Låååångsamt... Lååångsamt... Smäääärtsamt... och frustreeerande...

Det är vad jag tycker om den här skiten, just nu...

Det känns bara så segt. Trögt... Och jag vill vara vart som. Utom här, just nu...

Jag har inte varit utanför Ytterdörren sedan jag kom hit... onsdagen för två veckor sedan..

Jag längtar ut... Tittar på fönstret, och önskar att det ploppade ut... Lyssnar till ljuden ute pp avdelningen... och önskar att alla försvann. Bara jag kvar...

Vistelsen här, tycks bli lång. Tre till fyra veckor, vill de observera att ätandet fungerar, innan de släpper på LPT:t...

Och jag som fortfarande känner att utmaningen här, är större... Mycket större än vad den hade varit hemma. Chansen att svälten vänder... Försvinner. Vilar...

Inte har jag ännu bett om tandborste och tandkräm, så att jag kan borsta mina tänder... Inte ännu har jag duschat eller bytt kläder...

Mina växter står därhemma och dör...

Jag har inte utan att fråga(vilket jag inte gör), tillgång till att betala mina räkningar...

Och både tvångsmedicinering och sondsättning, är dagliga hot...

... Nu känns allt hopplöst..!