... Jag har fallit ner i någon slags djup spricka...

Och det är både ruskigt kallt, olidligt varmt och väldigt kvavt härnere...

... Jag har nu svårare än på länge, att hantera det hela... Och jag har nått nya nivåer i mitt hetsätande... Aldrig förr har jag hävt i mig såpass okontrollerat! Aldrig förr, såpass ovilligt gått emot mina egna krav och värderingar..!

...

Jo, jag skulle helsvälta. Det var(och är) meningen...

För att den här känslan som jag känner inom mig. Bristen på kontroll. Det ständigt upprepade sveket... Och min stora och alltstörre brist på respekt till mig själv...

... Jag orkar inte. Och jag vill bara bli av med allt som jag för tillfället känner... Allt jag tänker och inte tänker...

Och det enda jag ser fram emot, just nu. Som betyder någonting för mig...

... Som avgör liv och död. Värdet...

Det är att "maten tar slut till slut"...

Tids nog, har jag ingen mat kvar. Tids nog kan jag, utan större ansträngning, svälta. Återta kontrollen. Återfinna styrkan. Respekten till mig själv...

Tids nog kan jag bli lugn och tillfreds...

... För att... Ny mat...

Nej, det kommer inte att ske. Jag kommer inte att gå in på en affär och köpa på mig mer av den sak som är som mest smärtsam för mig just nu.

Jag kommer inte att frivilligt utsätta mig själv, min kropp och sinnet, för någonting som skadar mig och får mig att känna mig... flygande, på ett negativt sätt...

Och det enda jag ser fram emot just nu. Det enda som kan ge mig lite sinnesro. Som kan få mig att åtminstone acceptera mig själv och situationen... Att orka leva det här livet med mig själv som närmaste människa...

Det är att det finns ett slut på det hela. Att för varje sak jag vräker i mig. För varje tugga utöver smärtan i övermättnad.. -Blir vägen av lidelse allt kortare framför mig...

För att tids nog...

Tids nog, har jag inte längre någonting kvar hemma, som kan skada mig. Som kan tynga mig både fysiskt, psykiskt och emotionellt...

I svälten ligger såklart fysiskt smärta...

Det ligger säkerligen en del psykisk smärta...

Men någonstans är jag ändå mer vän med mig själv. Jag slipper ångesten i att gå upp i vikt. Jag slipper den smärtsamt utåtstående magen. Gaserna... Jag slipper gå dubbelvikt efter att ha proppat utan plats. Och efter det, proppat massor till!

Slipper de vakna nätterna. Svettningarna... Och tvånget i att träna var och varannan halvtimme "för att lätta på trycket, både fysiskt och psykiskt!"...

... Och...

Jag får känna kontroll. Styrka...

Trygghet.

... Jag överlever inte svälten...

Men jag överlever inte hetsätandet heller...

Och jag vet med mig. Helsvälten funkar inte. Och även när jag sedan har blivit av med precis all mat och jag äntligen kan slappna av.. -Vet jag att jag inte kommer att kunna svälta alltför länge...

Jag är ju tillräckligt medveten om näringens roll i kroppen och sinnet, för att inse att jag efter ett tag, kommer att behöva finna en annan lösning. Ett annat sätt att hantera det hela på...

Men just nu, är svälten och de tomma köksskåpen, det enda jag kan se fram emot. Det enda som kan ge mig något slags hopp, och ett svagt ljus i slutet av tunneln...

Att bara se på den långa vägen framför mig, av smärta och brist på kontroll. Av svek och disrespekt till mig själv...

-Och samtidigt köpa hem mer smärta i form av ännu mer proppbara saker..(!)...

Att förlänga denna väg och ge den en massa kurvor som gör det omöjligt att se vart, när eller om vägen slutar...

... Nej.

Jag vill ha tomma skåp. Ingen mat, så långt ögat kan se. Fingrarna kan nå...

... Och jag ser mer fram emot döden. Ett avslut åt det hållet... Än att fortsätta gå på den väg som jag nu vandrar..!

... Men jag vill inte dö. Inte än...

Det är bara en beskrivning av mina värderingar...

Och "det gör ingenting om det skulle leda till döden"...

Jag orkar liksom inte mer...

...

Idag fyllde jag på mitt busskort igen. Så att jag kan åka hur mycket jag vill, i 30 dagar...

Jag behöver helt enkelt hemifrån varje dag.

Inte för att det hjälpte mot hetsätandet!

Ska det göra det, måste jag hemifrån varje dag, 15timmar om dygnet..!

... Tilliten till mig själv, finns inte...

Och hade jag kunnat, hade jag övergivit hemmet..! Men vart skulle jag ta vägen?!

...

Så jag var en vända till stan. Tog en kort promenad. Missade den tilltänkta bussen hem.

Tog en annan. Fick kliva av på trafikplatsen. Ta en skön halvtimmes promenad hem...

Hetsa, proppa, hetsa.

Träna lite grann...

Ångest. Brist på kontroll. Uppgivenhet...

Diskutera med mig själv. Försöka lugna mig själv. Finna hopp och trygghet.

Skriva lite grann.

Äta ännu mer. Öka på ångesten och oron...

Försöka komma fram till lösningar och ursäkter...

Bli närapå illamående av proppandet. Känna begär av att proppa ännu mer...

Vilja slänga mer mat i soporna. Inte tillåta. Inte vilja...

Ser såå fram emot när smärtan i mina skåp, är slut. Uppäten. Kastad... Borta.

...

Jag behöver hemifrån. Ut på praktik...

Behöver någon eller något annat att fokusera på.

Omvärdera mig själv, mitt liv.. och min vardag...

... Men jag sitter fast.

Och det här ekorrhjulet jag sitter fast i... Det börjar bli väldigt tröttsamt nu..!

Men jag vågar inte hoppa ur det. Det känns som att öppna bildörren och hoppa rakt ut. Körandes på motorvägen!

"Jag är trygg sålänge som jag håller mig i hjulet"...

...

Så.

Imorgon åker jag in till stan i ett par timmar igen...

Och på söndag ska jag försöka utnyttja min tvättid. Har gått i smutsiga kläder i alldeles för många veckor nu!

Och på lördag, har jag skrivit "diska" på mitt schema. Får se om jag kan få lite av disken diskad... Lite skräp slängt... Kanske till och med, lite hår, damm och "sand"... Kartongerna i sovrummet...

Nej, nu går jag för långt!

Det räcker nog med disken och skräpet!

...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blev gravid. Var orolig för missfall, hela tiden. Föreställde mig att jag aldrig skulle sluta oroa mig för missfall. -När barnet skulle födas, skulle det födas dödfött. Efter födseln, skulle det dö i plötslig spädbarnsdöd. -Aldrig skulle jag kunn...

Jag har fått svårt att blogga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, -och skriver sällan i varken den fysiska dagboken, känsloboken på datorn eller någon annanstans. En del(många!!) listor såklart, eftersom att det är helt omöjligt att orka leva annar...

Det är så svårt... Jag tycker verkligen om dig.. väldigt mycket.. Men jag vet bara inte på vilket sätt.. Jag är ju helt bombsäker på vad du känner, eftersom att du förmedlar det så himla starkt. Men lika förvirrad som du blir över mina känslor, lik...

Det smärtar i bröstet. Jag känner mig tung i huvudet... Livet känns kaotiskt... Och nu har jag en ny relation på det, -som jag, ibland, inte orkar hantera...   ... Idag går jag med en känsla om att vi aldrig kommer att ses igen. Vet inte varför...