... Igår, under all dagens innerliga stress, bestämde jag mig för att jag MÅSTE åka till stan idag! För det första så kände jag mig så illa tvungen, eftersom att jag har köpt ett busskort som jag åtminstone vill tjäna LITE på. Och för det andra så FICK inte dagen idag, bli samma som igår!

Så iallafall.

Jag somnade till slut igår natt. Och vaknade...

Jag vet inte om jag satt och såg lite fler videos på youtube innan jag la mig... Men jag har för mig det. Proppade ännu mer onyttigheter. Trots varken sug efter det eller hunger... Bara för att det skulle ätas helt enkelt...

Skrev lite till, i min textsamling... Och gick sedan och la mig...

Så.

Vaknade iallafall rätt så tidigt imorse. Men då jag hade satt larmet på ringning klockan halv ett, då bussen skulle gå strax därefter.. Så bestämnde jag mig för att göra dagen så lite smärtsam som möjligt. Och valde därför att ligga kvar i sängen tills jag var närmare att skulla gå till bussen.

Kom sedan på att jag hade väldigt väldigt lite pengar kvar på mobilen. Och därför måste fylla på den innan jag går. För att vara säker på att jag skulle kunna kolla bussar när jag skulle hem sedan.

Så. Ungefär en timme innan jag skulle gå, klev jag ändå upp. Satte igång datorn.. Och fyllde på min mobil...

Sedan MINNS jag inte riktigt vad jag gjorde..

Men det var iallafall lagom att gå iväg till bussen när jag var klar med allt.

Så. På med ytterkläderna. Halsduk och allt.. Mest för att ta så lång tid på mig som möjligt, att klä på mig. Då jag inte ville bli för tidig nere vid bussen.

Och så gick jag iväg.

... Stod och väntade en ganska bra stund vid busshållsplatsen ändå... Men...

... Ja, jag tycker om att åka buss. När den inte har en massa människor i sätena såklart :P

Så om jag nu känner att det är jobbigt att ta sig iväg för att jag inte ser något nöje/någon mening med själva "besöket", så kan jag iallafall betala dessa pengar för ett busskort... "bara för att få åka liite buss" ... Ja, det var det jag intalade mig själv. Medans jag satt där och kopplade av. Funderandes över varför jag egentligen hade köpt ett busskort "Jag ORKAR inte åka iväg" ...

... Efter att ha åkt i kanske fem-tio minuter, satte jag på mig bussbältet... Jag har ALDRIG bälte i bussen. Men på NÅGOT sätt, kändes det som om idag kunde vara en dag då bussen tippar... "Det har ju hänt förut. Så varför inte när JAG sitter i den?" ... Och jag värdesatte för en gångs skull mitt eget liv... Ännu ett framsteg i min kamp efter livet? ... Jag vet inte... Men det känns som om min kamp mot mig själv... Ja, ÄR just en kamp MOT mig själv, FÖR mig själv. Jag kämpar åt båda hållen... Och kanske vinner rätt sida till slut? ...

Väl i stan... Ja. Jag gick direkt och satte mig i gallerian. Vid stolarna där jag alltid sitter. Och stirrade, som jag ALLTID gör...

... Men det BLEV ingen njutning. Jag längtade bara hem till min säng. Inte ens att sitta och bara stirra på folk som rände fram och tillbaka.. Nej, jag hade hellre legat i sängen...

... Men rädslan... ORON för att komma hem och sedan få tampas med mig själv på ett större plan igen... Ja, jag hade det nog bättre där ändå. På trästolen, stirrandes in på fiket mittemot mig...

Ont i huvudet. Hungrig... och seg... Ja, det jag gör mot mig själv, tar mig till en plats där jag inte vill vara. Stoppar upp det liv som jag vill föra framåt... Jag håller mig själv fastkedjat, piskad av mig själv... När jag egentligen mest av allt bara vill springa därifrån, till den gröna ängen som jag såväl kan se...

Jo, jag kan nog SE en alternativ framtid nu. Jag har så länge, sedan jag flyttade hem till mina föräldrar igen, TVINGAT mig själv att tänka åt ett visst håll. Tvingat mig själv att se alternativa vägar... Och TVINGAT mig själv att gå mot någonting som jag VERKLIGEN inte har kunnat se...

Och den senaste tiden, sedan jag flyttade hemifrån igen, har jag börjat känna, i något hörn av min själ, att livet HAR någonting att ge mig... Och nu är det enda problemet att låta detta ske. Att tillåta mig själv TA mig dit...

... Men iallafall. En timme satt jag kanske där på stolen... Men jag blev trött. Och spänsten över hela huvudet... Smärtan i nacken, som blev av att jag antagligen spände mig... Och så den tomma hungern i magen... Ja, jag bestämde mig för att ta mig en liten uppfriskande promenad... Innan jag gick till busstationen och satte mig.

När jag kom till busstationen, kom även en buss som jag kunde ta för att ta mig hem igen... Men jag såg inget behov av att åka hem. Det var fint väder, trots den knappa kylan... Och jag var ABSOLUT inte bråttom hem till alla krigen igen!

... Men bussen såg inte så JÄTTEFULL ut. Och jag kunde ju lika gärna åka hem...

Men det skulle jag INTE ha gjort. Inte om jag ville åka en någorlunda tom buss iallafall! Fler och fler personer kom på... Och resan hem... Ja, den blev ingen större njutning..

Jag längtade inte efter att kliva av... Jag VILLE inte kliva av... Men jag hoppades innerligt att resten av passagerarna skulle kliva av! ... Bara jag och busschauffören... Ja, DET var vad jag ville.

... Jag skulle kunnat åka buss hela dagarna. Och betala bara för det... För att DET är för mig rogivande. Och jag mår nästan aldrig dåligt då... Antar jag. Eftersom att jag ALLTID önskar att resan inte skulle ta slut! ... Om inte bussen har för mycket folk, det vill säga.

... Väl hemma...

Ja, jag TRODDE att det skulle bli sängen.

Men jag gjorde iordning mig en kopp kaffe... Och så satte jag mig vid datorn.

Jag kollade lite bloggar. Blocket. Kollade mailen och sådär...

Och sedan satte jag mig på youtube. Kollade en massa videos.

... Jag har även skrivit i min textsamling idag. Lite funderingar... Men det var nog innan jag åkte till stan.

Efter ett tag blev det iallafall lite yoghurt. Mitt första näringsintag för dagen... Rätt så nöjd och lugn inombords. Då det inte kändes som om jag skulle börja vräka i mig denna gången... Kontrollkänslan gav mig ett inre lugn...

Men samtidigt lite lätt frustrerad på mig själv och uppgiven, för att jag är så medveten om vad jag gör mot mig själv när jag behandlar min kropp såhär. Med svälten. Hetsätandet... Med min nykomna "brist på ork" att ta mina vitaminer. Fastän jag har oron att tappa resten av det lilla hår jag har kvar på huvudet...

Ja, jag blir frustrerad på mig själv och känner mig onödig och dum. Då jag VET att jag kan göra skillnad för mig själv... Men jag BARA kämpar åt fel håll hela tiden! VILL åt ett, men KÄMPAR åt ett annat.

Videos. Ja, jag har sett på videos på youtube enda sedan jag kom hem... Med lite pauser för att göra iordning te... Och så lite näring emellan... Endast för att hålla mig vid liv...

Ja, det känns som om jag VÄNTAR på hjälpen, innan jag gör någonting ALLS för att ta mig ur det... Det får liksom vara.

Men samtidigt som jag känner så, är jag inte det MINSTA övertygad om att jag kommer att ta emot någon hjälp när det kommer till kritan! ... Och jag litar inte det MINSTA på att hjälpen kommer att ge rätt effekt... Snarare moteffekt!

... Men eftersom att jag nu känner ett större behov av hjälpen än vad jag har gjort i HELA mitt liv(!)... så litar jag nog LITE grann på det iallafall ;)

... Nu ska jag iallafall sova. Känns som om dagen imorgon, kommer att bli lång. Då jag ska ha en vilodag då... Så får vi se om jag jagar mig ut igen på Lördag. Om bussarna går okej. Ska försöka mig ut varannan dag. Förutom söndagar. Då bussarna HELT klart inte går bra!

God natt med er <3

... Okej. Nu har jag mycket att skriva om... När bloggade jag sist? Fredags va?

Ja. Men iallafall. Så för enkelhetens skull, börjar jag helt enkelt från lördagsmorgonen och jobbar mig framåt. För att fredagsnatten kommer jag inte ihåg. Säkert videos på youtube och hetsätning eller något.

... Men som sagt. Lördagsmorgonen.

Haha. Om jag kan minnas den.

Jag minns iallafall att jag klev upp. Det MÅSTE jag ha gjort :P Eftersom att pappa kom och hämtade mig vid tolvtiden :P

Ja. Jag åt nog lite frukost kanske. Efters... Nej, det gjorde jag inte. Jag drack nog bara en kopp te. Jag städade badrummet lite slarvigt. Då jag var osäker på ifall pappa kanske skulle vilja låna den när han kom. Ofräscht liksom.

Och så diskade jag all disk. Bara ifall att han skulle komma in...

Ja. Jag reserverar mig för eventuella lögner nu. Då jag inte minns helt klart vad som hänt för några dagar sedan.

Pappa kom och hämtade. Och vi åkte direkt hem till dem, för att äta lunch.

På vägen i bilen, fick jag höra från pappa att de ansåg att jag hade blivit(eller iallafall VERKADE) gladare nu, sedan jag flyttade hemifrån. Och det HAR jag nog också! ... Jag menar. Jag pratade nästan aldrig med familjen när jag bodde med dem. Satt mycket inne på rummet. Och eventuella bilresor tillsammans med pappa(eller mamma) blev spända och tysta.

... Nuförtiden pratar jag på utan dess like. VRÄKER ur mig historia efter historia... Och är väldigt framåt och nästan högljudd när jag pratar :D

Japp. Skillnad... Ovanligt för att vara jag. Överlag för att vara jag, sedan jag föddes :P ... Ja, det är ju andra gången jag blir vuxen nu så... Ja, och så är jag ju ensam 24 timmar om dygnet... Så det kan ju bidra också ;D

Men iallafall. Långt inlägg detta, känner jag på mig.

Så jag tar det kort.

Lunch. Och sedan iväg för att börja städa hemma i gamla huset.

Denna dagen gick smärtfritt och alla var på bra humör. Jag var lugn. Och städningen var pressfri.

Mamma och jag gav oss på köket. Så det enda jag skulle göra var att städa kylskåpet. Klara uppgifter, alltså. Inga frågetecken. Ingen osäkerhet. Skönt.

Sedan blev det hem igen.

Hungriga och dana. Tog mig en apelsin medans jag väntade på middagen. Men apelsinen tog nästan lika lång tid att skala, som middagen tog att göra(för mamma).

... Middag.

Och efter middagen... Ja, då blev det nog godis framför tv:n tror jag. Och så äppelpaj och kaffe såklart.

Sängen för natten. Vilken jag inte sov NÅGONTING i! Två timmar på morgonen, innan det var dags att kliva upp... På sin höjd.

Låg vaken och vred och vände på mig. Det där rummet alltså. Jag kunde inte sova där förra gången HELLER.

Tog fram mobilen stup i ett. Kollade det ena efter det andra. Fyllde i information i mina nya hjälpredor till appar... Och bara lät hjärnan snurra timme efter timme.

... Klockan åtta på morgonen, ringer larmet. Dags att kliva upp.

Äta frukost. Tillsammans med trötta och tysta pappa. Och så mamma som var desto piggare.

... Men det dröjer inte länge tills, enligt mig, helvetet bryter lös.

... De tjafsar, tjafsar... och TJAFSAR! I ett. HELA tiden.

Mamma säger någonting... Och pappa tar illa upp. Mamma förstår sitt misstag. Vad hon har gjort. Och hur pappa mådde av det. Säger förlåt. Gång på gång. Och förklarar sig. Gång på gång.

Pappa känner sig fortfarande illa berörd...

... Och ja-a.. Där sitter jag. Deras flyttstädhjälp... Och känner mig osäker och otrygg. Ja, obehagskänslan växer. Och jag visste inte riktigt vart jag skulle sitta. Eller vart jag skulle titta... "Och när skulle vi åka?" ...

Till slut försvann föräldrarna ner i källaren. Vi skulle ha åkt för ett tag sedan. För att flyttstäda klart...

... Jag satte mig och nynnade i 14åringensrum. Han var inte hemma. Satte mig där på golvet. Och bara stirrade. Nynnade på en låt som fastnat i huvudet. En mening. Om och om igen.

Lyssnade ner i källaren om vart annat. Nynnade desto mer när jag inte ville höra...

Till slut hade de iallafall lämnat bråket bakom sig. Och vi kunde åka. Men jag kände mig fortfarande lika spänd. För att jag visste. Saker var fortfarande inte okej...

Och det märktes på pappa... HELA dagen!

... Han var sur och nedstämd. Det var negativ spänning i luften... Och ja-a... Jag är känslig för andras känslor...

Det räcker nog att säga så.

Men vi fick lite gjort iallafall. Eller rättare sagt MYCKET! ... Mamma och jag städade badrummet på nedervåningen... Och guuud vad bra det blev! Såå rent.

... Och innan vi åkte hem på eftermiddagen, hade vi blivit såpass klara med städningen, att vi nu inte behöver tillbaka dit igen. Pappa ska bara fixa någonting med den gamla bilen som står där. Sedan är vi HELT ute därifrån! Skönt.

Hem till föräldrarna igen. För en fika. Paj och kaffe. Och sedan lite tv tillsammas med 14åringen. Medans jag väntade på att mamma och pappa var redo att skjutsa hem mig...

.. JA, just det ja. Höll på att glömma. ÖoB på lördagen. Då köpte jag en dammsugare, och en stor tavla till 17åringen i 18årspresent.

... Hemskjutsad iallafall. Många tack för hjälpen med flytt och städning. Och sedan... Ja, nu blir det svåra... Att komma ihåg vad jag har gjort sedan jag kom hem!

... Så jag hoppar nog det.

Kom ju hem i söndags iallafall. Minns jag öppnade kartongen till dammsugaren och plockade ihop och undan den...

Kanske lite dator? Någonting att äta?

Klev iallafall i säng vid halv åttatiden. Då jag ju inte sovit någonting natten innan.

Hade även denna natten, svårt att sova. Men somnade iallafall till slut. Och vaknade upp igår morse.

Gårdagen har jag svårt att minnas. Men säkert en del tankar kring ätandet. Svält eller hets. Dator kanske. Fiffel med apparna...

Ja, jag MINNS verkligen inte vart jag gjorde av min dag igår! ... Men jag fick iallafall ett tack-mess ifrån mamma. Vilket gjorde mig glad. Då vet man att man BETYDER någonting för dem. Och inte bara hjälper dem för att man är skyldig det.

Känns lite konstigt... Hade inget internet på datorn. Men ändå fick jag dagen att gå...

Jaja.

Klev i säng. 

... Ja, just det ja. Jag hämtade ut paket också. Mitt nya adsl modem hade kommit.

... Förhoppningsfull... Men det funkade inte. Skrev till dem igen. Och krävde att de skickar hit en tekniker.. Så nu är det bara att vänta.

Vaknade idag när klockan ringde.

Tog bussen in till stan. För att gå på studiebesök på ett stall, tillsammans med jobbcoach.

Jag var stel under hela besöket. Tystlåten och inte särskilt intresserad. Människorna var obehagliga... Ja, det var bara en känsla... Och det kändes inte ALLS rätt.

Därifrån igen. Utan någon större tanke om någonting...

Och sedan sitta på en galleria och vänta på att tiden ska gå.

Gå en vända till affären, innan jag åkte hem. Satt och väntade på stationen i två timmar. Kallt.

Sedan jag kom hem har jag...

Ätit. Ätit och ätit. En massa. Onyttigt. Under fullständig mättnad. Bara proppat.

... Skickat, efter mycket om och men, in svaren på frågorna som min kontakt på kommunen skickade till mig, angående boendestöd...

Och så har jag fyllt på det mobila internetet för vad jag hoppas är sista gången... Och jag har fyllt i min budget i min nya app... som jag för den delen ÄLSKAR! Älskar ALLA mina nya appar, som nu gör det mesta mindre krångligt och krävande.

... Och nu sitter jag här. Skriver.

God natt med er <3

... Jag känner att jag VERKLIGEN behöver blogga just nu. Så jag fyllde halvt motvilligt på mitt mobila bredband igen.. TROTS att jag inte vet när jag kan få igång adsl!

Jag vet inte ens vart jag ska börja... Med tanke på att jag inte minns vad jag redan har berättat. Vad jag sa sist. Det har ju blivit så konstigt. Nu när jag inte har haft internet och istället har skrivit på Word för att sedan föra över hit... Varför jag tänkte sluta blogga.

Men nu känns det bara som om jag... Ja, jag vill blogga. Men jag tänker däremot INTE lägga ut alla texter som jag tidigare skrivit till denna bloggen. Det orkar jag inte.

Så jag får helt enkelt ha det här glappet i bloggen. Och de som vill läsa, får ta det ifrån nu istället.

Så. Till situationen. Sedan jag flyttade hit, har det varit VÄLDIGT mycket familjesammankomster. Då det har varit jul och nyår och sådär... Och mitt uppi alltihopa... FLYTTEN! Både mina föräldrars och min egen!

... Jag har även diskat, städat och tvättat.. Försökt mig på att handla. Men inte fått det gjort mer än en gång. Då det känns omständigt att konka tunga kassar på bussen. Dock några småhandlingar på denna dyra, pyttelilla butik i byn.

Tvättningen var en stor utmaning. Då hjärnan började rulla rundor och jag inte kunde slappna av för en SEKUND. Inte heller sitta stilla. Hela tiden ville jag kolla upp någonting.. Eller söka fakta... Jag mådde verkligen JÄTTEDÅLIGT. För att jag inte visste så mycket. Blev osäker på hur jag skulle göra. Hur jag BORDE göra... Vad som var det BÄSTA, mest miljövänliga... Hur jag skulle sortera tvätten... OM jag skulle sortera den!

Ja. Det var hårt. Och det var en dag av tårar.

Diskningen har såklart inte varit något problem. Då jag hade med mig DET hemifrån.

Däremot källsorteringen bubblade också upp ordentligt. På grund av perfektionismhjärnan och osäkerheten..

... Men trots att det är stort att flytta, har jag kommit såpass långt med mig själv, att jag nu VILL ta mig framåt. VILL ha ett liv. Och VILL mot framtiden. TROTS att jag inte ännu kan se den!

Jag känner mig stark och rätt så positivt ställd...

Och tråkigt nog, måste jag säga att ätandet fortfarande är mitt största problem. Ätandet och att faktiskt TA mig framåt i livet. Att VÅGA satsa.

Just nu är jag inne, inte i en svältperiod. Utan i en hetsätarperiod. Om man nu kan kalla det så. Jag äter. Och äter... Och äter! HELA tiden! Och det räcker inte med att bli mätt. Illamående... Eller bara inte SUGEN längre! Utan jag blir mätt. Mättare. Ännu mera mätt... Illamående. Spänd i magen. Börjar ångra mig... Men först när det känns som om maten pressas upp för att det är så FULLT, slutar jag äta... OM det jag äter, tagit slut!

Detta får mig att känna mig utom all kontroll. Vilket uppmanar till svält...

Men då jag inte alls är INNE i någon sådan period. Då jag varken "aktivt" vill dö... eller ens vill ge upp för stunden, så har jag inte heller den starka viljan som krävs för att hålla mig borta från ätandet.

Utan det jag VILL, är att komma igång med livet. GÖRA saker. UPPNÅ saker. Och må bra. Träffa folk. Skratta och le... Bara känna mig sådär fantastiskt stark... Som jag vid det här laget, nästan kan LITA på att jag kan vara! ... Om jag bara får lite stöttning på vägen.

Jag kanske inte kan nå ENDA fram dit jag vill. Uppnå alla... eller ens NÅGON av mina drömmar! Men jag kan HELT klart uppnå ett drägligt liv. Ett VÄRDIGT liv.

Men orkar jag inte kämpa, kan jag lika gärna ta dödens utsträckta hand direkt(som jag fortfarande hade valt vid aktiva alternativ).. Dock känner jag mig ju som sagt stark just nu. Så det ska nog gå bra.

Kortkort om dagen idag då.

Dagen har mest bestått av att äta.. Och att i ett desperat försök att få kontroll på ätandet, räkna kalorier. Vilket funkade. Men pressen och mitt eget förstånd, gjorde att jag istället gjorde upp ett schema över både ätandet och över vad som behöver fixas i mitt liv. Att ta emot stöd och hjälp. Ja. Vad jag steg för steg, ska göra för att uppnå ett liv som jag orkar leva med.

... Sedan gick jag tyvärr till affären ändå. Och köpte en massa onyttigheter och nyttigheter... Och FROSSADE. Som F*N! Ont i magen. Spänd. Bubblig...

Ja, och så ångrar man sig.

Skriver en MASSA pepp till sig själv. Sätter upp nya regler och riktlinjer... Och känner faktiskt lite hopp för en stund...

Det är svårt i kontakten med ALLA som man behöver för att få en trivsam vardag just nu, tycker jag... Vilket är lite frustrerande. Likaså att internet inte blir fixat härhemma... Och att det vuxna livet innebär så mycket ansvar och stora beslut hela tiden...

Men jag klarar allt BRA mycket bättre än vad jag hade trott! Så. Det kunde varit värre ;)

Jo. Mina dagar består av att titta ut genom fönstret, kanske ska nämnas också. Jag sitter och stirrar. Dricker en kopp te... och bara stirrar. Tittar någon in, vänder jag bort huvudet eller backar undan stolen som jag sitter på...

Ja. Det får nog räcka. God natt med er <3

Okej. Mitt internet är JÄTTEsegt. Då surfen är slut, men surftiden fortfarande har några dagar kvar.

Så. Här kommer gårkvällens inlägg:

Jag vill ju skriva ett inlägg nu… Fast jag är såå trött…

Ja. Min surf på kontantkortet är slut nu… Gick fort denna gången… Så tror inte att jag ska fylla på igen.. Utan väntar istället tills jag har bredbandet kopplat.

Idag har jag… Ja, först åt jag frukost. När jag väl orkade kliva upp. Runt halv elva någon gång.

Messade mamma för att höra när jag kunde vara hemma ikväll. Då jag hade lovat att passa Vovve en stund på kvällen. Och nu hade blivit såå osäker på ifall jag ens skulle hinna HEM innan mammas kusin med sambo var hemma igen…

Så jag messade henne. Ville egentligen inte fråga. Då det kan verka som om jag vill hem innan jag ens har kommit dit… Till 21åringens födelsedagsfirande alltså.

Sedan messade jag lite grann med Bästisen. Som frågade om jag hade flyttat och sedan undrade om hon kunde komma över och sova någon dag under julen. Eftersom att hon ändå skulle hem till trakterna och fira jul med sin pappa…

Samtidigt försökte jag diska. Torkade nog av händerna, var och varannan minut. Då jag behövde svara på ett sms hela tiden.

Men jag var på bra humör. Och mådde idag bättre än vad jag gjort på LÄNGE. Kände mig vuxen, självständig och ansvarsfull… Jag åt en bättre frukost än vad jag gjort på flera, flera år… Och det kändes som om den här LÅNGA perioden av självskadebeteende eller behovet av att skada sig själv, var över. Glad. Framåt. Uppåt.

Vid strax efter tolv, kom sedan föräldrarna och hämtade mig… Och så for vi till syrran.

Åt gott och pratade en del… Inte jag så mycket… Men det var trevligt ändå J

Inte så mycket mer att säga om DET… Så nu går vi vidare.

Pappa och mamma skjutsade mig direkt till morskusins(eller vad man nu kallar det:s) hus…

Jag låste, efter mycket om och men(j*vla dörr :P) upp ytterdörren och gick in.

Möttes av en superduperglad liten vovve med långa pälstussar udda placerade över kroppen(Jack Russel, både slät och sträv), när jag steg in.

Studs, och vift på svansen. En del dans också.

Vi gick ut direkt. Han var superstressad och uppspelt. Och då jag bestämt mig för att hädanefter ta det LUGNT på promenaderna och inte tjata för mycket på hunden, så lät jag honom hållas. Han flög fram och tillbaka… Och jag tillät honom jaga vad det nu var han var ute efter. Stannade dock och tog kontakt med honom ibland. Likaså vände håll och gick baklänges… Och jag stoppade honom när han började stojja upp sig och bita i kopplet… Pratade med honom ibland…

Men mer än så, gjorde jag inte… Funderar till och med på ifall jag ska ignorera honom ännu lite mer…

Men det viktigaste i MIN kontakt med hundar, är att jag är lugn och trygg… Och att jag i övriga situationer(UTOM när det gäller beteendet i kopplet, som jag tycker att är såå svårt), är envis och bestämd… Humöret och sinnesfriden, är vad jag kommer att satsa på :) För att det är ju trots allt inte MIN hund. Träna honom, får de göra själva :) Ska JAG ha honom lugnare på promenaden, så får det växa fram ;) i takt med vår relation.

Kom hem till mig i alla fall. Strugglade med att få Vovve att sitta ner medans jag låste upp dörren. Tog sitt lilla tag… Men denna spidade lilla kille, var tvungen… För att man BLIR ju lite nervös när hunden dansar omkring i porten när man ska öppna.

Sedan gick vi in. Släppte in honom direkt, så att han fick nosa sig omkring. Kopplet tog jag av när jag kommit in ordentligt.

Han sprang omkring och fnös åt olika ljud som han hörde… Runt, runt, runt. Men ingenting jag brydde mig om. Brukar jag inte reagera på ljud, så ska jag inte heller göra det nu, bara för att HAN gör det.

När jag började laga mat, varvade han sina fnysningar, med att sitta vid spisen och vänta på smakbitar. Gnällde omkring lite grann. Nervöst. För att sedan komma tillbaka och sätta sig.

Samma sak när jag åt…

Efter att jag hade ätit… och lite innan. Tränade vi lite ”fot” här i vardagsrummet. Med en liten godbit i handen.. Han är lite småuppspelt… Men han klarade det rätt så bra. Syftet var ju att lära honom känna igen ORDET, så att man någon gång, när han har blivit lugnare, kan leka lite grann med det på promenaderna också.

Vi låg och myste en stund på sängen… Ja, på hela kvällen, låg han tätt intill mig och kopplade av, i kanske TIO minuter… Men dessa tio minuter, var guld värda… SOM jag hade saknad sådana ögonblick!

Ut på promenad igen. En tjugo minuters kanske.. Han var även denna gången, den jagande uppspeltheten själv… Men en GNUTTA lugnare och mer mottaglig för kontakt. Kopplet var i alla fall slakt i några sekunder NÅGRA gånger. Och inte ALLS lika svårt att få honom att sluta leka dragkamp med kopplet ;)

Men han fnyser och blir rädd för allt som låter… En spökålder, gissar jag på… Men minns inte i vilken ålder dessa skulle komma… Annars är han bara larvig :P

Lite lek och spring fram och tillbaka i lägenheten. Lite ”sitt, stanna” *Jag går iväg* och ”kom”… Vilket han rusar efter mig…

… Och sedan kom Husse och hämtade…

Jag åt lite godis… Fick ont i magen… Började, trots att det gick så bra idag, oroa mig över hur jag kommer att klara kommande dagar med Vovve.. Då jag vet hur stressad jag BLIR som perfektionist… med en stressad Vovve…

Men lugnade mig själv. Och konstaterade att det inte ät MITT ansvar att LÄRA honom någonting. Jag tar honom på promenader och ger honom min kärlek och trygghet :) … Det ska räcka. Och kanske ÄR han mycket lugnare med dem? Och då är det ju ingen fara. JAG bryr mig inte hur han är… Han är ju i alla fall liten och ”lätthanterlig” ;P

Försökte se på film… Men insåg att internetet REDAN tagit slut…

Så nu ska jag krypa i säng. Ny dag imorgon. Och på måndag ska jag hjälpa till att flytta :)

God natt med er <3

13/12 – 14 23.10 

Inget internet igen... Men inlägget kommer in nästa vecka.

En bra dag idag... Bättre än på många, många dagar.

Jag har känt mig fri, vuxen, ansvarsfull och framåt... Ja, till och med LUGN, om man jämför med det normala  ;)

Hundvakt.. Vilket, trots hundens stress och osäkerhet, gick förvånansvärt bra :) Inga presskänslor eller misslyclandekänslor idag inte :P Jag var nästan lugnet själv. Och vid gott mod  ;)

Men som sagt. Inlägget kommer.

God natt med er <3

Okej. Internet segar som f*n. Och jag vet inte varför...

Men testar att lägga ut inlägget som jag nyss skrev.

Jag vet inte vad FAN det är för fel på internetet! Men jag tänker inte hålla på att kämpa med det i alla fall.. Så jag lägger in detta när jag har lust någon dag…

Frustrationen är hög…

Men jag har ju bestämt mig för att kämpa. Jag har peppat mig själv som FAN under dagen! Och jag har gjort klart för mig själv vad jag ska vilja hädanefter…

… Men jag kan inte säga att det får mig att må bra. Inte heller att jag litar på det. Att det kommer att fungera. Att jag kommer att klara det…

Jag känner mig ensam… och vill bara ha någon att dela mina problem och bekymmer med. Mina funderingar. Framgångar… Och dessa små glädjeämnen och förhoppningar…

Jag vill ha någon att prata med närhelst jag känner för det. Någon som lyssnar. Såväl som pratar och delar med sig.. Jag vill ha någon som har tid för mig… Utan att ha det inplanerat eller bokat.

… Någon som vet ALLT och det mesta om mig. Så att jag slipper känna att jag går igenom allt helt själv…

Jag lever FÖR min familj.. Men inte så mycket MED dem. Träffar dem ibland. Har kul. Men ser ingen som jag kan förlita mig på och dela en del av mig själv med…

Ibland känns det som om ensam är stark… Och ibland inser jag bara tvärt om… För att sedan åter övertalas av tanken att ensam visst måste vara starkast… När lusten och orken att luta sig mot andras axlar, börjar ta slut… När man VET att man är fullt kapabel att klara av sitt eget liv. Att leva och må bra. ÖVERLEVA.

… Om man bara ville.

Idag har jag varit en vända in till stan. Bestämde mig för att ÄNTLIGEN ta tag i det här med handlingen, som jag nu så länge skjutit på.

… Bussen kom. Och jag klev på, med en liten osäkerhet inombords. Vart skulle jag kliva av? Skulle jag hinna plinga? Skulle jag komma på nästa buss sedan? … Och hur skulle jag klara av att få hem alla varor sedan? …

För att inte TALA om att lyckas VÄLJA varor!

… Innan jag lämnade hemmet. Ja, när jag fortfarande låg i sängen, ringde min mammas kusin. De bor här, en bit uppför gatan bara… Men jag svarade inte.. Hade ingen lust att prata i telefon, efter gårnatten.

Men sedan messade han mig. Några timmar senare. Han ville att jag skulle vara hundvakt imorgon kväll…

Vi messade lite fram och tillbaka. Och så ringde han mig. Denna gången svarade jag. Han ville bara berätta att hunden var väldigt stöddig nu. Och bits och morrar en del.. Men det visste han ju, att det var inga problem för mig… Det är ju ingen jättehund. Som tur är.

Sedan gick jag till bussen. Fick vänta ett tag…

Okej. Nu är jag tillbaka där jag började.

Jag kom i alla fall in till stan. Lyckades kliva av på rätt ställe. Men blev sedan väldigt osäker på vilken sida av vägen jag skulle stå och vänta på nästa…

Men chansade.. Och chansade rätt…

Men inte heller HÄR, kunde det bli problemfritt. Bussen som jag skulle med, var full.. Och den plockade inte upp några fler.

Okej. Aldrig igen denna resa för handling, konstaterade jag, och började gå mot stan.

Satte mig i stensalen utanför biblioteket igen. Och trots min motvilja till ”onödig” kontakt, messade personligt ombud. Ville bara berätta hur det gick… Eller inte ALLS gick!

Fick sedan förslag på vilken butik jag kunde gå till istället… Och tog, efter en del brist på lust och ork.. Efter en del tvivel, mig i kragen och började gå mot affären.

Själva handlingen gick rätt så bra. Jag orkade inte tänka. Så jag bara grabbade tag i lite av varje och fyllde hela korgen med vad jag hoppas var nödvändigheter… Och gav mig direkt på nästa utmaning.

TUNGA kassar i både plast och papper. De skulle bäras från butik till busstation. Och sedan släpas med på bussen, för att på ett eller annat sätt, kunna förflyttas från busshållsplats till lägenhet.

Det var en LÅNG bit. Och med ingen näring i kroppen. Inte från dagen i alla fall, var jag både hungrig och trött… Och mina muskler halvt förtvinade efter dagarnas knappa svält…

Men jag klarade det till slut. Och kände att jag hade uppnått någon slags vuxen framgång… Och mina krav att börja ta tag i mitt liv och ta eget ansvar. Tillåta mig själv att må bra… Och TVINGA mig själv att vilja ha en framtid… Ja, det kändes nästan lite som en vilja idag. En stund… Men bara nästan.

Jag såg lite ljusare på det, helt enkelt. Kände mig starkare.. Och insåg att det bara var larv att jag inte skulle klara av dessa vardagliga ting själv…

… Men fortfarande med tvivlet hur jag skulle klara det NÄSTA gång… Jag menar. Det där kommer jag INTE att orka fler gånger!

Väl hemma, har jag ätit en del. Nu har jag ju så att det bara är att välja…

Men känslan av brist på kontroll… och den där motviljan som trots allt fortfarande ligger där och sjuder… har gjort att jag inte heller idag, har gått utan tvivel…

Jag har gjort en del pepptexter. Jag har satt upp ”regler”… Och jag har gjort klart för mig själv vad som gäller. Vad som måste ske från och med nu.

Jag har oroat mig. Tvivlat. Känt mig ensam… Och jag har lyft upp mig själv gång på gång… Allt under en och samma dag!

… Nej, jag litar inte på mig själv. Inte på någonting, just nu… Men jag är stenhård på att försöka! Nu ska jag klara detta! Annars vet jag inte VAD jag gör. Detta SKA betyda någonting nu!!! … Mitt liv… ska bli värt att levas…

12/12 – 14 22.30

Skönt ändå, att ha skaffat lite mer internet...

Jag tänkte att jag skulle blogga nu... För att det är kallt, och jag vill bara bädda ner mig. Frös typ hela natten. Så hoppas på bättre idag :)

Dagen idag då.

Jag har legat isängen... Såklart. Legat länge och bara inte haft någonting annat för mig. Hungrig och dan. Svag och väldigt, väldigt tom i magen.

Messade lite med personligt ombud...

Men sedan minns jag inte vad klockan var.. Men jag frös och bestämde mig iallafall för att gå och ta ett varmt bad...

Och VARMT blev det, så säg! HETT.

Det var svårt att sätta sig i det. Då JAG var såå kall... Och vattnet var såå varmt.. Men väl i, var det JÄTTEskönt. Verkligen.

Låg i ett tag. Bara var.

Men då det började bli både långtråkigt och varmt, ställde jag mig upp för att duscha.. Håret var ju skitigare än skitigast. Efter dagar utan dusch, nerbäddad i sängen... Timme efter timme.

... Men här började det läskiga! PRECIS samma sak som hände när jag låg inlagd på sjukhuset och åt i princip ingenting... Jag blev svimfärdig... Det blev svart för ögonen. Tungt i huvudet...Och jag fick svårt att andas.. Panik i bröstet... Och jag blev bara tvungen att sätta mig ner igen...

Det hjälpte inget vidare att sitta i badkaret och bara vänta ut svimfärdigheten...

Så jag klev ur badkaret, i hopp om att kunna dricka lite kallt vatten ur handfatet innan jag duschade klart... För att duscha klart, behövde jag göra! Schampo i håret, liksom.

Det blev en liten katastrof, det också. Jag var tvungen att SÄTTA mig ner på VARDAGSRUMSGOLVET och gunga i halvt panik, med tyngden i huvudet, mörkret för ögonen... Se hur allt bara flimrar... Innan jag kunde ställa mig upp, för att försiktigt dricka det där iskalla vattnet som rann ur handfatets kran.

Efter att jag hade druckit, kändes det dock bättre. Jag klev i badkaret igen, och duschade med svalt vatten, ur schampot ur håret... Sittandes såklart. Stå vågade jag inte göra.

Balsamet struntade jag i, efter vad som hänt... Ville BARA ut från duschen... Men så gott jag kunde, sittandes, tvålade jag ändå in mig själv. Så att det inte bara var håret som blev rent.

Efter duschen, satt jag på sängen ett tag.. Tog mig sedan en smörgås. Underdelen av en rågkuse, med smör och ost.. Och så en kopp kakao på kokat vatten och en skvätt grädde...

... Matlusten var nästan borta med ens jag hade tagit första tuggan... Hungern likaså... Men jag kände mig tvungen att äta upp smörgåsen, då jag VÄGRAR slänga mat som jag har köpt...

Lite mer sittandes på sängen.. Liggandes på sängen... Messandes med personligt ombud..

Jag minns inte så mycket...

Men jag har iallafall själv tagit kontakt per sms, med två av mina syskon, och min mamma, idag.. Och DET är ju ovanligt för att vara jag!

... Varför jag nu på kvällen, efter att ha planerat att åka och handla mat och förbrukningsartiklar imorgon... Efter att ha sökt efter en bra shoppingväska... OCH efter att helt ha släckt ner i köket.. Stängt dörren om mig, fastän jag är ensam... Och tänt en MASSA ljus... Med en kopp te i mina händer... Ställde mig själv frågan... "Vad håller jag på med? Nu får jag SLUTA vara så dubbel. Jag kan ju inte sitta här och långsamt och medvetet, ta LIVET av mig(!), när jag samtidigt bokar upplevelse efter upplevelse med min familj. Samtidigt som jag planerar för en det ena, en det andra..." ... "Jag mår ju bra...?" .. Jag ser ingen vits med att fortsätta leva... Men jag GLÄDJS ju trots all av de goda stunder som jag får :)

Så. Återigen. Än en gång, skriver jag till Personligt Ombud och avbokar hennes hjälp att ta kontakt med någon som kan hjälpa mig. Skriver att jag måste klara det här själv. Och att jag tror att jag kan klara det denna gången...

Dumt? Eller ej? ... Det vet jag inte än... Men misslyckas jag med min vilja ÄN en gång, vet jag inte VAD jag gör.

Så. Jag tog mig lite mat... Mätt som skjuttsingen... efter att ha ätit en massa ost på det! ... Och så även lite YOGHURT på DET!!! Ja. Nu är jag MÄTT. Men det är meningen att jag ska börja med någon slags matrutin imorgon..

I kökskranen finns bara jummet vatten. Svårt att diska då... Tar det imorgon...

Då ska jag även handla mat m.m Och hämta ut ett paket på posten. Mitt bredband har kommit. Planeras dock inte att bli kopplat av operatör förrän på tisdag nästa vecka... Varav jag fyllde på det mobila internetet istället.

... Nu blir det ännu en lång natt, känns det som...

Men det får jag tåla. God natt med er <3

Nu börjar jag bli trött...

Jag har iallafall fått en del gjort idag.

Jag låg kvar till... Ja, runt tolvtiden någon gång, och drog mig. Struntade i frukosten. Trots gårdagens starka beslut.. Men hade inte lust. Ingen ork.. "Det var inte så viktigt"..

Klev upp. Och började direkt packa upp saker ur kartonger. Då det var därför som jag ens lämnade sängen. Nu skulle fanjemig(eller hur det nu stavas... Om det nu ens är ett ord :P) alla tallrikar och bestick med mera, komma upp på sina rätta plaster.

... Men jag orkade inte diska upp allt. Hade ingen energi till att stå upp längre stunder.. Inte för att röra mig när jag packade upp iallafall. Men jag hade ju en stol i köket. Så, där satt jag och drog fram tallrik efter tallrik. Kopp efter kopp, ur sina silkespappersbitar..

Vissa saker hamnade på diskbänken för att senare diskas... Andra hamnade i skåpen, för att istället diskas när energi fanns... ALLT kunde ju inte stå på diskbänken!

Höll på ett bra tag... Började känna av hungern... Men jag kan ju säga att jag har varit FÖRSIKTIG med att äta.. Jo. Motviljan sitter i... Och jag känner bara att, varje gång jag tänker på det, kommer uppgivenheten åter.. För att min vilja går inte åt det hållet som JAG borde gå. Min vilja går mot omöjligheternas land. Mot svälten.. Försvinnandet... Mot döden...

Och omöjligheten ligger i kärleken. Respekten.. I empatin... Jag KAN bara inte göra så! ...

... Men samtidigt är det hårt att gå mot någonstans dit man inte vill. Dit där hela SJÄLEN, och kroppen dras med, drar sig åt precis det motsatta hållet..

... Jo. Men jag har ätit. Det har jag.. För att jag har ju trots allt viljan. NÅGONSTANS därinne. Hand i hand med förståndet.. Har jag en liten vilja att faktiskt klara det här... Ingen som HELST vilja eller lust till livet.. Men en vilja till det sätt att det andra inte är något alternativ. Och där jag är nu, är skit.

Jag minns inte NÄR jag åt idag.

Men jag minns ungefär vad jag har gjort. Och jag minns hur många GÅNGER jag har ätit.

Jag har diskat en hel del. Rengjort diskbänken grundligt.. Jag har använt mig av det diskställ som jag egentligen ville göra rent först. Då det kändes så fett och äckligt. Eller något.. Men det orkade jag inte. Och behövde bli av med grejerna från diskbänken.. Så det fick vara.

Och så har jag som sagt ätit. Inte mycket. Och bara två gånger.. Men jag har också druckit den MYSIGASTE koppen med spisvärmd varm kakaomjölk. SUPERGOTT, och den härligt varma muggen i mina händer... Ja, i den här ruggiga lägenheten.. Ja, det var mysigt. Jag njöt.. Tittade ut genom fönstret. Tittade på mina ljustakar med alla varmt och fridfullt brinnande lågor. Lågor av färg och doft..

Bara satt där i sängen. Tog en paus. Njöt.

Maten jag har pressat i mig idag. Lite smått motvilligt... Var iallafall lite yoghurt med nötter och frön. Efter diskningen och uppackningen av... Ja, vi kallar det "köket".

Och sedan till kvällen, åt jag lite makaroner med köttbullar. Och ett stekt ägg. Plus två körsbärstomater.

... Inte så illa, egentligen.. Men faktum är att jag fortfarande kände mig tom efter det... Och ÄNDÅ var missnöjd och hade lite ångerkänslor! Funderingarna började komma. Tvivel och skit... Precis som VARJE gång! "Detta är inte vad jag vill" ... Kriget inombords..

Funderade på om jag HAR anorexia ändå! ...

... Jag har legat och sovit på sängen. Under filtarna... Och jag har suttit och stirrat på mina ljus... Varvat med att springa ut i köket och diska disk. Plocka iordning m.m

Och så har jag sett på lite videos på kanal play...

Japp, det var min dag.. Har även gjort en lista över ALLT som man kan tänkas köpa på en matbutik när man väl ska handla.. Bara att välja ut de saker som man behöver varje gång som man ska in för att handla.

Däremot har frågetecknet varit hur jag ska få HEM varorna tills nästa vecka. Då mamma och pappa kommer. Då det inte finns så JÄTTESTORA möjligheter att åka såpass många rundor innan på... Ja, typ... Jag vet inte..

Det går säkert... Vi får se.

God natt med er <3 iallafall.

Kanske lämnar jag er, by the way.. Med bloggandet alltså... Har inte bestämt mig ännu.. Men så kan bli fallet...