... Jahapp... Jag ska väl blogga, så att jag kan gå och lägga mig sedan...

Jag har haft lite smått ont i huvudet, hela kvällen. Har funderat på om jag skulle behövt dricka någonting. Har varit sugen på bär eller frukt mixat i vatten... men det ena känns för mäktigt, och det som inte känns för mäktigt har jag avfärdat på grund av att det blir ny disk, istället...

... Jaja. Jag är trött och det ska bli skönt att sova iallafall...

...

Idag har jag, sedan jag klev upp, städat en del. Diskat, handlat, sett på tv och ätit...

Jag började direkt efter HemTillGården...

Nej, just det ja.

Jag duschade. Jag duschade direkt som jag hade lyckats tvinga upp mig själv ur sängen... Grejen var ju den att vetskapen om att jag skulle duscha när jag klev upp, gjorde att min lust att kliva upp alls, minskade drastiskt mot vad andra dagar... Hade det varit städning eller diskning som skulle göras direkt, hade jag med största sannolikhet tagit mig upp lite(lite)fortare... -Men det där med att duscha...

... Så. Jag duschade. Sedan blev det HemTillGården. Ja, efter att jag hade tagit mig igenom programmet som var före...

Jag åt soppa. Såg på tv... Och sedan när HemTillGården var slut, gick jag iväg till affären...

Nej, nu ljuger jag igen.

Jag städade först. Städade badrummet. Städade vardagsrummet...

Bara såpass mycket som jag orkade... Så att det blev slarvigt gjort, men ändå bra mycket bättre än innan...

Köket bestämde jag mig för att jag inte skulle orka med "på tom mage"... -Ja, 90kcal soppa är inte så mycket att jobba på... Så att jag gick iväg till affären. Bunkrade upp med lite godsaker, och gick sedan hem för att se på tv och äta lite...

Efter att jag hade ätit, började jag ta tag i köket lite grann... Det, vardagsrummet och badrummet, var ju...

... Okej, alla mina rum är lika illa. Men jag struntade i sovrummet... -Dit behöver inte syrran gå...

Jag diskade. Och diskade... och diskade... Röjde lite grann...

... Tror att jag tog en paus för tv, lite längre fram... Och diskade sedan, igen...

... Jag har haft rätt så bra med energi idag, och humöret har varit bra... Lite ångest vid vissa passerande tankar och sådant. Men det är ju inte mer än normalt.

Jag har sett fram emot imorgon när jag ska träffa 28åringen. -Det har jag faktiskt. Jag har längtat efter det, och tyckt att tiden har gått extra segt de stunder som jag inte har städat eller diskat...

... Jag har ätit, men inte för mycket. Fel saker, men i en bra mängd. Och det har varit en förhållandevis bra dag... för andra dagen i rad! -Det måste ju vara rekort, these days!

... Jag minns att jag har sagt, även idag, att jag inte mår bra.. Rabblat det tyst för mig själv. Så att det är nog bäst att jag går och lägger mig och låter hjärnan vila nu. Så att dagen kan fortsätta kännas såhär positiv, dagen ut.

... Inatt drömde jag om Vovven. Jag var ute och gick med honom, i lugnan ro... -Jag saknar honom...

...

Idag har jag diskat, och diskat igen. Och så har jag klippt lite på min växt och tagit fram ett par foton på Vovven, från ett skåp... Och nu innan jag började skriva detta, tvättade jag ur en bh lite snabbt i handfatet, eftersom att jag skulle känna kris imorgon efter att jag hade duschat annars...

... Och så svarade jag på 28åringens mess, och vi bestämde träff i stan på lördag...

Och eventuellt åker vi hem till mig en stund innan hon åker hem... Så att därför har jag börjat diska lite grann... och planerar att duscha, diska och städa lite snabbt imorgon...

... Jag tror att jag har mått rätt så okej idag. Jag har känt mig uppåt. Inte så tung inombords... Och det har känts rätt så lugnt...

Klart det har funnits störningar i själen. Men i det stora hela, bra.

Dock så har jag varit hungrig. Hela dagen idag, har jag varit hungrig.

Det är ju så... Smoothie på en frukt(kanske två) och vatten, är ju inte så många kalorier. Och som jag äter, inte i närheten av att fylla ett helt dagsbehov..!

Men jag har bara känt att jag har ätit hela tiden. Det har blivit minst tre smoothies. En kopp soppa, och en skål havregrynsgröt... Men ja-a... Kalorierna kom inte ens upp i femtio procent(av min energiförbrukning)... Så att det kommer ju inte att vara hållbart att äta enbart frukt och grönsaker. Jag behöver försöka få med nötter, fröer och baljväxter också... -Inte bara för kaloriernas skull! Utan också för proteiner och nyttiga fetter och sådant, såklart.

... Annars har det nog bara blivit tv...

Jag fick svar ifrån JobbCoach... Hon frågade vad jag ville börja jobba med i så fall...

Svår fråga. Men det är ju klart. Utan det svaret, kommer jag ju ingenstans ändå...

Jag kunde inte svara exakt vad jag tänkte mig eller vart. Utan bara att jag ville jobba med djur eller i natur... och gärna med någonting fysiskt tungt...

Jag fick inget svar på mitt svar. Men hon svarar kanske imorgon... Grejen med henne, är ju bara att hon har visat tecken på både att vara förvirrad och rörig, och glömsk, förut... -Så att det känns svårt att veta när det är dags att fråga igen...

Om de bara kunde svara att de återkommer... -Det vore så himla mycket enklare...

...

Ja-a... Var det något mer?

... Orkar inte fundera. Så att jag svarar "nej".

... För ett år sedan, skrev jag om hur jag inte ville bli 26 om inte livet kunde bli bättre... Att jag inte ville gå in på ett nytt år av mitt liv, när allt känns så meningslöst... -Jag ville inte bli äldre...

... Om några dagar, fyller jag 27... Livet är inte bättre. Jag har inte kommit längre... Och allt känns om möjligt, ännu mer meningslöst...

Jag menar. Jag har inte panik nu. Jag är inte påväg mot döden, mer än till en inre önskan... Men jag är säkert tio gånger mer övertygad om att livet är onödigt och meningslöst, och att det aldrig kommer att bli bättre, nu än då!

Jag har gett upp... Jag har gett upp mer och mer, ju längre tiden går. Ju fler övertygelser jag får om att allt ligger hos mig och att "jag" inte vill"... -Det är omöjligt om "jag" inte vill...

... Och jag orkar inte göra en förändring. Vågar inte göra en förändring... Vill inte, och tror inte på en förändring...

Jag litar inte på mig själv. Litar inte på livet, på omgivningen... Och jag har noll hopp om att jag någonsin ska lyckas ta ett steg mot någonting som kan göra mig lycklig. Som kan ge mig en känsla av mening.. Av styrka... Som kan ge mig värme och kärlek...

Det enda i livet.. Det absolut enda i livet, just nu, som betyder någonting, är mina syskon och föräldrar. De kan skänka glädje...

Men jag vill att mitt eget liv ska betyda någonting. Att jag känner att jag "har" ett eget liv... Men det har jag inte... Jag bara är...

...

Hela eftermiddagen och kvällen... Ja, men enda sedan jag kom hem vid elva imorse, har jag stirrat till och från, på en bild i en BlocketAnnons på datorn... En liten vovve som jag önskar att jag vågade, ville, orkade och kunde köpa...

Jag cravar verkligen för en förändring... Jag behöver någonting som gör mig lycklig och ger mig en mening.. att fortsätta leva...

Ingenting fungerar. Och det känns som att, hur mycket jag än trampar med mina fötter för att ta mig framåt, kommer jag ingenstans alls... Jag känner mig desperat... men jag önskar att det fanns en utväg... -Jag vill bli beskonad från livet...

...

Jag gick och la mig imorse ändå, klockan halv fyra...

Tänkte bara att jag iallafall kunde sova i någon timme innan jag skulle upp igen... -Eller iallafall vila.

... Vaknade sedan vid sextiden och kände mig väldigt förvirrad. Kunde inte förstå klockan, och fick ta mig en ordentlig funderare för att komma fram till ifall larmklockan hade ringt eller inte... Jag konstaterade dock till slut att det var lite drygt en och en halv timme kvar. Så att jag somnade om en stund till...

Vid tjugo över sju ringde klockan...

Jag klev upp, gjorde mig iordning och gick direkt iväg till bussen...

... Jag bestämde mig för att gå den där mysiga vägen som jag började gå på en gång då jag hade lite bråttom. Den här gången skulle jag ta det lugnt och se vart jag hamnade om jag gick hela vägen...

Jag hamnade vid den stormarknad som jag brukar handla på ibland... -Eller ja, "brukade" handla på...

.. Så att jag bestämde mig för att svänga in där och handla idag...

Jag handlade en del... Lugnt och sansat... Och sedan började jag gå tillbaka.

Men nu hade jag ont om tid, om jag skulle slippa vänta i över en timme extra..! Så att jag jäktade på som bara den. Fick ont i vaderna, av de hoprullade sockorna som jag hade knölat ner i den bakre delen av stövelskaften...

... Ja, jag orkade inte använda de nya skorna idag heller...

Jag har nu lagt dem i en kartong som jag har ligger i hallen sedan jag köpte hem 24åringens present i julas... Och det känns inte som om jag är ens närapå att bli redo att börja använda dessa skor! Jag orkar liksom inte tänka på dem. Orkar inte hantera dem... Och varje gång som jag ska gå ut, får jag ångest för att jag måste hantera "skofrågan" igen... -Vilka skor ska jag ta? Och "Jag borde egetligen ta "dem"...

...

Sedan jag kom hem, har jag sett på tv. Jag har ätit en hel del.. Suttit vid datorn och kollat Blocket...

Jag har legat på sängen och stirrat... Låtit hjärnan gnaga hål i min själ...

... Ja, jag hann med den första bussen hem, förresten.

... Jag har saknat Vovven. Mest för att jag hade honom och nu inte tycks kunna ta samma steg en gång till...

Jag menar. Det var jättetungt, och min fixeringshjärna drev mig till panikattacker varje dag, då kraven och tankarna i huvudet, blev för många, för tunga, för intensiva och för röriga för att jag skulle orka eller klara av att hantera dem. Honom. Xsambon... Livet, vardagen och tillvaron... -Ja, allt!

... Men... jag hade honom. Och jag tappade aldrig hoppet om att jag skulle kunna bli lycklig tillsammans med honom och Xsambon... Ingen annan kunde förstå det, men det fanns ju en anledning till att jag alltid ville tillbaka till helvetet för varje gång som de ryckte mig därifrån... -Jag ville ju så gärna att det skulle fungera...

Nu känns det som om jag, när jag flyttade ifrån Xsambon och våran vovve och gav upp, sumpade någonting som jag aldrig kommer att lyckas åstadkomma igen...

Min initiativförmåga är och har alltid varit så himla dålig, och har bara blivit sämre och sämre på senare tid. Men det var jag som tog initiativet den gången, till att skaffa honom..! Det var även jag som tog initiativet till att bli hundvakter..! Men nu tycks det lilla hopp och mod som jag då kände, vara som bortblåst... -Jag vågar inte, längre...

...

Nej, jag vet inte vad jag ska göra...

Mitt liv är redan över. Och så länge som jag är helt ensam och rätt så socialt isolerad, kommer jag aldrig att kunna öppna upp ens ett litet hopp...

Och det känns bara så tungt, meningslöst och out of controll, alltihop, just nu...

... Jag vill bara skriva "*suck*", och sedan spara inlägget och bädda ner mig under filten i soffan, med luvan nerdragen över kinden...

...

... Dagen idag, började ändå rätt så bra. Jag kände mig lite stressad på grund av allt i hem och hygien, som egentligen behöver fixas...

Men jag skulle trots allt vara hemma hela dagen idag, så att det var bara att kämpa.

... Fast först blev det lite tv.

Jag skulle ju se på HemTillGården, som vanligt. Och efter det, var det meningen att jag skulle kliva in i duschen... Efter det, vattna mina växter. Ta en promenad.. Och till sist.. diska/städa...

... Jag såg på HemTillGården, men kände hela tiden att jag inte alls hade någon inre ro till att ta en dusch... Jag sköt på det... och sköt på det...

Men då jag kände mig tvungen att ta tag i en del av allt skräp och kladd på diverse ytor, började jag till slut kasta skräp och slänga sopor... Lite sådär halvt slarvigt, efersom att det var(är) för mycket för att jag ska orka hantera vad jag ska göra med allt... Och det blev bara att havsa in det sista(finns fortfarande kvar en del, dock) i en och samma påse. Kladdigt och dant, utan att källsortera...

Men det där är ju lite dumt också...

Vi har en källsortering i vårt sopförråd... men denna är alltid full... Allra helst containern för plast! ... Så att det bli allt som oftast omöjligt(!) att slänga soporna som sorterade, ens efter att man har sorterat dem!

...

Jaja...

Jag dammade iallafall lite ytor i vardagsrummet, då det såg ut som spindelnät på min kära tv:bänk... och det var ett tjockt lager damm på samtliga möbler..!

Och sedan bar jag ut alla "miljoner" påsar med skräp och sopor, och tog mig en lång promenad...

... Så att egentligen blev väl en del gjort idag. Bara inte det som egentligen var viktigast just idag... -Duschen!

Jag hade verkligen behövt ta en dusch... Allra helst om jag nu ska till Ikea på fredag! Vilket jag i och för sig inte har hört någonting om ännu.. så att jag vet ju inte.

... Men orken till att duscha, har inte funnits. Trots vetskapen om att det vore välbehövligt...

Till eftermiddagen sedan, gjorde jag vad jag gör bäst... Jag gick tillbaka ner i min bekväma zon. I min grop, och började må väldigt dåligt igen. Jag fick ångest. Kände mig meningslös... Och jag visste inte hur jag skulle komma någonstans alls i livet. Hur jag skulle ta mig vidare och finna kärlek och mening...

... Och det har bara blivit tyngre...

Ju längre jag har suttit härinne och gnagt, desto mer omöjligt och deprimernade har det känts... Jag menar... Jag ser inga vägar och jag orkar inte leva såhär... Göra såhär emot mig själv... Tillåta det här att ske... i flera, flera år till...

... Ja, jag skrev i min känslobok idag, att det enda sättet för mig att finna inre ro, är att dö... -Och så är det ju! Så är det ju för varenda människa, åtminstone under perioder. För att livet är hårt. Livet är tufft... Och människor är elaka mot varandra... -Man känner sig otrygg...

...

Jag har funderat samtalskontakt. Jag har funderat boendestöd och kontaktperson... Jag har funderat praktik. Jag har funderat ätstörningsklinik... Och jag har funderat kärlek och gemenskap...

Men det finns ingen väg som, när man fungerar som jag gör, kan få mitt liv att fungera. Som kan göra mig lycklig... Och som kan göra mig nöjd och tillfreds.. Hemma, i både mig själv och livet...

För att jag är inte hemma i mig själv. Jag är väldigt vilsen, och det är därför som allt känns så omöjligt. Jag har under flera år nu, suddat ut alla dessa linjer på mitt livs karta. Den karta som ska visa mig vägen i mörkret... Så att jag vet inte hur jag hittar varken hem, ut, över eller in...

Jag känner inte mig själv. Inte den jag har kommit till att bli... Och att flytta hemifrån. Att växa upp och bli vuxen... Det är nog vad jag ångrar allra mest just nu! ... Ja, om man nu hade haft något val i den frågan...

Jag menar. Jag hade väldigt ont som barn. Vilket säkert har gjort mycket i den otrygghet som jag känner nu...

Men jag levde i en lekvärld. En fantasivärld, och ingenting var verkligt... Man hade tro. Man kände hopp... Och att bli vuxen var någonting som självklart skulle bli helt underbart! -Någon annan verklighet fanns ju inte!

...

Jag har sett på tv. Jag har ätit... Och jag har funderat på vad f*n(!) jag ska göra med den mat som jag inte vet hur jag ska göra av med, som jag har hemma just nu..! -Då jag ju inte ska köpa hem "det" eller "det" och då inte har någonting att använda "det" eller "det" till eller i... Och då har man ju funderat på ifall man ska tillåta att köpa "det" tills "det" har tagit slut... "Bara för nu"... men det vill man ju inte...

.. Och jag har bara blivit så... trött!

...

Imorgon blir jag nog hemma igen...

Jag behöver duscha och diska...

Jag är trött och jag ska gå och lägga mig.

Känns som att jag har mycket i huvudet just nu, som får mig att känna mig uppe i varv... Jag kan liksom inte sluta tänka. Släppa taget... Men jag ska ändå skriva några rader om hur min dag har varit...

...

Klev upp när klockan ringde, vid kvart i tolv. Satte på tv:n och såg att det var skidåkning igen, istället för HemTillGården, och kollade bussar från trafikplatsen...

Det var vår ute, så att det skulle vara skönt att promenera den där extra biten, efter gårdagens hetsätande...

... Hela natten, dock, låg jag och funderade på det här med ätandet. Och jag kom på hur jag skulle göra...

Jag tänker, från och med imorgon, byta ut allt skräp som jag köper, mot frukt och grönt. Från och med nu, ska jag bara köpa ekologiska råvaror från växtriket. Och jag ska så gott som, undvika all mat som på något sätt är malet, reducerat eller processat... Med vissa undantag, antagligen...

Jag kände bara att det inte ska behöva vara så svårt att sluta äta skit... Att det inte ska behöva krävas så himla mycket av mig. Jag menar. Lever jag på bara frukt och grönt, behöver jag egentligen inte göra mer med dessa saker, än vad jag gör med kakor och godis... Bara att stoppa i mun.

Planen inatt, var väl att jag skulle äta en frukt några gånger om dagen, så att jag kunde svälta på det...

Idag är väl tanken densamma. Men jag ser faktiskt fram emot att få någonting att förhålla mig till. En slags guide i ätandet och inköpen... En trygghet och stabilitet...

Jag ser fram emot den variation jag kan uppnå när jag väl kommer in i vad som ska gälla framöver...

... Men vi får se... Det kan ju bli pannkaka av alltihop, också...

... Jag gick iallafall iväg till trafikplatsen, några minuter senare...

Promenerade i lugn takt idag. Riktigt lugnt. Och då jag inte hade något större begär av att ta den första av de två bussarna med femton minuters mellanrum, kände jag mig inte stressad alls... Förhållandevis. Inte så att jag märkbart tog ut mig själv, iallafall...

... När jag satt och väntade på bussen, på trafikplatsen, började jag försöka räkna ut hur mycket frukt och grönt, jag skulle ställa in mig på att äta per dag och måltid. Och hur många måltider jag egentigen ska äta...

Jag menar. Det måste ju funka med mitt sinne. Med de symtom jag kommer att få om eller när jag börjar äta för lite...

Jag måste äta tillräckligt många måltider, för att orka stå ut. Och jag måste äta tillräckligt mycket, för att inte känna att det blir olidligt att vänta mellan måltiderna... Men så måste jag också äta tillräckligt lite för att göra min hjärna nöjd och trygg...

... Ja-a... Men det där visar sig väl med tiden...

...

Väl i stan.

Jag klev av vid busstationen och började gå min långpromenad. Den som tar ungefär en och en halv timme...

Det var härligt väder, men återigen kändes det mer tungt att gå, än vad det egentligen borde göra.

Det kändes som om jag gick så fort jag orkade. Men stegen var korta och jag kom knappt framåt alls... Det var många människor. Unga som gamla. Med och utan rullatorer, som gick förbi mig. Och fastän de inte såg ut att gå särskilt snabbt därframme, försvann de bara längre och längre ifrån mig...

... Men jag brydde mig inte om att stressa upp som jag annars brukar göra när folk försvinner bort i horisonten... Jag hade ingen energi till att försöka komma förbi och ikapp... Utan jag gick i min lugna takt tills jag kom fram till en busshållplats som min buss skulle gå ifrån om bara tio minuter...

... Jag hade då promenerat i en timme, plus halvtimmen till trafikplatsen, och jag kände bara att det fick vara nog för idag. Jag hade promenerat tillräckligt och kunde tillåta mig själv att ta bussen hem därifrån och strunta i den sista halvtimmens promenad.

... Jag ställde mig och väntade. Kollade bussen, gång på gång. Och den blev bara mer och mer sen...

Men när den var ungefär tio minuter försenad, kom den. Och jag åkte hem.

...

Väl hemma.

Direkt jag kom innanför dörren och satte mig vid datorn för att... kolla någonting. Minns inte vad, slog det mig att det var AllaHjärtansDag...

Fastän mormor skickade en hälsning per mess imorse, slog det mig inte ordentligt förrän jag kom hem...

Jag hade fått mail från Coop med några personliga erbjudanden. Och fastän jag inte ville köpa någon av de sakerna som erbjudandet gällde, bestämde jag mig för att köpa min sista godsak idag, eftersom att det kändes fel att vända på kosten "på en speciell dag"...

Egentligen borde jag inte vika för speciella dagar hela tiden, eftersom att det bara ger ursäkter på ursäkter att få äta skräp. -En massa skräp! Och det finns ju alldeles(!) för många olika dagar som människan har hittat på för att ha en anledning att äta gott..! Vilket gör att chansen till en hälsosam vardag, försvinner nästan helt.. om man nu ska fira alla dessa..!

Men just idag, kändes det ändå okej. Ett okej avslut på dessa hetsätarperioder. Och en bra nystart imorgon.

... Jag gick iväg till affären, efter att ha kollat om det fanns några erbjudanden på ekologiskt frukt och grönt på butiken här i byn...

Jag ska nämligen hålla mig till erbjudanden, eftersom det ger mig en tydlig linje och ram att hålla mig till och inom. Så att det ska kännas så tryggt och stabilt som möjligt... -Kanske lite mindre beslutsångest bland alla miljoner varor i butiken..!

... Dock så har jag haft svårt att komma fram till, idag, den tydlighet i "vad" jag får köpa, som jag söker. "Vad gäller angående hur "behandlade" varorna får vara?" ... "Hur hård ska jag vara med att maten ska vara färsk? Att den inte ska vara malen eller "borttaget" något ifrån?"... Jag menar. Jag vet ju att jag inte vill ha några tillsatser i den. Att det ska vara en antingen färsk eller fryst råvara från växtriket. Jag vet att den ska vara ekologisk...

Men om man tänker till exempel kakao eller havregryn... Ingen av dessa saker är ju i den "form" som de var när de fortfarande befann sig där de växte...

... Ja, jag vet inte. Det är nog någonting som kommer att växa fram...

Men till en början, kommer jag nog att göra det enkelt för mig. -Bara frukt och grönt från "grönsakshörnan" eller frysdisken. Och utan några övriga ingredienser tillsatta... De ska vara så "bara plockade" som möjligt.

... Det är svårt. För att jag får ju inte vara för hård mot mig själv, heller. Eftersom att det skulle leda till att jag inte orkar fortsätta... -Kraven blir för höga...

...

Annars...

Jag kollade lite kläder, lite snabbt... Bara en sida på en webbutik...

Jag har kollat hundar på blocket, gång på gång...

Funderat hundar... Känt att jag måste skaffa hund. Att det är dags. Samtidigt som jag vill börja jobba, men inte vet hur jag någonsin ska ta mig ut någonstans...

... Grejen var att jag såg på Gray's Anatomy(är stavningen rätt?) idag. Och där sa de att vi många gånger inte kan påverka hur eller när vi dör, men att alla kan påverka hur man lever...

Och det skriver jag ju iochförsig i stort sätt vare dag, att jag kan påverka det men inte gör det... Men att höra det sådär. Det bara påminner.. Får en att haja till...

... Jag fick lust att göra någonting som gör mig lycklig. Vad det än skulle innebära för mitt liv och min vardag i övrigt... Bara satsa, liksom...

Men jag, och att våga någonting alls..! Önskar bara att jag gjorde det, men vi får se...

... Så att det har bara virvlat runt i min hjärna idag. Gett mig svårt att koppla av och koppla bort...

Förväntningar. Förhoppningar.. Fastän brist på tro...

Och den där praktikplatsen... Även fast jag aldrig tycks ta mig ut någonstans.. trots att jag verkligen skulle vilja vara på "just den praktikplatsen". Jobba med "just det", så håller jag allt på vänt..

Jag vill inte satsa på någonting annat, sålänge som jag hela tiden dras med att "egentligen skulla vara ute och jobba för min inkomst"... Och det gör att jag går både sysslolös och olycklig utan mening... och ändå inte kommer ut och jobbar! -Bara för att jag "egentligen" ska ut nu! ... Men jag har skullat "egentligen ut nu" i flera, flera år..!

...

Jaja...

Det har blivit mycket tv...

Och så har jag ätit choklad. Jag köpte nämligen en ParadisAsk som sista godsak innan min nya koststil börjar...

Så att jag har ätit en del, men samtidigt inte överdrivet mycket. Och att jag har promenerat i en och en halv timme, gjorde nog att det har gått på jämnt ut idag, som det gjorde igår.

... Hmm... Annars...

Jag har planerat morgondagen..

Än sålänge har jag ju inte hört någonting från 24åringen, om ifall vi ska åka till Ikea på fredag. Men jag har bestämt att jag ska stanna hemma imorgon. Duscha, diska, kanske städa lite grann... Och så ska jag ta timmespromenaden här i byn. Mest för att jag känner att jag kommer att sakna att promenera, nu när våren börjar komma.

... Hur det blir med "mängden" mat nu de närmaste dagarna, vet jag inte. Men jag ska försöka äta ganska många gånger om dagen, iallafall. Eftersom att morötterna, som är den enda grönsak jag har hemma just nu, ger ju inte särskilt mycket näring...

Dock så har jag ju fortfarande havregryn och sådant hemma. Och pasta. Och på något sätt, måste jag ju bli av med dem, fastän jag inte längre ska köpa hem sådana saker...

Så att tills dessa tar slut, kan jag ju äta även dem... Jag vet dock inte vad som är gjort med havregrynen. Måste läsa på om detta, så att jag vet om de är "tillåtna" eller inte... Jag vet ju iallafall att sådana "bahandlade" varor, som mjöl, är strikt förbjudna. Då får jag hellre köpa hela korn och "mala" själv.

.. Allt från växtriket, är ju annars tillåtet.. -Bara det är så.. "nära jorden" som möjligt...

... Nog om det.

Det kanske var allt.

.. Nu blir det sängen...

... Jag har precis skrivit av mig i min känslobok. Så att inlägget kanske blir av en lite kortare sort...

...

Idag har jag iallafall hämtat hem mina LedLampor från postombudet... Och konstigt nog, blev det inte alls samma reaktion från min hjärna, som det normalt sätt blir när jag tar in nya saker i hemmet, som ska avgöras ifall det är bra eller dåligt...

Ljuskällorna var jättesmå, vilket kom som en chock. Men på plats, förutom att de ser små ut i den stora taklampan, såg det väldigt bra ut. De gula detaljerna inuti ljuskällorna, räddades upp av mina rödgula gardiner i ena fönstret... -Vilket jag hoppades på!

... Så att särskilt mycket stirrande och springanden fram och tillbaka, eller "tända, släcka", har det inte blivit...

Jag tände och släckte lampan några gånger. Tittade på den och funderade lite(lugnt och sansat), under kanske en timme.. eller två... Men sedan har det lite grann lagt sig... Inte särskilt stressande idag, alltså...

Däremot känner jag nu, att jag fortfarande inte känner mig bekväm i att tända lampan... Men det är väl någonting som får växa fram, och krypa sig på sakta men säkert...

...

Annars.

Förutom att ha gått till affären och hämtat ut paketet.. Köpt "sista propparmaten", har jag bara suttit vid tv:n. Ätit utan att vilja. Ätit trots illamående. Tvingat mig själv.. och allt det där...

... Jag har känt press inför träffar med syskon och föräldrar. Bävat inför kommande känslor som oundvikligen kommer att måsta hanteras... Och jag har känt noll hopp om mig själv, mitt liv och hälsa...

... Jag drömde inatt, att jag hade ett stort bråk med 24åringen. Det handlade om att jag försökte ta mig ifrån hennes födelsedagsfest, och hon kände sig sårad och sviken...

Jag mådde jättedåligt i och av drömmen. Och idag insåg jag att den kom sig av att jag, innan jag somnade, tänkte den här meningen "Jag vill inte känna att jag vill undvika att träffa min familj"...

Det är bara så. Jag känner att jag vill undvka dem. Jag känner att jag vill vara ensam i världen(eller ja, iallafall utan nära och kära), så att jag slipper andras förväntningar och... kärlek...

Jag orkar inte vara till lags när jag egentligen bara vill gräva ner mig...

Jag vill kunna sitta ensam i min lägenhet i ett helt liv, om det är vad jag känner för. Utan att någon undrar. Utan att någon saknar eller väntar...

Jag vet, det är själviskt. Men det är ju snäppet bättre än att dö och lämna dem föralltid... Jag orkar inte vara där för någon annan när jag har svårt att vara här för mig själv...

... Så. Gårnattens sista tanke gav mig en jättejobbig, och tjatande högljudd dröm... -Och jag som inte har bråkat med någon familjemedlem sedan jag flyttade hemifrån!

...

Det får räcka för idag...

Imorgon kommer en ny dag, som kommer att leda till en annan. Och livet går bara framåt. Tar mig vidare till en den ena utmaningen, efter den andra...

Och morgondagen vet jag inte alls hur jag ska hantera. Jag orkar inte ens fundera över när alla hushållssysslor ska bli gjorda. Över när jag ska ta tag i min egen hygien...

Och 24åringens och min tripp till Ikea. Påskfirandet med familjen... -Jag orkar inte föreställa mig, just nu!

... Och den där sysselsättningen... *Suck*...

... Jag orkar inte skriva mer nu. Ska väl sätta mig och be till högre makter, eller något... "Ingen morgondag, ingen morgondag.. Ingen morgondag"...

Ja, jag är slut. Jag borde vara tacksam för livet. För vilket samhälle jag föddes till, och med vilken familj jag växte upp... Tacksam över att jag inte fick det lika illa som många, många andra...

Men jag orkar inte vara tacksam... Och hade det varit möjligt, hade någon annan kunnat få en chans till mitt liv, och se om de kommer längre än vad jag gör med det..! ... -Och det gör de säkert!

... Dagen idag, har varit.. blandad, kan jag ju säga...

Jag har känt mig uppgiven och... krossad... Skrivit texter om hur jag vill ge upp... Om hur det bara är så kört för mig...

Och jag har känt en viss entusiasm... En styrka bakom svagheten... Någonting bra som skyms bakom det dåliga... Något lätt under det tunga...

Och jag har bara blivit mer och mer övertygad om... "Jag vill ingenting och jag litar inte på mig själv"...

Förkrossad... Uppgiven... Viljestark utan vilja...

...

Jag har precis suttit och kollat igenom en massa Crosstrainers, då jag känner mig desperat och behöver någonting att träna på, för att väga upp mot proppandet... Eller kanske få det att upphöra! Någonting fysiskt tungt att göra med min tid...

... Men det är svårt. Det finns så många, och det är inte alla som man kan hitta kundrecensioner på... -Och man kan inte alltid lita på BästITestTester..!

... Och så blir det ju jobbigt att få hem den, också. Att vänta på att den ska komma, och oroa sig över hur det ska gå. Ifall det ska bli bökigt, och om hur det kommer att kännas att ha den här...

... Annars har jag även skrivit av mig i min känslobok, och gjort ett frustrerat "hjälplöshetskort".. En bild på paint, där jag gnällde av mig och bad om att få försvinna och bli bortglömd...

Ja, jag är trött... Utmattad... Och jag har inte lust längre...

... Jag har sett på tv. Ätit en massa. Ätit ännu mer... Och tvingat mig själv att äta lite till!

Jag har längtat efter att "maten" skulle vara slut. Längtat ut på en sysselsättning. Ett jobb... Ett tidsfördriv... Tungt arbete. Kroppsarbete.

... Det har inte blivit någon diskning. Inte heller någonting annat "viktigt" uträttat...

Däremot har jag varit iväg på det där studiemötet på brukshundklubben, idag...

... Ja, jag tyckte om vad jag hörde. Arbetsuppgifterna. Och det kändes som om det träffade rätt så rätt, med tanke på hur jag vill ha det just nu... Uteuppgifter. Relativt tungt fysiskt... Blir ju dock mer till våren.

... Men... Tryggheten. Det sociala faktumet... Jag känner mig så otrygg, och det känns inte som om jag...

Jag vet inte. Jag har redan skrivit om det här idag. Så att jag håller det nog för mig själv, tills vidare.

Men jag vet iallafall inte hur jag någonsin ska klara av att ta mig ut. Och även om jag skulle börja känna mig trygg socialt, så finns det andra saker som riskerar att förstöra för mig.

Och på något plan, vet jag att jag skulle få ut så mycket mer av mig själv, om jag försökte mig ut på ett riktigt arbete med "normala" människor... Och "höga" förväntningar på mig, från allmänheten... -Fast det klarar jag ju inte istället! ... Vågar inte. Orkar inte...

... Ja, faktum är ju trots allt... "Jag har nog inte den starka viljan som krävs, för att någonsin lyckas ta mig ut på sysselsättning... Oavsett kravnivå!"...

Och det känns så... tungt. För att nu har jag varit på ett ställe som får mig att känna att jag sumpar... en "kärlek" om jag inte tar den chansen... Men när det känns såhär omöjligt och alternativet är att försvinna helt för att jag inte orkar med vardagen längre, vill jag bara lägga mig under en stor sten och aldrig komma fram igen... -Jag vill bort...

...

Efter mötet, kände jag mig iallafall stressad. Hade mixade känslor om hur jag kände för sysselsättningsplatsen och hur det skulle gå... Och jag kunde inte sluta fundera...

Jag kände mig rätt så.. lätt inombords, ändå... Men det gnagde på...

Jag kände att jag hade för lång tid(30minuter) att vänta på bussen, för att orka stå ut. Så att jag gick in på affären och köpte mig både en stor ost-och skinbaguette och en sallad från salladsbaren...

Det var inte så bra gjort, och det visste jag. Med tanke på propparmaten som jag redan hade hemma och kände mig stressad av från innan..!

Men jag var stressad... och kände mig förvirrad... Så att jag behövde "avreagera" mig genom att köpa... propparmat..!

... Sedan åkte jag hem.

...

Jag skickade iallafall iväg ett kort mail(tre rader) till JobbCoach, där jag beskrev vad jag tyckte om platsen och vad för bekymmer jag kände...

... Ja-a. Och resten har jag nog berättat om dagen redan. Bara att det blev i fel ordning, lite grann...

Imorgon ska jag väl försöka ta mig iväg till stan, tror jag. Även om jag verkligen(verkligen) skulle behöva både duscha, diska, städa, boka tvättid och hämta ut paket...

Ja, ingenting blir gjort om jag åker iväg, om så bara för några timmar! Men jag behöver röra på mig. Promenera. Och jag tror inte att jag kommer att känna ro till att bara ta en promenad här i byn...

... På fredag nästa vecka, blir det nog Ikea med 24åringen... Och på onsdag om två veckor(näst-nästa vecka) blir det studiebesök på.. ett stall(hör samman med dagens sysselsättningsplats)...

Men annars har jag nog inget mer, mer än påsken, inbokat, just nu...

... Såhär skulle jag ju inte göra. Jag hade ju lovat... Lovat, som jag så ofta gör... Brutit mitt löfte.. Ångrat mig... som jag lika ofta gör...

... Och jag känner mig uppgiven...

... Men samtidigt har jag en känsla av harmoni inombords, när jag tänker på hur jag skulle vilja att livet såg ut. Vad jag hade velat göra... och hur jag hade kunnat må...

Jag vet inte vad det är för något... Kanske lever en liten del av hoppet kvar... Kanske är det bara en fantasivärld, där minnena om hur det kan kännas att leva, ger mig en förväntansfull känsla...

Men att jag någonsin ska ta mig ur den här skiten och ta mig mot någonting som jag saknar och som gör mig lycklig... Det tror jag inte på... Inte för ett ögonblick... Inte ens i en liten del av ett hörn inom mig...

... Jag tror inte... Har nog slutat hoppas... Men drömmer, det gör jag nog fortfarande, till och från...

...

Imorse...

Jag klev upp tidigt. Eller ja, tidigare än vad jag brukar. Klockan prick tio...

Såg på tv. Låg ner i soffan... Jag var trött. Sliten... Inte så konstigt, efter fyra dagars nästan helsvält...

Så att jag orkade inte gå någonstans idag. Inte ta en promenad till traktikplatsen för att komma iväg tidigare... Vilket gjorde att jag satt och tråkade framför tv:n i några timmar.. Alldeles för många timmar, innan jag gick...

Jag drack lite vatten, i hopp om att känna mig mindre lidande av näringsbristen... Inte ens en morot ville jag ta, eftersom att jag hade planerat att köpa propparmat idag... Jättedumt! Jag vet! Och jag hatar det! Men näringsbristen som jag hela tiden drar på mig, leder alltid till en strävan efter att äta skräp och proppa så mycket jag kan...

Jag hade iallafall grunnat lite grann på hur jag skulle hantera inköpet för att inte få med mig så jättemycket hem. Och jag körde på det vanliga. Det intressanta. Jag köpte bara saker som var prisnedsatta.

Det ledde till att jag iallafall fick med mig mindre(kanske) än vad jag annars skulle ha fått...

Jag vet inte...

...

Jag åkte ju iväg till stan.

Gick in på närmaste affär och plockade på mig allt som jag tyckte var intressant...

Vid det här laget, var jag ju fortfarande hungrig och svag. Och efter att ha handlat, såg jag såå mycket fram emot speciellt en av de saker som jag hade köpt... Min färdigrätt!

... Jag gick tillbaka till busstationen. Fem minuters promenad, kanske...

Väntade på bussen... och åkte hem...

...

När jag kom hem...

Ja, just det. Jag hade fått två brev på posten, också. Som jag såg innan jag gick iväg till bussen, och som jag sedan funderade på, resten av eftermiddagen...

BredbandsNissarna hade skickat en påminnelsefaktura till mig, på en räkning som jag var nästan hundra på att jag redan hade betalt. Men som ju ändå såklart gjorde mig osäker!

Och så fick jag en avi från PostNord, om att jag hade ett paket att hämta ut. En jättekonstig lapp, med endast "Coop" som plats att hämta ut paketet på. Inte vilket coop eller något... Så den gjorde mig ju osäker. Men jag har ändå inte hämtat ut något paket idag, utan tänkte ta det imorgon. Så vi får väl se om de har det...

Det lär iallafall vara LedLamporna som jag väntar.

... Jag har faktiskt orkat diska några skedar och sådär, idag... Inte mycket. Men ändå börjat beta av lite.

Om det ska ske i dagens takt, kommer det dock att ta några dagar!

... Men det är disken, tvätten och duschen, som jag egentligen känner mig som mest stressad med... -Det bara måste bli av snart!

... Annars har jag sett på tv. Ätit... Räknat kalorier, och vägt "maten"...

Jag har funderat aktivitet. Sysselsättning... Intressen...

Och jag har önskat att jag vore mer aktiv...

... Ja. Jag har skickat iväg ett mail till BredbandsNissarna, också. Frågat, efter att ha kollat upp i min kontohistorik, om det har blivit någon miss "för att pengar är dragna från mitt konto"... För att sedan få ett mess från Snubbarna, om att det var något fel i systemet och att vissa blivit drabbade av påminnelsefakturor men kan strunta i dem...

... Och nu till natten, har det bara varit ånger för att jag köpte hem skräp att tvinga i mig själv, igen.. Fastän jag egentligen bara är sugen på soppa just nu...

... Jag hoppas på att morgondagens studiebesök ska leda till någonting gott. Att jag kommer ut och får jobba en del. För att det känns som om det är det enda som kan göra ätandet till lite mindre utav en börda för mig... Och att få komma ut och jobba, gärna tungt, kan kanske göra mig lite mer lycklig.. och ge livet en mening...

Jag behöver en mening. Någonting att leva för... Annars kommer jag aldrig(!) att kunna sluta spela på min egen kropp och hälsa!

...

... Det känns långt att vänta i flera timmar till, tills jag kan gå till bussen imorgon klockan halv nio...

Men jag måste stå ut.

Vill egentligen inte sova, men det skulle ju iallafall få tiden att gå fortare...

...

... Jag mår såhär, varje gång som jag proppar...

Det känns som om jag hade en rätt så lugn period, förhållandevis, när jag svälte mig själv. Mer tillfreds...

Önskar bara att jag kunde fortsätta med det...

"Varför kan jag inte bara köra på det som fungerar?!"... Varför vill jag inte det? Varför känns det så tungt?

Det borde ju inte vara svårare eller tyngre att köpa hem frukt och grönt och liknande, om jag bara gör iordning det så att det går att frysa in... Då slipper jag ju stressen i BästFöreDatum... -Men ändå...

... Och det är säkert till och med enklare att svälta på!

...

... Jag vill proppa... Men jag hatar mig själv, just nu!

Eller egentligen inte. Det känns som om jag borde göra det, men jag hatar mer vad jag gör mot mig själv... och mitt liv... Har väl gett upp om att känna självförakt... Det gör ju ingen skillnad ändå...