... Här sitter.. Ligger och går, jag inlåst... Tröttare än många... Knappt orkar jag sitta upoe... För rastlös för att ligga stilla... Uttråkad...

Och nu vill hon förlänga den LPT som löper ut den 30:e...

Och jag som har svårt att orka, som det är!

… Inte kan jag heller prata och få ut mitt budskap när det gäller!

… Men nu tänker jag fokusera på permissionen som jag nu ändå ska hem på. Kraven var att jag skulle hålla mig hemma hos mina föräldrar och att de skjutsar mig både hem och tillbaka...

Men tre dagar härifrån. Det blir bra vila!

Längtar. Bara några timmar kvar nu. Sedan är jag fri!!

… Tillbakagången blir en annan femma...

… Nu tror de att jag är deprimerad... Fel, enligt mig. Men tydligen vet jag sämre än de, hur jag känner...

Ska få byta till antidepressiva efter permissionen...

Sedan blir det vårdplanering och hem, så fort som möjligt, hoppas jag..

Förlängningen av LPT kommer bara att göras för att vi inte hinner klart till den trettionde... Så jag antar att det bara är att hålla ut...

Nu längtar jag ut i naturen och den friska luften... Tre veckor sedan, idag...

Nu har den här sjukhusvistelsen gått från ett någorlunda syfte, till en uppenbar långdragen  förvaring...

Jo. Nu förvaras jag bara. Och jag är mer än redo att lämna det här stället...

Jag har börjat äta igen. Äta tillräckligt. Äta bra.

Jag tar frivilligt medicin som jag inte känner behov av.

Jag sover om nätterna, och pratar lite mer med personalen... Går med på allt de ber mig om...

Och någon anledning till att ha mig kvar här, finns inte. Då jag är beredd på och vill ha hjälp på hemmaplan.

Men det känns segt. För att jag måste vänta tills på måndag, innan jag får ta upp det med läkare...

Och tiden går såå långsamt... Jag är trött och vet inte vart jag ska ta vägen mellan alla dessa kala väggar...

Till jul, måste jag iallafall hem. Om det så bara blir en permission...

Och som jag längtar!

… Om inte läkaren är bångstyrig.. Men varför skulle hon? Behovet av att vara här, finns ju inte längre.

Jag vill hem nu.. Jag behöver verkligen hem nu!

… Jag känner mig ensam. Korridoren är tyst och kal. Ingen människa som rör på sig...

Och allt känns bara så meningslöst...

Lite bättre mår man ju iallafall när personalen visar sig. Springer fram och tillbaka...

När någon pratar högt. Skrattar och ler...

När korridorens kala väggar, åtminstone skvallrar om att det finns liv i Närheten...

Till och med deras ständiga tjat är bättre än det här...

Jag vet inte vart jag ska göra av mig själv.. Om jag ska sitta eller stå. Ligga...

Och nu vill jag bara bryta mig ut. Gå hem...

… Jag är klar...

Jag vill ha kontroll... Över allt, vill jag ha kontroll...

Över vad jag gör och när jag gör det. Över "om, varför och ifall" vill jag ha kontroll...

Över det som jag får i mig... Över vad min kropp går igenom... vill jag ha kontroll...

... Men just nu, är allt det borta. Taget ifrån mig... Och allt jag kan göra, är att vika mig. Lyda.. Att finna nig i situationen.

Vart jag är, vart jag går... och vad jag gör, ligger i en annans händer...

Och vad jag tänker eller känner, väger ingenting hos dem som kan och tror sig veta... Hos dem med makt och stora erfarenheter...

Jag äter fortfarande nästan ingenting... Och trots att jag inte är säker på orsaken, så unnar det mig iallafall en viss  kontroll, för tillfället...

Men medicinen är det tyngsta att acceptera, just nu... Att varje kväll, ta den. Utan att känna behov elleer skillnad... Och jag orkar inte acceptera mer nu! … Fastän det blir injektion om jag inte gör det... Den makten har de.. De som tror att de vet... De med kunskap och erfarenhet...

Det blev injektion igår...

Jag klarade inte av att ta tabletten... när jag räknade med att få sluta med den efter helgen... Klarade inte av att acceptera den.. när jag skulle behöva ta den varje dag i flera veckor till... När jag inte känner av behovet... eller någon skillnad alls från utan...

Men det är något av det värsta som finns... Att bli släpad... utan att kunna slita sig loss... Att skrika.. men inte bli hörd... Att fajtas och fäktas, under frustration, hjälplöshet och panik...

Och att, sedan när man har fått injektionen, inte veta vart man ska ta vägen... Vart man ska göra av sig själv...

Alla dörrar är låsta. Jag kan inte fly...

Drar alltid iväg med snabba och hårda steg, så långt bort i den andra korridoren. Den andra sidan av avdelningen... Och sätter mig på golvet...

Ja, eller igår gjorde jag det iallafall... Andra gånger har de bara släpat mig tillbaka till rätt korridor igen...

Men iallafall.

Efter gårkvällens drama, öppnade jag mig för första gången, för en i personalen...

Vi pratade en stund...

Och sedan bad jag om en tandborste och tandkräm, och gick och la mig...

Idag tog jag min medicin... Men väldigt inombordsligt ovilligt...

Läkaren kommer inte att ångra sig. Mediciner och mat under minst tre veckor, är vad som gäller för att komma hem...

*Suck*... "Hur ska jag orka?"

Låååångsamt... Lååångsamt... Smäääärtsamt... och frustreeerande...

Det är vad jag tycker om den här skiten, just nu...

Det känns bara så segt. Trögt... Och jag vill vara vart som. Utom här, just nu...

Jag har inte varit utanför Ytterdörren sedan jag kom hit... onsdagen för två veckor sedan..

Jag längtar ut... Tittar på fönstret, och önskar att det ploppade ut... Lyssnar till ljuden ute pp avdelningen... och önskar att alla försvann. Bara jag kvar...

Vistelsen här, tycks bli lång. Tre till fyra veckor, vill de observera att ätandet fungerar, innan de släpper på LPT:t...

Och jag som fortfarande känner att utmaningen här, är större... Mycket större än vad den hade varit hemma. Chansen att svälten vänder... Försvinner. Vilar...

Inte har jag ännu bett om tandborste och tandkräm, så att jag kan borsta mina tänder... Inte ännu har jag duschat eller bytt kläder...

Mina växter står därhemma och dör...

Jag har inte utan att fråga(vilket jag inte gör), tillgång till att betala mina räkningar...

Och både tvångsmedicinering och sondsättning, är dagliga hot...

... Nu känns allt hopplöst..!

Jag blir så less på det här. På riktigt, tårar i ögonen. Nedför min kind. Ångest och ängslan...

Känner mig svag. Denna gång, på grund av annan. Istället för mig själv...

Liten och svag...

Jag har absolut ingen kontroll över mitt eget liv, just nu... Och jag är trött på att äta på kommando.. på grund av "hot"... Trött på att tvinga i mig själv en tablett som både är onödig och ger mig obehagliga krypningar i bröstet mitti natten...

Jag är trött på att ingen kan göra det jag mår bra av, när de påstår mig vara här för att "jag behöver deras hjälp.. "annars dör du"...

Åter ikväll, efter ett löfte igår, om att jag bara behövde ta medicinen igår och sedan prata med läkare idag, var jag nu tvungen att svälja ångesten och ta den igen... "annars blir det tvångsinjektion"...

Jag orkar inte mer nu!!

Ätandet. Motstridiga tankar och känslor. Medicinen som känns onödig och smärtsam att ta...

Att inte kunna göra sig hörd i tal...

… Och att inte kunna öppna dörren och gå när man känner för det...

Snälla, låt mig somna. Somna in...

Eller vakna upp på gatan utanför. Med nycklar och kort I min ficka...

Inte en dag till! SNÄLLA!!!

Jag fick en chans att gå ut. Komma ut på promenad...

Men jag klarade det inte...

Anledningen..

Eller rättare sagt "anledningarna"..

Ett. Jag skulle sitta i rullstol. En premiss, tror jag att hon kallade det, för att jag skulle få gå ut...

Och nej. Det känns inte helt okej. Då jag "kan" gå på egna ben..

... Och. Två...

Jag vill inte in igen, om jag väl kommer ut..! STOR ångest i det!

Och jag ser ju alltid ett alternativ i att sticka. Dra härifrån... Och bara fortsätta promenera i frihet... Trots att jag blir "anmäld". Efterlyst...

Men nu går inte det, ändå. Då de har beslagtagit mina nycklar, och kort...

Så.. Ja. Ångesten och omöjligheterna jag ser, tog promenaden och den härliga naturatmosfären ifrån mig...

Depp på det...

Hade verkligen behövt denna utevistelse... Om så bara för en stund...

Ska nog glutta mig framför tv:n nu... Försöka fokusera på något annat än mina egna misslyckanden och misstag... Den situation som jag försatt mig i...