte mig till slut i bussbåset. Klockan var halv ett... och jag skulle INTE åka buss...

Jag skulle sitta. Sitta på en torr plats... och bara vara. Inte gå hem. Inte promenera på mörka och läskiga gator i natten... Nej, jag skulle sitta. Upplyst av gatulamporna.. tills jag ville gå hem igen...

Jag gick hem när jag började känna mig otrygg. Det är läskigt om natten... Liten stad. Men vem VET vem som åker förbi...

Väl hemma, la jag mig vid tv:n igen... Kunde inte FÖRMÅ mig att sova!

... Och nu... Ja, jag borde krypa i säng.. Men börjar tröttna på att varva mina dygn med endast soffa och säng. Med någon promenad emellan...

... God natt med er iallafall <3

Solen skiner. Fåglarna kvittrar.. Och vattnet forsar. Folk är glada. Lugna. Och njuter av den våriga sommarvärmen...

... Men inombords finns dock en viss känsla av stress. Vill gömma mig för barn som leker. Hundar som tassar... Människor som pratar glatt och rör på sig. Men jag sitter här. Vid forsen.. Och njuter av den våriga sommarvärmen.

Fåglarna som kvittrar.. Vattnet som forsar... Lugnar mina nerver en aning.

Jag har precis avslutat min första frozen yoghurt.

… Negativt.. Jag fick ont i magen. Ännu en mjölkprodukt.

Negativt 2.. Det kom typ tre gånger mer i bägaren, än vad jag hade tänkt mig...

Negativt 3.. Den smakade inte yoghurt som jag trodde. Litee besviken.

Positivt. Nu har jag ÄNTLIGEN smakat den! SOM jag har velat det sedan förra sommaren  ;)

… Nu ska jag fortsätta njuta av sol och vatten. Och sedan åka hem.

Hörs ikväll <3

Ja, jag KANSKE har vänt på dygnet. Vi får se...

Jag TRIVS bara med att gå upp vid ett på dagen... Det känns som om dagarna blir kortare då. FASTÄN man sitter vaken halva natten sedan.

Men nu ska jag, trots sedan någon timme, trötthet, försöka blogga några rader.

... Jag VILL minnas hur dagen började. Hur dagen har sett ut... Och hur den slutade... Ja, DET är ju inte så svårt. För att det är ju NU :P

... Men jag klev iallafall upp någon gång... Ja, vid halv ett eller ett. Med en HELT annan känsla i kroppen... Ja, jag kände mig inte längre sådär tung och mätt. Förstoppad... Nej, nu hade ÄNTLIGEN kroppen kommit ikapp sig lite och reaktionen av det hastiga kostbytet, hade nu lagt sig... Det var skönt.

... Jag åt frukost...

Och så blev det... Ja, jag TROR att jag...

Nej, just det ja. Jag satte mig i tv:soffan och bara stirrade ut genom fönstret. På pilträdet mot himlabakgrunden... Och bara NJÖT. Bilden var så fin. Men tyvärr hade INGEN av mina bättre kameror något batteri... Typiskt.

Slog igång tv:n när det var ungefär tjugo minuter kvar tills jag skulle gå till busen... Och avbröt sedan mitt tv:tittande, under ett väldigt intresseväckande program... Men det gjorde ingenting. Det betydde mer för mig att komma ut en stund. Hemifrån...

... Jag kollade min väderapp innan jag lämnade lägenheten... "Övervägande molnigt" ... Och så drog jag på mig mina vanliga "ut-och-gå-i-vårvädret-kläder" ...

Och det fungerar jättebra till en början... Men precis när jag lämnar bussbåset för att kliva på bussen, så börjar det REGNA... HELT fel kläder alltså!

... Men jag stressade mig på bussen... och funderade sedan, hela resan, på ifall jag skulle använda paraplyt när jag kom fram eller inte... Japp. Det GNAGDE i mig. Då jag inte tycker om tanken på att sedan ha ett blött paraply som jag inte vet vart jag ska göra av. Hur jag ska hålla det när det inte längre används...

Visst för ett torrt... Men hur... med ett blött?

... Så. Det ligger alltid fint i botten av ryggsäcken... Och själv oroar jag mig för blöta kläder när det regnar :P

... Väl i stan... Ja, jag hade inga planer. Tänkte bara ta en kort promenad. Och sedan ta nästa buss hem igen...

... Men i samma veva som jag kom fram, kom jag också på vad jag kunde göra istället... In på ClasOlssons och köpa mig en konservburksöppnare... Och om de hade, en kapsylöppnare...

Jag fick en del beslutsångest och därmed stressade känslor, när jag kollade bland alla de prylar som kunde vara bra att ha, men som ändå inte är livsnödvändiga...

... Och med MIN ekonomi...

... Några saker fick jag trots allt med mig hem... En konservöppnare... En kapsylöppnare... Och så någon sak som skulle vispa grädden väldigt enkelt... Vet inte vad det var och har inte testat den... Men...

Ja. Visst. Den var väl inte "nödvändig".. Men den kändes rätt... Och för att undvika ångest, köper jag helt enkelt allt som känns "rätt"... Har ju stenkoll på ekonomin... Så det går nog bra ;)

... Sedan gick jag tillbaka till busstationen... Väntade på den buss som skulle gå om en... Ja, tjugo minuter kanske... Och så åkte jag hem...

Musik i mina öron. Som DÅNADE i huvudet... Med gammelgubbarnas höga prat, några säten bakåt...

Egentligen hade jag inte så HÖG musik... Men jag var bara extra känslig... Jag ÄR det nuför tiden... Har inget direkt svar på VARFÖR... Men det spelar nog inte så stor roll, HELLER... Bara att acceptera ju...

Väl hemma...

Ja, ätandet går relativt bra just nu... Och jag börjar känna av fett(hälsosamt) på kroppen, som jag inte har kunnat känna på... Ja, jag vet inte... LÅNG tid iallafall...

Jag får liksom i mig flera mål om dagen, och att hålla på tiderna går relativt bra... VAD jag äter, är väl det som jag känner mig som mest osäker på... Det enda som jag skulle vilja ändra på...

Och vad jag behöver göra för ytterligare inköp i matväg, är en annan sak...

Men annars går det relativt bra... Helt enkelt.

... Ekonomin, och ifall jag kommer att ha RÅD att leva såhär, är ju fortfarande ett ältande orosmoment... Men det kommer det ju också att FÖRBLI tills jag får svar. Inga konstigheter liksom.

... När jag nu talar om mat och inköp... Jag tror att jag har hittat en butik som kommer att passa mig bra, vad gäller både pris och gångavstånd... Nu behöver jag bara köpa en "dra-maten". Så kan jag försöka våga mig dit snart... Men den vagnen jag ska köpa, kostar en del... Så vet inte när jag kommer att släppa loss på DEN... Och så vet jag inte heller hur stora...

Eller jo förresten. Ska jag leva på mycket mejeriprodukter och liknande... Det väger ju en del.

... Men vi får se. Dyr, som sagt.

.. Men jag har på min nya "mål"lista på WhiteBoarden, att jag ska våga besöka den matbutiken snart... Det känns bara ovisst att gå av bussen på en helt ny busshållsplats.. Ett HELT nytt ställe... Och sedan gå på en HELT ny väg... Mot ett HELT nytt mål...

Ja, men ni kanske förstår... Det finns en liten spärr... En spärr av emotionell och psykiskt lathet...

Ja-a... Sedan jag kom hem... Äta. Diska. Äta... Diska. Och äta...

Tv. Dator...

Jag har betalat elräkningen, och så har jag mailat Vattenfall. Då jag vill veta mer om det där med "Mitt pris", som de skickade ut info om... KORT tidsgräns(eller vad man nu säger) som jag har på mig att anmäla intresse!

... Jag har läst bloggar. Kollat blocket husdjur...

Och jag har känt mig konstig i huvudet. Nästan så att jag hade ont. Konstig i hela kroppen... Men jag kollade mot pilträdet utanför mitt fönster, och såg en svart himmel... Så jag skyller på vädret :P .. Alltid så enkelt att skylla på det :P

... Ja-a. Jag har FÖRSÖKT planera lite inför ytterligare inköp av mat.

Jag har fört över siffror i budgeten... Och jag har... Ja, låtit hjärnan älta.. älta... och ÄLTA.

... Det har känts bra. Samtidigt som jag inte har kunnat släppa alla funderingar... Vilket leder till oro, osäkerhet och ångest. Stress.

Men jag mår bra. Bättre idag än tidigare dagar.

... Handlar jag imorgon, så hoppas jag på en smärtfri... eller näst därtill smärtfri, process.

.. Och så hoppas jag att jag på något sätt kan utveckla detta sättet att äta. Så att jag orkar fortsätta. Just nu är det bara smörgås och yoghurt. Fruktdrycker och havre/sojadrycker...

God natt med er <3

... Jag går omkring hela dagarna. Med en ångest. Rädsla. Osäkerhet...

Går omkring, med en lätt huvudvärk. Men med ett samtidigt glatt och ibland relativt lätt sinne...

Jag känner mig bara så STRESSAD. Tankar som stör. Frågetecken. Och fast beslutsamhet... Jag rör mig hela tiden framåt. Mot någonting som jag hoppas ska bli mitt mål... Med den ständigt återkommande känslan av att jag bara vill avsluta. Ge upp... ¨Tillåta mig själv att ÅTERIGEN backa... För att det är vad jag behöver...

... Men det är det inte... För att hade det VARIT det, så hade jag också GJORT det.. Men jag står fast besluten... För att bakom all denna ångest och press.. All rädsla och osäkerhet.. gömmer sig lättnad och glädje.. Stolthet och framgång... Ett hopp om ett LIV...

... Det är tungt... Och när jag tänker på morgondagen... Morgondagens risk för huvudvärk och stress. Ångest och osäkerhet... Morgondagens risk för att ge upp...

... Ja, jag vill inte säga det... Men jag önskar jag ville dö... Det vore så mycket enklare... *säger jag, som har varit där... och vet att det inte ALLS var mycket enklare... FRUSTRATION och hjälplöshet. Desperation.. var nyckelorden då..*

... Men ändå. Då hade jag ett rakt streck att gå på... Nu vet jag inte ALLS vart jag är påväg. Och varje steg jag tar, blir tyngre än steget innan...

... Men. Dagen idag.

Jag vet inte. Idag börjar jag från när jag vaknade imorse. Då jag inte orkar fundera ut gårnatten.

Jag vaknade iallafall imorse klockan halv tolv. Så "morse" vet jag inte om det var..

Klev upp direkt och åt frukost. Japp. Frukost idag också. Dock vet jag inte hur jag ska få ihop det med måltiderna, om jag inte är hemma 24timmar om dygnet..

Men kommer till det snart.

... Efter frukosten... Ja, då stressade jag mig iväg till bussen. Eller ja. Det blev inte så mycket stress, rent praktiskt. Jag KÄNDE mig stressad. Men fick trots det, sitta och vänta i tio minuter på bussen sedan.. Så. Inte så bråttom..

Väl i stan, springer jag in i 23åringen, påväg till affären... Båda blev vi väldigt glada. Att vi nu börjar stöta in i varandra lite rätt som det är. Hon jobbar nämligen inte lika mycket nu. Så hon finns där jag finns :P Typ så.

Jag blev överraskad.. och konstigt nog, glad. Konstigt, för att jag brukar bli stressad och få ångest när jag överraskas med social kontakt. Men inte idag. Jag kände mig öppen i sinnet. Och småpratade i ett par minuter. Innan jag gick vidare mot affären.. Och för det andra, var jag inte heller för STRESSAD för att stanna och prata lite idag. Skönt.

... Jag bestämde mig för att ta en sväng in på ÖoB innan jag gick in och handlade mat.. Då jag hade en speciell kopp som jag ville köpa... Jag och koppar alltså :P

Gjorde det. Och även lite andra småsaker...

Japp. Ekonomin. Känner att jag tappar greppet. Men det är mest för att jag småhandlar så många gånger hela tiden. Och inte har fört in siffror i budgeten på hur många dagar som helst... Vet inte hur jag ligger till... Och orkar inte hålla på... Men ska se om jag orkar ta tag i det imorgon...

Känner nämligen att jag behöver veta hur jag kan handla utan att det blir ekonomiskt ohållbart... För att DET är ÄNNU en sak som gör det hela jobbigt just nu, bakom allt annat... EKONOMIN. Jag vet inte hur jag ska handla för att ha råd...

... Sedan var det iallafall in på mataffären.. Jag handlade en del... Men jag kände mig för stressad.. För blockerad för att till en början ens kunna URSKILJA alla varor på hyllorna ifrån varandra...

... Ja, jag gick som i en grumlig och tung. Tjock DIMMA... Och jag kunde inte tänka klart. Inte komma på vad det var jag hade tänkt handla... Och allt blev bara kaos inombords..

Men jag fick som sagt en del handlat. Samlade på mig lite mat. Frukt och grönt... Lite yoghurt och sådant...

Och sedan betalade jag och började gå mot busstationen...

... Men nu hade jag bråttom!

... Jag hade några få minuter på mig innan bussen hem skulle gå... Om jag inte skulle behöva vänta i flera TIMMAR på nästa! Och det hade INTE mina kylvaror tyckt om!

Så jag gick. Snabbare än vad mina ben kunde bära mig. Och med VÄRLDENS sämsta uppdelning av varorna!

... Stressad. Bråttom... Och väldigt slutkörd...

Men jag hann fram dit. Precis när bussen kommer, kommer jag. Det var på håret! "Pjuh" ... Och den stressen vill jag ALDRIG uppleva igen! Anledningen till att jag går till bussen en timme innan den går! DET, och att jag är för rastlös. Har för lite att göra, för att INTE göra det...

Åkte hem. Konkade hem kassen med mat, de meter som var från busshållplats till lägenhet... Och så plockade jag undan varorna. Delade upp köttfärsen som jag hade köpt, och la hälften i frysen...

Och då jag diskar DIREKT efter att jag har använt någonting, nuför tiden, så har det blivit mycket diskning idag..

Sedan blev det tv...

Så småningom, lite grönsaker med yoghurt att dippa i, framför tv:n. Istället för middag. Då jag var för trött för att börja laga middag när jag kom hem... Hade inte tänkt äta någonting alls. Men då jag var sugen, så tänkte jag att det var lika bra...

Ja, jag har i princip BOTT framför tv:n idag! ... Ätit lite grann. Och så gick jag och tog mig ett bad. Då mamma och mormor eventuellt kommer över imorgon en snabbis. Och då vill jag vara ren.. Allra helst i håret...

På talan om det. Det stör mig. Inte för att jag inte vill att de kommer. Det skulle vara jättetrevligt.

Utan mer för att det gör mig stressad. Jag vill bara koppla av. Ha hela dagen för mig själv. Och få i lugn och ro, försöka få livets pussel att gå ihop. För att ALL min tid.. ALL min tankekraft... Det känns som om jag vill ha den tillgänglig till... att jobba på mina bekymmer...

... Och så bestämde jag fika med 23åringen. På onsdag... Känns också pressigt... Men det var ju trevligt förra gången... och jag mådde inte ALLS dåligt av det... Så kanske ska försöka låta bli att må dåligt och lida av det, även INNAN, denna gången.

...Ja-a... Annars har jag bara funderat en del. Känt mig svag. Och bråkat med tanken att jag inte vill fortsätta äta på det här sättet. Och kontra med tanken att jag inte vill börja äta på något ANNAT sätt.. Att jag inte kan acceptera att ge upp nu.. När jag äntligen har lyckats börja... Lyckats FÖRSÖKA!

Det är läskigt. Det är svårt. Det blir inte särskilt bra... Och varje dag riskerar jag att ge upp. Avsluta, på grund av att jag inte får grepp... Men det är inte idag...

... Jag tog lite yoghurt... på en tid som inte står på schemat... Och det var nästan förödande.. Jag BEHÖVER mina rutiner. Mina ramar att klamra mig fast vid. För att känna mig trygg... Men samtidigt. Hunger är kroppens sätt att prata.. Och jag måste lyssna... Iallafall i vissa fall...

Men jag hoppas väl på att lyckas få in rutiner ordentligt. Så att jag blir hungrig vid rätt tider... Och förhoppningsvis ÄTER vid de utsatta tiderna också! ... För att hoppar jag över, så blir jag såklart hungrig vid annan tid istället.

... God natt med er <3